Inledning
Det nittonde århundradet var det århundrade då de kurdiska emiraten dog. I trehundra år hade kurdiska furstendömen styrt sina egna områden under löst osmanskt övervälde och behållit självständiga arméer, ärftliga härskare och inre självstyre. Men under 1830- och 1840-talen krävde Osmanska rikets moderniseringsreformer – Tanzimat – att alla självständiga maktcentrum inom riket skulle undanröjas, däribland de kurdiska emirat som hade fungerat som buffertar vid gränsen sedan Idris Bitlisis tid.
Resultatet blev en generation av krig. Mir Muhammad av Rawanduz försökte ena Kurdistan med våld. Bedr Khan Beg av Botan byggde det sista stora oberoende kurdiska furstendömet. Yezdanser gjorde uppror sedan båda hade krossats. Sheikh Ubeydullah inledde det första uttryckligen nationalistiska kurdiska upproret. Och Hamidiyekavalleriet förvandlade kurdiska stamkrigare till redskap för den osmanska statsmakten. År 1900 var det självstyrande Kurdistan borta – ersatt av direkt osmansk förvaltning och de första ansatserna till modern kurdisk nationalism.
Innehåll
Mir Muhammad av Rawanduz och Soranupproret (1830–1838)
Bedr Khan Beg och Botanupproret (1842–1847)
Hamidiyekavalleriet och de kurdiska stammarnas militarisering
Viktiga händelser och tidslinje
Babanupproren (1806–1812)
Emiratet Baban, med centrum i Sulaymaniyah, var ett av det tidiga nittonde århundradets mäktigaste kurdiska furstendömen. Åren 1806–1808 reste sig Abdurrahman Pasha Baban mot den osmanska makten, krävde erkännande av Babans autonomi och motsatte sig osmanska centraliseringsförsök. År 1812 inledde hans efterträdare Ahmed Pasha Babanzade ännu ett uppror. Båda slogs ned, men de etablerade ett mönster som skulle prägla århundradet: kurdiska emirer stred för att bevara det självstyre de fått vid Chaldiran, medan den osmanska staten stred för att avskaffa det.
Mir Muhammad av Rawanduz och Soranupproret (1830–1838)
Mir Muhammad av Rawanduz – känd som Mirê Kor, ”den blinde fursten” – var det nittonde århundradets mest ambitiöse kurdiske ledare. Från 1830 till 1838 försökte han inget mindre än att ena Kurdistan militärt. Inspirerad av Muhammad Ali av Egypten, som samtidigt utmanade den osmanska makten från söder, byggde Mir Muhammad en stående armé med 30 000 till 50 000 musketerare från stammarna, betalade regelbundna löner och inledde en rad fälttåg som förde väldiga delar av Kurdistan under hans kontroll.
Han erövrade städerna Harir (1822), Koya (1823) och Ranya (1824) och trängde undan emiratet Baban. Därefter utvidgade han sitt välde västerut och intog Bahdinan, Amedi, Zakho och Duhok. Han allierade sig kortvarigt med Bedr Khan Beg av Cizre. Han utropade självständighet, präglade egna mynt och lät läsa fredagsbönen i sitt eget namn – den traditionella symbolen för suverän makt i den islamiska världen. När väldet var som störst sträckte det sig från Stora Zab till bortom Mardin.
När Osmanska riket hade kommit ur den egyptiska krisen riktade det hela sin militära kraft mot Soran. Mellan 1836 och 1838 ryckte osmanska arméer med över 100 000 soldater samman mot Kurdistan. Mir Muhammad kapitulerade och benådades av sultanen men hölls kvar i Amasya och fick aldrig återvända. Han dog i december 1838 – nästan säkert mördad. Emiratet Soran upplöstes och området ställdes under direkt osmansk förvaltning. De kurdiska förlusterna under fälttågen var förödande: omkring 15 000 dödade, 4 000 förslavade och 6 000 familjer fördrivna.
Bedr Khan Beg och Botanupproret (1842–1847)
Efter Sorans fall blev emiratet Botan under Bedr Khan Beg det sista stora oberoende kurdiska furstendömet. Från sin bas i Cizre och Bohtan utsträckte Bedr Khan sin makt över Diyarbakır, Siirt, Sulaymaniyah och till och med Mahabad i Persien. Han byggde det största kurdiska furstendömet sedan marwaniderna och kontrollerade ett område som sträckte sig över dagens sydöstra Turkiet och norra Irak.
Bedr Khans fälttåg mot de assyriska kristna i Hakkari 1843 och 1846 är ett mörkt men viktigt kapitel i historien. Massakrerna på assyriska samhällen ledde till europeiska diplomatiska ingripanden och gav den osmanska regeringen en förevändning att angripa Botan. År 1847 besegrade en stor osmansk armé Bedr Khan, som förvisades till Kreta. Emiratet Botan avskaffades och ställdes under direkt osmansk kontroll.
Bedr Khan Beg blir ihågkommen som en av den kurdiska nationalismens pionjärer. Hans ättlingar – familjen Bedirhan – kom att spela centrala roller i kurdiska politiska och kulturella rörelser under hela det tjugonde århundradet, grundade den första kurdiska tidningen och deltog i den kurdiska självständighetsrörelsen efter första världskriget.
Yezdanserupproret (1854–1855)
Efter förstörelsen av både Soran och Botan fortsatte det kurdiska motståndet. Yezdanserupproret (även skrivet Yezdan Sher) 1854–1855 var nästa stora resning och inleddes i Hakkariregionen i sydöstra Anatolien. Yezdanser, syskonbarn till den avsatte Hakkariemiren Nurullah Beg, samlade kurdiska och assyriska krigare mot osmansk centralisering medan uppmärksamheten var riktad mot Krimkriget.
Upproret slogs ned sedan osmanska styrkor omgrupperats till regionen. Yezdanser tillfångatogs och förvisades. Men upproret visade att förstörelsen av de kurdiska emiraten inte hade släckt det kurdiska motståndet – den hade bara ändrat dess karaktär från dynastiskt självförsvar till ett bredare uppror mot centralisering.
Hamidiyekavalleriet och de kurdiska stammarnas militarisering
År 1891 skapade sultan Abdul Hamid II Hamidiyes lätta kavalleri – irreguljära kavalleriregementen rekryterade ur kurdiska och turkmenska stammar i östra Anatolien. Med de ryska kosackerna som lös förebild gav Hamidiye stamhövdingar militär grad, vapen och statligt stöd i utbyte mot lojalitet. Systemet band kurdiska stamledare till den osmanska staten samtidigt som det militariserade det kurdiska samhället.
Hamidiyeregementena deltog i de antiarmeniska massakrerna 1894–1896, ett djupt smärtsamt kapitel i regionens historia. I den kurdiska berättelsen innebär Hamidiye en djupgående moralisk och politisk komplexitet: kurdiska stammar var samtidigt offer för osmansk centralisering och redskap för osmanskt våld mot andra minoritetsgrupper. Arvet efter Hamidiyesystemet formade relationerna mellan kurder och armenier i generationer.
Arv
Det nittonde århundradet var vändpunkten i kurdisk historia. År 1800 styrdes Kurdistan av självstyrande emirat med egna arméer, domstolar och ärftliga härskare. År 1900 hade vartenda ett av dessa emirat förstörts. Tanzimats centraliseringskampanj undanröjde de politiska strukturer som hade gett kurderna självstyre i tre århundraden.
Men emiratens förstörelse skapade också något nytt. Upproren under Mir Muhammad, Bedr Khan, Yezdanser och Sheikh Ubeydullah sådde fröna till modern kurdisk nationalism. Tanken att kurderna utgjorde en nation – och inte bara en samling stammar som lydde under olika emirer – växte fram ur emiratsystemets spillror. Det tjugonde århundradets kurdiska nationella rörelse föddes i det nittonde århundradets centraliseringskrig.
Viktiga händelser och tidslinje
1806–1808 – Abdurrahman Pasha Babans uppror mot osmansk makt
1830–1838 – Mir Muhammad av Rawanduz bygger en kurdisk armé, erövrar Bahdinan, Amedi och Zakho; utropar självständighet; slås ned av osmanska styrkor; dör i exil 1838
1842–1847 – Bedr Khan Beg av Botan bygger det sista stora kurdiska furstendömet; besegras av osmanska styrkor 1847; förvisas till Kreta
1854–1855 – Yezdanserupproret i Hakkariregionen; slås ned efter osmansk omgruppering från Krimkriget
1879–1881 – Sheikh Ubeydullahs uppror – det första uttryckligen nationalistiska kurdiska upproret, som korsar den osmansk-persiska gränsen
1891 – Sultan Abdul Hamid II skapar Hamidiyes lätta kavalleri med rekryter från kurdiska stammar
1894–1896 – Hamidiyekavalleriet deltar i antiarmeniska massakrer i östra Anatolien
Vanliga frågor
Vem var Mir Muhammad av Rawanduz?
Mir Muhammad (1783–1838) var kurdisk emir i furstendömet Soran och försökte ena Kurdistan med militärt våld. Han byggde en armé på upp till 50 000 soldater, utropade självständighet från Osmanska riket och erövrade områden från Stora Zab till Mardin innan han slogs ned av osmanska styrkor.
Vem var Bedr Khan Beg?
Bedr Khan Beg var kurdisk emir i furstendömet Botan och byggde den sista stora oberoende kurdiska staten under 1840-talet. Han kontrollerade områden från Diyarbakır till Sulaymaniyah innan han besegrades av osmanska styrkor 1847 och förvisades. Han räknas som en av den kurdiska nationalismens pionjärer.
Vad var Hamidiyekavalleriet?
Hamidiyes lätta kavalleri var ett system av irreguljära kavalleriregementen som skapades 1891 av sultan Abdul Hamid II. Hamidiye rekryterades ur kurdiska och turkmenska stammar i östra Anatolien och gav stamledare militär grad och vapen i utbyte mot lojalitet mot den osmanska staten.
Referenser och vidare läsning
Wikipedia – Mir Muhammads uppror, Muhammad Pasha av Rawanduz, Bedr Khan Beg
Wikipedia – Kurdernas historia, Hamidiye (kavalleri)
McDowall, D. – Kurdernas moderna historia, 2004
Gunter, M.M. – Historisk uppslagsbok om kurderna, 2010