Winston Churchill, Kurdistanfrågan och turkisk suveränitet

Den här forskningsrapporten undersöker Mellanösterns geopolitiska utveckling mellan 1918 och 1923, med fokus på brittisk imperial strategi och ”Kurdistanfrågan”. Den belyser hur Winston Churchill inledningsvis förespråkade en självständig kurdisk buffertstat för att skydda brittiska intressen mot ett återuppväckt Turkiet och skydda den kurdiska minoriteten från arabiskt styre. På grund av ekonomiska begränsningar och tryck från administratörer i Bagdad som prioriterade Mosuls oljereserver övergavs dessa planer till slut till förmån för att införliva kurdiska områden i Irak. Texten granskar särskilt ett apokryfiskt citat som ofta tillskrivs Churchill och klargör att rädslan för att Turkiet skulle förlora sin självständighet var en turkisk nationalistisk oro snarare än en brittisk uppfattning. Till sist formaliserade övergången från Sèvresfördraget till Lausannefördraget det kurdiska folkets uppdelning, vilket ledde till ett århundrade av etnisk konflikt och statslöshet.

Innehåll

Inledning
Brittiska imperiets strategiska paradigm efter 1918
Sèvresfördraget (1920): de kurdiska förhoppningarnas höjdpunkt
Winston Churchill och Kairokonferensen 1921
Den byråkratiska splittringen: Churchill mot Cox och Bell
Turkiska frihetskriget och kemalistisk strategisk paranoia
Granskning av det apokryfiska citatet: Churchill, Kurdistan och turkisk självständighet
Lausannefördraget (1923) och uppdelningens institutionalisering
Långsiktiga geopolitiska återverkningar och svekets arv
Avslutning
Referenser
PDF-version för nedladdning

Inledning: imperiets sammanbrott och sökandet efter ordning

Första världskrigets slut utlöste Osmanska rikets totala och oåterkalleliga sammanbrott, ryckte i praktiken loss Mellanösterns geopolitiska grundvalar och inledde en instabil kapplöpning om territoriell suveränitet, imperialt inflytande och etnonationalistiskt självbestämmande. När de segerrika allierade makterna försökte dela resterna av den osmanska staten tvingades de navigera en labyrint av motsägelsefulla krigstida löften, återuppväckta nationalistiska rörelser och starkt begränsade ekonomiska resurser. Mitt i denna diplomatiska smältdegel stod Winston Churchill, som när han tillträdde som brittisk kolonialminister i februari 1921 ärvde den väldiga uppgiften att utforma en stabil, kostnadseffektiv imperial ordning i regionen.

Ett av de mest svårlösta dilemman som den brittiska förvaltningen stod inför under perioden var ”Kurdistanfrågan” – det politiska ödet för de demografiskt särpräglade och territoriellt sammanhängande kurdiska befolkningar som sträckte sig över östra Anatoliens, norra Mesopotamiens och västra Persiens bergiga gränstrakter. Kurdernas öde var oupplösligt förbundet med två konkurrerande geopolitiska krafter: det brittiska kravet att säkra mandatet i Mesopotamien (dagens Irak) och det hårda väpnade motståndet från den turkiska nationella rörelsen, ledd av Mustafa Kemal (Atatürk), som såg bevarandet av Anatoliens territoriella integritet som en absolut existentiell nödvändighet.

Denna uttömmande forskningsrapport undersöker i detalj hur brittisk politik gentemot Kurdistan utformades mellan 1918 och 1923, med särskilt fokus på Winston Churchills strategiska kalkyl. Den behandlar och värderar dessutom direkt en specifik historisk fråga: Sade Winston Churchill att om Kurdistan blir självständigt kommer Turkiet att förlora sin självständighet? Genom en noggrann analys av diplomatisk korrespondens, konferensprotokoll och historiska arkiv granskar rapporten ursprunget till detta antagande och drar tydliga ideologiska gränser mellan Churchills vision om en kurdisk buffertstat och den nygrundade turkiska republikens existentiella oro. Den följande analysen kommer att visa att tillskrivningen av denna uppfattning till Churchill är en djupgående omkastning i historieskrivningen, där den turkiska nationalistiska rörelsens främsta existentiella rädslor felaktigt tillskrivs just den brittiske arkitekt som försökte begränsa den.

Brittiska imperiets strategiska paradigm efter 1918

Efter undertecknandet av vapenstilleståndet i Mudros den 30 oktober 1918, som formellt avslutade fientligheterna mellan de allierade makterna och Osmanska riket, utnyttjade brittiska styrkor sitt strategiska momentum för att ockupera hela Mosuls vilajet (provins). Denna region, som kännetecknades av en hög koncentration av kurdiska invånare, hade till en början inte prioriterats i brittisk imperial planering före kriget, vilken främst inriktades på att säkra Basravilajeten för att skydda flottintressen i Persiska viken. Segern i första världskriget lämnade emellertid Brittiska imperiet med starkt översträckta territoriella åtaganden och i praktiken ekonomiskt utmattat.

Militär överansträngning och flygövervakningens uppkomst

Under den omedelbara efterkrigstiden fick den brittiska militära och administrativa apparaten uppgiften att upprätthålla ordningen över ett vidsträckt, nyförvärvat område från Palestinas Medelhavskust till Persiens gränser. Detta omfattande uppdrag komplicerades av samtidiga och överlappande kriser: inre oro på Brittiska öarna, det eskalerande inbördeskriget på Irland, interventionsåtaganden mot bolsjevikregimen i Ryssland, ockupationen av Rhenlandet i Europa och det växande hotet från ett revanschistiskt Turkiet. Det brittiska krigsministeriet insåg tydligt att den traditionella modellen för imperiala garnisoner – byggd på omfattande insatser av markinfanteri och kavalleri – var ekonomiskt ohållbar och politiskt djupt impopulär hos en krigstrött brittisk allmänhet.

När Winston Churchill tog över kolonialministeriet var regeringens främsta direktiv till honom att radikalt minska den ekonomiska bördan av mandaten i Mellanöstern utan att offra brittisk hegemoni. Churchills lösning var mycket nyskapande och byggde i hög grad på den framväxande militära doktrinen om ”flygövervakning”. Royal Air Force (RAF), med förespråkare som Hugh Trenchard, hävdade att flygmakt effektivt kunde upprätthålla inre säkerhet och avskräcka från yttre invasioner till en bråkdel av kostnaden för traditionella markgarnisoner.

Churchill formulerade en vision där ett självständigt, suveränt Irak, vänskapligt inställt till Storbritannien och öppet för brittisk handel, kunde upprätthållas genom ett nät av strategiskt placerade RAF-flygfält och uppbyggnaden av lokala ombudsstyrkor. Denna strategis effektivitet var emellertid helt beroende av att de inre motsättningarna i mandatområdena minimerades. Just denna strävan efter inre stabilitet formade Churchills tidiga syn på hur de kurdiska befolkningarna skulle styras.

Motsättningarna mellan krigstida löften och wilsonska ideal

Det brittiska försöket att skapa ordning i Mellanöstern försvårades kraftigt av de motstridiga diplomatiska dokument som hade utformats under krigets brådska. Bland dem fanns McMahon–Husseinkorrespondensen (1915), som underförstått lovade hashemiterna ett självständigt arabiskt kungarike i utbyte mot deras uppror mot turkarna; Sykes–Picotavtalet (1916), som i hemlighet delade regionen i brittiska och franska intressesfärer; och Balfourdeklarationen (1917), som utfäste stöd för upprättandet av ett judiskt nationalhem i Palestina.

Dessutom hade det globala ideologiska landskapet oåterkalleligt förändrats av USA:s president Woodrow Wilsons ”fjorton punkter”, som kraftfullt förespråkade principen om nationellt självbestämmande. Den tolfte punkten i Wilsons deklaration föreslog uttryckligen att Osmanska rikets icke-turkiska nationaliteter skulle garanteras ”otvetydig säkerhet för livet och en fullständigt ostörd möjlighet till autonom utveckling”. Denna doktrin fick djup genklang bland kurdiska ledare i hela regionen.

Gestalter som den kurdiske upprorsledaren Sheikh Mahmoud Barzanji inspirerades så starkt av löftet om amerikanskt stött självbestämmande att han enligt uppgift bar ett exemplar av Wilsons fjorton punkter i fickan. För kurderna tycktes den osmanska erans slut signalera gryningen för ett rättsligt erkänt, suveränt Kurdistan.

Sèvresfördraget (1920): de kurdiska förhoppningarnas höjdpunkt

Den diplomatiska manifestationen av wilsonska principer och de allierade makternas bestraffande politik gentemot det besegrade Osmanska riket kulminerade i Sèvresfördraget, undertecknat den 10 augusti 1920. För det kurdiska folket utgjorde Sèvresfördraget en historisk, om än mycket flyktig, höjdpunkt av internationellt diplomatiskt erkännande genom att formellt kodifiera den rättsliga vägen till statsbildning och territoriellt självstyre.

Artiklarna 62, 63 och 64: den rättsliga ramen för Kurdistan

Den särskilda ramen för kurdiskt självbestämmande fanns i fördragets avsnitt III, som omfattade tre mycket detaljerade artiklar avsedda att rättsligt skilja de kurdiska områdena från resterna av den osmanska staten.

Artikel 62 föreskrev att en internationell kommission skulle upprättas för att utarbeta en heltäckande plan för lokalt självstyre i de övervägande kurdiska områdena öster om Eufrat, söder om Armeniens nyligen föreslagna gräns och norr om den gräns som skilde Turkiet från Syrien och Mesopotamien.
Artikel 63 tvingade den osmanska regeringen i Istanbul att formellt godta och verkställa denna internationella kommissions beslut inom en strikt tidsram på tre månader.
Artikel 64 gav den yttersta, tidigare aldrig skådade mekanismen för full suveränitet. Den föreskrev att om den kurdiska befolkningen inom ett år efter att fördraget trätt i kraft visade en tydlig önskan om självständighet från Turkiet, och om Nationernas förbunds råd därefter bedömde den kapabel till sådan självständighet, skulle Turkiet rättsligt tvingas avsäga sig alla rättigheter och anspråk på området.

Av avgörande betydelse för brittiska strategiska intressen var att fördraget dessutom föreskrev att de allierade makterna inte skulle invända om kurderna i Mosuls vilajet – som då stod under brittisk militär ockupation – valde att frivilligt ansluta sig till denna nya självständiga kurdiska stat.

Fördrag	Datum för undertecknande	Viktiga bestämmelser om Kurdistan	Geopolitiskt utfall
Sèvresfördraget	10 augusti 1920	Artiklarna 62–64 lovade omedelbart lokalt självstyre och en villkorad, rättsligt bindande väg till full självständighet, beroende av en folkomröstning och Nationernas förbunds godkännande.	Utlöste en häftig nationalistisk motreaktion i Anatolien; förblev helt oratificerat och i praktiken ogenomförbart på grund av de militära framgångarna i turkiska frihetskriget.
Lausannefördraget	24 juli 1923	Utelämnade helt alla tidigare hänvisningar till kurdiskt självstyre, självbestämmande eller självständighet. Upprättade Republiken Turkiets moderna, internationellt erkända gränser.	Formaliserade den varaktiga uppdelningen av den kurdiska befolkningen mellan Turkiets, Iraks, Syriens och Irans suveräna gränser, med systemisk statslöshet som följd.

Diplomatiskt manövrerande före Sèvres

Att dessa artiklar togs med var inte enbart en välvillig eftergift från de allierade makterna utan resultatet av intensiv diplomatisk lobbying och strategiska beräkningar om hur både turkisk och bolsjevikisk rysk makt skulle begränsas. Brittiska tjänstemän insåg att en enad, självständig kurdisk stat kunde hindra Turkiet från att kontrollera de strategiska bergskorridorerna mellan Armenien och Mesopotamien.

Dessutom försökte kurdiska och armeniska ledare samordna sina diplomatiska insatser för att maximera sin förhandlingsstyrka gentemot turkarna. Den 20 november 1919 undertecknade Boghos Nubar Pasha, som företrädde armenierna, en gemensam deklaration med general Sharif Pasha, som företrädde kurderna. Överenskommelsen erkände ömsesidigt behovet av ett enat och självständigt Armenien vid sidan av ett självständigt Kurdistan, i teorin understött av en stormakts hjälp.

Sèvresramens inneboende skörhet och upplösning

Trots sin djupa rättsliga betydelse var Sèvresfördraget bristfälligt i grunden, mycket ambitiöst och till sist ogenomförbart. Fördragets ödesdigra svaghet var dess beroende av att den centrala osmanska regeringen i Istanbul skulle kapitulera och kunna genomdriva fördraget. År 1920 hade sultanens regering absolut ingen faktisk makt över det vidsträckta anatoliska inlandet, där Mustafa Kemal snabbt organiserade ett hårt, starkt motiverat nationalistiskt militärt motstånd.

Dessutom insåg det brittiska utrikesministeriet snabbt de logistiska mardrömmar som låg inbyggda i Sèvresplanen. Att skapa ett enat, homogent Kurdistan bedömdes vara geografiskt och demografiskt omöjligt utan att allvarligt äventyra grannlandet Persiens (Irans) territoriella integritet. Den iranska regeringen hade redan svåra motsättningar med sina egna kurdiska befolkningar och skulle utan tvivel reagera med yttersta fientlighet om en självständig kurdisk stat upprättades direkt vid dess gränser. Medan Sèvres lovade självständighet på pergament gjorde därför gränsdragningens praktiska mekanismer, de djupt rotade stamrivaliteterna bland kurdiska aghor (hövdingar) och avsaknaden av en enhetlig, centraliserad kurdisk nationell identitet projektet mycket skört redan från starten.

Winston Churchill och Kairokonferensen 1921

Tidigt på våren 1921 plågades den brittiska Mellanösternapparaten av institutionell handlingsförlamning, konkurrerande departementsagendor mellan utrikesministeriet och Indienministeriet samt en snabbt försämrad säkerhetsmiljö i det mesopotamiska mandatet. Det irakiska upproret 1920 hade allvarligt skakat britternas tillförsikt och krävt en väldig, dyr truppinsats för att kväsas. För att lösa dessa kriser som avlöste varandra och driva fram en enhetlig imperial politik sammankallade Winston Churchill Mellanösternkonferensen i Kairo (12–30 mars 1921), följd av sidomöten i Jerusalem.

Tillsammans med en grupp om fyrtio regionala experter – främst T. E. Lawrence (Lawrence av Arabien), orientsekreteraren Gertrude Bell och högkommissarien Sir Percy Cox – utformade Churchill det som historiskt blev känt som den ”sharifiska lösningen”.

Den sharifiska lösningen och nykolonialismen

Kairokonferensen omstrukturerade brittisk nykolonial politik i grunden. I stället för att försöka utöva direkt och mycket kostsamt styre över fientliga befolkningar valde Storbritannien att utöva regional hegemoni genom allierade ombudsmonarker. Konferensen bekräftade emir Faisal, en hashemitisk prins som nyligen hade drivits ut ur Syrien av fransmännen, som kung av den nybildade staten Irak. Samtidigt erkände konferensen hans bror Abdullah som härskare över det nyligen avskilda emiratet Transjordanien.

Churchill tänkte sig att hashemitfamiljens upphöjelse skulle uppfylla andan i Storbritanniens krigstida löften till araberna, blidka den växande arabiska nationalismen och skapa ett familjeförbundet allianssystem över Mellanöstern. Eftersom Faisal i Irak, Abdullah i Transjordanien och deras far Hussein i Hijaz alla var beroende av brittiska bidrag och brittiskt beskydd skulle tryck från London inom en sektor genast märkas i alla tre. Detta ombudssystem kunde enligt Churchill upprätthållas billigt genom den ovannämnda RAF-regimen för flygkontroll.

Churchills strategiska vision om en kurdisk buffertstat

Det var under Kairokonferensens intensiva debatter som Winston Churchill formulerade och uttryckte sin särskilda strategiska doktrin om det kurdiska folket. I motsats till den politik som till sist segrade – som med tvång införlivade Mosulvilajetens kurdiska befolkningar i den arabiska staten Irak – var Churchill en ivrig och högljudd förespråkare för att upprätta en separat, självständig kurdisk stat.

Churchills förespråkande av ett självständigt Kurdistan var inte rotat i wilsonsk idealism utan drevs av två skilda, mycket pragmatiska geopolitiska beräkningar:

Att hålla tillbaka det kemalistiska Turkiet: Churchill såg med djup oro på den återuppväckta turkiska nationella rörelsen under Mustafa Kemal. Ankara gjorde redan aggressivt anspråk på Mosuls vilajet, stödde aktivt kurdiska stamuppror och prövade systematiskt det brittiska mandatets gränser för att söka svagheter. Churchill argumenterade övertygande för att ett självstyrande eller helt självständigt Kurdistan skulle vara en oumbärlig ”vänskaplig buffertstat” mellan den nya, bräckliga arabiska staten Irak och det kemalistiska Turkiets revanschistiska, starkt militariserade gränser. Genom att skilja kurderna från Irak kunde Storbritannien lägga in en bergsbarriär av probrittiska kurdiska stammar mot varje turkisk militär framryckning söderut.
Skydd för etniska minoriteter från arabisk dominans: Churchill hyste djup och förutseende skepsis om en arabisk monarkis förmåga att styra rättvist över icke-arabiska etniska minoriteter. Han fruktade att en framtida irakisk härskare utåt kunde anamma konstitutionella normer för att blidka Nationernas förbund men innerst inne förakta demokratiska metoder. Enligt Churchills beräkning skulle det vara alltför lätt för den nye arabiske kungen att ignorera kurdiska uppfattningar och aktivt förtrycka den kurdiska minoriteten. Att tvinga de starkt oberoende bergskurderna under arabisk dominans i Bagdad skulle, varnade Churchill, ofrånkomligen leda till oändlig etnonationalistisk oro och förbruka just de brittiska militära och ekonomiska resurser som han hade sänts till kolonialministeriet för att spara.

Den byråkratiska splittringen: Churchill mot Cox och Bell

Trots Churchills högre ställning i hierarkin som kolonialminister monterades hans strategiska vision om en kurdisk buffertstat systematiskt ned och blockerades av hans egna civila administratörer på plats i Mesopotamien. Den Bagdadcentrerade förvaltningen, kraftfullt ledd av högkommissarien Sir Percy Cox och orientsekreteraren Gertrude Bell, motsatte sig hårt att de kurdiska områdena skildes från den irakiska staten.

Integrationens ekonomiska och demografiska krav

Cox och Bell grundade sitt intensiva motstånd mot Churchills Kurdistanplan på de båda skälen ekonomisk bärkraft och demografisk balans. Mosuls vilajet var inte enbart en svårtillgänglig bergsgräns; geologiska undersökningar tydde på att området innehöll väldiga, om än till stor del outnyttjade, oljereserver. Cox hävdade envist att om Mosul och dess kurdiska befolkning skildes från Irak skulle det nya hashemitiska kungariket bli ekonomiskt bankrutt och helt beroende av brittiskt ekonomiskt livsuppehållande stöd på obestämd tid – precis det scenario som Churchills besparingsuppdrag var utformat för att undvika. Mosuls oljeintäkter sågs som den nödvändiga ekonomiska motor som krävdes för att bygga en modern irakisk stat.

Dessutom sågs införlivandet av de sunnitiska kurderna av brittiska tjänstemän i Bagdad som en absolut demografisk nödvändighet. Utan de sunnitiska kurderna som demografisk motvikt fruktade britterna att kung Faisals sunnidominerade förvaltning snabbt skulle överväldigas av den stora shiaarabiska majoriteten i södra Irak. Kurderna skulle därför användas för att skapa balans i den nya nationalstatens interna fördelning mellan religiösa grupper.

Byråkratisk fraktion	Viktigaste förespråkare	Strategisk prioritet	Hållning till kurdisk självständighet	Huvudsaklig motivering
London / kolonialministeriet	Företrädaren Winston Churchill	Kostnadsminskning, regional tillbakahållning	Positiv (inledningsvis)	En kurdisk buffertstat skulle skydda Irak mot kemalistisk expansion och skydda kurderna från förutsägbart arabiskt förtryck.
Bagdadförvaltningen	Sir Percy Cox och Gertrude Bell	Iraks inre stabilitet och ekonomiska bärkraft	Starkt emot	Mosuls införlivande bedömdes vara absolut nödvändigt för framtida oljeintäkter och för att upprätthålla demografisk balans mellan sunniter och shiiter.
Turkiska nationalister	Företrädaren Mustafa Kemal (Atatürk)	Fullständig territoriell suveränitet över Anatolien	Starkt emot	Kurdisk självständighet innebar en stympning av nationalpakten och ett dödligt hot mot den turkiska statens överlevnad.

Kolonialministeriets kapitulation

Gertrude Bell lyckades genom lobbying få Churchill att skjuta upp ett slutgiltigt, oåterkalleligt beslut om kurdiskt självstyre. Hon hävdade att den kurdiska frågan tillfälligt borde skjutas upp i sex månader och förutsade optimistiskt att de kurdiska stammarna, med tid och ekonomiska incitament, frivilligt skulle gå med på att införlivas i det nya, välmående Irak.

Till sist gav Churchill med sig inför sina betrodda experters överväldigande envishet på plats, de logistiska omöjligheterna i att försvara en separat inlandsbelägen kurdisk enhet utan väldiga truppinsatser och det oemotståndliga ekonomiska löftet i Mosuls olja. Kolonialministeriet ändrade hållning och övergav ”striden om Kurdistan”. Brittiska tjänstemän som sympatiserade med kurderna, såsom major Edward Noel, marginaliserades, och den brittiska regeringen godtog det formella införlivandet av de kurdiska regionerna i Kungariket Irak.

När Churchill flera år senare reflekterade över detta utfall uttryckte han en viss förvirring och konstaterade att arrangemanget där kurderna placerades under irakisk jurisdiktion med endast vaga löften om lokalt självstyre var ”inte vad Churchill ville, och han blev ganska förbryllad när det blev så”. Hans farhågor om kurdernas och arabernas påtvingade förening visade sig tragiskt förutseende och förebådade ett århundrade av brutal etnonationalistisk konflikt mellan Erbil och Bagdad.

Turkiska frihetskriget och kemalistisk strategisk paranoia

Medan den interna brittiska debatten om det mesopotamiska mandatets administrativa gränser rasade accelererade en djupgående militär och politisk omvandling i Anatolien. Undertecknandet av Sèvresfördraget hade oavsiktligt påskyndat just det fenomen som det försökte undertrycka: en aggressiv, starkt organiserad turkisk nationalism.

Mustafa Kemal och nationalpaktens ideologi

Mustafa Kemal Pasha, en högt dekorerad osmansk militär befälhavare, avvisade kategoriskt Sèvres kapitulationsvillkor. Han såg Anatoliens uppdelning – och särskilt skapandet av ett självständigt Armenien och ett självstyrande Kurdistan – som en outhärdlig, förödmjukande kränkning av turkisk suveränitet. I april 1920 upprättade Kemal den stora nationalförsamlingen i Ankara och lade grunden för turkiska frihetskriget (1919–1923), en rad brutala militära fälttåg som till sist lyckades driva ut grekiska, franska och armeniska styrkor ur Anatolien.

Den kemalistiska rörelsens ideologiska grund var Misak-ı Millî (nationalpakten), en deklaration som krävde absolut territoriell integritet för de osmanska områden som inte hade ockuperats vid tiden för vapenstilleståndet i Mudros. Av avgörande betydelse var att kemalisterna hävdade att Mosuls vilajet och dess kurdiska befolkningar självklart låg inom dessa icke förhandlingsbara gränser.

Det taktiska utnyttjandet av islamisk solidaritet

Den kemalistiska hållningen till den kurdiska befolkningen under frihetskriget präglades av skarp taktisk pragmatism. För att hindra kurderna från att ställa sig på britternas sida eller aktivt eftersträva den självständighet som utlovats i Sèvres spred Mustafa Kemal aktivt en berättelse om panislamisk solidaritet. Han vädjade till kurdiska stamledare genom att framhäva det gemensamma existentiella hotet från kristen imperialism – särskilt grekiska och armeniska territoriella anspråk – och betona deras gemensamma religiösa plikt att rädda sultanatet och kalifatet från utländsk ockupation.

Under denna osäkra, starkt omstridda fas talade Kemal offentligt om kurder och turkar som ”en odelbar helhet”, förenad av gemensam kultur och religion. I korrespondens till kurdiska stormän varnade Kemal särskilt för att de brittiska planerna på ett självständigt Kurdistan bara var en rökridå för att skilja Kurdistan från Turkiet och överlämna området till armenierna. I en intervju 1923, innan republiken helt konsoliderats, föreslog Kemal till och med att ”i enlighet med vår författning ska ett slags lokalt självstyre beviljas ... provinser bebodda av kurderna kommer att styra sig själva autonomt”.

Denna retorik var emellertid helt instrumentell och djupt vilseledande. Kemalisterna motsatte sig i grunden varje uppdelning av staten. Ankara insåg att en självständig kurdisk stat vid dess södra gräns, särskilt en under brittiskt förmyndarskap, skulle bli en varaktig bas för imperiala ingripanden och en mycket farlig magnet för kurdisk separatism inne i Anatolien självt.

Granskning av det apokryfiska citatet: Churchill, Kurdistan och turkisk självständighet

En återkommande historisk fråga, som uttryckligen ligger till grund för rapportens huvudundersökning, kretsar kring ett särskilt påstått citat: Sade Winston Churchill att om Kurdistan blir självständigt kommer Turkiet att förlora sin självständighet?

En uttömmande analys av arkivmaterialet, avhemligade diplomatiska protokoll, promemorior mellan departement och Churchills omfattande memoarer (däribland Världskrisen och Efterdyningarna) ger en entydig, absolut slutsats: Winston Churchill gjorde aldrig detta uttalande. Tillskrivningen av denna uppfattning till Churchill är en djupgående sammanblandning av konkurrerande imperiala doktriner och en grundläggande feltolkning av hans faktiska geopolitiska strategi.

För att förstå hur denna historiska feltillskrivning uppkommer måste de tillgängliga uppgifterna delas upp i tre skilda analytiska riktningar:

1. Churchills faktiska strategiska kalkyl: tillbakahållande, inte bevarande

Som noggrant fastställts i de föregående avsnitten var Churchills främsta skäl att stödja ett självständigt Kurdistan vid Kairokonferensen 1921 att använda kurderna som ett strategiskt bålverk mot en återkomst för turkisk nationalism. Churchills uppdrag var att skydda det framväxande Kungariket Irak och den bredare brittiska intressesfären i Mellanöstern. Han hade absolut ingen önskan att skydda eller garantera den kemalistiska regimens självständighet i Ankara.

När segerrika turkiska styrkor hotade brittiska ställningar under Chanakkrisen i slutet av 1922 var Churchill faktiskt en av den brittiska regeringens mest stridbara hökar, redo att riskera ett fullskaligt krig för att stoppa turkisk militär expansion in i Europa. Churchill skulle därför aldrig ha anfört den möjliga förlusten av turkisk självständighet som ett avskräckande skäl mot att upprätta en kurdisk stat. Tvärtom skulle en strukturell försvagning av ett fientligt Turkiet genom att skilja av dess östra kurdiska provinser ha setts av Churchill och kolonialministeriet som en väldig strategisk nettovinst.

2. Uppfattningens verkliga källa: turkisk statsparanoia

Själva antagandet att ”kurdisk självständighet är direkt liktydig med förlusten av turkisk självständighet” är ingen brittisk imperial doktrin; det är snarare den turkiska republikens egen grundläggande och utmärkande oro. Från 1919 och framåt såg Mustafa Kemal och den moderna turkiska statens arkitekter Sèvreslöftet om Kurdistan som ett direkt och dödligt angrepp på deras nationella överlevnad.

Som historisk analys uttryckligen påpekar är ”turkarna rädda att om en kurdisk stat upprättas i norra Irak kommer de att möta ett ökat ... [hot mot] den turkiska statens självständighet”. Turkisk nationalistisk historieskrivning misstänkte djupt att britternas odlande av kurdiska ledare var en avsiktlig, illvillig plan för att framkalla ett brödrakrig och till sist förstöra Turkiet inifrån. När turkiska diplomater hårt avvisade Sèvres gjorde de det just därför att ett avstående från de kurdiska områdena skulle bli ödesdigert för den turkiska nationens suveränitet, integritet och livsduglighet. Användarens fråga fångar den turkiska kemalistiska världsbilden helt, men lägger den felaktigt direkt i Winston Churchills mun.

3. Den diplomatiska förväxlingen: den armeniska faktorn

Ett sista, mycket sannolikt inslag som bidrar till denna återkommande historiska förväxling härrör från uttalanden av andra brittiska tjänstemän under den departementsövergripande konferensen om Mellanösternfrågor i februari 1920. Under dessa intensiva möten diskuterade brittiska beslutsfattare de geopolitiska följderna av att låta Turkiet behålla suveräniteten över Kurdistan.

Robert Vansittart, en hög tjänsteman som företrädde utrikesministeriet, sade uttryckligen under konferensen att ”erkännandet av turkisk suveränitet över de kurdiska områdena skulle bli dödsstöten för armenisk självständighet”. Vansittart insåg korrekt att en turkisk stat som kontrollerade de strategiska kurdiska bergen lätt kunde utöva makt norrut och utan svårighet krossa den mycket sårbara, framväxande armeniska republiken.

Under årtionden av historisk överföring, översättning och förenkling kan Vansittarts uttryckliga varning om att armenisk självständighet skulle förstöras av turkisk suveränitet ha blivit begreppsligt omkastad och felaktigt tillskriven Churchill som en varning om att turkisk självständighet skulle förstöras av kurdisk suveränitet.

Churchills föränderliga syn på Turkiet: pragmatism framför ideologi

Det förtjänar att nämnas att Churchill, även om han aktivt motsatte sig kemalistiska territoriella ambitioner tidigt under sin ämbetstid, var en pragmatiker framför alla andra. När grekisk-turkiska kriget slutade med en avgörande, överväldigande turkisk seger som drev den grekiska armén ut i havet vid Smyrna i slutet av 1922 insåg Churchill tydligt den nya maktbalansens verklighet.

Med djup respekt för militär skicklighet kom Churchill till sist att betrakta Mustafa Kemal Atatürk som en ”krigarfurste” och berömde öppet hans förmåga som militärtaktiker. T. E. Lawrence sade senare i korrespondens att han var glad att se Churchill ”säga ett anständigt ord om Mustapha Kemal”. Denna pragmatiska respekt för turkisk militär verklighet var dock inte detsamma som en filosofisk övertygelse att kurdisk självständighet var illegitim i sig därför att den hotade Turkiet. Churchill övergav det kurdiska projektet inte av välvillig omsorg om Ankaras självständighet utan helt enkelt därför att den brittiska militären var för svag för att driva frågan igenom, Iraks oljefält var för värdefulla för att gå förlorade och hans egna rådgivare övertygade honom om att Mosul var oumbärligt för den hashemitiska kronans överlevnad.

Lausannefördraget (1923) och uppdelningens institutionalisering

De obestridliga geopolitiska realiteter som smitts på Anatoliens slagfält gjorde det nödvändigt att helt omförhandla fredsuppgörelsen för Mellanöstern. Britterna, fransmännen och italienarna – krigsutmattade, ekonomiskt lamslagna och ovilliga att sätta in nya marktrupper mot de segerrika, starkt motiverade kemalisterna – samlades med turkiska företrädare i Lausanne i Schweiz i slutet av 1922.

Vid Lausannekonferensen hade den turkiska delegationen, ledd av utrikesminister İsmet İnönü, en väldig diplomatisk förhandlingsstyrka. İnönü använde framgångsrikt den tidigare kemalistiska retoriken och hävdade kraftfullt att den nya turkiska staten var ”både turkarnas och kurdernas” stat. Han krävde hårt full suveränitet över Mosuls vilajet och byggde sina argument på komplexa militära, historiska, geografiska, ekonomiska, politiska och etnografiska uppgifter som kraftigt ifrågasatte brittisk statistik.

Lord Curzon, som företrädde Storbritannien som utrikesminister, prioriterade att säkra en snabb fred med Turkiet. Curzons överordnade strategiska mål var att blockera Sovjetrysslands expansion mot Persiska viken och minska de förlamande ekonomiska kostnaderna för att hålla den brittiska flottan och armén i högsta beredskap i Medelhavet. För att uppnå denna livsviktiga eftergiftspolitik gentemot Ankara gick Curzon uttryckligen med på att slopa artiklarna 62 till 65 i Sèvresfördraget och strök därmed helt den internationella rättsliga ramen för kurdisk självständighet ur det nya fördraget.

Mosultvisten och den slutliga gränsdragningen

Lausannefördraget, officiellt undertecknat den 24 juli 1923, erkände formellt den nya Republiken Turkiets obehindrade, absoluta suveränitet. Det nämnde över huvud taget inte Kurdistan, kurdiskt självstyre eller kurdiska minoritetsrättigheter. Fördraget lyckades emellertid inte lösa den exakta gränsdragningen mellan Turkiet och Irak – närmare bestämt den starkt omstridda ställningen för Mosuls kurdiskdominerade vilajet.

Eftersom en bilateral överenskommelse inte kunde nås hänsköts tvisten till Nationernas förbunds råd. År 1925 besökte en internationell undersökningskommission regionen för att bedöma invånarnas demografi och politiska vilja. Trots turkiska krav på en bindande folkomröstning tilldelade förbundet till sist det brittiska mandatet Irak Mosuls vilajet och föreskrev endast vagt att kurderna skulle få begränsade kulturella och språkliga skydd. Winston Churchill, då finansminister i Baldwinregeringen, stödde kraftfullt kolonialministern Leo Amery när denne framgångsrikt försvarade det irakiska anspråket inför förbundet, vilket fullbordade kurdernas införlivande i den arabdominerade staten.

När gränserna slutgiltigt fastställts var den kurdiska nationen systematiskt uppdelad mellan fyra fullt suveräna nationalstater: Republiken Turkiet, Kungariket Irak, det franska mandatet Syrien och Kejsarstaten Iran.

Långsiktiga geopolitiska återverkningar och svekets arv

Det diplomatiska övergivandet av det kurdiska självständighetsprojektet 1923 fick katastrofala geopolitiska följder under ett helt århundrade och bekräftade i grunden Winston Churchills tidiga farhågor om det hållbara i påtvingad multietnisk integration i det instabila postosmanska området.

Turkiska republiken och etnonationalistisk assimilering

Nästan omedelbart efter att Lausannefördraget säkrat den turkiska republikens gränser och internationella erkännande övergav Mustafa Kemal den krigstida retoriken om islamisk solidaritet och kurdiskt självstyre. År 1924 avskaffade den nyblivet sekulära republiken formellt kalifatet och kapade det sista institutionella och religiösa band som historiskt hade förenat de kurdiska och turkiska befolkningarna inom den osmanska ramen.

Den kemalistiska staten övergick snabbt till en exkluderande turkisk nationalistisk ideologi, förbjöd strängt offentlig användning av kurdiska språket, undertryckte kurdiska kulturyttringar och förnekade systematiskt kurdernas skilda etniska existens (ofta genom att enbart kalla dem ”bergsturkar”). Denna aggressiva, oböjliga assimileringspolitik utlöste snabbt omfattande, väldiga kurdiska uppror, framför allt med början i Sheikh Saidupproret 1925, som brutalt kuvades av den turkiska militären.

Den djupa paranoian kring kurdisk separatism – just den existentiella rädsla som är inbyggd i användarens inledande citat om förlusten av turkisk självständighet – blev den turkiska statens helt utmärkande paradigm för inre säkerhet. Denna dynamik upprätthöll en cykel av förtryck och uppror som till sist kulminerade i den årtionden långa, blodiga asymmetriska konflikten med Kurdistans arbetarparti (PKK) med början i slutet av 1970-talet, vilken fortsatt formar den regionala säkerhetsarkitekturen i dag.

Den irakiska tragedin och den amerikanska epilogen

Samtidigt förverkligades Churchills profetiska rädsla för att en arabisk monarki ofrånkomligen skulle förtrycka den kurdiska minoriteten med brutal precision i Irak. Den irakiska statens historia, från 1920-talet till Saddam Husseins baathregim, präglades av ständiga kurdiska uppror, systematisk politisk marginalisering och fasansfulla kampanjer av statsunderstödd etnisk rensning, framför allt de kemiska bombningarna av Halabja under Anfalkampanjen.

Den kurdiska kampen för självständighet i Irak präglades ständigt av beroende av utländska makter som ofta övergav kurderna när de geopolitiska vindarna vände. År 1972 beväpnade exempelvis USA, på uppmaning av Irans shah, kurdiska rebeller ledda av mulla Mustafa Barzani för att destabilisera den sovjetallierade irakiska regeringen. Efter Algeröverenskommelserna 1975 mellan Iran och Irak drog USA och Iran emellertid plötsligt tillbaka allt stöd, varefter det övergivna kurdiska upproret krossades av Bagdad.

Det är en djup ironi i det historiska minnet att kurderna, ett helt århundrade efter att brittiska tjänstemän diskuterade deras öde i Kairos salonger, fortsätter att söka geopolitisk räddning hos västmakter och ofta citerar Winston Churchill i processen. Under de USA-ledda interventionerna i Irak (2003) och det följande kriget mot Islamiska staten (ISIS) använde kurdiska ledare och analytiker ofta en berömd – om än apokryfisk – Churchillaforism för att beskriva sitt plågsamma beroende av Washington: ”Man kan alltid räkna med att amerikanerna gör det rätta ... efter att de har uttömt alla andra möjligheter.”

Detta moderna retoriska beroende understryker levande kurdernas bestående utsatthet som världens största statslösa nation. Pressade och upprepade gånger angripna av centraliserade stater har kurderna ofta funnit tillflykt enbart bland Zagrosbergskedjans oländiga toppar och raviner, vilket bekräftar den melankoliska kurdiska aforismen: ”inga vänner utom bergen”. De förblir fångade inom stela gränser som ursprungligen drogs av män som Churchill, Cox och Curzon och lever med följderna av en nykolonial politik som prioriterade imperial ekonomi framför nationellt självbestämmande.

Avslutning

Mellanösterns geopolitiska omgruppering efter första världskriget styrdes inte av en idealistisk tillämpning av wilsonskt självbestämmande utan dikterades av den imperiala ekonomins hänsynslösa, pragmatiska realiteter, svår militär utmattning och den plötsliga, våldsamma återkomsten av turkisk hård makt. Winston Churchill, i rollen som kolonialminister, diagnostiserade inledningsvis den grundläggande instabiliteten i att förena historiskt fientliga etniska grupper under en enda suverän enhet. Hans förslag om en självständig kurdisk buffertstat var en noggrant beräknad strategisk manöver, främst utformad för att skydda det bräckliga brittiska mandatet i Mesopotamien mot de aggressiva territoriella anspråken från Mustafa Kemals Turkiet och samtidigt förhindra det helt förutsägbara förtrycket av kurderna genom en regering med arabisk majoritet i Bagdad.

Churchills stora strategiska vision underordnades emellertid till sist de byråkratiska och ekonomiska argumenten från hans egna underordnade, Sir Percy Cox och Gertrude Bell, som framgångsrikt knöt den nya irakiska statens ekonomiska bärkraft till oljereserverna i det kurdiska Mosul. Samtidigt gjorde den turkiska nationella rörelsens förbluffande militära triumfer Sèvresfördragets rättsliga löften helt överspelade och tvingade britterna att kapitulera diplomatiskt i Lausanne och godta det kurdiska hemlandets formella, varaktiga uppdelning.

Beträffande den historiska fråga som står i centrum för denna analys: Winston Churchill hävdade aldrig att kurdisk självständighet skulle utlösa förlusten av turkisk självständighet. Ett sådant påstående ger en i grunden felaktig bild av periodens brittiska imperiala logik, som såg en kurdisk stat som ett mycket användbart geopolitiskt verktyg för att hålla tillbaka och försvaga turkisk makt, inte bevara den.

Påståendet att kurdisk suveränitet i sig är ödesdigert för turkisk suveränitet är helt en produkt av kemalistisk ideologi – en försvarsreflex född i turkiska frihetskrigets eld, som fortsätter att diktera Ankaras geopolitiska hållning än i dag. Churchill skapade inte denna rädsla; han insåg den bara, försökte utnyttja den för imperial vinning och överlämnade till sist, inför oöverstigliga militära och ekonomiska begränsningar, det kurdiska folket åt den.

Referenser

Webbplats: blogs.lse.ac.uk

”Inga vänner utom bergen”: de brittiska ämbetsmännens förgiftade arv för kurderna efter första världskriget – Centrum för Mellanösternstudier – LSE-bloggar