Vad var furstendömet Eğil?
Furstendömet Eğil, även kallat emiratet Eğil, var ett kurdiskt furstendöme med centrum i staden Eğil (kurdiska: Gêl) norr om Diyarbakır vid övre Tigris. Det styrdes av Bulduqanidynastin från omkring 1049 till 1864, en av historiens mest långlivade kurdiska dynastier, och var en liten men anmärkningsvärt beständig bergsstat som överlevde från seldjukernas tid till den osmanska centraliseringens epok.
Viktiga punkter
• Furstendömet grundades omkring 1049 av Pir Mansûr, en kurdisk sayyid och sufisk murshid, och styrdes av hans ättlingar, Bulduqani, i nästan åtta århundraden.
• Centrum var Eğils uthuggna klippcitadell nära Diyarbakır, identifierat med den gamla staden Carcathiocerta.
• Det vilade på den kurdiska Mirdesanstammens stöd och förenade sufiskt religiöst anseende med stamledarskap.
• Efter 1514 blev det ett autonomt kurdiskt furstendöme under osmansk överhöghet, undantaget från timarsystemet.
• Privilegierna avskaffades 1864, vilket gjorde det till ett av de sista autonoma kurdiska furstendömena som upplöstes.
Snabbfakta
Namn: Furstendömet Eğil (emiratet Eğil)
Härskardynasti: Bulduqani
Kurdiskt namn: Gêl
Region: Eğil norr om Diyarbakır (övre Tigris), dagens sydöstra Turkiet
Grundat: Cirka 1049 av Pir Mansûr
Upplöst: 1864
Typ: Kurdiskt furstendöme / emirat
Överhöghet: Först självständigt, sedan under Aq Qoyunlus, safavidisk och osmansk överhöghet
Känt för: Enastående livslängd (cirka 8 århundraden); sufiskt stamstyre
Innehållsförteckning
Ursprung: Pir Mansûr och erövringen av Eğil (cirka 1049)
Från pirer till emirer: furstendömet grundas
Område och expansion under emirerna
Mellan safavider och osmaner (det 16:e århundradet)
Nedgång och avskaffande (1864)
Eğil: platsen och dess kulturarv
Eğils härskare (Bulduqanilinjen)
Relaterade personer, platser och ämnen
Ursprung: Pir Mansûr och erövringen av Eğil (cirka 1049)
Dynastin spårar sitt ursprung till Pir Mansûr, född omkring 989, som enligt traditionen flyttade till Diyarbakırregionen från Hakkâriområdet nära Sinjarbergen. Omkring 1049 intog han Eğil och dess dominerande uthuggna klippcitadell. Pir Mansûr hävdade härkomst från profeten Muhammed och slog sig ned bland Mirdesanstammens kurder i närbelägna Dicle, där fromheten och lärdomen gav honom erkännande som ledare och murshid, en sufisk andlig vägledare.
Den politiska bakgrunden var efterspelet till marwanidernas makt i Diyar Bakr och seldjukturkarnas ankomst under det elfte århundradet. När kurdiska stammar som Humeydiye, Beşneviye och Zuzaniye bosatte sig i regionen trängdes den äldre armenisk-, grekisk- och syrisktalande befolkningen gradvis undan, och en ny kurdisk stamordning tog form kring gestalter som Pir Mansûr. Den andliga auktoriteten ärvdes av efterträdarna och blev grunden för ett territoriellt herravälde.
Från pirer till emirer: furstendömet grundas
Furstendömet i egentlig mening befästes under Pir Mansûrs son Pir Musa och barnbarn Pir Bedir, som omsatte familjens religiösa anseende och stamfölje, framför allt Mirdesans lojalitet, i beständig politisk makt. Pir Bedirs regeringstid avbröts: han dödades under en seldjukisk belägring av området 1087 och dog i exil.
Han efterträddes av sonen Bulduk, som föddes efter faderns död och uppfostrades av Mirdesanstammen. Från denne emir Bulduk fick dynastin sitt kända namn, Bulduqani. Under följande generationer ändrades härskartiteln från det religiösa ”pir” till det politiska ”emir”. Vid emir Ibrahims tid hade Mirdesan övergett ”pir” till förmån för ”emir”, vilket markerade familjens fullständiga omvandling från sufisk släkt till härskardynasti. Efter emir Ibrahims död delades furstendömet kortvarigt mellan hans tre söner.
Område och expansion under emirerna
På höjden av sin makt, traditionellt förknippad med emir Muhammeds regeringstid, sträckte sig furstendömet långt utanför Eğil. Det nådde söderut till Karaca Dağ, omfattade Palu och landet mot Elazığ i norr, sträckte sig västerut till Çermik och österut till områdena mellan Hani och Lice. Det gjorde Eğil till en av övre Tigris mer betydande kurdiska politiska enheter.
Furstendömet behöll vänliga förbindelser med Aq Qoyunlu, den turkmenska konfederation som dominerade regionen under fjortonhundratalet. Kontakter med Aq Qoyunluhärskaren Jahangir finns dokumenterade omkring 1441. Liksom grannarna överlevde Eğil genom att läsa av maktbalansen mellan de större stater som svepte över Kurdistan och ansluta sig till den som hade övertaget.
Mellan safavider och osmaner (det 16:e århundradet)
I början av femtonhundratalet införlivades furstendömet först i shah Ismails safavidiska rike och övergick sedan, efter den osmanska segern vid Chaldiran 1514, till osmanerna under sultan Selim I. Eğils införlivande i den osmanska ordningen ingick i den bredare uppgörelse om Kurdistan som den kurdiske lärde statsmannen Idris Bitlisi förmedlade. Han övertalade dussintals kurdiska emirer att ansluta sig till Istanbul mot safavidiska Iran.
Avgörande var att osmanerna inte införlivade Eğil i den vanliga provinsstrukturen. Furstendömet fick autonom ställning, undantogs från timarsystemet med militära förläningar och lämnades att styra sig självt under ärftliga emirer, den ordning osmansk förvaltning förbehöll de mest fast etablerade kurdiska dynastierna längs Irangränsen under de långa osmansk-safavidiska gränskrigen. I mer än tre århundraden styrde Eğils emirer sitt område med liten inblandning från centralmakten.
Eğil under osmansk överhöghet
Under den autonoma ordningen ledde Bulduqaniemirerna ett litet men stabilt kurdiskt hov. En talande inblick i kulturlivet kommer från 1684, när Şam’i, skrivare i tjänst hos Mustafa Bey, Eğils kurdiske furste, avslutade en översättning till osmansk turkiska av Sharafnama, den stora historien om kurdiska dynastier från femtonhundratalet. Beställningen av ett sådant verk visar att Eğil liksom de större emiraten såg sig som del av en medveten kurdisk dynastisk tradition.
Familjens ursprungliga karaktär som sayyider och sufiska murshider försvann aldrig helt. Eğil förblev förknippat med religiöst anseende, och själva staden, länge vördad som profeters begravningsplats, förstärkte härskarnas andliga aura.
Nedgång och avskaffande (1864)
Eğils autonomi upphörde genom den långa kampanj under artonhundratalet då den osmanska staten monterade ned de kurdiska emiraten ett efter ett. När riket förlorade mark på Balkan och drev Tanzimatreformerna för att centralisera makten började det ta ut män från Eğil till krigstjänst och urholkade särställningen som definierat furstendömet.
År 1864 avskaffades furstendömets privilegier formellt och emiratet upplöstes. Området införlivades i det vanliga osmanska förvaltningssystemet. Efter nästan åtta århundraden upphörde Bulduqanis styre, ett av de allra sista autonoma kurdiska furstendömena att släckas ut.
Eğil: platsen och dess kulturarv
Själva Eğil är långt äldre än furstendömet. Det identifieras med den gamla staden Carcathiocerta, tjänade som tidig huvudstad i kungariket Sophene och bar en lång följd av namn, Ingila, Angl och Karkathiokerta, under assyriskt, armeniskt, grekiskt, romerskt och bysantinskt styre. Det kurdiska namnet är Gêl.
Stadens dramatiska uthuggna klippcitadell, Eğils borg, reser sig ovanför djupa dalar nära Tigris och blickar i dag ut över Kralkızıdammen, genomborrat av cisterner och tunnlar. Eğil vördas också som ”profeternas land”, där traditionen förlägger flera profeters gravar, däribland Dhu al-Kifls och Elishas, ett heligt anseende som länge överlevde dynastin som en gång härskade från höjderna.
Tidslinje
Cirka 989 – Pir Mansûr, dynastins grundare, föds. Cirka 1049 – Pir Mansûr erövrar Eğil och slår sig ned bland Mirdesanstammen. 1087 – Pir Bedir dödas under en seldjukisk belägring; dör i exil. Slutet av det 11:e århundradet – Emir Bulduk, uppfostrad av Mirdesan, ger Bulduqanidynastin dess namn. Det 15:e århundradet – Furstendömet expanderar under emir Muhammed; vänliga band till Aq Qoyunlu (Jahangir, cirka 1441). Början av det 16:e århundradet – Eğil går från safavidisk till osmansk kontroll efter Chaldiran (1514) och får autonomi. 1684 – Sharafnama översätts till osmansk turkiska åt Mustafa Bey av Eğil. 1864 – Osmansk centralisering avskaffar furstendömets privilegier; emiratet upplöses.
Eğils härskare (Bulduqanilinjen)
Eğildynastin frambringade en lång följd av härskare under nästan åtta århundraden, men den tidiga släkthistorien bevaras främst genom traditionen och krönikematerialet är ofullständigt. De viktigaste tidiga gestalterna var i ordning Pir Mansûr (grundaren, från cirka 1049), sonen Pir Musa, barnbarnet Pir Bedir (död 1087), emir Bulduk, som gav dynastin dess namn, och emir Ibrahim, under vilken titeln ”emir” ersatte ”pir” och efter vars död riket kortvarigt delades mellan tre söner. Senare emirer, däribland emir Muhammed förknippad med furstendömets största utbredning och Mustafa Bey dokumenterad 1684, fortsatte linjen till avskaffandet 1864. Många av härskarnas exakta regeringstider är inte säkert dokumenterade.
Plats i kurdisk historia
Furstendömet Eğil har en särskild plats i kurdisk historia framför allt av ett skäl: den enastående livslängden. Grundat under det elfte århundradet och bestående in på artonhundratalet omfattade det nästan hela förloppet av medeltida och tidigmodern kurdisk statsbildning, från marwanidernas tid till den slutliga osmanska centraliseringen.
Det visar också en karakteristisk kurdisk styresmodell: föreningen av sufisk religiös auktoritet, murshid- och sayyidtraditionerna, med stamledarskap, Mirdesan, för att skapa ett ärftligt emirat. Där liknade det i mindre skala de stora emiraten Bitlis, Bahdinan och Bohtan och delade deras slutliga öde under Tanzimat. I dag är Eğil mindre ihågkommet för dynastin än för den gamla borgen och de heliga gravarna, men Bulduqanifurstendömet förblir en av den kurdiska politiska historiens stillsamma överlevare.
Relaterade personer, platser och ämnen
Utforska relaterad historia på Kurdish-History.com: Diyar Bakrs marwanider, Idris Bitlisi, Ayyubidriket, de osmansk-safavidiska gränskrigen och de kurdiska emiratens fall.
Vanliga frågor
Var furstendömet Eğil kurdiskt?
Ja. Eğil var ett kurdiskt furstendöme styrt av Bulduqanidynastin och vilade på stöd från kurdiska stammar som Mirdesan. Grundaren Pir Mansûr var en kurdisk sayyid och sufisk ledare, och furstendömet räknas konsekvent till Diyar Bakr-regionens kurdiska emirat.
Vem grundade furstendömet Eğil?
Det grundades av Pir Mansûr (född cirka 989), som erövrade Eğil omkring 1049. Ättlingarna styrde i nästan åtta århundraden. Dynastin heter Bulduqani efter en senare emir, Bulduk.
Hur länge bestod furstendömet Eğil?
Ungefär 815 år, från omkring 1049 till 1864, vilket gör det till en av historiens längst överlevande kurdiska dynastier.
Var låg Eğil?
Eğil (kurdiska: Gêl) ligger omkring 50 km norr om Diyarbakır i sydöstra Turkiet på höjderna ovanför Tigris. Det gamla citadellet, Eğils borg, ligger på en klippplatå som nu blickar ut över Kralkızıdammens sjö.
Hur var förhållandet mellan Eğil och osmanerna?
Efter 1514 blev Eğil ett autonomt kurdiskt furstendöme under osmansk överhöghet, undantaget från timarsystemet och lämnat att styra sig självt under sina ärftliga emirer tills autonomin avskaffades 1864.
Varför är furstendömet Eğil betydelsefullt?
Den anmärkningsvärda livslängden på åtta århundraden och föreningen av sufisk religiös makt och stammakt gör det till ett skolexempel på det autonoma kurdiska emiratet och en kontinuitetstråd från medeltida kurdiska dynastier till modern tid.
Referenser och vidare läsning
Erkan Gördük, vetenskapliga studier av Eğilfurstendömet och Bulduqanidynastin (2014).
Vladimir Minorsky, Turkarna, Iran och Kaukasus under medeltiden (Variorum Reprints, 1978).
Sharaf Khan Bidlisi, Sharafnama (1597), den grundläggande historien om kurdiska dynastier.
Kurdish-History.com – relaterad läsning om marwaniderna, de osmansk-safavidiska gränskrigen och de kurdiska emiratens fall.