Inledning

I nästan två och ett halvt århundrade styrde en kurdisk dynasti södra Kaukasus högland och handelsstäder. Shaddadiderna var sunnimuslimer av hadhbanikurdiskt ursprung, gränslandskungar och upphovsmän till ett av den medeltida islamiska arkitekturens stora bevarade monument. De var den första kurdiska stat som styrde Kaukasus och en av medeltidens mest långlivade kurdiska politiska enheter. Från grundaren Muhammad ibn Shaddads erövring av Dvin 951 till avsättningen av den siste shaddadidiske emiren av Ani genom drottning Tamars georgiska arméer 1199 styrde de ett sammansatt rike av kurder, armenier, georgier, perser och turkar i mötet mellan den islamiska och den kristna världen.

Shaddadiderna var mer än en avlägsen gränsdynasti. De byggde Manuchihrmoskén i Ani, som Unesco erkänner som den äldsta moskén inom Turkiets nuvarande gränser. De beskyddade den persiske poeten Qatran av Tabriz, som skapade den tidigaste samlingen nypersisk poesi i Kaukasus. De gifte in sig i Armeniens bagratidiska kungahus och fick härskare som inom en enda generation bar iranska, arabiska och armeniska namn. De höll Dvin, Ganja och Ani, tre av medeltidens stora städer i Transkaukasien, mot trycket från bysantiner, georgier, seldjukiska turkar och khwarezmier.

Detta är berättelsen om en kurdisk dynasti som byggde en stat vid den islamiska världens norra gräns, styrde den i tio generationer och lämnade monument som står kvar än i dag.

Ursprung: en hadhbanikurdisk stam i Kaukasus

Shaddadiderna växte fram ur Hadhbani, ett av den medeltida islamiska världens stora kurdiska stamförbund. Hadhbani hade länge bott i höglandet söder om Urmiasjön och i Zagros förberg. Från nionde århundradet och framåt rörde sig grenar av förbundet norrut till Arasdalen och södra Kaukasus, där den politiska makten var splittrad mellan försvagade arabiska guvernörer, tillbakagående daylamitiska emirer, Armeniens och Georgiens kristna kungariken och det framväxande Bysantinska riket.

Dynastin tog sitt namn efter en stampatriark, Shaddad, vars son Muhammad skulle upprätta familjens politiska makt. De tidigaste shaddadidiska källorna, bevarade av den osmanske historikern Münejjim Bashi, som använde en numera förlorad lokalhistoria kallad Tarikh al-Bab, identifierar familjen otvetydigt som kurdisk. Modern forskning, däribland standardartiklarna i Encyclopædia of Islam och Encyclopædia Iranica, accepterar denna identifiering. Senare generationer av shaddadider skulle anta iranska namn och göra anspråk på härstamning från de sasanidiska shaherna, en populär strategi för legitimering bland medeltida iranska dynastier, men deras stambas förblev kurdisk. Som Vladimir Minorsky konstaterade om dynastins siste store härskare behöll Abu’l-Aswar Shavur ”de kurdiska stammarnas sympati” även vid slutet av sin regering, när seldjukernas makt växte omkring honom.

Shaddadiderna ingick alltså i ett bredare fenomen: kurdiska dynastiers framväxt över den medeltida islamiska världen under tionde och elfte århundradet, en period som ibland kallas det ”kurdiska intermezzot”. Samma tid frambringade marwaniderna i Diyarbakir samt hasanwayhiderna och annaziderna i Zagros, och skulle senare ge upphov till Saladins ayyubidiska rike. Shaddadiderna var den nordligaste grenen av denna anmärkningsvärda kurdiska politiska blomstring.

Grundandet: Muhammad ibn Shaddad och Dvin (951)

Dynastins grundare var Muhammad ibn Shaddad, som 951 e.Kr. intog den gamla staden Dvin, det kristna Armeniens historiska huvudstad och ett av Kaukasus stora handelscentrum. Han utnyttjade att sajidernas och musafiridernas makt i regionen hade brutit samman och förde in en kurdisk makt i det politiska tomrum som öppnats mellan Bysans, Georgien, Armenien och de sönderfallande daylamitiska emiraten.

Muhammad ibn Shaddads grepp om Dvin blev kortvarigt. Inom några år drevs han bort genom ett motanfall av den musafiridiske emiren Abu’l-Hayja och flydde till det armeniska kungariket Vaspurakan, där han dog i exil omkring 955. Men fröet hade såtts. Hans tre söner, Lashkari, Marzuban och Fadl, skulle återvända för att göra anspråk på den politiska makt som deras far kortvarigt hade haft.

Shaddadidernas tidiga historia handlar om flyktingar, allianser och tålmodig återerövring. Bröderna fick skydd hos härskaren i en kaukasisk fästning, Farisos enligt vissa källor, samlade ett kurdiskt stamfölje och avvaktade tills stunden att slå till var inne. Den stunden kom 971.

Konsolidering: Lashkari I och erövringen av Ganja (971)

Lashkari ibn Muhammad (även kallad Ali Lashkari I), Muhammads äldste son, var den förste egentlige shaddadidiske härskaren. År 971 e.Kr. intog han Ganja, den rikaste muslimska staden i Arran i dagens västra Azerbajdzjan, och gjorde slut på musafiridernas makt i regionen. Från Ganja utvidgade Lashkari sitt styre norrut till Shamkir och österut till Barda och byggde en territoriell stat som behärskade handelsvägen längs Kurafloden och det muslimska Kaukasus religiösa centrum.

Lashkaris regering (969–978) etablerade det shaddadidiska mönstret: kurdiskt stamkavalleri som dynastins militära ryggrad, en stadsförvaltning med centrum i Ganja och Dvin och en utrikespolitik som spelade ut regionens kristna och muslimska makter mot varandra. När han dog 978 efterträddes han en kort tid av sin bror Marzuban ibn Muhammad ibn Shaddad, vars korta regering (978–985) bevarade riket men inte utvidgade det nämnvärt.

Den tredje brodern hette Fadl I ibn Muhammad och skulle visa sig bli dynastins verklige uppbyggare.

Guldåldern: Fadl I ibn Muhammad (985–1031)

Fadl I ibn Muhammads fyrtiosexåriga regering förvandlade den shaddadidiska staten från ett gränsemirat till en regional makt. Han återtog Dvin från de armeniska bagratiderna 1022 och återupprättade shaddadidiskt styre i staden som hans far kortvarigt hade hållit sjuttio år tidigare. Han utvidgade shaddadidernas makt till Syunik, en bergsregion i södra Armenien, delar av Azerbajdzjan och Arasdalens handelsstäder. Han stödde byggandet av moskéer, försvarsmurar och de berömda Khodaafarinbroarna över Aras, ingenjörsverk som finns kvar i fragment i dag.

Fadl I:s regering är den tidiga shaddadidiska statens höjdpunkt. Samtida krönikor beskriver hans byggprojekt, konflikter med bysantinerna och bagratiderna och beskydd av poeter och lärda. Han skapade den politiska struktur som efterträdarna skulle ärva och gradvis förlora till de seldjukiska turkarnas växande makt. När han dog 1031 hade dynastin sin största territoriella utbredning.

Hans son Abu’l-Fath Musa efterträdde honom en kort tid (1031–1034) innan han mördades av sin egen son. Det tidiga elfte århundradet såg en rad korta, våldsamma regeringar, däribland Lashkari II ibn Musa (1034–1049) och den korta tronföljdskrisen under Anushirvan ibn Lashkari och därmed blottlades den strukturella svagheten i shaddadidernas familjesystem. Mord, maktövertaganden och inbördeskrig blev oroväckande vanliga inslag i dynastins inre politik. Moderna historiker har konstaterat att våldet inom familjen var slående vanligt bland shaddadiderna även med den medeltida islamiska världens mått.

Abu’l-Aswar Shavur I och vändningen mot seldjukerna (1049–1067)

Stabiliteten återställdes av krigarkungen Abu’l-Aswar Shavur I vars långa regering (1049–1067) är ihågkommen som shaddadiddynastins andra storhetstid. Namnet ”Shavur” är den arabiserade formen av det iranska ”Shapur” och återspeglar dynastins sasanidiska anspråk. Abu’l-Aswar hade tidigare styrt Dvin som ett självständigt apanage sedan 1022. År 1049 tog han Ganja från sin syskonson Anushirvan och återförenade den shaddadidiska staten under sin egen makt.

Hans regering var ovanlig. Han byggde befästningar kring Ganja mot alanernas räder norrifrån. Han genomförde fälttåg mot shirvanshaherna och intog borgar och skatter. Han ingrep i armenisk politik, bedrev invecklad diplomati med Bysantinska riket och gifte in sig i det armeniska kungahuset. Han var också, med ödesdigra följder, den förste shaddadid som formellt underkastade sig de seldjukiska turkarnas växande makt.

Underkastelsen skedde 1054/55, då den store seldjukiske sultanen Tughril Beg godtog Abu’l-Aswar som vasall. Från den stunden fungerade den shaddadidiska staten som ett seldjukiskt klientrike snarare än en självständig makt. Förhållandet hade fördelar: när Alp Arslan intog den tidigare bagratidiska huvudstaden Ani 1064 överlämnade han staden till Abu’l-Aswars familj som ett shaddadidiskt apanage. Men det signalerade också slutet för självständig kurdisk makt i Kaukasus.

Det shaddadidiska hovets kulturella bedrifter nådde sin höjdpunkt under Abu’l-Aswar. Persisk poesi blomstrade vid hovet, där Qatran av Tabriz skrev hyllningsdikter som ännu är bevarade. Dynastins sammansatta identitet, kurdisk i stambas, iransk i kulturell inriktning, armenisk i äktenskapspolitik och arabisk i religiös tillhörighet, fick sitt tydligaste uttryck under hans regering.

Förlusten av Ganja (1075)

Efter Abu’l-Aswars död 1067 gick dynastin in i sin slutliga nedgång. Hans son Fadl II ibn Shavur I ärvde staten men förlorade snabbt mycket av sin makt. Han tillfångatogs en kort tid av georgierna 1068, och under den tiden tog hans äldre bror Ashot ibn Shavur Ganja och präglade mynt i eget namn. Det varade dock bara i åtta månader innan Fadl II återvände och återupprättade sitt styre.

Mönstret av inre tronföljdskonflikter fortsatte. Den härskare som även kallades Fadl III var Fadlun ibn Fadl och han regerade en kort tid i början av 1070-talet, men 1075 beordrade den seldjukiske sultanen Alp Arslan sin general Sav Tegin att direkt inta Ganja. Det självständiga shaddadidiska emiratet Ganja, som hade bestått i mer än ett århundrade, utplånades. Fadl III gjorde ett sista försök att återta tronen 1085 och återtog kortvarigt Ganja i ett uppror mot seldjukiskt styre, men sultan Malik-Shah I ledde personligen fälttåget som åter avlägsnade honom från makten. Han dog bortglömd i Bagdad omkring 1091.

Shaddadidernas huvudlinje i Ganja var slut. Men en yngre släktgren hade redan slagit rot i Ani och skulle föra dynastin vidare i ännu ett århundrade.

Anigrenen: Manuchihr och moskén

Shaddadidernas Anigren grundades av Manuchihr ibn Shavur, en son till Abu’l-Aswar Shavur I som tog den gamla bagratidiska huvudstaden i besittning omkring 1072 under seldjukiskt beskydd. Ani hade varit huvudstad i det bagratidiska kungariket Armenien i mer än ett århundrade innan det erövrades av Bysans 1045 och intogs av Alp Arslan 1064. När Manuchihr kom var det en härjad men ännu storslagen stad, en plats av kyrkor, palats, murar och handel.

Manuchihrs mest bestående bedrift var uppförandet av den stora moské som bär hans namn. Den byggdes omkring 1072 e.Kr., och Manuchihrmoskén är ett av de viktigaste monumenten över medeltida kurdiskt arkitekturbeskydd. Unesco erkänner den som den äldsta bevarade moskén inom Turkiets nuvarande gränser. Dess åttkantiga minaret, byggd i omväxlande skift av röd och svart basalt, reser sig över den gamla stadens ruiner i dag och är en av medeltida Anis få intakta byggnader. Moskén är ett kurdiskt monument i en armenisk stad, byggt av en iraniserad dynasti under turkisk överhöghet i ett gränsrike med flera folkgrupper: en fulländad sinnebild för den kulturella komplexitet som shaddadiderna representerade.

Manuchihrs son Abu’l-Aswar Shavur II efterträdde honom som härskare i Ani i början av tolfte århundradet och var Anis siste shaddadidiske emir före georgiernas erövring av staden 1124.

Nedgång under georgiskt tryck (12:e århundradet)

Tolfte århundradet var brutalt för shaddadidernas Anigren. År 1124 tog Georgiens kung David IV, ”David byggaren”, Ani från Abu’l-Aswar Shavur II som en del av den stora georgiska expansion som under hans barnbarnsbarn Tamar till sist skulle skapa det största kristna riket i medeltidens Kaukasus.

Shaddadiderna gav inte lätt upp Ani. År 1125 återtogs staden av den avsatte Abu’l-Aswar Shavur II:s son Fadl IV delvis genom en allians med sultanen av Ahlat. Fadl IV utsträckte kortvarigt sitt styre till Dvin och Ganja men lyckades inte behålla dem. Han mördades av sina hovmän omkring 1130 efter att Dvin fallit för den turkiske emiren Qurti.

Hans bröder Mahmud och Khushchikr regerade kortvarigt efter varandra innan Fakr al-Din Shaddad, Fadl IV:s syskonson, tog över emiratet. Fakr al-Dins långa regering, som historiker beskriver som den längsta bland de shaddadidiska emirerna under perioden efter Ani, höll dynastin vid liv genom tolfte århundradets mellersta årtionden, samtidigt som Georgiens makt fortsatte att växa under Demetrius I, Giorgi III och drottning Tamar.

I slutet av tolfte århundradet hade de shaddadidiska emirerna i Ani reducerats till vasaller under den georgiska kronan. Fadl V (Fadl ibn Mahmud) regerade under dynastins sista tid och efterträddes av sin son Shahanshah ibn Mahmud och hans kungliga namn ”Shahanshah”, persiska för ”kungarnas kung”, gav eko åt dynastins iranska självbild även när dess verkliga politiska makt hade krympt till en enda tributpliktig stad.

Dynastins slut: Sultan ibn Mahmud och Anis fall (1199)

Den siste shaddadidiske härskare som är belagd i historiska källor är Sultan ibn Mahmud som är känd från en enda inskrift daterad 595 AH (1198–99 e.Kr.) på Anis murar. År 1199 inledde Georgiens drottning Tamar ett sista avgörande fälttåg mot staden, avsatte Sultan ibn Mahmud och gav Ani till familjen Mkhargrdzeli, kristna adelsmän av armenisk-georgiskt ursprung som skulle styra staden under trettonde århundradet fram till dess förstörelse av mongolerna.

Shaddadiddynastin försvinner ur källorna efter 1199. Tvåhundrafyrtioåtta år efter Muhammad ibn Shaddads intagande av Dvin upphörde den första kurdiska staten i Kaukasus. Ytterligare två shaddadidiska gestalter finns bevarade i Kurdish-History.coms material, gestalter vars berättelser överlever i fragmentarisk form: Fadl ibn Shavurs uppgång och fall och Al-Fadl ibn Shavurs regering, båda knutna till den bredare shaddadidiska historien om Ani.

Kulturellt arv: arkitektur, poesi och identitet över kulturgränser

Shaddadiderna var mer än militära härskare. De beskyddade arkitektur, poesi och islamisk lärdom, och deras monument och texter har format Kaukasus kulturella minne.

Arkitektur. Manuchihrmoskén i Ani är dynastins största bevarade monument och en av de viktigaste medeltida moskéerna i den vidare islamiska världen. Khodaafarinbroarna över Aras, byggda eller utvidgade under Fadl I i början av elfte århundradet, förenade handelsvägarna mellan Arran och Azerbajdzjan. De murar kring Ganja som Abu’l-Aswar byggde mot alanernas räder 1063 är delvis bevarade. Ganjas stora bronsportar, som Demetrius I tog till Georgien 1139, finns ännu vid Gelatiklostret, ett ovanligt exempel på medeltida islamiskt metallarbete bevarat i ett kristet kloster.

Poesi. Den persiske poeten Qatran av Tabriz, som blomstrade i mitten av elfte århundradet, skrev omfattande hyllningsdikter till de shaddadidiska emirerna. Hans vers hör till den tidigaste bevarade nypersiska poesin från Kaukasus och ger en inblick i det shaddadidiska hovets litterära kultur, en kultur som läste persiska, bad på arabiska och styrde över armenier, georgier och kurder.

Identitet över kulturgränser. Den shaddadidiska familjen använde namn från minst fyra kulturella traditioner. Dynastins grundare bar det arabiska namnet Muhammad. Hans söner var Lashkari, från det persiska ordet för ”armé”, Marzuban, ”gränsväktare”, och Fadl. Senare generationer bar persisk-sasanidiska kunganamn, Shavur (Shapur), Manuchihr och Anushirvan, som förkunnade dynastins anspråk på iranskt kungligt arv. Ännu senare uppträdde armeniska namn som Ashot i familjen, vilket återspeglade giftermålen med det bagratidiska kungahuset. Det shaddadidiska hovet var en plats där kurdisk stampolitik, iransk högkultur, arabisk religiös auktoritet och lokalt armeniskt arv levde sida vid sida, ibland under spänning, men i mer än två århundraden.

Plats i kurdisk historia

Shaddadiddynastin har en särskild plats i det kurdiska historiska materialet. Det var den första kurdiska stat som styrde en stor del av södra Kaukasus, territorium som i dag ligger i Armenien, Azerbajdzjan och östra Turkiet. Grundarna kom från det kurdiska stamförbundet Hadhbani, och härskarna identifieras utan strid som kurdiska i såväl medeltida som modern forskning.

Men shaddadiderna påminner också om att medeltida kurdiska dynastier inte styrde ”kurdiska” territorier i någon snäv etnisk mening. De styrde blandade befolkningar av kurder, armenier, azerier, georgier och perser. Deras kulturella inriktning var djupt iransk: de beskyddade persisk poesi, gjorde anspråk på sasanidisk härstamning och bar persiska kunganamn. Deras politiska allianser gick åt alla håll: de gifte sig med armeniska kristna, underkastade sig turkiska sunnimuslimer och stred mot georgiska kristna.

Detta mönster, ett kurdiskt härskarhus som ledde en sammansatt stat med starka iranska och bredare regionala kulturella inslag, skulle återkomma i kurdisk historia. Saladins ayyubidiska rike skulle upprepa det i betydligt större skala ett århundrade senare. Marwaniderna i Diyarbakir, samtida med shaddadiderna, gjorde samma sak i en annan region. Shaddadiderna framstår som det första och nordligaste exemplet på denna kännetecknande kurdiska politiska form.

För dagens kurder är shaddadidernas arv dubbelt. För det första påminner det om den historiska kurdiska närvaron i Kaukasus, en närvaro som långt föregår Armeniens, Azerbajdzjans och Turkiets moderna politiska gränser. För det andra är det ett arkitektoniskt arv: Manuchihrmoskén i Ani står ännu kvar, ett kurdiskt byggt monument i en ruin som nu är turkisk på tidigare armeniskt territorium. Den förkroppsligar den kulturella komplexitet i medeltidens Kaukasus som shaddadiderna både formade och ärvde.

Tidslinje

Cirka 951 e.Kr. – Muhammad ibn Shaddad intar Dvin och grundar dynastin. Cirka 955 – Muhammad dör i exil i Vaspurakan. 971 – Lashkari I intar Ganja och gör slut på musafiridernas makt i Arran. 978 – Marzuban efterträder sin bror. 985 – Fadl I ibn Muhammad blir emir; dynastins längsta regering börjar. 1022 – Fadl I återtar Dvin. 1031 – Fadl I dör; dynastin går in i en period av inre våld. 1049 – Abu’l-Aswar Shavur I enar dynastin; hans regering börjar. 1054/55 – Abu’l-Aswar underkastar sig Tughril Beg som seldjukisk vasall. 1064 – Alp Arslan intar Ani; staden ges till shaddadiderna. 1067 – Abu’l-Aswar Shavur I dör. 1068–69 – Ashot tar kortvarigt makten i Ganja. 1072 – Manuchihr ibn Shavur grundar Anigrenen och bygger Manuchihrmoskén. 1075 – Alp Arslan annekterar Ganja och avslutar shaddadidernas huvudlinje. 1085 – Fadl III återtar kortvarigt Ganja innan han slås ned av Malik-Shah. 1124 – Georgiens David IV intar Ani. 1125 – Fadl IV återtar Ani. Cirka 1130 – Fadl IV mördas efter Dvins fall. 1139 – Georgiens Demetrius I plundrar Ganja och för stadens bronsportar till Gelati. 1161 – Georgierna fördriver Fadl V från Ani. 1174 – Georgierna intar Ani; en kort shaddadidisk återkomst följer genom eldiguzidiskt ingripande. 1199 – Drottning Tamar avsätter Sultan ibn Mahmud, den siste shaddadidiske emiren; Ani övergår till familjen Mkhargrdzeli.

Shaddadiddynastins härskare

Tjugo shaddadidiska emirer är dokumenterade i de historiska källorna över två grenar: huvudlinjen i Ganja och den yngre grenen i Ani. Kurdish-History.com har levnadsteckningar över var och en.

Huvudlinjen i Ganja (951–1075): Muhammad ibn Shaddad, grundaren; Lashkari ibn Muhammad, Ganjas erövrare; Marzuban ibn Muhammad ibn Shaddad; Fadl I ibn Muhammad, den store byggaren; Abu’l-Fath Musa; Lashkari II ibn Musa; Anushirvan ibn Lashkari; Abu’l-Aswar Shavur I, krigarkungen; Fadl II ibn Shavur I; Ashot ibn Shavur, den rivaliserande tronpretendenten; Fadlun ibn Fadl.

Anigrenen (1072–1199): Manuchihr ibn Shavur, Anis byggare; Abu’l-Aswar Shavur II; Fadl IV; Fakr al-Din Shaddad; Fadl V (Fadl ibn Mahmud); Shahanshah ibn Mahmud; Sultan ibn Mahmud, den siste shaddadiden.

Ytterligare två gestalter i det shaddadidiska materialet porträtteras i Fadl ibn Shavurs uppgång och fall och Al-Fadl ibn Shavurs regering som artiklar.

Frågor och svar: att förstå shaddadiddynastin

Var shaddadiderna kurder? Ja. Dynastins grundare Muhammad ibn Shaddad kom från det kurdiska stamförbundet Hadhbani, och familjens kurdiska identitet finns dokumenterad i medeltida källor, särskilt hos den osmanske historikern Münejjim Bashi, som använde den förlorade Tarikh al-Bab. Den accepteras av alla större moderna uppslagsverk, däribland Encyclopædia of Islam och Encyclopædia Iranica.

Varför gjorde shaddadiderna anspråk på sasanidisk härstamning? Liksom många medeltida iranska och kurdiska dynastier försökte shaddadiderna legitimera sitt styre genom att hävda härstamning från de förislamiska sasanidiska shaherna. Detta var en populär strategi bland stater med iransk kultur under tionde och elfte århundradet. Att shaddadiderna antog sasanidiska kunganamn som Shavur (Shapur), Manuchihr och Anushirvan återspeglar denna strävan. Historikern Andrew Peacock har noterat att shaddadiderna ”strävade efter ett mer lysande ursprung än det kurdiska stamursprunget”, ett uttalande om deras politiska ambitioner snarare än deras faktiska ursprung.

Vilken relation hade shaddadiderna till Armenien? Den var komplex och nära. Shaddadiderna styrde territorier som tidigare tillhört kristna armeniska kungariken och gifte i stor utsträckning in sig i den armeniska bagratidiska kungafamiljen. Vissa shaddadidiska härskare bar armeniska namn; Ashot ibn Shavur är det tydligaste exemplet. Den persiske poeten Qatran av Tabriz från elfte århundradet kallade till och med den shaddadidiske emiren Fadlun ”den bagratidiska familjens ära”, vilket återspeglar hur djupt de två kungahusen var sammanflätade.

Vad är Manuchihrmoskén? En medeltida moské i Anis ruiner i östra Turkiet, byggd omkring 1072 e.Kr. av den shaddadidiske emiren Manuchihr ibn Shavur. Unesco erkänner den som den äldsta bevarade moskén inom Turkiets moderna gränser. Dess särpräglade åttkantiga minaret av omväxlande röd och svart basalt är ett av Anis mest fotograferade monument, och moskén förblir ett viktigt kurdiskt arkitektoniskt arv.

Varför upphörde shaddadiddynastin? Det fanns flera orsaker. Våldsamma tronföljdskonflikter inom familjen försvagade dynastin under flera generationer. De seldjukiska turkarnas framväxt reducerade shaddadiderna till vasaller från 1054. Det kristna Georgiens expansion under tolfte århundradet, särskilt under drottning Tamar, omringade och införlivade gradvis de återstående shaddadidiska territorierna. Anis fall för Tamar 1199 avslutade dynastin som politisk kraft.

Var låg shaddadidernas territorier? Dynastin styrde Arran, området mellan floderna Kura och Aras i dagens västra Azerbajdzjan, samt delar av Armenien, däribland Dvin och senare Ani. Vid olika tidpunkter utsträckte den sitt inflytande över Syunik, Shamkir, Barda och andra områden. Deras tre främsta huvudstäder, Dvin, Ganja och Ani, hörde till medeltidens viktigaste städer i södra Kaukasus.

Vilken relation hade shaddadiderna till Georgien? Den var främst fientlig. Georgiska arméer under David IV intog Ani 1124 och åter under Demetrius I, och Georgien införlivade gradvis shaddadidiskt territorium genom tolfte århundradet. Ganjas bronsportar, tagna av Demetrius I 1139 och nu vid Gelatiklostret i dagens Georgien, är en påtaglig påminnelse om denna långa georgisk-shaddadidiska konflikt.

Vilket arv har shaddadiderna lämnat i dagens Kurdistan? Shaddadiderna framstår som en av de viktigaste medeltida kurdiska dynastierna tillsammans med marwaniderna i Diyarbakir, hasanwayhiderna i Zagros och ayyubiderna i Egypten. De visar hur kurdisk politisk makt historiskt sträckte sig in i södra Kaukasus och lämnade ett stort arkitektoniskt arv i Anis Manuchihrmoské. De påminner också om att medeltida kurdiska dynastier var kosmopolitiska, verkade över kulturgränserna och hade iransk inriktning i sin högkultur snarare än att vara snävt etniska stater i modern mening.

Avslutning

Shaddadiddynastin var den första kurdiska staten i Kaukasus och en av den medeltida islamiska världens längst regerande kurdiska politiska enheter. Från Muhammad ibn Shaddads intagande av Dvin 951 till avsättningen av Sultan ibn Mahmud i Ani 1199 styrde tio generationer av shaddadidiska emirer ett gränsrike där islamiska och kristna världar möttes, liksom iranska och kaukasiska kulturområden, kurdiska stamkärnland och det armenisk-georgiska höglandet.

De byggde Manuchihrmoskén, som står kvar. De beskyddade persisk poesi som formade medeltida Kaukasus litterära kultur. De gifte in sig i armeniska kungafamiljer, underkastade sig turkiska överherrar och stred mot georgiska kungar, och genom allt förblev de en kurdisk dynasti, ett hadhbaniskt stamhus som under två och ett halvt århundrade blev en av medeltidens Främre Orients stora gränsmakter.

För dagens kurdiska historieskrivning är shaddadiderna i sig ett monument: en påminnelse om att kurdisk historia inte begränsas till Iraks, Irans, Turkiets och Syriens moderna politiska gränser och att den medeltida kurdiska närvaron i Kaukasus var djup, varaktig och kulturellt betydelsefull.

Referenser och vetenskapliga källor

Primärkällor: Münejjim Bashi, Sahayef al-Akhbar (osmanskt verk, cirka 1700, baserat på den förlorade Tarikh al-Bab); Ibn al-Athir, al-Kamil fi’l-Tarikh; Vardan Areweltsi, Universal History, världshistoria (armeniskt verk, 13:e århundradet); Qatran av Tabriz, Diwan (persisk poesi).

Viktiga akademiska källor: Vladimir Minorsky, Studies in Caucasian History, studier i kaukasisk historia (Cambridge, 1953), den grundläggande moderna studien; C. E. Bosworth, ”Shaddadids”, Encyclopædia of Islam (2:a upplagan); A. C. S. Peacock, ”Shaddadids”, Encyclopædia Iranica (på nätet); Steven K. Ross, gränslandsstudier av medeltida kaukasisk politik; de akademiska monografiserierna inom projektet Encyclopædia Iranica.

Kurdish-History.coms levnadsteckningar: Översiktsartikeln länkar till alla tjugo enskilda shaddadidiska levnadsteckningar och omfattar både huvudlinjen i Ganja och den yngre grenen i Ani.