På morgonen den 30 oktober 1918, i hamnen på den grekiska ön Lemnos ombord på det brittiska krigsfartyget HMS Agamemnon, undertecknade en delegation osmanska officerare vapenstilleståndet i Mudros. Dokumentet avslutade Osmanska rikets deltagande i första världskriget och öppnade vägen för de allierades ockupation av rikets kärnland. Den osmanske storvesir som hade gett delegationen mandat och förhandlat om de politiska villkoren för landets kapitulation var en kurd: Ahmet Izzet Pasha, känd som Kurd Ahmet Izzet Pasha, en av Osmanska rikets skickligaste befälhavare och en man vars bana följde den osmanska maktens hela förlopp från krisen i slutet av artonhundratalet till det slutliga nederlaget.
Att en kurd skulle bli den som ledde Osmanska rikets militära kapitulation är en av historiens skarpare ironier. Riket hade under sina sista år gått mot alltmer uteslutande turkisk nationalism men avslutade kriget i händerna på en man vars själva namn förkunnade hans kurdiska arv. Han var en soldat bland soldater, noggrann, professionell, politiskt försiktig och djupt skeptisk till den äventyrspolitik som lett riket in i ett katastrofalt krig det inte kunde vinna. Han hade motsatt sig rikets inträde i första världskriget. Han hade manat till försiktighet när andra manade till angrepp. Han hade haft rätt gång på gång och ignorerats gång på gång. När räkenskapens stund kom föll det på honom att reda upp katastrofen som andra skapat.
Innehållsförteckning
1. Del 1: kurdiska rötter och osmansk utbildning
2. Del 2: en befälhavare formas
3. Del 3: Balkankrigen och rikets kris
4. Del 4: motstånd mot kriget – en soldats varning
6. Del 6: storvesir och vapenstilleståndet
Del 1: kurdiska rötter och osmansk utbildning
Ahmet Izzet Pasha föddes 1864 i en kurdisk familj i Osmanska rikets östra områden. Liksom för många kurdiska gestalter i den osmanska officersklassen är familjebakgrundens exakta detaljer sämre dokumenterade än den offentliga banan. Det står fast att han under hela karriären kallades ”Kurd”, en beteckning som användes som enkel identifiering av bakgrunden snarare än som skällsord. Samtiden ansåg den relevant och han bar den själv utan ursäkter.
Han utbildades i det osmanska militärskolesystemet och visade tidigt egenskaperna som skulle prägla banan: enastående teknisk skicklighet, professionellt allvar och politisk intelligens som lät honom hantera den sena osmanska militärpolitikens minfält av fraktioner utan att krossas. Hans kurdiska identitet var verklig men inte politiskt laddad. Han var en osmansk officer som råkade vara kurd i ett system som fortfarande upprätthöll föreställningen att etnicitet inte avgjorde karriärmöjligheter.
Del 2: en befälhavare formas
Ahmet Izzet Pashas militära utbildning omfattade studier i Tyskland, ett betydelsefullt kännetecken i den sena osmanska officersklassen eftersom tysk militärutbildning representerade den högsta normen för professionalism i tidens osmanska värld. Han steg stadigt i graderna och skaffade både teknisk expertis och den befälserfarenhet som skulle göra honom till en av rikets mest betrodda högre officerare. Han tjänade i stabsbefattningar och fältbefäl och byggde relationer med andra högre officerare och ett rykte för gott omdöme som till sist skulle föra honom till det osmanska militärbefälets högsta nivåer.
Del 3: Balkankrigen och rikets kris
Balkankrigen 1912–1913 var Osmanska rikets mörkaste stund före första världskriget, ett katastrofalt militärt nederlag som kostade riket nästan alla europeiska territorier och drev hundratusentals muslimska flyktingar till Anatolien. Ahmet Izzet Pasha tjänstgjorde i Balkankrigen och fick befälserfarenhet under en retirerande armés svåra förhållanden. Hans insatser bekräftade ryktet om att kunna upprätthålla disciplin och skickligt genomföra operationer även under ogynnsamma omständigheter. Balkankrigens politiska följder stärkte CUP:s grepp om makten och påskyndade utvecklingen mot turkisk nationalistisk utestängning.
Del 4: motstånd mot kriget – en soldats varning
När Kommittén för enhet och framsteg försökte föra in Osmanska riket i första världskriget på Tysklands och Österrike-Ungerns sida 1914 hörde Ahmet Izzet Pasha till dem som manade till försiktighet. Med klarheten hos en yrkessoldat som sett den osmanska militärens verkliga tillstånd i Balkankrigen förstod han att riket inte var i skick att föra ett stort krig. Han förstod risken med en tysk allians: om Tyskland förlorade föll riket med det. Varningarna hörsammades inte. CUP-ledningen, bländad av tyska militära framgångar, förde riket in på den tyska sidan. Resultatet blev, som Izzet Pasha fruktat, katastrofalt.
Del 5: befälet i Kaukasus
Trots sina invändningar mot kriget tjänade Ahmet Izzet Pasha lojalt under dess genomförande. Han fick befäl på Kaukasusfronten, där osmanska styrkor mötte den ryska kejserliga armén på en av krigets brutalaste krigsskådeplatser. Förhållandena var utomordentligt svåra: extrem kyla, omöjlig terräng, försörjningslinjer nära bristningsgränsen och en fiende med bättre utrustning och numerär överlägsenhet. Befälet visade egenskaperna som fört honom till högre ledning: metodisk professionalism, förmåga att hålla samman operationer under extrem press och taktisk intelligens som gjorde det bästa av begränsade resurser.
Del 6: storvesir och vapenstilleståndet
Hösten 1918 hade det osmanska militära läget blivit ohållbart. Tyska styrkor föll samman på västfronten. Vapenstilleståndet i Saloniki hade slagit ut Bulgarien ur kriget. CUP-ledarna Enver, Talaat och Cemal Pasha flydde Istanbul i en tysk ubåt och undkom följderna av katastrofen de skapat. Mitt i vrakspillrorna utsåg sultan Mehmed VI Ahmet Izzet Pasha till storvesir. Det var det yttersta uttrycket för hur riket kallade in sin mest betrodda yrkesman, en man som motsatt sig kriget, bevarat sitt rykte för hederlighet och skicklighet genom katastroferna och hade tillräcklig trovärdighet hos de allierade för att godtas som förhandlingspartner.
Han gjorde det med värdighet. Vapenstilleståndet i Mudros, undertecknat den 30 oktober 1918, avslutade det osmanska deltagandet i kriget. Villkoren var hårda: allierade styrkor skulle ockupera strategiska platser i hela riket och den osmanska militären demobiliseras. Izzet Pasha förhandlade dock inom det utrymme han hade. En kurd hade både fört befäl över rikets styrkor och lett det formella slutet på dess krig. Han var storvesir bara en kort tid och avgick efter att vapenstilleståndet undertecknats.
Del 7: efterspel och arv
Kurd Ahmet Izzet Pasha dog den 31 mars 1937, före efterkrigsomvälvningarnas fullständiga upplösning, före Lausannefördraget, före republikens slutliga upprättande och före den politik som skulle definiera det turkiska medborgarskapets betydelse för kurder. Han levde inte till Sheikh Said-upproret 1925 eller den systematiska nedmontering av kurdiskt kulturliv som följde. Han levde och dog som det han alltid varit: en osmansk officer som råkade vara kurd och tjänade det rike han utbildats att tjäna.
För kurdisk historia är hans betydelse enorm och underskattad. Han var den högst uppsatte kurdiske politiske gestalten i osmansk historia, en storvesir och rikets regeringschef, om än bara kortvarigt. Hans bana visar vad kurdisk begåvning kunde åstadkomma när möjligheten gavs och påminner om hur fullständigt den möjligheten stängdes av nationalismerna som ersatte det osmanska systemet.
Kurd Ahmet Izzet Pashas kronologi
1864 – Föds i en kurdisk familj i Osmanska rikets östra områden.
1890-talet – Militär utbildning, däribland i Tyskland; avancerar i den osmanska officerskåren.
1912–1913 – Balkankrigen; tjänstgör under den osmanska militära reträttens svåra förhållanden.
1914 – Motsätter sig Osmanska rikets inträde i första världskriget; CUP-ledningen ignorerar varningarna.
1914–1917 – För befäl över osmanska styrkor mot Ryssland på Kaukasusfronten.
Oktober 1918 – Utses av sultan Mehmed VI till storvesir när rikets militära ställning faller samman.
30 oktober 1918 – Vapenstilleståndet i Mudros undertecknas; Osmanska rikets deltagande i första världskriget upphör.
1920 – Dör; får inte uppleva den turkiska republikens upprättande.
Referenser
1. Zürcher, Erik Jan. Turkiet: en modern historia. I.B. Tauris, 2004.
2. Erickson, Edward J. Beordrade att dö: den osmanska arméns historia i första världskriget. Greenwood Press, 2001.
3. Fromkin, David. En fred som gör slut på all fred. Holt Paperbacks, 1989.
4. McDowall, David. Kurdernas moderna historia. I.B. Tauris, 1996.
5. Wikipedias bidragsgivare. Kurd Ahmet Izzet Pasha. https://en.wikipedia.org/wiki/Kurd_Ahmet_Izzet_Pasha
Vanliga frågor
Vem var Kurd Ahmet Izzet Pasha?
Kurd Ahmet Izzet Pasha (1864–1937) var en kurdisk osmansk fältmarskalk och statsman som var Osmanska rikets storvesir i oktober 1918 och därmed den högst uppsatte kurdiske politiske gestalten i osmansk historia. Han var en av rikets skickligaste befälhavare, motsatte sig inträdet i första världskriget och kallades att förhandla fram vapenstilleståndet i Mudros som avslutade det osmanska deltagandet i konflikten.
Vad var vapenstilleståndet i Mudros?
Vapenstilleståndet i Mudros var överenskommelsen som undertecknades den 30 oktober 1918 och avslutade Osmanska rikets deltagande i första världskriget. Det undertecknades ombord på HMS Agamemnon i hamnen på Lemnos i Grekland. Villkoren krävde osmansk militär demobilisering och gav de allierade makterna rätt att ockupera strategiska platser i hela riket. Som storvesir gav Kurd Ahmet Izzet Pasha mandat till den osmanska delegation som undertecknade det.
Varför är Kurd Ahmet Izzet Pasha betydelsefull för kurdisk historia?
Han representerar höjdpunkten för kurdiska bedrifter inom det osmanska rikssystemet, en kurd som steg till storvesir och rikets regeringschef. Hans bana visar både möjligheterna som det osmanska systemet erbjöd kurdisk begåvning och möjligheternas gränser. Trots sin förmåga och hederlighet verkade han i ett system som alltmer gick mot turkisk etnisk nationalism, och hans kurdiska identitet var i slutänden mer ett biografiskt faktum än ett politiskt program.