Under åren då Osmanska riket dog och den turkiska republiken föddes stod kurdiska stamledare över hela östra Anatolien inför ett val som historien erbjöd med brutal tydlighet: motstånd eller anpassning. Vissa valde öppet uppror – Sheikh Said, Halid Beg Cibran och Azadirörelsens ledare, som betalade med sina liv 1925. Andra sökte anpassning inom den nya ramen och försökte bevara vad som kunde bevaras. Och andra tog en mer komplicerad väg och byggde sociala och politiska förbindelser som gav gemenskaperna ett visst skydd i en fientlig miljö.

Jangir Agha var en kurdisk stamledare som levde genom hela denna utveckling. Han föddes in i den senosmanska stamvärlden, nådde sin mognad under första världskrigets och det armeniska folkmordets katastrofala år, överlevde den turkiska republikens grundande och dess förtryck av kurdiskt liv och dog 1943 efter att ha klarat flera vågor av politiskt förtryck som förintade många av hans samtida. Hans bana belyser de kurdiska stamledarnas erfarenhet i det tjugonde århundradets Turkiet: män som måste upprätthålla sin auktoritet och skydda sina gemenskaper under systematisk fientlighet från staten.

Innehåll

1. Del 1: Aghan i det kurdiska stamsamhället

2. Del 2: Osmansk tjänst och Hamidiyesystemet

3. Del 3: Krig, folkmord och den gamla ordningens sammanbrott

4. Del 4: Att ta sig fram i den turkiska republiken

5. Del 5: Arv

6. Kronologi

7. Referenser

8. Vanliga frågor

Del 1: Aghan i det kurdiska stamsamhället

Aghan – stamhövdingen eller jordägaren – var en av den kurdiska samhällsorganisationens centrala gestalter under senosmansk och tidig republikansk tid. Han var samtidigt militär ledare, domare, ekonomisk beskyddare och politisk förmedlare mellan staten och gemenskapen. Auktoriteten kom ur en kombination av arvsrätt, personlig förmåga, kontroll över mark och jordbruksöverskott samt förmågan att skydda gemenskapen mot yttre hot – från rivaliserande stammar, staten eller naturkatastrofer som med jämna mellanrum ödelade höglandets ekonomi.

Jangir Agha föddes 1874 in i denna värld – i en familj vars auktoritet var rotad i det kurdiska höglandets stamstrukturer. Han formades som en medlem av aghaklassen: lärde sig rida och strida, leda män och förvalta resurser och tillägna sig den invecklade genealogiska och politiska kunskap som krävdes för att utöva makt i ett stamsamhälle där varje beslut tolkades genom familjeheder och relationer mellan stammar.

Del 2: Osmansk tjänst och Hamidiyesystemet

Sultan Abdul Hamid II:s inrättande av Hamidiyes irreguljära kavalleri på 1890-talet förändrade förhållandet mellan kurdiska stamledare och den osmanska staten. Hamidiye – kurdiska stamkavalleriförband organiserade efter stamtillhörighet och ledda av sina egna aghor – gav staten en rörlig militär styrka i de östra provinserna och gav samtidigt stamledarna formellt erkännande, vapen och ett visst statligt stöd för deras auktoritet. För aghor som Jangir var deltagandet i Hamidiyesystemet både en praktisk fördel och en politisk lojalitetsförklaring till imperiets ordning.

Hamidiyesystemet hade också mörkare sidor. De irreguljära kavalleriförbanden användes i de hamidiska massakrerna på armenier 1894–1896, och deras formella roll i det armeniska folkmordet 1915–1916 skapade en historisk dokumentation av kurdiska stammars medskyldighet i brott mot det armeniska folket, som förblir en smärtsam och omtvistad del av det historiska förhållandet mellan kurder och armenier. Enskilda aghors specifika roller varierade enormt – vissa deltog aktivt i våld, andra skyddade armeniska grannar med stora personliga risker – men Hamidiyes institutionella inblandning i folkmordet är ett oundvikligt historiskt faktum.

Del 3: Krig, folkmord och den gamla ordningens sammanbrott

Första världskriget och det armeniska folkmordet 1915–1916 förändrade östra Anatolien oåterkalleligt. Att den armeniska befolkningen avlägsnades – genom massmord, deportation och tvångskonvertering – förändrade regionens demografiska och ekonomiska landskap i grunden. Kurdiska gemenskaper fann sig bo i städer och byar och på jordbruksmark som nyligen varit armeniska. Den kortsiktiga materiella vinsten för vissa kurdiska stamledare var verklig; de långsiktiga följderna för kurdisk-armeniska relationer och för det kurdiska folkets moraliska ställning inför historien var djupt skadliga.

Osmanska rikets sammanbrott och den turkiska republikens grundande skapade en ny och fientlig politisk ram för kurdiska stamledare. Republikens beslutsamhet att avväpna stammarna, bryta aghaklassens makt och med tvång assimilera den kurdiska befolkningen till en turkisk nationell identitet slog direkt mot de strukturer där Jangir Agha hade byggt sin bana och auktoritet.

Del 4: Att ta sig fram i den turkiska republiken

Sheikh Said-upproret 1925 och att det slogs ned blev en vändpunkt för kurdiska stamledare i hela Turkiet. De som stött eller sympatiserat med upproret stod inför avrättning, fängelse eller massdeportation. De som hållit sig utanför eller aktivt stött staten fick sin auktoritet tolererad men sin kulturella identitet alltmer undertryckt. Den kemalistiska statens politik att avväpna stammarna och bryta aghasystemet var systematisk: målet var inte bara att slå ned politiskt motstånd utan att montera ned de sociala strukturer genom vilka kurdisk identitet fördes vidare.

Jangir Agha överlevde dessa år – ett faktum som i sig säger något om hans politiska skarpsinne. Han dog 1943, nästan två årtionden efter Sheikh Said-upproret, efter att ha behållit tillräckligt av sin ställning för att leva sitt liv i den egna regionen i stället för i den exil i västra Anatolien som påtvingades så många kurdiska stamledare och deras familjer.

Del 5: Arv

Jangir Aghas arv är representativt snarare än exceptionellt. Han var ingen upprorshjälte eller visionär intellektuell; han var en stamledare som försökte skydda sin gemenskap under extrem politisk fientlighet och ta sig fram mellan kraven från en stat som ville utplåna kurdisk identitet och förväntningarna hos en gemenskap som behövde skydd och ledarskap. Hans historia är den kurdiska aghaklassens historia i den tidiga turkiska republiken: en ledargeneration som till stor del berövades sin auktoritet, fördrevs från sina marker och tvingades se den sociala värld som gett livet mening monteras ned. Att de i stor utsträckning överlevde – att kurdisk identitet överlevde – beror delvis på den pragmatiska uthålligheten hos män som Jangir Agha.

Jangir Aghas kronologi

1874 – Föds bland de kurdiska stamledarna i östra Anatolien.

1890-talet – Hamidiyes irreguljära kavalleri inrättas; kurdiska stamledare får formell plats i den osmanska militära strukturen.

1915–1916 – Armeniska folkmordet; grundläggande omvandling av östra Anatolien.

1923 – Turkiska republiken grundas; systematiskt förtryck av kurdiska stamstrukturer inleds.

1925 – Sheikh Said-upproret slås ned; massdeportationer av kurdiska stamledare.

1943 – Dör efter att ha överlevt den turkiska republikens stormiga första två årtionden.

Referenser

1. Bruinessen, Martin van. Agha, shejk och stat. Zed Books, 1992.

2. McDowall, David. Kurdernas moderna historia. I.B. Tauris, 1996.

3. Olson, Robert. Den kurdiska nationalismens framväxt och Sheikh Said-upproret. University of Texas Press, 1989.

4. Zürcher, Erik Jan. Turkiet: en modern historia. I.B. Tauris, 2004.

5. Wikipedias medarbetare. Jangir Agha. https://en.wikipedia.org/wiki/Jangir_Agha

Vanliga frågor

Vem var Jangir Agha?

Jangir Agha (1874–1943) var en kurdisk stamledare i östra Anatolien som genomlevde Osmanska rikets sammanbrott, det armeniska folkmordet och den turkiska republikens grundande. Hans bana representerar den kurdiska aghaklassens erfarenhet i början av det tjugonde århundradet – stamledare som måste hantera den kemalistiska statens systematiska nedmontering av deras sociala värld och samtidigt försöka skydda sina gemenskaper.

Vad var Hamidiyesystemet och hur påverkade det kurdiska stamledare?

Hamidiye var ett system av irreguljära kurdiska kavalleriförband som sultan Abdul Hamid II inrättade på 1890-talet, organiserade efter stamtillhörighet och ledda av kurdiska aghor. Det gav stamledarna formellt erkännande, vapen och statligt stöd för deras auktoritet men gjorde dem också delaktiga i våldet den osmanska staten riktade mot armeniska befolkningar. Systemet formade förhållandet mellan kurdiska stamledare och den osmanska staten under rikets sista årtionden.

Hur påverkade den turkiska republiken kurdiska stamledare som Jangir Agha?

Den turkiska republikens politik riktade sig systematiskt mot den kurdiska aghaklassen: stammar avväpnades, traditionella maktstrukturer bröts, stambefolkningar tvångsförflyttades och kurdiska kulturuttryck undertrycktes. Ledare som stött eller sympatiserat med Sheikh Said-upproret 1925 riskerade avrättning eller deportation. De som överlevde gjorde det genom en kombination av politisk försiktighet, anpassning och pragmatisk hantering av förhållandet till en stat som i grunden var fientlig mot deras identitet.