Inledning
År 296 e.Kr. ledde Roms avgörande militära seger över det sasaniska persiska riket till ett av de mest betydelsefulla fördragen i den forntida Främre Orientens historia – med djupgående följder för det kurdiska hemlandet. Freden i Nisibis (undertecknad 299 e.Kr.) avträdde formellt den kurdiskbebodda regionen Gordyene (Corduene) till Rom och bekräftade vad som hade gällt i århundraden: att de kurdiska bergen hörde till världens strategiskt viktigaste territorier och att kurdisk krigsskicklighet värderades så högt att Rom satte upp ett särskilt kurdiskt kavalleriförband för att försvara sin östra gräns.
För kurdisk historia är detta fördrag betydelsefullt eftersom det visar att kurdiska områden var namngivna politiska enheter inom folkrätten, omstridda och omkämpade av tidens två största makter, snarare än obskyra gränsmarker. Det markerar också början på en period då kurdiska soldater tjänstgjorde som romerska elittrupper vid gränsen – deras militära skicklighet erkändes formellt och institutionaliserades av imperiet.
Innehåll
Vad var fredsfördraget mellan Rom och sasaniderna?
Fördragets villkor och kurdiska områden
Det kurdiska kavalleriet: Ala XV Flavia Carduenorum
Efterspel och förlusten 363 e.Kr.
Vad var fredsfördraget mellan Rom och sasaniderna?
Fredsfördraget mellan Rom och sasaniderna 296 e.Kr. – formellt känt som freden i Nisibis (undertecknad 299 e.Kr.) – var en fredsöverenskommelse mellan Romerska riket under kejsar Diocletianus och det sasaniska persiska riket under shah Narseh. Det avslutade det romersk-sasaniska kriget 296–299 och var en av Roms största diplomatiska segrar i öster.
Enligt fördraget tvingades det sasaniska riket avträda fem satrapier bortom Tigris till Rom. Bland dem fanns Corduene (Gordyene) – det forntida kurdiska hemlandet söder om Vansjön. Fördraget erkände Tigris som gräns mellan de två imperierna och bekräftade romersk överhöghet över Armenien. För kurdisk historia är fördraget betydelsefullt eftersom det uttryckligen namngav kurdiskbebott territorium som en egen politisk enhet i en internationell överenskommelse mellan världens två supermakter.
Det viktigaste i korthet
• Det kurdiska hemlandet Gordyene (Corduene) namngavs uttryckligen som en av de fem satrapier som Persien avträdde till Rom – vilket bevisar att det var en erkänd politisk enhet inom folkrätten.
• Diocletianus satte upp ett särskilt kurdiskt kavalleriförband – Ala XV Flavia Carduenorum – och erkände därmed kurdisk militär sakkunskap som en strategisk tillgång för Roms östra försvar.
• Fördraget höll kurdiska områden under romerskt beskydd i över sextio år – fram till den katastrofala freden 363, då Rom återlämnade Corduene till Persien.
• Det kurdiskbebodda Corduene försvarades av tre romerska legioner och en stor styrka kurdiska bågskyttar – regionens strategiska värde var enormt.
Snabbfakta
Fördragets namn: Freden i Nisibis (den första freden i Nisibis) Årtal: 299 e.Kr. (efter den romerska segern 296–298 e.Kr.) Parter: Romerska riket (Diocletianus, Galerius) och det sasaniska riket (shah Narseh) Typ: Fredsfördrag och territoriell uppgörelse Viktig bestämmelse för kurder: Avträdandet av Corduene (Gordyene) till Rom som en av fem satrapier bortom Tigris Plats för undertecknandet: Nisibis (dagens Nusaybin i Turkiet) Varaktighet: Gällde fram till freden 363 e.Kr. Kurdiskt militärförband: Ala XV Flavia Carduenorum, uppsatt med folk från regionen Betydelse: Ställde formellt kurdiska områden under romersk suveränitet och institutionaliserade kurdisk militärtjänst
Historiskt sammanhang: Mellan två imperier
Vid det 3:e århundradet e.Kr. hade det kurdiska hemlandet Gordyene (Corduene) i århundraden varit ett omstritt gränsområde mellan Rom och dess rivaler i öster. Sedan Pompejus ockupation 65 f.Kr. hade regionen legat inom Roms inflytandesfär, men det sasaniska persiska rikets uppgång 224 e.Kr. skapade en ny och mer aggressiv östmakt som ville återta alla tidigare persiska territorier – däribland de kurdiska högländerna.
Till skillnad från parterna som de ersatte drev sasaniderna en politik med centralisering och zoroastrisk ortodoxi som lämnade litet utrymme för lokala folks självstyre. För kurderna i Corduene var frågan inte om de skulle styras av ett imperium, utan vilket imperium som gav dem bäst möjlighet att behålla sin identitet och sitt levnadssätt. Som historien visar hade gordyenerna redan tydligt föredragit romerskt styre framför armenisk ockupation – och det 3:e århundradets strategiska överväganden var inte annorlunda.
Kriget 296–299 e.Kr.
År 296 e.Kr. anföll den sasaniske shah Narseh det romerska Armenien och Syrien. Det första romerska svaret, lett av caesar Galerius, slutade i nederlag i slaget vid Carrhae. Men Diocletianus beordrade Galerius att rekrytera nya styrkor från Donauprovinserna och inleda ett andra fälttåg. År 298 e.Kr. vann Galerius en förkrossande seger i slaget vid Satala i de armeniska högländerna. Han tog Narsehs läger, skattkammare, harem och till och med shahens hustru. Galerius ryckte sedan söderut genom sasaniskt territorium och intog den persiska huvudstaden Ktesifon.
Narseh anhöll om fred och sände sin ambassadör Apharban för att förhandla. Galerius avvisade sändebudet och sade åt sasaniderna att invänta villkor från Diocletianus själv. Våren 299 e.Kr. möttes Diocletianus och Galerius i Nisibis för att fastställa villkoren. Galerius uppges ha föreslagit att hela det sasaniska riket skulle erövras, men Diocletianus valde måttligare villkor. Det fördrag som blev resultatet var ett mästerverk i romersk gränsdiplomati – och dess inverkan på kurdiska områden skulle bestå i årtionden.
Fördragets villkor och kurdiska områden
Freden i Nisibis påtvingade det sasaniska riket långtgående villkor. Viktigast för kurdisk historia var avträdandet av fem satrapier bortom Tigris till Rom. Forskare diskuterar exakt vilka fem som ingick, men Corduene (Gordyene) finns med i alla förteckningar. De oftast nämnda satrapierna är Ingilene, Sophene, Arzanene, Corduene och Zabdicene – alla kurdiskbebodda höglandsregioner öster om Tigris.
Fördraget erkände också Tigris som gräns mellan de två imperierna, bekräftade romersk överhöghet över Armenien och utsåg Nisibis till enda lagliga plats för handelsutbyte mellan Rom och Persien. För kurdiska områden innebar detta ett formellt införlivande med romarnas gränssystem – med all den militära infrastruktur, garnisonsförläggning och befästning som det medförde.
Att Corduene förekommer med namn i fördragets villkor – inte inordnat i Armenien, inte införlivat med Mesopotamien utan förtecknat som en egen enhet – är i sig ett kraftfullt ställningstagande. Både det romerska och det sasaniska riket uppfattade Corduene som ett särskilt territorium med en egen identitet, en egen befolkning och en egen strategisk betydelse. Tvåtusen år senare vägrar moderna stater fortfarande att ge kurderna samma erkännande som Rom och Persien tog för givet.
Det kurdiska kavalleriet: Ala XV Flavia Carduenorum
En av fördragets mest slående följder var Diocletianus beslut att sätta upp ett särskilt militärförband ur Corduenes kurdiska befolkning. Förbandet fick beteckningen Ala XV Flavia Carduenorum – ordagrant ”karduenernas 15:e flaviska kavalleriflygel”. Namnet hedrade Diocletianus caesar, Flavius Valerius Constantinus, och identifierade samtidigt förbandet genom dess kurdiska etniska ursprung.
Detta var ingen obetydlig utveckling. Den romerska armén var antikens mest formidabla krigsmaskin, och inrättandet av ett namngivet etniskt förband var ett tecken på exceptionell militär utmärkelse. Rom satte endast upp sådana förband ur befolkningar som ansågs ha särskilda krigarfärdigheter. Beteckningen Carduenorum placerade kurdiska soldater vid sidan av numidiskt kavalleri, baleariska slungkastare och syriska bågskyttar som specialiststyrkor inom den romerska militärapparaten. I synnerhet kurdiska bågskyttar var redan berömda – samtida källor berättar att Corduene försvarades av tre legioner och en stor styrka kurdiska bågskyttar.
För kurdisk historia är Ala XV Flavia Carduenorum beviset för att kurdisk identitet erkändes, namngavs och institutionaliserades inom antikens mäktigaste militära struktur. Kurdiska krigare var inga anonyma hjälptrupper – de var ett namngivet folk som tjänstgjorde i ett förband som bar deras etniska identitet.
Efterspel och förlusten 363 e.Kr.
Gränsen som fastställdes genom freden i Nisibis bestod i över sextio år och gav de kurdiska högländerna en period av relativ stabilitet under romerskt beskydd. Freden varade fram till den sasaniska maktens återuppsving under Shapur II på 330-talet, då han inledde förödande fälttåg för att återta de förlorade territorierna.
Katastrofen kom 363 e.Kr. Den romerske kejsaren Julianus ledde en katastrofal invasion av Persien, dödades i strid och efterträddes av Jovianus, som tvingades underteckna en förödmjukande fred. Genom den andra freden i Nisibis (363 e.Kr.) lämnade Rom tillbaka de fem satrapierna bortom Tigris – däribland Corduene – till sasaniderna. Även städerna Nisibis, Singara och femton fästningar avträddes. Kurdiska områden som hade stått under romerskt beskydd i sex årtionden överlämnades utan samråd med kurderna.
Än en gång blev kurdiskt territorium en bytesvara mellan imperier utan kurdiskt samtycke – ett mönster som har präglat kurdernas geopolitiska erfarenheter från antiken till i dag.
Tidslinje över viktiga händelser
296 e.Kr. – Den sasaniske shah Narseh invaderar det romerska Armenien och Syrien.
296 e.Kr. – Galerius besegras i slaget vid Carrhae.
298 e.Kr. – Galerius vinner en avgörande seger i slaget vid Satala; intar Narsehs läger och huvudstad.
299 e.Kr. – Freden i Nisibis undertecknas; fem satrapier bortom Tigris, däribland Corduene, avträds till Rom.
Cirka 299–300 e.Kr. – Diocletianus sätter upp Ala XV Flavia Carduenorum ur det kurdiska Corduene.
330-talet e.Kr. – Shapur II inleder fälttåg för att återta de förlorade territorierna.
363 e.Kr. – Den andra freden i Nisibis; Corduene och fyra andra satrapier återlämnas till Persien.
Arv och betydelse för kurdisk historia
Freden i Nisibis är en milstolpe i kurdisk historia av flera skäl. För det första bekräftar den att kurdiskt territorium – Corduene – var en namngiven, erkänd politisk enhet i det 3:e århundradets viktigaste internationella fördrag. Det är inte fråga om kurdisk nationalism som i efterhand gör anspråk på forntida territorium; det är de historiska källorna som visar att både Rom och Persien uppfattade Corduene som en särskild region med egen identitet.
För det andra visar skapandet av Ala XV Flavia Carduenorum att kurdisk militär identitet erkändes formellt och institutionaliserades. Kurdiska soldater var inga anonyma uppbåd – de var en namngiven etnisk militärstyrka vars skicklighet värderades tillräckligt högt för att motivera ett eget förband i den romerska armén.
För det tredje, och mest smärtsamt, visar fördraget den kurdiska geopolitikens återkommande tragedi: kurdiska områden som byter ägare mellan imperier utan kurdiskt samtycke. Corduene gavs till Rom 299 och togs ifrån det 363. Ingen kurdisk röst deltog i någon av förhandlingarna. Detta mönster – att yttre makter delar upp, byter och avträder kurdiskt territorium – är det centrala temat i kurdisk politisk historia, från freden i Nisibis till Lausannefördraget och vidare.
Vanliga frågor
Vad var fredsfördraget mellan Rom och sasaniderna 296 e.Kr.?
Även känt som freden i Nisibis (undertecknad 299 e.Kr.) avslutade det det romersk-sasaniska kriget 296–299. Rom tvingade Persien att avträda fem satrapier bortom Tigris, däribland den kurdiska regionen Corduene (Gordyene), och erkände Tigris som imperiegräns.
Hur påverkade fördraget kurdiska områden?
Corduene avträddes formellt av Persien till Rom, varigenom kurdiskbebott territorium ställdes under romersk suveränitet. Diocletianus satte också upp ett kurdiskt kavalleriförband (Ala XV Flavia Carduenorum) ur regionens befolkning och erkände därmed kurdisk militär sakkunskap.
Vad var Ala XV Flavia Carduenorum?
Ett särskilt romerskt kavalleriförband som rekryterades ur Corduenes kurdiska befolkning efter freden i Nisibis. Namnet – ”karduenernas” – identifierade formellt förbandet genom dess kurdiska etniska ursprung, vilket gör det till en av de tidigaste namngivna kurdiska militära formationerna i den dokumenterade historien.
Varför är fördraget viktigt för kurdisk historia?
Det visar att kurdiskt territorium var en namngiven politisk enhet inom folkrätten, att kurdiska militära färdigheter erkändes formellt av jordens största imperium och att mönstret med kurdiska områden som byter ägare mellan imperier utan kurdiskt samtycke har rötter som sträcker sig nästan två årtusenden tillbaka.
Referenser och vidare läsning
Wikipedia – Freden i Nisibis (299)
Wikipedia – Regionen Gordyene (Corduene)
Dignas, B. och Winter, E., verket Rome and Persia in Late Antiquity, Cambridge University Press, 2007.
Blockley, R.C., verket The Romano-Persian Peace Treaties of AD 299 and 363, Florilegium 6, 1984.
Encyclopædia Britannica, uppslagsordet om freden i Nisibis.