Inledning

Ayyubidriket var historiens största, mäktigaste och mest betydelsefulla kurdiska stat. Dynastin grundades av Saladin – Salah al-Din Yusuf ibn Ayyub – 1171 med säte i Kairo och förenade Egypten, Syrien, Jazira, Hijaz och Jemen under ett enda sunnimuslimskt kurdiskt furstehus. Den fördrev korsfararna från Jerusalem 1187, besegrade tre på varandra följande kristna invasioner av det heliga landet och ledde ett och ett halvt århundrade av arkitektoniska, lärda och politiska landvinningar som formade hela östra Medelhavsområdet. På sin höjdpunkt under Saladin och hans bror al-Adil sträckte sig ayyubidernas rike från Tunisien till Persiska viken, från det anatoliska höglandet till Jemens kust vid Indiska oceanen.

Ändå var ayyubiderna kurder. Saladins far Najm al-Din Ayyub och farbror Asad al-Din Shirkuh föddes i Dvin – samma armeniska stad som de shaddadidiska kurderna hade styrt två århundraden tidigare – och tillhörde det kurdiska stamförbundet Hadhbani. Den ayyubidiska familjen steg i rang genom att tjäna de zengidiska turkmenska krigsherrarna i Mosul och Aleppo, men förblev enligt sin egen självbild och samstämmiga vittnesmål från medeltida arabiska, persiska och frankiska krönikörer en kurdisk dynasti. Saladin var världshistoriens mest berömde kurd. Riket han grundade markerade höjdpunkten för kurdiska politiska landvinningar i den islamiska världen.

Detta är berättelsen om det riket – dess ursprung i Hadhbanistammens områden i Kaukasus, dess konsolidering under Saladin, dess guldålder under al-Adil och al-Kamil, dess många regionala grenar i Damaskus, Aleppo, Homs, Hama, Jazira och Jemen, och dess långa skymning som upphörde först när den siste ayyubidiske guvernören förlorade makten 1341. Under mer än 170 år gjorde ayyubiderna vad ingen annan kurdisk statsbildning har gjort vare sig före eller sedan: de byggde upp och styrde ett islamiskt imperium av världshistorisk betydelse.

Ursprung: den ayyubidiska familjen från Dvin till Tikrit

Den ayyubidiska familjen kom från Kaukasus. Dynastins namngivande stamfar Ayyub – med det fullständiga namnet Najm al-Din Ayyub ibn Shadi – föddes omkring 1100 i Dvin, den gamla armeniska huvudstaden som hade varit säte för den shaddadidiska kurdiska dynastins grundare Muhammad ibn Shaddad 951. Hans far Shadi ibn Marwan kom från det kurdiska stamförbundet Hadhbani, samma stamgrupp som de shaddadidiska emirerna i Kaukasus härstammade från. Familjens kurdiska identitet bekräftas konsekvent i medeltida arabiska krönikor (Ibn Khallikan, Ibn al-Athir, Abu Shama), i samtida frankiska krönikörers skrifter och i modern akademisk forskning. Det råder inget allvarligt historiskt tvivel om att ayyubiderna var kurder.

Familjen flyttade söderut från Dvin på 1130-talet, lockad av de möjligheter som erbjöds kurdiska militärer i tjänst hos de framväxande turkmenska makterna i Jazira och Irak. Ayyub och hans bror Asad al-Din Shirkuh – ”trons lejon”, berömd för att vara kortväxt, vildsint och enögd – trädde i seldjukisk tjänst och fick så småningom guvernörsämbetet i Tikrit, en strategisk stad vid Tigris som kontrollerade flodövergången mellan Mosul och Bagdad. Det var i Tikrit, omkring 1137 eller 1138, som Saladin – Salah al-Din Yusuf – föddes. Inom några år förlorade familjen Tikrit (sedan Shirkuh dödat en man till försvar för en kvinnas heder och bröderna fördrivits) och trädde i tjänst hos den store Zengi, den turkmenske atabegen av Mosul som skulle bli korsfararstaternas förste store muslimske motståndare.

Från denna stund steg den ayyubidiska familjen tillsammans med zengiderna. Najm al-Din Ayyub blev guvernör i Baalbek under Zengi och senare guvernör i Damaskus under Zengis son Nur al-Din. Shirkuh blev en av Nur al-Dins mest betrodda militära befälhavare. Den ayyubidiska klanen – kurdisk till sitt stamursprung, sunnitisk till sin religion och arabisk till sin förvaltningskultur – skolades i det medeltida islamiska Främre Orientens politik. Deras tillfälle kom i Egypten.

Shirkuh i Egypten: erövringen av det fatimidiska kalifatet (1163–1169)

På 1160-talet befann sig det fatimidiska kalifatet i Egypten – den shiitiska rivalen till det sunnitiska abbasidiska kalifatet i Bagdad – i sitt slutliga sönderfall. Rivaliserande vesirer kämpade om makten; korsfararnas kungarike Jerusalem under Amalrik I genomförde upprepade invasioner av Nildeltat; Nur al-Din av Aleppo var fast besluten att hindra Egypten från att falla i händerna på antingen korsfararna eller en stärkt shiitisk rival. Tre gånger mellan 1164 och 1169 skickade Nur al-Din arméer till Egypten under befäl av Shirkuh, med dennes unge brorson Saladin bland de underordnade befälhavarna.

Det tredje fälttåget lyckades. I januari 1169 tågade Shirkuh in i Kairo och utnämndes till vesir av den fatimidiske kalifen al-Adid. Han dog av överätning bara två månader senare, och den fatimidiske kalifen – som sökte en ung, oerfaren kurdisk officer han kunde kontrollera – utnämnde Shirkuhs brorson Saladin till ny vesir. Valet skulle förändra den islamiska världens historia.

Saladins uppgång: från vesir till sultan (1169–1174)

Saladin var trettioett år när han tillträdde som Egyptens vesir i mars 1169. Inom fem år hade han avskaffat det fatimidiska kalifatet, utropat sig till Egyptens sultan i Nur al-Dins namn, grundat en ny dynasti under sin egen familjs fana och påbörjat den konsolidering av Syrien som skulle göra honom till östra Medelhavsområdets dominerande muslimske härskare.

Förvandlingen började på hemmaplan. Saladin omorganiserade den egyptiska armén, ersatte fatimidiska shiitiska administratörer med sunnitiska ämbetsmän som var personligen lojala mot honom och beredde marken för en religiös revolution. När den siste fatimidiske kalifen al-Adid blev dödssjuk i september 1171 beordrade Saladin att de offentliga fredagsbönerna i Kairo skulle hållas i den sunnitiske abbasidiske kalifens namn i Bagdad, i stället för i den döende shiitiske fatimidiske imamens. Al-Adid dog några dagar senare. Det fatimidiska kalifatet – två hundra sextiotvå år av shiitiskt styre över Egypten – upphörde med honom. Egypten var åter sunnitiskt. Saladin var arkitekten bakom denna omvandling.

År 1174 dog Nur al-Din i Damaskus och efterlämnade en elvaårig arvinge. Saladin agerade snabbt. Han marscherade in i Syrien, intog Damaskus samma år och underkuvade under det följande årtiondet de zengidiska territorierna ett efter ett – Homs, Hama, Baalbek, Aleppo (intaget 1183) och till sist större delen av Jazira och Diyar Bakr. Han gifte sig med Nur al-Dins änka Ismat al-Din Khatun för att legitimera sitt övertagande av det zengidiska arvet. I mitten av 1180-talet härskade Saladin över ett rike som sträckte sig från Kairo till Mosul, från Medelhavet till Hijaz. Vägen låg öppen för det fälttåg som skulle forma hans historiska rykte: återerövringen av Jerusalem.

Hattin och Jerusalem: återerövringen (1187)

Den 4 juli 1187 mötte Saladins armé Jerusalems kung Guy de Lusignans armé vid de båda kullar som kallas Hattins horn i Galileen. Korsfarararmén – kanske 20 000 man, däribland större delen av kungariket Jerusalems militära styrka – hade lockats ut på en vattenlös platå under Galileens julisol och förintades. Guy tillfångatogs. De tempelriddare och johanniterriddare som hade överlevt slaget avrättades. Det sanna korset – korsfararrikets heligaste relik – togs som byte. Korsfararstaternas militära ryggrad bröts under en enda eftermiddag.

Under de följande veckorna svepte Saladins armé över det heliga landet och intog Acre, Sidon, Beirut, Jaffa, Askalon, Toron och till sist – den 2 oktober 1187 – själva Jerusalem. Åttioåtta år efter att det första korståget hade massakrerat Jerusalems muslimska befolkning 1099 återgick den heliga staden till muslimskt styre. Saladins behandling av de kristna invånarna var omvittnat barmhärtig: de som kunde betala lösen fick lämna staden med sina ägodelar; de som inte kunde det fick fri lejd på hans personliga bekostnad. Heliga gravens kyrka bevarades. Kristna pilgrimsfärder fick fortsätta. Kontrasten till det första korstågets blodbad 1099 var avsiktlig och blev ett av de fakta som kom att känneteckna Medelhavsområdets medeltida historia.

Det tredje korståget – som inleddes som svar av kungarna av England (Rikard Lejonhjärta) och Frankrike (Filip II) samt Tysk-romerska rikets kejsare (Fredrik Barbarossa) – återtog en del av kusten (framför allt Acre 1191) men lyckades inte återerövra Jerusalem. Fördraget i Ramla (september 1192) bekräftade Saladins kontroll över den heliga staden och avslutade det tredje korståget. Saladin dog i Damaskus sex månader senare, den 4 mars 1193, utmattad av tjugo års krig. Han begravdes i ett mausoleum intill Umayyadmoskén, där hans grav finns kvar än i dag.

Saladins söner: delning, inbördeskrig och återuppbyggnad (1193–1200)

Saladin hade delat sitt rike mellan sina söner före sin död – ett ödesdigert beslut i det medeltida islamiska sammanhanget, där delning nästan alltid ledde till inbördeskrig. Al-Afdal, den äldste, fick Damaskus och den överordnade ställningen. Al-Aziz Uthman fick Egypten. Az-Zahir Ghazi fick Aleppo. Mindre furstendömen gick till andra söner och bröder. Inom ett år efter Saladins död var bröderna i krig med varandra.

Krisen löstes när Saladins betydligt skickligare yngre bror Al-Adil I steg till makten. Korsfararna kallade honom Saphadin. Al-Adil hade varit Saladins närmaste befälhavare i trettio år och var brett respekterad i de ayyubidiska områdena. Genom en kombination av militär skicklighet, politiskt tålamod och dynastisk diplomati underkuvade al-Adil gradvis Saladins grälande söner och återförenade riket under sin egen makt. År 1200 var han den obestridde sultanen och härskade från Kairo och Damaskus över ett område minst lika vidsträckt som Saladins. Sitt al-Sham – Saladins och al-Adils äldre syster och en viktig understödjare av religiösa stiftelser i Damaskus – förkroppsligar den tidiga ayyubidiska statens starka karaktär av familjenätverk.

Al-Adil och al-Kamil: Ayyubidrikets höjdpunkt (1200–1238)

Al-Adils (1200–1218) och hans son Al-Kamils (1218–1238) regeringar utgör Ayyubidrikets politiska och kulturella höjdpunkt. Tillsammans regerade de i nästan fyrtio år, ledde riket när det hade sin största territoriella utbredning, besegrade flera på varandra följande korsfararinvasioner och gjorde Kairo och Damaskus till den sunnimuslimska världens ledande städer.

Al-Adil konsoliderade riket. Han återställde en centraliserad makt över den ayyubidiska familjen, organiserade ett nätverk av regionala furstendömen som innehades av hans söner och syskonbarn – Damaskus under Al-Mu’azzam Isa, Jazira under Al-Awhad Ayyub, Mayyafariqin under Al-Muzaffar Ghazi – och byggde upp de institutionella grundvalarna för ett långvarigt ayyubidiskt styre. Han dog 1218 under det femte korstågets belägring av Damietta och efterlämnade tronen åt sin son al-Kamil.

Al-Kamils tjugoåriga regering var ett mästerprov på ayyubidisk statskonst. Han besegrade det femte korståget vid Damietta 1221 och återtog den erövrade staden genom en kombination av militärt tryck och en gynnsam Nilöversvämning. Han red ut den stora oro för mongolerna som uppstod vid hans östra gräns när Djingis khans arméer förstörde det khwarezmiska riket. Mest känd är han för att ha förhandlat fram Jaffafördraget med den tysk-romerske kejsaren Fredrik II 1229 – en anmärkningsvärd diplomatisk uppgörelse där Fredriks sjätte korståg återfick Jerusalem fredligt, utan strid, i utbyte mot tio års vapenvila. Det kristna återtagandet av Jerusalem 1229 kritiserades bittert i delar av den muslimska världen, men al-Kamils beräkning – att en fredlig frankisk närvaro i Jerusalem var att föredra framför ännu ett blodigt korståg – visade sig strategiskt riktig. Jerusalem återgick till muslimskt styre 1244 utan större blodspillan.

Al-Kamils och hans bröders kulturstöd förvandlade Kairo och Damaskus. Kairos citadell, som påbörjats av Saladin, färdigställdes och utvidgades; nya madrasor, sjukhus och sufiska ordenshus byggdes över hela riket. Den store krönikören Ibn al-Azraq al-Fariqi tjänstgjorde som ämbetsman i Mayyafariqin, och hans historia över marwaniderna och Jazira bevarade den medeltida kurdiska historieskrivningen. Lärda från Maimonides (i Kairo) till Ibn Jubayr (i Damaskus) blomstrade i den kosmopolitiska ayyubidiska miljön.

As-Salih Ayyub och den mamlukiska revolutionen (1240–1250)

Al-Kamils död 1238 inledde den centrala ayyubidiska maktens långa upplösning. Efter en rad korta och omstridda regeringar framträdde hans son As-Salih Ayyub som den dominerande ayyubidiske härskaren. As-Salihs regering (1240–1249) var mödosam och betydelsefull. Inför fortsatta hot från korsfarare och de khwarezmiska flyktingarméer som flydde undan mongolerna skapade han en ny militär kärnstyrka: bahrimamlukerna – kiptjakturkiska slavsoldater baserade på ön Roda i Nilen, drillade till en elitstyrka av dittills oöverträffad kvalitet. Bahrimamlukerna skulle besegra Ludvig IX av Frankrikes sjunde korståg i slaget vid al-Mansurah 1250 – och några veckor senare skulle de mörda As-Salihs son och efterträdare Al-Mu’azzam Turanshah vid Fariskur, själva ta makten och göra slut på det ayyubidiska sultanatet i Egypten.

Mamlukkuppen 1250 är en av de mest betydelsefulla händelserna i den medeltida islamiska historien. Bahrimamlukerna installerade Al-Salihs änka Shajar al-Durr som nominell sultan, därefter hennes mamlukiske make Aybak och sedan en ayyubidisk barnregent som galjonsfigur, Al-Ashraf Musa; slutligen, 1257, slopade de helt den ayyubidiska fasaden. Bahrimamlukerna skulle härska över Egypten och Syrien under de följande två och ett halvt århundradena, besegra mongolerna vid Ain Jalut 1260, fördriva de sista korsfararna 1291 och bli det senmedeltida Medelhavsområdets dominerande sunnimuslimska makt. De hade skapats av en ayyubidisk sultan och hade gjort slut på det ayyubidiska sultanatet.

De syriska grenarna: Damaskus, Aleppo, Homs och Hama

Även när Egypten föll till mamlukerna 1250 fortsatte den ayyubidiska familjen att härska över Syrien och Jazira genom ett nätverk av regionala furstendömen – dynastins mest motståndskraftiga överlevande form.

Damaskus. Damaskusgrenen innehades först av Al-Mu’azzam Isa (1218–1227) – Jerusalems store försvarare, madrasabyggare och kulturmecenat vars alternativa biografi finns i den parallella artikeln Upptäck al-Mu’azzam Isa – och senare av hans son An-Nasir Dawud samt av flera andra ayyubidiska tronpretendenter. Dynastins komplicerade slutfas i Syrien omfattade gestalter som Al-Malik al-Salih Ismail, vars omstridda styre speglade splittringen inom familjen efter Saladin. Den siste store ayyubiden med bas i Damaskus var An-Nasir Yusuf (Saladins barnbarnsbarn), som styrde Aleppo och Damaskus från 1240-talet till sin död 1260.

Aleppo. Aleppogrenen grundades av Az-Zahir Ghazi (Saladins son) och fortsatte under hans ättlingar – däribland Al-Aziz Muhammad ibn Ghazi – tills An-Nasir Yusuf förenade Aleppo och Damaskus under ett gemensamt styre. Aleppo var under ayyubiderna ett viktigt centrum för hanafitisk och shafiitisk lärdom, och stadens citadell och stora moskéer har omfattande byggnadsverk från ayyubidisk tid.

Homs. Homsgrenen grundades av Muhammad ibn Shirkuh (Saladins kusin) och fortsatte genom den långa raden av hans ättlingar – däribland Al-Mansur Ibrahim, ett barnbarn till Shirkuh som styrde Homs i början av tolvhundratalet. Ayyubiderna i Homs överlevde som mamlukiska vasaller in på trettonhundratalet. En kompletterande biografisk artikel om grundaren finns under titeln Muhammad ibn Shirkuh: grundare av den kurdiska ayyubidiska dynastin i Homs.

Hama. Hamagrenen – grundad av Al-Muzaffar I Umar (Saladins syskonbarn, som också skildras i Al-Muzaffar I Umar: Saladins mest fruktade general) – var det mest långlivade av alla ayyubidiska furstendömen. Ayyubiderna i Hama styrde som mamlukiska vasaller genom tolvhundratalet och in på trettonhundratalet. Bland dem fanns under mamluksultanatet den ayyubidiske lärde fursten Abu’l-Fida (Abulfeda) – geograf, historiker och sultan av Hama 1310–1331, en av den sena medeltidens stora islamiska intellektuella. Dynastin upphörde 1341 när Al-Afdal Muhammad, den siste ayyubidiske guvernören i Hama, avsattes. Den historiska maktkamp som präglade den tidiga Hamagrenen skildras i artikeln om Al-Mansur I Muhammad.

Grenarna i Jazira och Diyar Bakr

I Jazira och Diyar Bakr – de övre mesopotamiska och anatoliska gränszoner som Saladin hade tagit från zengiderna på 1180-talet – grundade den ayyubidiska familjen flera långlivade furstendömen med centrum i Mayyafariqin (dagens Silvan, den tidigare marwanidiska huvudstaden), Hisn Kayfa (Hasankeyf), Mardin och de omgivande fästningarna.

Mayyafariqingrenen var särskilt anmärkningsvärd. Den grundades under Al-Awhad Ayyub (Al-Adils son, som också skildras i Arvet efter Al-Malik al-Awhad) och fortsatte under Al-Muzaffar Ghazi. Ayyubiderna i Mayyafariqin styrde direkt över den tidigare marwanidiska kurdiska dynastins kärnområde – och slöt därmed en anmärkningsvärd historisk cirkel där två kurdiska dynastier styrde samma huvudstad i övre Mesopotamien över ett tidsspann på två århundraden. Al-Ashraf Musa var en ayyubidisk furste från Jazira som senare steg till makten i Damaskus, ett exempel på familjemedlemmarnas rörlighet mellan de ayyubidiska furstendömena.

Andra framstående ayyubidiska gestalter i Jaziras och Syriens utkanter var Sa’d al-Din al-Humaidi, en guvernör i Baalbek på tolvhundratalet; Izz al-Din Usama, en strategiskt betydelsefull ayyubidisk gestalt i slutet av elvahundratalet; den ayyubidiske befälhavaren Farrukh Shah (även skildrad i Farrukh Shah: Saladins betrodde befälhavare), Saladins betrodde försvarare av Damaskus; samt Al-Adil II, den kortvarige egyptiske sultan vars förlust av makten till brodern as-Salih visar hur skör den sena ayyubidiska tronföljden var.

Den jemenitiska grenen och rasulidernas efterträdande

År 1182 skickade Saladin sin bror Tughtakin ibn Ayyub – även kallad Sayf al-Islam – för att föra in Jemen i den ayyubidiska sfären. Tughtakins fälttåg erövrade Zabid, Sana och Aden och införlivade Jemen i Ayyubidriket som den kurdiska dynastins sydligaste gren. Det ayyubidiska sultanatet i Jemen varade från 1182 till 1229, då dess härskarfamilj smidigt övergick i en ny dynasti – rasuliderna – genom utnämningen av en ayyubidisk befälhavare, Umar ibn Rasul, till lokal guvernör. Rasuliderna skulle styra Jemen till 1454 och bevara en betydande del av det ayyubidiska förvaltningsarvet i sydvästra Arabien i mer än två århundraden efter att Kairo fallit till mamlukerna.

Saladins familj och det kurdiska nätverket

Utöver de formella dynastiska linjerna byggde Saladin sitt rike genom ett tätt sammanhållet kurdiskt familje- och stamnätverk. Hans far Najm al-Din Ayyub – som också skildras i Arvet efter Najmadin Ayyub – gav dynastin dess namn. Hans farbror Shirkuh gav den Egypten. Hans syster Sitt al-Sham, som också skildras i Sitt al-Sham: dam vid det kurdiska ayyubidiska hovet, var en viktig religiös mecenat i Damaskus. Hans mest pålitliga syskonbarn Al-Muzaffar I Umar tog Hama. Hans svärson Farrukh Shah försvarade gränsområdena kring Damaskus.

Saladin odlade medvetet sin kurdiska identitet. Han rekryterade kurdiska soldater från stamförbunden Hadhbani, Shadhanjan, Humaydi och Barzikani – samma kurdiska grupper som hade frambringat de hasanwayhidiska, marwanidiska och shaddadidiska dynastierna under tidigare århundraden. Han hedrade kurdiska religiösa gestalter – mest känd är den yazidiske helige mannen Sheikh Mand, som Saladin enligt uppgift erkände som kurdernas emir. Han upprätthöll personliga kurdiska förbindelser från Egypten tillbaka till Kaukasus, och på höjden av hans makt omfattade den ayyubidiska armén kurdiska, turkspråkiga och arabiska inslag organiserade under kurdiskt överkommando.

Den historiska ironin i Saladins bana fångas i detta faktum: den dynasti han grundade var, trots sin kurdiska identitet, genomgående arabisk i sin förvaltningskultur, arabisk i hovkrönikornas språk och arabisk i den religiösa ram den odlade. Ayyubidriket var ett kurdiskt furstehus som styrde en arabisk värld. Dynastins kurdiska särart var personlig och knuten till familj och stam – bevarad i den militära befälsstrukturen och familjepolitiken – snarare än något som påtvingades rikets kultur eller institutioner.

Slutet i Syrien: An-Nasir Yusuf och mongolerna (1250–1260)

Sedan mamlukerna tagit Egypten 1250 förenades de syriska ayyubidiska territorierna under An-Nasir Yusuf, Saladins barnbarnsbarn, som styrde från Aleppo och senare Damaskus. An-Nasir Yusuf försökte leda en koalition av syriska furstar mot mamlukerna, men hans politiska ställning var svag och hans territorium klämdes mellan två väldiga yttre hot: mamlukerna i söder och mongolerna i öster.

Mongolstormen bröt ut 1259–1260. Hulagu khan, barnbarn till Djingis khan och bror till Kublai khan, ledde det mongoliska Ilkhanatets västra armé genom Iran och Irak. Bagdad föll i februari 1258 – det abbasidiska kalifatet utplånades. Aleppo föll i januari 1260. Damaskus föll i mars 1260. An-Nasir Yusuf kapitulerade personligen inför Hulagu och avrättades så småningom av mongolerna 1260. Det ayyubidiska sultanatet i Syrien – redan en skugga av sitt forna jag – utplånades.

Mongolernas framryckning stoppades först av mamlukerna. I slaget vid Ain Jalut i Galileen den 3 september 1260 besegrade bahrimamlukernas armé under sultan Qutuz och hans befälhavare Baybars den mongoliska expeditionsstyrkan och drev den tillbaka över Eufrat. Mamlukerna tog Aleppo och Damaskus från de retirerande mongolerna och lämnade aldrig ifrån sig dem. Syrien blev mamlukiskt territorium. Den ayyubidiska familjens roll i Levanten var i praktiken över – med undantag för de små furstendömena Hama och Homs, som överlevde under mamlukiskt överherravälde.

Hamas skymning: Abulfeda och den siste ayyubiden (1260–1341)

Det ayyubidiska furstendömet Hama överlevde alla de andra. Under tre generationer av mamlukiskt överherravälde förblev Hama ett autonomt ayyubidiskt emirat under på varandra följande medlemmar av dynastin. Den främste bland de sena ayyubiderna i Hama var Abu’l-Fida – Abulfeda (1273–1331), sultan av Hama från 1310 till sin död.

Abulfeda var en av den sena medeltidens stora islamiska lärda. Hans Taqwim al-Buldan (”En översikt över länderna”) var ett omfattande geografiskt verk som kartlade den medeltida världen från Spanien till Indien utifrån grekiska, arabiska och persiska källor. Hans Mukhtasar fi Akhbar al-Bashar (”Kortfattad historia över mänskligheten”) var en universalkrönika som blev ett standardverk för senare mamlukiska och osmanska historiker. Hans bana som lärd furste – sultan, soldat och historiker – representerar den sena ayyubidiska traditionens kulturella blomstring under mamlukiskt överherravälde.

Abulfeda dog 1331. Tio år senare, 1341, avsattes hans efterträdare Al-Afdal Muhammad och det ayyubidiska furstendömet Hama införlivades direkt i mamluksultanatet. Den ayyubidiska dynastin – grundad av Saladins far, upphöjd till ett imperium av Saladin själv och upprätthållen i 170 år genom ett halvdussin grenar – upphörde till sist med Hamas fall. Hela tidsspannet från Najm al-Din Ayyubs uppgång i Tikrit (cirka 1130) till Al-Afdal Muhammads avsättning i Hama (1341) omfattar mer än två århundraden av den ayyubidiska familjens historia.

Kulturarv: arkitektur, lärdom och sunnitisk återupprättelse

Ayyubidernas kulturarv hör till de djupaste och mest bestående bland alla medeltida islamiska dynastier.

Arkitektur. Kairos citadell, grundat av Saladin 1176, förblir ett av det medeltida Kairos mest ikoniska monument och ingår i Unescos världsarv. Damaskus murar, Aleppos citadell, Hamas och Homs moskéer och madrasor samt de stora befästningarna vid gränsen mellan Syrien och korsfararstaterna (Krak des Chevaliers och andra borgar som ayyubiderna belägrade eller underhöll) ingår alla i dynastins byggda arv. Mayyafariqins murar, som tidigare hade befästs av marwaniden Nasr al-Dawla och restaurerades under ayyubidiska guvernörer, visar det kurdiska arkitekturarvets många lager i övre Mesopotamien.

Lärdom. Den ayyubidiska perioden var en guldålder för sunnitisk lärdom. Dynastin grundade madrasor över hela Egypten och Syrien, stödde de fyra stora sunnitiska rättsskolorna lika mycket och beskyddade filosofer, läkare och historiker oavsett konfessionell bakgrund. Den judiske lärde Maimonides tjänstgjorde som Al-Afdals personlige läkare i Kairo. Den andalusiske resenären Ibn Jubayr reste genom de ayyubidiska länderna och nedtecknade en beundrande skildring i sin Rihla. Historikern Ibn al-Athir i Mosul skrev sin stora krönika delvis under ayyubidiskt beskydd. Abu’l-Fida skrev både sin geografi och sin världshistoria vid det ayyubidiska hovet i Hama.

Sunnitisk återupprättelse. Ayyubidernas mest betydelsefulla religiösa landvinning var återinförandet av sunnitisk islam i Egypten efter 262 år av fatimidiskt shiitiskt styre. Saladins avskaffande av det fatimidiska kalifatet 1171, tillsammans med hans medvetna institutionella stöd för sunnitisk rättslära, utbildning och ritual, omformade i grunden östra Medelhavsområdets religiösa geografi. Egypten har förblivit övervägande sunnitiskt under de åtta och ett halvt århundradena sedan dess.

Möten med korsfararna. Den ayyubidiska dynastins konfrontation med korsfararstaterna är det sammanhang där Saladin trädde in i det västerländska historiemedvetandet. Från Dantes Den gudomliga komedin (där Saladin framträder i Limbo som en dygdig hedning) till Walter Scotts Talismanen, från Lessings Nathan den vise till det moderna Hollywood har Saladin blivit en av den västerländska litterära kanonens mest välkända utomvästerländska härskare. Att denna väldiga gestalt i det medeltida mötet mellan islam och kristendom var kurd – och att hans familjs stamursprung låg i samma kurdiska Hadhbanigrupp som de samtida shaddadidiska emirerna av Ani – är ett av den kurdiska historiska identitetens centrala fakta.

Plats i den kurdiska historien

Ayyubidriket är historiens största, mest långlivade och mest betydelsefulla kurdiska stat. Ingen annan kurdisk statsbildning – vare sig tidigare eller senare – har kommit i närheten av dess territoriella utbredning, politiska betydelse eller kulturella genomslag. Dynastins räckvidd över Egypten, Syrien, Jazira, Hijaz och Jemen, upprätthållen i 170 år genom ett halvdussin regionala grenar, får varje annan kurdisk stat från medeltid till modern tid att framstå som liten.

Ayyubidernas bedrift representerar också ett särskilt kurdiskt historiskt mönster: ett kurdiskt härskarhus som leder ett kulturellt arabiskt imperium. Medan hasanwayhiderna styrde bergskurder i sitt stamkärnområde, medan marwaniderna regerade över ett blandat kurdiskt-syriskt-armeniskt samhälle i övre Mesopotamien och medan shaddadiderna drev en kurdisk-iransk-armenisk stat i Kaukasus förde ayyubiderna den kurdiska militära och dynastiska identiteten in i den arabiska världens hjärta och gjorde den till ramen för ett arabiskt imperium. Deras kurdiska särart bevarades i familjenätverket, den militära befälsstrukturen och de personliga lojalitetsmönster som höll samman dynastin; deras arabiska prägel uttrycktes i språket, institutionerna och den religiösa kulturen i det rike de styrde.

Denna paradox – kurdisk dynasti, arabiskt imperium – är central för ayyubidernas historiska arv och deras plats i dagens kurdiska minneskultur. För dagens kurder är Saladin det främsta exemplet på kurdiska landvinningar av världshistorisk betydelse. Ayyubidriket är beviset för att kurdisk politisk makt en gång formade hela östra Medelhavsområdet. Kairos, Damaskus, Aleppos, Jerusalems och Mayyafariqins arkitektur bär fortfarande avtryck av den kurdiska dynasti som byggde upp och återuppbyggde dem. De kulturella och religiösa institutionerna i det sunnitiska Egypten och Syrien vilar ännu på de grunder ayyubiderna lade.

Saladins grav i Damaskus, Kairos citadell, Jerusalems murar som han restaurerade, madrasorna han grundade och de sunnitiska religiösa institutionerna han etablerade – dessa är kurdiska monument i den arabiska världens hjärta, och så förblir de åtta århundraden efter hans död.

Tidslinje

Cirka 1100 – Najm al-Din Ayyub föds i Dvin (Kaukasus). Cirka 1130 – Den ayyubidiska familjen flyttar till Tikrit. Cirka 1137/8 – Saladin föds i Tikrit. 1146 – Najm al-Din träder i Zengis tjänst i Mosul. 1163–1169 – Tre zengidiska fälttåg till Egypten under Shirkuh; Saladin bland de underordnade befälhavarna. Mars 1169 – Shirkuh dör; Saladin utnämns till vesir i det fatimidiska Egypten. September 1171 – Saladin avskaffar det fatimidiska kalifatet; Egypten blir sunnitiskt. 1174 – Nur al-Din dör; Saladin intar Damaskus och grundar det ayyubidiska sultanatet. 1183 – Saladin intar Aleppo. 4 juli 1187 – Slaget vid Hattin; Jerusalems korsfarararmé förintas. 2 oktober 1187 – Saladin intar Jerusalem. 1189–1192 – Tredje korståget; fördraget i Ramla bevarar Jerusalem under muslimskt styre. 4 mars 1193 – Saladin dör i Damaskus. 1193–1200 – Inbördeskrig mellan Saladins söner; al-Adil konsoliderar makten. 1200–1218 – Al-Adil I regerar; Ayyubidriket återförenas. 1218–1238 – Al-Kamil regerar; femte korståget besegras vid Damietta (1221); Jaffafördraget med Fredrik II återlämnar Jerusalem fredligt (1229). 1240–1249 – As-Salih Ayyub regerar; bahrimamlukkåren skapas. 1250 – Slaget vid al-Mansurah; bahrimamlukerna besegrar Ludvig IX:s sjunde korståg och mördar Al-Mu’azzam Turanshah; mamluksultanatet inleds. 1258 – Mongolerna plundrar Bagdad; det abbasidiska kalifatet upphör. 1260 – Mongolerna intar Aleppo och Damaskus; An-Nasir Yusuf avrättas. 3 september 1260 – Slaget vid Ain Jalut; mamlukerna besegrar mongolerna och tar Syrien. 1310–1331 – Abulfeda regerar i Hama; stora geografiska och historiska verk skrivs. 1341 – Al-Afdal Muhammad avsätts i Hama; den ayyubidiska dynastin upphör.

Härskare och framstående gestalter i den ayyubidiska dynastin

Den ayyubidiska dynastin frambringade mer än trettio framstående härskare, furstar och befälhavare i sina huvudgrenar. Kurdish-History.com har biografier över var och en av gestalterna nedan.

Grundarna. Najm al-Din Ayyub – dynastins namngivande patriark, som också skildras i Arvet efter Najmadin Ayyub. Asad al-Din Shirkuh – Saladins farbror, trons lejon, Egyptens erövrare. Saladin (Salah al-Din Yusuf) – dynastins namngivare och centrala gestalt. Sitt al-Sham – Saladins syster och en viktig religiös mecenat, som också skildras i Sitt al-Sham: hovets dam. Sheikh Mand – yazidisk helig man som Saladin hedrade som kurdernas emir.

Egyptens sultaner. Saladin (1171–1193). Al-Aziz Uthman (1193–1198). Al-Adil I (1200–1218). Al-Kamil (1218–1238). Al-Adil II (1238–1240). As-Salih Ayyub (1240–1249), som också skildras i Al-Malik as-Salih Najm al-Din Ayyub. Al-Mu’azzam Turanshah (1249–1250). Al-Ashraf Musa (1250–1254, barn som galjonsfigur under mamlukerna).

Sultanerna och emirerna i Damaskus, Aleppo och Syrien. Al-Afdal ibn Salah ad-Din (Damaskus, 1193–1196). Az-Zahir Ghazi (Aleppo, 1186–1216). Al-Mu’azzam Isa (Damaskus, 1218–1227), som också skildras i Upptäck al-Mu’azzam Isa. An-Nasir Dawud (Kerak). Al-Aziz Muhammad ibn Ghazi (Aleppo). Al-Malik al-Salih Ismail (Damaskus). An-Nasir Yusuf (Aleppo och Damaskus, 1240-talet–1260) – Syriens siste ayyubidiske sultan.

Hama- och Homsgrenarna. Al-Muzaffar I Umar – grundare av Hamagrenen, även skildrad i Al-Muzaffar I Umar: Saladins mest fruktade general. Al-Mansur I Muhammad av Hama. Abu’l-Fida (Abulfeda) – sultan av Hama 1310–1331, geograf och historiker. Al-Afdal Muhammad – siste ayyubidiske guvernör i Hama, avsatt 1341. Muhammad ibn Shirkuh – grundare av Homsgrenen, även skildrad i Muhammad ibn Shirkuh: grundare. Al-Mansur Ibrahim – barnbarn till Shirkuh, härskare av Homs.

Grenarna i Jazira och Mayyafariqin. Al-Awhad Ayyub – herre över Jazira, även skildrad i Arvet efter Al-Malik al-Awhad. Al-Muzaffar Ghazi – herre över Mayyafariqin. Al-Ashraf Musa – furste från Jazira och senare sultan av Damaskus.

Den jemenitiska grenen. Tughtakin ibn Ayyub – Saladins bror, Jemens erövrare.

Befälhavare, lärda och andra gestalter. Farrukh Shah – Saladins betrodde befälhavare och försvarare av Damaskus, som också skildras i Farrukh Shah: Saladins betrodde militäre befälhavare. Izz al-Din Usama – strategiskt betydelsefull ayyubidisk gestalt från slutet av elvahundratalet. Sa’d al-Din al-Humaidi – ayyubidisk guvernör i Baalbek på tolvhundratalet. Ibn al-Azraq al-Fariqi – den store krönikören från Mayyafariqin, som också skildras i Aḥmad ibn Yūsuf ibn al-Azraq al-Fāriqī.

Frågor och svar: att förstå Ayyubidriket

Var ayyubiderna kurder? Ja. Dynastin grundades av Saladins far Najm al-Din Ayyub, född i Dvin i Kaukasus inom det kurdiska stamförbundet Hadhbani. Den ayyubidiska familjens kurdiska identitet bekräftas konsekvent av alla medeltida arabiska och persiska krönikörer (Ibn Khallikan, Ibn al-Athir, Abu Shama, Sharafkhan Bidlisi), av samtida frankiska krönikörer och av all större modern akademisk forskning. Saladins kurdiska identitet är ett av den medeltida islamiska historiens mest grundligt dokumenterade fakta.

Varför var ayyubiderna kurdiska medan riket var arabiskt? Ayyubiderna var ett kurdiskt härskarhus som kom till makten i en arabisk värld genom tjänst hos de turkmenska zengiderna. De bevarade sin kurdiska familjeidentitet, sina militära befälsnätverk och sina stamanknutna rekryteringsmönster, men styrde ett samhälle vars språk var arabiska, vars religiösa institutioner var arabiskt sunnitiska och vars förvaltningskultur hade ärvts från de fatimidiska och zengidiska föregångarstaterna. Resultatet var en kurdisk dynasti som styrde ett arabiskt imperium – ett mönster som skulle återkomma i modifierad form med mamlukerna och andra senare medeltida islamiska dynastier.

Vilken var Saladins mest berömda bedrift? Återerövringen av Jerusalem 1187. Efter att ha besegrat korsfarararmén i slaget vid Hattin den 4 juli 1187 intog Saladin Jerusalem den 2 oktober 1187 och avslutade åttioåtta år av korsfararstyre, som hade börjat med det första korstågets blodiga erövring 1099. Hans barmhärtiga behandling av stadens kristna invånare – han gav fri lejd åt dem som inte kunde betala lösen – blev legendarisk i både den muslimska och den kristna världen och ligger till grund för hans bestående rykte.

Hur stort var Ayyubidriket? På sin höjdpunkt under Saladin och Al-Adil I sträckte sig Ayyubidriket från Tunisien i väster till Persiska viken i öster, från det anatoliska höglandet i norr till Jemen och Indiska oceanens kust i söder. Dess kärnterritorier var Egypten, Syrien, Jazira, Hijaz och Jemen – och omfattade det som i dag är Egypten, Israel/Palestina, Libanon, Jordanien, Syrien, sydöstra Turkiet, delar av norra Irak, västra Arabiska halvön och Jemen. Ingen annan kurdisk stat har någonsin kommit i närheten av denna territoriella utbredning.

Hur länge varade Ayyubidriket? 170 år, från Saladins upprättande av sultanatet 1171 till Al-Afdal Muhammads avsättning i Hama 1341. Det egyptiska sultanatet upphörde med mamlukkuppen 1250; det syriska sultanatet upphörde med den mongoliska invasionen 1260; furstendömet Hama överlevde som mamlukisk vasall till 1341. Från Najm al-Din Ayyubs uppgång (cirka 1130) till Al-Afdal Muhammads avsättning (1341) sträcker sig familjens politiska bana över mer än två århundraden.

Vad gjorde slut på Ayyubidriket i Egypten? Mamlukkuppen 1250. Bahrimamlukerna – kiptjakturkiska slavsoldater som As-Salih Ayyub skapat som en elitstyrka – besegrade Ludvig IX av Frankrikes sjunde korståg vid al-Mansurah, mördade sedan den ayyubidiske sultanen Al-Mu’azzam Turanshah i Fariskur några veckor senare och grep själva makten. Det mamluksultanat de grundade styrde Egypten och Syrien under de följande 250 åren.

Vad gjorde slut på Ayyubidriket i Syrien? Den mongoliska invasionen 1259–1260. Hulagu khans armé intog Aleppo i januari 1260 och Damaskus i mars 1260; Syriens siste ayyubidiske sultan, An-Nasir Yusuf, avrättades av mongolerna 1260. Mamlukerna besegrade mongolerna vid Ain Jalut i september 1260 och tog själva Syrien. Bara de små ayyubidiska furstendömena Hama och Homs lämnades kvar som mamlukiska vasaller.

Vilket är Saladins moderna arv? Saladin är en av de mest allmänt beundrade förmoderna utomvästerländska härskarna i det världshistoriska minnet. Han förekommer hos Dante, Boccaccio, Walter Scott och Lessing, i modern film och i den politiska ikonografin hos varje modern arabisk och kurdisk nation som gör anspråk på hans arv. För kurder är Saladin det främsta exemplet på en kurdisk historisk bedrift – en kurd som blev den medeltida världens mest berömde muslimske härskare. För araber är han förebilden för en antikolonial ledare. För en västerländsk publik är han den ridderlige muslimske motståndare vars barmhärtighet i Jerusalem 1187 kontrasterar mot korsfararnas blodbad 1099. Moderna monument över Saladin står i Kairo, Damaskus, Erbil (hans födelseort Tikrit ligger strax söder om Kurdistanregionen) och på andra platser i den kurdiska, arabiska och vidare muslimska världen.

Var hörde ayyubiderna hemma i det kurdiska intermezzot? Ayyubiderna utgör det kurdiska intermezzots höjdpunkt. Medan de tidigare kurdiska dynastierna hasanwayhiderna, marwaniderna, shaddadiderna och annaziderna under niohundra- och tiohundratalen hade styrt regionala furstendömen tog ayyubiderna den kurdiska politiska modellen – stamkavalleri, styre genom familjenätverk och en militär gränskultur – och förde upp den på imperial nivå i Egypten, Syrien och Jazira. De bevisar att medeltida kurdisk politisk makt kunde verka på den islamiska statskonstens högsta nivå.

Avslutning

Ayyubidriket är den förmoderna historiens stora kurdiska bedrift. Dynastin grundades av en kurdisk familj från Kaukasus och fördes upp till imperial skala av Saladin genom erövringen av Egypten och Syrien och återerövringen av Jerusalem. Den upprätthölls i 170 år genom regionala grenar i Damaskus, Aleppo, Homs, Hama, Jazira och Jemen och överlevde i splittrad form in på trettonhundratalet. Den hör till den medeltida världens viktigaste sunnimuslimska stater.

Dess omfattning saknar motstycke i kurdisk historia. Dess kulturella genomslag omformade sunnitisk islam i Egypten och Syrien för århundraden framåt. Dess konfrontation med korsfararna trädde in i det litterära minnet hos varje kultur som har reflekterat över mötet mellan kristendom och islam. Dess administrativa och militära innovationer – framför allt den bahrimamlukkår som skulle ersätta den – formade de följande två och ett halvt århundradena av Egyptens och Syriens historia.

Och dynastin var kurdisk. Dess Hadhbanianknutna stamidentitet, spårad från Dvin i Kaukasus via Tikrit till Kairo, finns i kärnan av Saladins familjenätverk och vid grunden för varje regional gren som den ayyubidiska familjen frambringade. Den moderna kurdiska identiteten hänvisar till Ayyubidriket som bevis för kurdisk förmåga till politiska landvinningar av världshistorisk betydelse; Kairos, Damaskus, Jerusalems och Mayyafariqins arkitektur bär ännu avtrycket av det kurdiska furstehus som byggde upp och återuppbyggde dem.

Saladins grav i Damaskus, Kairos citadell, Jerusalems murar som han restaurerade, madrasorna han grundade över hela Levanten och de sunnitiska religiösa institutionerna han etablerade i Egypten – dessa är mer än islamiska monument. De är kurdiska monument, i den arabiska världens hjärta, åtta århundraden efter att den dynasti som byggde dem upphörde att styra.

Referenser och vetenskapliga källor

Primärkällor: Ibn Shaddad, al-Nawadir al-Sultaniyya wa’l-Mahasin al-Yusufiyya (den samtida biografin över Saladin skriven av hans domare); Imad al-Din al-Isfahani, al-Fath al-Qussi fi’l-Fath al-Qudsi (ögonvittnesskildring av fälttåget 1187); Abu Shama, Kitab al-Rawdatayn fi Akhbar al-Dawlatayn al-Nuriyya wa’l-Salahiyya (stor krönika från tolvhundratalet); Ibn al-Athir, al-Kamil fi’l-Tarikh; Ibn Khallikan, Wafayat al-Ayan; Ibn Jubayr, Rihla; Ibn al-Azraq al-Fariqi, Tarikh al-Fariqi (Mayyafariqin); Abu’l-Fida, Mukhtasar fi Akhbar al-Bashar.

Viktiga akademiska källor: Malcolm Cameron Lyons och D. E. P. Jackson, Saladin: det heliga krigets politik (Cambridge, 1982) – den grundläggande moderna engelskspråkiga biografin; Anne-Marie Eddé, Saladin (Harvard, 2011); R. Stephen Humphreys, Från Saladin till mongolerna: ayyubiderna i Damaskus, 1193–1260 (SUNY Press, 1977) – standardstudien över de syriska grenarna; D. S. Richards, artiklar om den ayyubidiska perioden i Cambridges historia över Egypten; Carole Hillenbrand, Korstågen: islamiska perspektiv (Edinburgh, 1999); relevanta artiklar i Encyklopedin om islam (2:a och 3:e upplagorna) och Encyclopædia Iranica.

Korshänvisningar på Kurdish-History.com: översiktsartikeln länkar till över trettio ayyubidiska biografier – Saladin, hans far och farbror, hans söner och bröder, de regionala sultanerna i Damaskus och Aleppo, grundarna av Hama, Homs och Mayyafariqin, Jemens erövrare, krönikören Ibn al-Azraq och den sene ayyubidiske lärde fursten Abulfeda – tillsammans med korshänvisningar till översikterna över det samtida kurdiska intermezzots dynastier: hasanwayhiderna, marwaniderna och shaddadiderna.