Inledning
Rojavarevolutionen är det viktigaste försöket med kurdiskt självstyre sedan republiken Mahabad. När det syriska inbördeskriget bröt ut 2011 och Assadregimen drog tillbaka sina styrkor från nordöstra Syrien 2012 fyllde kurdiska stridande i Folkets försvarsenheter (YPG) och Kvinnornas försvarsenheter (YPJ) tomrummet och upprättade en autonom förvaltning i tre kantoner: Kobani, Afrin och Jazira. Därefter följde ett årtionde av krig mot IS, jihadistfraktioner, turkiska militära operationer och skiftande allianser som gjorde Syriens demokratiska styrkor (SDF) till en av Mellanösterns mest effektiva stridsstyrkor.
Artikeln följer hela den syriskkurdiska militära erfarenheten: från upproret i Qamishli 2004 till Rojavarevolutionen, försvaret av Kobani, Raqqas befrielse, förlusten av Afrin och Manbij och den existentiella kris Rojava står inför 2025–2026.
Innehåll
Ursprung: upproret i Qamishli 2004 och det syriska inbördeskriget
SDF och kriget för att förinta IS-kalifatet (2015–2019)
Turkiska operationer: Afrin, Fredskälla och förlusten av territorium
Krisen efter Assad och kampen för överlevnad (2024–2026)
Viktiga händelser och tidslinje
Ursprung: upproret i Qamishli 2004 och det syriska inbördeskriget
Syriska kurder hade levt under systematisk diskriminering i årtionden. Hundratusentals nekades medborgarskap genom en folkräkning 1962 som fråntog kurdiska familjer identitetshandlingarna. I mars 2004 bröt oroligheter ut i Qamishli efter att en sammandrabbning mellan kurdiska och arabiska supportrar på en fotbollsmatch eskalerat till ett stadsomfattande uppror. Syriska säkerhetsstyrkor dödade minst 30 kurdiska demonstranter och grep tusentals. Qamishliupproret var den första stora kurdiska politiska mobiliseringen i Syrien och en föregångare till revolutionen sju år senare.
När protester mot regeringen svepte över Syrien 2011 anslöt sig kurdiska områden till det bredare upproret. Demokratiska unionspartiet (PYD) och dess väpnade gren YPG började organisera militära styrkor. Vid mitten av 2012, när det syriska inbördeskriget tilltog och Assadregimen koncentrerade styrkorna på att hålla Damaskus och Aleppo, var scenen satt för den kurdiska revolutionen.
Rojavarevolutionen (2012)
Den 19 juli 2012 intog YPG staden Kobani, följt av Amuda och Afrin nästa dag. Syriska säkerhetsstyrkor drog sig tillbaka utan betydande motstånd. Inom några veckor kontrollerade YPG de flesta övervägande kurdiska områdena i nordöstra Syrien. Den autonoma förvaltningen i norra och östra Syrien – vanligen kallad Rojava – upprättades och införde ett system av demokratisk konfederalism inspirerat av Abdullah Öcalans politiska filosofi.
Nästan omedelbart mötte Rojava militära utmaningar från jihadistgrupper. År 2013 stred YPG mot al-Nusrafronten och andra islamistfraktioner vid Ras al-Ayn (Sere Kaniye) och över hela Jazirakantonen. De tidiga striderna prövade YPG:s militära förmåga och etablerade kurdiska styrkor som en särskild tredje fraktion i det syriska inbördeskriget, utan allians med vare sig Assadregimen eller oppositionen.
Slaget om Kobani (2014–2015)
Slaget om Kobani var striden som förändrade både det syriska kriget och den kurdiska rörelsen. I september 2014 inledde IS ett massivt anfall mot den lilla gränsstaden Kobani med tusentals stridande, stridsvagnar, artilleri och tunga vapen tagna från Iraks armé. Världen såg hur kurdiska stridande – däribland YPJ-enheterna med enbart kvinnor – försvarade staden kvarter för kvarter mot överväldigande odds.
Den USA-ledda koalitionens flyganfall, i kombination med irakiska peshmergas artilleristöd och YPG:s markoperationer, vände gradvis läget. I januari 2015 hade IS drivits ut ur Kobani efter fyra månaders strider. Slaget dödade uppskattningsvis 1 600 IS-stridande och över 200 kurdiska försvarare. Kobani blev en global symbol för motstånd mot IS och etablerade YPG/YPJ som den effektivaste markstyrkan i kampen mot kalifatet.
SDF och kriget för att förinta IS-kalifatet (2015–2019)
I oktober 2015 bildades Syriens demokratiska styrkor (SDF) formellt som en multietnisk koalition ledd av YPG men med arabiska, syriskkristna och turkmenska stridande. Med amerikanska specialförband som inbäddade rådgivare inledde SDF flera stora offensiver: Tell Abyadoffensiven förenade kantonerna Kobani och Jazira, offensiven vid Tishrindammen säkrade en viktig övergång över Eufrat och Manbijoffensiven 2016 befriade staden från IS.
Kärnan i fälttåget mot IS var slaget om Raqqa (juni–oktober 2017), den fyra månader långa stadsstriden för att inta IS huvudstad. SDF, med flygstöd från USA:s koalition, kämpade sig genom staden i brutala strider gata för gata. Raqqa föll i oktober 2017. SDF ryckte sedan in i provinsen Deir ez-Zor, och i mars 2019 förstörde slaget vid Baghuz IS-kalifatets sista territoriella rest. SDF hade förlorat över 11 000 stridande i kriget mot IS.
Turkiska operationer: Afrin, Fredskälla och förlusten av territorium
Medan SDF stred mot IS inledde Turkiet egna militära operationer mot den kurdiska autonoma zonen. Operation Olivkvist (januari–mars 2018) intog Afrinkantonen i nordvästra Syrien och fördrev över 100 000 kurdiska civila. Operation Fredskälla (oktober 2019) intog en landremsa längs gränsen, däribland den symboliskt viktiga staden Ras al-Ayn (Sere Kaniye) och Tell Abyad.
USA:s besked om tillbakadragande före Operation Fredskälla fördömdes allmänt som ett svek mot SDF, som varit den främsta markstyrkan i det USA-ledda fälttåget mot IS. SDF tvingades bjuda in syriska regeringsstyrkor till norra Syrien för att förhindra fortsatta turkiska framryckningar – en smärtsam kompromiss som undergrävde den autonoma förvaltningens självständighet.
Krisen efter Assad och kampen för överlevnad (2024–2026)
Assadregimens fall i slutet av 2024 utlöste en ny krisfas för Rojava. Turkiskstödda styrkor i Syriens nationella armé (SNA) inledde Operation Frihetens gryning och tog Tell Rifaat och Manbij från SDF i december 2024. SDF förlorade sina sista positioner väster om Eufrat och retirerade till östra stranden. I april 2025 drog kurdiska styrkor sig tillbaka medan syriska regeringsstyrkor grupperades i området vid Tishrindammen som buffert mellan SDF och SNA.
Styrkor lojala med Syriens övergångsregering inledde offensiver i nordöstra Syrien i början av 2025 och vidare in i 2026 och intog territorium i provinserna Raqqa och Deir ez-Zor. SDF möter samtidigt tryck från turkiskstödda styrkor i norr och styrkor knutna till Damaskus i söder och öster. Omkring 40 000 IS-familjemedlemmar och upp till 10 000 jihadistiska stridande hålls fortfarande i SDF-kontrollerade läger och fängelser – ett säkerhetsansvar som SDF inte kan överge men har svårt att upprätthålla under strider på flera fronter.
Arv
Rojava representerar både den moderna kurdiska rörelsens största bedrift och största sårbarhet. SDF besegrade det tjugoförsta århundradets farligaste terroristorganisation, byggde en multietnisk demokratisk förvaltning mitt i ett inbördeskrig och skapade det första kurdiskt styrda territoriet i Syrien. YPJ – stridsstyrkan med enbart kvinnor – blev en global symbol för kvinnors egenmakt och motstånd.
Men Rojavas överlevnad har alltid berott på samstämmigheten mellan amerikanska, turkiska och regionala intressen – och de intressena går nu isär. Förlusten av Afrin, Manbij, Tell Rifaat, Ras al-Ayn och Tell Abyad har betydligt minskat territoriet under kurdisk kontroll. Frågan om Rojava kan överleva som autonom enhet i en ny syrisk stat – eller avvecklas genom turkiska militära operationer och Damaskus centralisering – förblir det tjugoförsta århundradets avgörande fråga i den kurdiska kampen.
Viktiga händelser och tidslinje
Mars 2004 – Qamishliupproret: den första stora kurdiska politiska mobiliseringen i Syrien
19 juli 2012 – YPG intar Kobani, Amuda och Afrin; Rojavarevolutionen börjar
September 2014–januari 2015 – Slaget om Kobani: YPG/YPJ besegrar IS med flygstöd från USA:s koalition
Oktober 2015 – Syriens demokratiska styrkor (SDF) bildas formellt
Juni 2016 – SDF intar Manbij från IS
Oktober 2017 – Slaget om Raqqa: SDF intar IS huvudstad efter fyra månaders stadsstrider
Januari–mars 2018 – Operation Olivkvist: Turkiet intar Afrin från YPG
Mars 2019 – Slaget vid Baghuz: SDF förstör IS-kalifatets sista territoriella rest
Oktober 2019 – Operation Fredskälla: Turkiet intar Ras al-Ayn och Tell Abyad
December 2024 – Turkiskstödda SNA intar Manbij och Tell Rifaat; SDF förlorar allt territorium väster om Eufrat
2025–2026 – Styrkor knutna till Damaskus rycker in i nordöstra Syrien; SDF strider för överlevnad på flera fronter
Vanliga frågor
Vad är Rojava?
Rojava (”väst” på kurdiska) är det vanliga namnet på den autonoma förvaltningen i norra och östra Syrien, en kurdiskledd självstyrande region i nordöstra Syrien. Den upprättades 2012 under det syriska inbördeskriget och styrs enligt ett system av demokratisk konfederalism med multietnisk representation.
Vad är SDF?
Syriens demokratiska styrkor (SDF) är en multietnisk militär koalition bildad i oktober 2015, ledd av kurdiska YPG men med arabiska, syriskkristna och turkmenska stridande. SDF var den främsta markstyrkan i det USA-ledda fälttåget för att besegra IS och befriade Manbij, Raqqa och Deir ez-Zor. Över 11 000 SDF-stridande dödades i kriget mot IS.
Referenser och vidare läsning
Wikipedia – Rojavakonflikten, Folkets försvarsenheter, Manbijoffensiven (2024), Operation Frihetens gryning
The Jerusalem Post – Kurdisk autonomi i Syrien upphör efter turkisk offensiv, 2025
MEMRI – Sveket mot Rojava, 2026
Wikipedia – Syriska inbördeskriget, belägringen av Kobani, slaget om Raqqa