Kurder och Kurdistan under första världskriget
En kronologisk tidslinje över krig, svält, uppror, diplomati och svek — från Barzan och Bitlis till Sèvres, Lausanne och Kurdistans delning.
Varför tidslinjen är viktig
Första världskriget förvandlade Kurdistan från ett imperialt gränsområde till en av det moderna Mellanösterns centrala olösta nationella frågor. Kurdiska områden drogs in i osmanskt sammanbrott, rysk invasion, brittisk ockupation, armeniskt och assyriskt lidande, kurdisk svält, tvångsdeportationer, nationalistisk diplomati, väpnat uppror och slutligen diplomatisk utplåning i Lausanne.
Redaktionell anmärkning
Denna historia är inte enkel. Vissa kurdiska stamstyrkor deltog i våld mot armenier och assyrier; andra kurder skyddade kristna och motsatte sig osmansk politik. Kurdiska gemenskaper blev själva också fördrivna, utsvultna, deporterade och delade mellan imperier och nya stater.
Kort sammanfattning
- Före första världskriget: Det kurdiska samhället var delat mellan stamauktoritet, religiösa shejker, osmanska lojalister, autonomister och separatister.
- Under första världskriget: Kurdiska områden blev ett slagfält mellan Osmanska riket och Ryska imperiet.
- Efter första världskriget: Kurdiska nationalister försökte säkra autonomi eller självständighet genom diplomati och uppror.
- Slutligt utfall: Sèvres erkände kortvarigt kurdisk autonomi; Lausanne utplånade Kurdistan ur den slutliga fördragsuppgörelsen.
Förspel: före det stora kriget
Sheikh Ubeydullahs uppror
Sheikh Ubeydullah av Nehri ledde en av de första stora moderna kurdiska revolterna mot både osmansk och qajarisk makt. Hans rörelse införde ett tidigt politiskt språk för kurdisk kollektiv identitet, självstyre och territoriellt medvetande.
Hamidiyes lätta kavalleriregementen bildas
Sultan Abdul Hamid II skapade Hamidiyes lätta kavalleriregementen och rekryterade i stor utsträckning från sunnimuslimska kurdiska stammar längs den osmansk-ryska gränsen. Regementena försvarade gränsen men fördjupade också stammarnas militarisering, markbeslag och våld mellan gemenskaper.
Den första kurdiska tidningen utkommer i Kairo
Mikdad Midhat Bedir Khan gav ut Kurdistan, den första kurdiska tidningen. Den blev en milstolpe för kurdiskt politiskt medvetande, språk och modernt nationalistiskt tänkande.
Sheikh Abdul Salam II:s kurdiska krav
Sheikh Abdul Salam II av Barzan krävde undervisning på kurdiska, kurdisktalande tjänstemän och erkännande av kurdiska rättigheter i distrikt med kurdisk majoritet. Kraven visar att kurdisk autonomi redan formulerades före kriget.
Ungturkiska revolutionen
Ungturkiska revolutionen väckte kurdiska förhoppningar om konstitutionell reform, men Kommittén för enhet och framsteg rörde sig alltmer mot centralisering och turkisk nationalism. Kurdisk politik delades mellan lojalistiska, autonomistiska och separatistiska ståndpunkter.
Duhokpetitionen / Barzan–Brifkanimanifestet
Sheikh Abdul Salam II och Nur Mohamed Brifkani förknippas i kurdiska källor med förnyade krav på kurdisk förvaltningsautonomi, undervisning på kurdiska och kurdisktalande tjänstemän. Osmanska myndigheter behandlade kraven som separatism.
Bitlisupproret
Mela Selîm ledde en kurdisk revolt i Bitlis bara månader före Osmanska rikets inträde i första världskriget. Revolten slogs ned, ledarna avrättades och den blev ett av de viktigaste kurdiska upproren omedelbart före kriget.
1914–1918: Kurdistan i krigszonen
Osmanskt tryck mot Barzan
Det osmanska trycket mot Barzanrörelsen ökade. Sheikh Abdul Salam II sökte allianser med ryska tjänstemän, assyriska ledare och armeniska gestalter innan han förråddes, tillfångatogs och överlämnades till osmanska myndigheter.
Kaukasusfronten öppnas
Ryska styrkor inledde Bergmannoffensiven mot Osmanska rikets östra gräns. Kurdiska områden som Erzurum, Van, Bitlis och Muş blev centrala i krigszonen.
Avrättningen av Sheikh Abdul Salam II
Sheikh Abdul Salam II hängdes i Mosul. Avrättningen blev en vändpunkt i Barzans historia och stärkte Barzanirörelsens statsfientliga inriktning.
Slaget vid Sarikamish
Enver Pashas vinteroffensiv mot Ryssland bröt samman nära Sarikamish. Osmanska tredje armén led katastrofala förluster genom strid, kyla, hunger, sjukdom och dålig planering.
Motståndet i Van och rysk inmarsch i Van
Armeniska krigare stod emot osmanska styrkor i Van tills armeniska frivilliga och ryska trupper gick in i staden. Händelserna kom att förbindas med det armeniska folkmordet och den större rysk-osmanska kampen.
Armenier och assyrier angrips
Osmanska styrkor, gendarmer, nätverk inom Specialorganisationen och lokala hjälptrupper genomförde massakrer, deportationer och egendomsbeslag. Vissa kurdiska stamstyrkor deltog; andra kurdiska individer och stammar skyddade kristna eller gav dem en fristad.
Rysk erövring av Erzurum
Ryska styrkor erövrade Erzurum, ett av Osmanska rikets viktigaste fästen i östra Anatolien. Erzurums fall ledde till ytterligare osmansk reträtt och fördjupade flyktingkrisen.
Ryska framryckningar mot Bitlis och Muş
Ryska styrkor och armeniska frivilligstyrkor ryckte djupare in i östra Anatolien och hotade Bitlis, Muş och området kring Vansjön. Många kurdiska civila flydde den ryska framryckningen.
Sykes–Picot-avtalet
Storbritannien och Frankrike kom i hemlighet överens om att dela stora delar av det osmanska Mellanöstern i framtida inflytelsesfärer. Kurdiska områden behandlades inte som ett sammanhållet hemland.
Kurdisk svält och flyktingkatastrof
Krig, brända jordens taktik, tvångsmarscher, deportationer, svält, sjukdom och rysk-osmanska strider ödelade kurdiskt civilt liv. Hundratusentals fördrevs och ett mycket stort antal människor dog.
CUP:s deportationer av kurder
Den osmanska CUP-regeringen deporterade kurder från delar av östra Anatolien mot västra och centrala områden. Politiken syftade till att bryta upp kurdiska stamkoncentrationer och påskynda förturkningen.
Mustafa Kemal återtar Muş och Bitlis
Mustafa Kemal, befälhavare för osmanska XVI kåren, återtog kortvarigt Muş och Bitlis från ryska styrkor. Segern bromsade den ryska framryckningen men avslutade inte den civila katastrofen.
Rysslands sammanbrott förändrar östfronten
Ryska revolutionen fick den ryska Kaukasusarmén att upplösas och lämnade efter sig övergivna vapen, sönderfallande ockupationsstrukturer och ett farligt maktvakuum.
Vapenstilleståndet i Erzincan
Vapenstilleståndet i Erzincan avbröt striderna mellan osmanska och ryska styrkor på Kaukasusfronten. Kurdiska områden lämnades utsatta för konkurrerande lokala och regionala styrkor.
Wilsons fjorton punkter
Woodrow Wilson tillkännagav de fjorton punkterna. Punkt 12 utlovade säkerhet och ”autonom utveckling” för icke-turkiska folk under osmanskt styre, formuleringar som senare användes av kurdiska nationalister.
Mordet på Mar Shimun Benyamin
Simko Shikak mördade den assyriske patriarken Mar Shimun Benyamin under ett möte i nordvästra Persien och utlöste ytterligare massakrer och vedergällningar mellan assyriska, kurdiska och andra lokala gemenskaper.
Vapenstilleståndet i Mudros
Osmanska riket undertecknade vapenstilleståndet i Mudros, avslutade sitt deltagande i första världskriget och skapade ett maktvakuum i hela Kurdistan.
Brittisk ockupation av Mosul
Brittiska styrkor ockuperade Mosul efter Mudros. Det blev grunden för Mosulfrågan och spelade en avgörande roll för att knyta Sydkurdistan till det brittiskkontrollerade Irak.
1918–1920: diplomati och hoppet om en egen stat
Sällskapet för Kurdistans upphöjelse tillkännages
Sällskapet för Kurdistans upphöjelse blev den centrala kurdiska nationalistiska organisationen i Istanbul och främjade kurdiska rättigheter, språk, politisk representation och autonomi eller självständighet.
Tidskriften Jîn främjar kurdisk identitet
Jîn blev en viktig kurdisk intellektuell publikation som diskuterade kurdiskt språk, historia, geografi, kvinnor, kultur och nationell identitet under vapenstilleståndsperioden.
Sheikh Mahmud Barzanji utses till guvernör
Brittiska myndigheter utsåg Sheikh Mahmud Barzanji till guvernör i Sulaymaniyah i hopp om att styra Sydkurdistan indirekt. Han använde posten till att utvidga kurdisk makt.
Sharif Pasha företräder kurdiska anspråk i Paris
General Sharif Pasha lade fram kurdiska anspråk vid fredskonferensen i Paris. Hans diplomati försvagades av inre splittring, armenisk-kurdiska territoriella tvister och imperiala prioriteringar.
Sheikh Mahmud Barzanjis första uppror
Sheikh Mahmud gjorde uppror mot brittisk kontroll, fördrev brittiska tjänstemän och gjorde anspråk på makt över Kurdistan. Brittiska styrkor besegrade hans koalition vid Bazyanpasset och förvisade honom till Indien.
Kurdisk-armenisk deklaration
Sharif Pasha och Boghos Nubar Pasha undertecknade en gemensam kurdisk-armenisk deklaration i Paris. Många kurdiska ledare avvisade eftergifter om Van, Bitlis, Erzurum och andra omstridda områden.
Sharif Pasha avgår
Efter motreaktionen mot överenskommelsen med armenierna avgick Sharif Pasha som kurdisk representant. Det försvagade kurdisk diplomati strax före Sèvres.
San Remokonferensen
De allierade makterna bekräftade mandatsystemet för tidigare osmanska territorier och placerade Sydkurdistan inom den brittiska sfären och västliga kurdiska områden inom den franska.
Sèvresfördraget
Sèvres innehöll artiklarna 62, 63 och 64, som skapade en mekanism för kurdisk lokal autonomi och möjlig självständighet. Det var höjdpunkten för internationellt rättsligt erkännande av Kurdistan, men genomfördes aldrig.
1921–1923: uppror, mandat och utplåning
Kairokonferensen
Winston Churchills Kairokonferens formade den brittiska uppgörelsen i Mellanöstern. Områden med kurdisk majoritet knöts alltmer till Irak i stället för att skiljas ut till en kurdisk stat.
Koçgiriupproret
Koçgiriupproret bröt ut bland alevitiska kurdiska stammar i östra Sivas. Rebellerna krävde kurdisk autonomi delvis med stöd av Sèvres. Ankara slog ned upproret med extremt våld.
Sheikh Mahmud återinsätts och utropar sedan Kungariket Kurdistan
Britterna återinsatte Sheikh Mahmud som guvernör i Sulaymaniyah i hopp om att han kunde fungera som en buffert mot Turkiet. I stället bildade han en kurdisk regering och utropade sig till Kurdistans kung.
Simko Shikaks uppror krossas
Reza Khans styrkor besegrade Simko Shikak i nordvästra Iran, försvagade kurdisk stamautonomi i Persien och stärkte den centraliserande iranska staten.
Lausannefördraget
Lausanne ersatte Sèvres och erkände den moderna Republiken Turkiets gränser. Det innehöll inga bestämmelser om kurdisk autonomi och nämnde inte Kurdistan.
Azadî grundas
Azadî, en kurdisk nationalistisk organisation, bildades av kurdiska officerare och intellektuella och blev en bro mellan besvikelsen efter första världskriget och Sheikh Saids uppror 1925.
Varför Sèvres var viktigt
Sèvres var viktigt eftersom det förde in kurdfrågan i internationell rätt. Artiklarna 62, 63 och 64 skapade en ram för kurdisk autonomi och möjlig självständighet i områden med kurdisk majoritet öster om Eufrat. För kurdiska nationalister var detta det närmaste efterkrigsordningen kom ett erkännande av Kurdistan som politisk enhet.
Varför Lausanne var en katastrof för kurderna
Lausanne utplånade de kurdiska bestämmelserna i Sèvres. Dess minoritetsskydd utformades kring icke-muslimska minoriteter och lämnade muslimska kurder utanför formellt internationellt minoritetsskydd. Kurdistan delades mellan Turkiet, Irak, Syrien och Iran, vilket formade den kurdiska kampen under nästa århundrade.
Relaterade artiklar på Kurdish-History.com
Utvalda källor och vidare läsning
- USA:s nationalarkiv — Woodrow Wilsons fjorton punkter
- Sèvresfördragets text — artiklarna 62–64
- Lausannefördragets text — politiska bestämmelser
- Encyclopaedia Britannica — Sykes–Picot-avtalet
- Förenta nationerna — San Remoresolutionen
- Sciences Po — Undertryckandet av Koçgiriupproret
- PBS Frontline — Kurder vid vägskälet, 1900–1945
Arv: Första världskriget skapade inte kurdfrågan, men förändrade den. Löftena i Sèvres övergavs, Lausanne utplånade Kurdistan ur uppgörelsen och de kurdiska områdenas delning blev en av det moderna Mellanösterns avgörande olösta frågor.