Berget Handrin: det kurdiska slaget som förödmjukade Bagdad
I maj 1966 marscherade den irakiska armén in i bergen med flygplan, artilleri, napalm och självförtroende. Peshmerga svarade med terräng, tålamod och kurdiskt stål.
Vissa slag blir ihågkomna för arméernas storlek. Andra för att ena sidan kom som en regering och lämnade som ett rykte. Slaget vid berget Handrin hör bestämt till den andra kategorin.
Berget Handrin, även skrivet Handren, reser sig i de oländiga kurdiska bergen nära Rawanduz. År 1966 blev detta landskap skådeplats för en av det tjugonde århundradets viktigaste kurdiska slagfältssegrar. Den irakiska staten trodde att den kunde krossa den kurdiska revolutionen med våld. Bagdad hade flygplan, tunga vapen, utrustning från utlandet och den vanliga arrogansen hos en huvudstad som trodde att berg bara var bulor på en karta.
Peshmerga hade något som Bagdad aldrig förstod: berget var mer än mark. Det var minne. Det var skydd. Det var ett vapen.
Bakgrunden: Bagdad ville ha lydnad. Kurderna ville ha värdighet.
Slaget ägde rum under första irakisk-kurdiska kriget, en lång kamp mellan den irakiska staten och den kurdiska rörelsen under mulla Mustafa Barzani och Kurdistans demokratiska parti. Kärnfrågan var enkel: kurderna bad inte om att få försvinna tyst in i en arabnationalistisk stat. De ville ha erkännande, rättigheter, självstyre och kontroll över sin egen framtid.
Bagdads militära hökar hade andra planer. För dem var den kurdiska frågan en måltavla snarare än en politisk fråga. Svaret var flygplan snarare än kompromiss. Granater snarare än dialog. Fälttåg in i Kurdistan snarare än erkännande.
I april 1966 dog Iraks president Abdul Salam Arif i en helikopterolycka. Hans bror Abdul Rahman Arif blev president. Barzani ska ha utlyst en tillfällig vapenvila för att ge den nya regeringen tid att överväga kurdiska krav. Men hökarna i Bagdad var inte intresserade av andrum. De ville utdela ett knockoutslag.
Bagdads misstag var att tro att ett bergskrig kunde lösas genom att rita pilar på en karta.
Den irakiska planen: stor armé, större ego
I början av maj 1966 inledde den irakiska armén en ny offensiv mot kurdiska styrkor. Målet var att skära av kurdiska försörjningsvägar från Iran och krossa Barzanis peshmergastyrkor i norr. Enligt Kurdistan Memory Programme använde Irak napalm mot kurdiska ställningar och samlade en väldig styrka med tiotusentals soldater och ett stort antal flygplan.
I Gali Ali Beg- och Rawanduzregionen trängde irakiska styrkor in i terräng där Peshmerga var hemma snarare än gäster. Den irakiska armén försökte inta Handrin och Zozik, två strategiska bergsmassiv som behärskar vägen från Rawanduz mot den iranska gränsen.
På papperet såg Bagdad starkt ut. I verkligheten hade det just gått in på den sorts slagfält där antal kan bli en trafikstockning, flygplan inte kan hålla sluttningarna och en självsäker brigad kan bli en lektion i kurdisk geografi.
Bagdads bergsexamen: underkänt.
Den irakiska ledningen tycks ha trott att berget artigt skulle kapitulera om man bara tog med tillräckligt många soldater till ett kurdiskt berg. Handrin hade andra planer.
Den kurdiska motattacken: när berget knöt näven
Den 11 och 12 maj slog Peshmerga till. Kurdiska soldater använde terrängen till sin fördel och styrde irakiska styrkor till utsatta lägen. Den irakiska armén hade tyngden. Peshmerga hade vinklarna, tålamodet och modet.
Slaget blev en katastrof för den irakiska armén. Skildringarnas detaljer skiljer sig åt, men huvudresultatet är tydligt: den irakiska offensiven misslyckades, styrkorna slogs på flykten i den norra sektorn och Handrin blev en milstolpe bland segrarna i kurdisk militärhistoria. Kurdistan Memory Programme hänvisar till den brittiske historikern Edgar O’Ballance för uppgiften att nästan 2 000 irakiska soldater låg döda på slagfältet bland övergivna vapen.
För kurderna var detta mer än en taktisk seger. Det var ett budskap. Det sade att Bagdad kunde bomba byar, köpa vapen och sända kolonner in i bergen, men inte bomba bort den kurdiska viljan.
Vid Handrin försvarade Peshmerga ett berg men fick också den irakiska staten att förhandla med det folk den hade försökt krossa.
Tidslinje: hur Bagdad gick rakt in i svårigheterna
Första irakisk-kurdiska kriget börjar, med kurdiska styrkor som gör motstånd mot Bagdad och kräver erkännande och självstyre.
President Abdul Salam Arif dör. Abdul Rahman Arif tar makten medan militära hökar driver på för nytt krig mot kurderna.
Irakiska styrkor angriper KDP:s peshmergaställningar för att skära av kurdiska försörjningsvägar och framtvinga ett avgörande nederlag.
Peshmergastyrkor går till motattack runt Handrin och Zozik och använder bergsterrängen för att krossa den irakiska offensiven.
Premiärminister Abdul Rahman Bazzaz sänder fredsvillkor till den kurdiska ledningen. Deklarationen erkänner kurdisk nationalitet och erbjuder politiska eftergifter.
Varför Handrin spelade roll
Handrin spelade roll eftersom slaget förändrade krigets psykologiska balans. Före slaget trodde den irakiska militären fortfarande att den kunde tvinga fram en lösning med våld. Efter Handrin var det självförtroendet svårt skadat. Bagdads militära stolthet hade gått uppför berget i uniform och kommit tillbaka klädd i förlägenhet.
Kort efter nederlaget gick premiärminister Abdul Rahman Bazzaz mot förhandlingar med den kurdiska ledningen. Hans deklaration erkände kurdisk nationalitet, bekräftade kurdiskt språk och kurdisk kultur och föreslog politisk decentralisering. Avtalet genomfördes inte fullt ut, och irakiska hökar förstörde senare möjligheten till verklig fred. Men tidpunkten berättar sin egen historia: kurdiskt motstånd hade tvingat Bagdad att tala ett språk det avskydde — kompromiss.
Det är detta som gör Handrin så kraftfullt. Det var mer än en slagfältsseger. Det var en politisk chock. Peshmerga bevisade att den kurdiska frågan inte kunde utplånas genom fälttåg. Bergen hade talat, och Bagdad måste lyssna.
- Det blottlade den irakiska statsmaktens gränser. Flygplan och artilleri kunde straffa men inte garantera seger i kurdisk terräng.
- Det stärkte Peshmergalegenden. Handrin blev ett bevis för att kurdiska soldater kunde besegra en modern armé genom disciplin, geografi och mod.
- Det drev Bagdad mot förhandlingar. Bazzazdeklarationen kom efter fälttågets misslyckande.
- Det blev en symbol för kurdisk vägran. Slaget visade att Kurdistan var en nation beredd att göra motstånd snarare än en passiv region som skulle förvaltas.
Lärdomen: underskatta aldrig de kurdiska bergen
Imperier och stater har gjort samma misstag i århundraden: de ser på Kurdistan och ser svår terräng. Kurder ser samma berg och ser hemmet. Den skillnaden betyder något. Ett berg kan korsas av en turist, kartläggas av en general och bombas av ett flygplan — men det förstås av folket som hör hemma där.
Den irakiska armén kom till Handrin med självförtroendet hos en stat som trodde att uniformer gjorde män oslagbara. Peshmerga mötte dem med självförtroendet hos människor som försvarade sitt land. Till slut hade slaget blivit ett av de ögonblick som varje nation bevarar i sitt minne: dagen då den förment svaga sidan fick den mäktiga att verka mycket, mycket vanlig.
För kurder är Handrin mer än en plats på kartan. Det påminner om att överlevnad inte är en slump. Den byggs genom uppoffring, disciplin och vägran att knäböja. Bagdad ville ha en snabb seger. Kurdistan gav det en historielektion.
Slutresultat: Berget 1, Bagdad 0.
Irak tog med armén. Kurdistan tog med berget. Bara en av dem visste hur det skulle användas.
Arvet efter Handrin
Slaget förblir en av den moderna tidens stora kurdiska motståndssegrar. Det står vid sidan av senare ögonblick som de kurdiska upproren, försvaret av kurdiska regioner och kampen mot IS som en del av den större berättelsen om Peshmerga: ett folk som gång på gång mött överlägsen eldkraft, gång på gång omringats och gång på gång underskattats.
Segern löste inte den kurdiska frågan. Bagdads senare regeringar fortsatte med förtryck, arabisering, brutna löften och krig. Men Handrin bevisade något bestående: när kurdiskt motstånd är rotat i land, minne och nationellt syfte kan till och med en statlig armé fås att verka vilse.
Därför spelar Handrin fortfarande roll. Det var slaget där Peshmerga gjorde berget till ett vapen, den irakiska offensiven till en katastrof och det kurdiska motståndet till en legend.
Källor och vidare läsning
Artikeln är skriven i en prokurdisk redaktionell stil, men dess historiska stomme bygger på publicerade historiska sammanfattningar och forskningsmaterial.