Dinawaris bevarade verk förenar växtkunskap, arabiskt ordförråd och historia. Handskrifter och senare citat visar rikedom och överföringsluckor.

Arabiskt titelblad till al-Akhbar al-Tiwal, redigerat av Vladimir Guirgass, Leiden 1888, med handskrivna biblioteksanteckningar
Titelblad från Leidenutgåvan 1888, University of Torontos exemplar. Tryckt utgåva av hans historia; ingen 800-talshandskrift eller något porträtt. Public domain. [4] Image: University of Toronto / Internet Archive, al-Akhbar al-Tiwal (1888), public domain; rendered from the scanned printed title page.

En ofullständig biografi

Dinawari arbetade med arabisk filologi, astronomi, matematik och historia. Pellat placerar honom i Dinawar och irakiska städer och anger döden till 894–903. [1] Hamidullah föredrar 895 bland flera datum och betonar den begränsade informationen. [3] Exakt födelse och resvägar kräver försiktighet. Pellat anger persiskt ursprung; ett ortnamn fastställer inte ensamt modern etnisk identitet. [1]

Namn och kunskap

Lewin betonar Växtbokens lexikografiska syfte: namn, korrekta former och arabiska användningssammanhang. Tidigare skrifter, poesi, beduinuppgifter och egna observationer sammanförs. Han skiljer ämneskapitel från alfabetisk ordbok. [2] Verket förenar språkets historia med växtkunskap.

Vardagsliv

Lewins Yalehandskriftsstudie omfattar bete, djur, gräshoppor, tryffel, trädutsöndringar, garvning, eld, färgämnen och dofter. Senare lexikografer förkortade eller utelämnade vissa hantverks- och vardagsdetaljer. [2] Hamidullah behandlar jord, regn, vatten, tillväxt samt mat- och läkemedelsbruk. [3] Bruket dokumenterar historisk kunskap.

Handskrift och rekonstruktion

Hamidullah skiljer de bevarade tredje och femte delarna från senare citat. Lewin publicerade text 1953 och 1974; Hamidullah rekonstruerade 1973 avsnittet sin–ya genom citat. Siffran 637 gäller dess uppslagsord, inte alla växter i det bevarade verket. [3] Utgåva och avsnitt bör anges.

Historia och bild

Al-Akhbar al-Tiwal betonar iranska förhållanden före och efter islam. Pellat nämner Guirgassutgåvan 1888 och senare Krachkovskymaterial. [1] Titelbladet visar Dinawari, redaktör, Leiden, Brill och 1888. [4] Bilden föreställer inte Växtboken.

Källor och vidare läsning

  1. Charles Pellat, “Dīnavarī, Abū Ḥanīfa Aḥmad,” Encyclopædia Iranica VII/4 (1995), p. 417, updated 2013; biography and works.
  2. Bernhard Lewin, “The Third Part of the Kitāb an-Nabāt of Abū Ḥanīfa ad-Dīnawarī,” Orientalia Suecana 9 (1960), pp. 131–135; author’s manuscript study.
  3. Muhammed Hamidullah, “Dîneverî, Ebû Hanîfe,” TDV İslâm Ansiklopedisi 9 (1994), pp. 356–358; editor’s account of manuscripts, reconstruction and editions.
  4. Al-Dinawari, al-Akhbar al-Tiwal, edited by Vladimir Guirgass, Leiden: Brill, 1888; title page viewed, University of Toronto scan, Internet Archive, public-domain record.