Turanshahs korta styre förenar Ludvig IX:s nederlag med kampen om Egyptens regering. Samtida vittnesmål och mynt förklarar övergången.

Medeltida bokmålning med beväpnade män som angriper en krönt härskare medan två fångar ser på bakom galler
Senare fransk framställning av mordet ur Guillaume de Saint-Pathus liv av Ludvig den helige, cirka 1330–40, BnF français 5716. Inget samtida porträtt. [5] Image: Bibliothèque nationale de France, français 5716 / Wikimedia Commons · unknown medieval artist · public domain.

Vilken Turanshah?

Al-Muazzam Turanshah var son till al-Salih Ayyub. Album daterar styret till 647–648 AH/1249–50 och anger släktleden genom al-Salih, al-Kamil Muhammad och al-Adil Abu Bakr. [2] Al-Adil var Saladins bror; Turanshah var hans sonsons son, inte Saladins direkta ättling. [3] Den tidigare Turan Shah med anknytning till Jemen är en annan person. [6]

Tronföljd under invasion

Efter al-Salihs död sent 1249 dolde Shajar al-Durr dödsfallet och kallade Turanshah från Hisn Kayfa. [3] Joinville kopplar ersättandet av faderns befäl med östliga följeslagare till bitterhet och rädsla vid hovet (s. 143–44). [1] Tronföljd och ankomst till Egypten är skilda steg.

Korsfararhärens sammanbrott

Joinville beskriver sjukdom, matbrist och egyptiska galärer som spärrade förnödenheter från Damietta. Därefter följde reträtt, landarméns kapitulation och hans egen fångenskap på floden (s. 145–57). [1] Nederlaget i april 1250 som förknippas med Fariskur förklaras av logistik och militärt tryck. El-Merheb betonar både Damietta och ekonomisk lösen i förhandlingarna. [4]

Kuppen enligt Joinville

Avsatta emirer ska ha fruktat fängelse när Damietta överlämnats och ordnat ett anfall efter en fest. Den sårade sultanen sökte skydd i ett trätorn som antändes, flydde till floden och dödades nära fångskeppet (s. 171–76). [1] Författaren var korsfarare i fångenskap; återgivna samtal är inget neutralt protokoll över samtliga motiv.

Det som levde vidare

Mordet i maj 1250 avslutade hans personliga styre. Album anger al-Ashraf Musa II som nominell härskare 1250–54 under Aybaks faktiska auktoritet, även på mynten. Syriska områden gick till al-Nasir Yusufs ayyubidgren. [2] Andra furstendömen bestod. [3] Bilden visar senare minneskultur. [5]

Källor och vidare läsning

  1. Jean de Joinville, The Memoirs of the Lord of Joinville, translated by Ethel Wedgwood, 1906, pp. 143–57, 165–79: primary account of the campaign, captivity and assassination.
  2. Stephen Album, Checklist of Islamic Coins, third edition, 2011, pp. 104–106, types 829–833: ancestry, dated coinage and nominal succession.
  3. Ramazan Şeşen, Eyyûbîler, TDV İslâm Ansiklopedisi, 1995, political history: dynastic relationships, succession and surviving principalities.
  4. Mohamad El-Merheb, Louis IX and the Transition from Ayyubid to Mamluk Sultanate—Part II, 2024: discussion of contemporary Arabic accounts of ransom negotiations.
  5. Unknown French illuminator, assassination of Turanshah, circa 1330–40, Guillaume de Saint-Pathus manuscript, BnF français 5716; public domain.
  6. Cengiz Tomar, Turan Şah, TDV İslâm Ansiklopedisi, 2012, pp. 412–413: the earlier Yemen ruler, Saladin’s brother.