Inledning

I drygt ett halvt århundrade kontrollerade en kurdisk dynasti ett av den medeltida islamiska världens strategiskt viktigaste bergsområden. Hasanwayhiderna – tolvshiitiska muslimer ur det kurdiska stamförbundet Barzikani – härskade över centrala Zagros från ungefär 959 till 1015 och styrde ett furstendöme som sträckte sig från den iranska högplatån till gränsområdet vid övre Tigris. Från huvudstaden Dinawar och det befästa bergsfästet Sarmaj nära Bisotun ledde fyra generationer hasanwayhidiska emirer ett nätverk av kurdiska fästningar, stamallianser och handelsvägar som förband de iranska buyidiska kärnområdena med det mesopotamiska Jazira.

Dynastins guldålder kom under Badr ibn Hasanwayhs långa regering (979–1014). Han var en av medeltidens mest hyllade kurdiska härskare. Samtida krönikörer beskrev Badr som rättvis, from, generös och politiskt skicklig – en kurdisk emir som byggde moskéer och madrasor, reglerade marknader, gav skydd åt både sunnitiska och shiitiska lärda, betalade pensioner till familjerna till pilgrimer som dog under hajj och upprätthöll en här av kurdiskt stamkavalleri som den store buyiden Adud al-Dawla en gång förgäves hade försökt kuva.

Tillsammans med marwaniderna i Diyarbakir och shaddadiderna i Kaukasus utgör hasanwayhiderna den tredje stora kurdiska dynastin under det elfte århundradets ”kurdiska intermezzo” – den epok då kurdiska statsbildningar kontrollerade vidsträckta delar av den medeltida islamiska världen från Sydkaukasus till Persiska viken. Detta är berättelsen om denna kurdiska blomstrings gren i centrala Zagros.

Ursprung: Barzikanistammen och Zagrosgränsen

Den hasanwayhidiska dynastin uppstod ur Barzikani – ett av de stora kurdiska stamförbunden i centrala Zagrosbergen. Barzikanierna var bosatta i den oländiga terrängen mellan Hamadan, Kermanshah, Dinawar och Shahrazur – en region av betesmarker, djupa dalar och stenfästningar som hade gett skydd åt kurdiska stammar långt före de islamiska erövringarna. Vid mitten av det tionde århundradet hade barzikanierna blivit en av de mäktigaste stamgrupperingarna i västra Irans högland, och en av deras ledande ätter skulle snart grunda en dynasti.

Den politiska bakgrunden till hasanwayhidernas framväxt var det långvariga sammanbrottet för den abbasidiska centralmakten. På 940-talet hade kalifatet i Bagdad blivit en ceremoniell institution; den verkliga makten i Irak och västra Iran övergick till den buyidiska dynastin – iranska härskare från Daylam som hade erövrat Bagdad år 945 och delat sitt rike mellan kusiner som härskade från Shiraz, Rayy och själva den abbasidiska huvudstaden. Över hela Zagros skapade denna buyidiska omstrukturering möjligheter för lokala kurdiska hövdingar. En av dem var Barzikanikrigaren Hasanwayh ibn Husayn.

Hasanwayhiderna föregicks i centrala Zagros av en annan kurdisk stamätt, känd som aishaniderna (’Ishania), vars emirer Ghanim och Windad hade tillskansat sig abbasidernas makt i Dinawar, Hamadan och Nahavand i omkring femtio år. Men år 960 höll denna äldre kurdiska dynasti på att falla sönder. Aishanidernas ättlingar kunde inte hålla sina fästningar mot buyidiskt tryck och rivaliserande kurdiska fraktioner. En av dessa rivaler var Hasanwayh – och i det politiska tomrum som aishanidernas sammanbrott lämnade skulle han bygga en ny kurdisk stat.

Grundaren: Hasanwayh ibn Husayn (cirka 961–979)

Hasanwayh ibn Husayn – känd på arabiska som Abu’l-Fawaris och på kurdiska som Mîr Hesnewî – var dynastins grundare. Hasanwayh var son till en kurdisk Barzikanihövding vid namn Husayn och växte fram som regional makt under slutet av 950-talet och början av 960-talet genom att erövra en rad bergsfästningar i centrala Zagros. År 961 e.Kr. – det årtal som oftast anges för dynastins grundande – kontrollerade han ett nätverk av fästen som avgränsade hans furstendömes territoriella kärna.

Hasanwayhs politiska begåvning låg i hans förståelse av den buyidiska makten. Han utmanade inte buyiderna direkt utan allierade sig med dem – understödde dem mot samaniderna i Khorasan, bidrog med kurdiskt kavalleri till deras fälttåg och utverkade gradvis erkännande av sitt självstyre i utbyte. Inom en generation omfattade hans territorium Lorestan, Dinawar, Nahavand, Daquq, Shahrazur och Hamadan. Hans inflytande nådde Azerbajdzjan i norr och Khuzestanslätten i söder. Dinawar – en anrik stad på den iranska högplatån, under tidigare århundraden berömd som ett centrum för hadithvetenskap och persisk-arabisk lärdom – blev hans administrativa huvudstad.

Hasanwayhs förhållande till buyiderna prövades men bröts aldrig. När den buyidiske guvernören i Hamadan, Sahlan ibn Musafir, försökte begränsa Hasanwayhs växande makt mötte den kurdiske emiren honom i strid och besegrade honom. Segern etablerade den hasanwayhidiska principen: taktisk allians med buyiderna, men aldrig underordning. Under ungefär två årtiondens styre tog Hasanwayh ut skyddsavgifter från dem som levde kring Hamadan, kontrollerade handelsvägarna genom centrala Zagros och byggde ett av den islamiska världens mest betydelsefulla kurdiska furstendömen under det tionde århundradet.

Han dog i sitt befästa bergsfäste Sarmaj – söder om den stora platsen med akemenidiska reliefer vid Bisotun – år 979 e.Kr. Den efterföljande tronföljdskrisen förstörde nästan dynastin.

Den buyidiska krisen och Adud al-Dawlas ingripande

När Hasanwayh dog drogs hans söner in i inbördeskrig. Striden var inte bara intern: den drog in den store buyidiske sultanen Adud al-Dawla, som såg en möjlighet att en gång för alla avgöra frågan om kurdiskt självstyre i centrala Zagros. Adud al-Dawla gav sitt stöd till en av Hasanwayhs söner, Badr ibn Hasanwayh, och hjälpte honom att undanröja sina rivaler.

Priset var högt. Adud al-Dawla lät avrätta alla Hasanwayhs övriga söner och lämnade Badr som ende överlevande arvinge. Den buyidiske sultanen utnämnde sedan formellt Badr till härskare över det hasanwayhidiska furstendömet – men som buyidisk klient. Brödramordet var brutalt även med måttstocken för tronföljder i medeltidens islamiska dynastier och fastställde de politiska villkor under vilka dynastin skulle överleva: det hasanwayhidiska självstyret bevarades, men endast inom en buyidisk ram och till det högsta tänkbara priset i blod.

Det var en olycksbådande början på en trettiofemårig regering som mot förmodan skulle bli dynastins guldålder.

Guldåldern: Badr ibn Hasanwayh (979–1014)

Badr ibn Hasanwayh är en av den medeltida kurdiska historiens mest hyllade härskare. Under sin trettiofemåriga regering förvandlade han det hasanwayhidiska furstendömet från ett gränsemirat till en av den medeltida islamiska världens stabilaste och kulturellt mest produktiva kurdiska stater. Samtida och nästan samtida källor – däribland Ibn al-Athir, Ibn Miskawayh och den persiske krönikören Bayhaqi – beskriver Badr i enastående ordalag: rättvis, from, lärd, generös, militärt skicklig och politiskt skarpsinnig.

Territoriell expansion. Under Badr nådde den hasanwayhidiska staten sin största utsträckning. Han lade Shapur-Khwast, Borujerd, Ahwaz, Ilam, Kermanshah och Hulwan till dynastins områden. Han utsträckte den hasanwayhidiska kontrollen över Zagros från den iranska högplatån till de västra förbergen ovanför den mesopotamiska slätten. När furstendömet var som störst gränsade det till det marwanidiska emiratet Diyar Bakr i nordväst och buyidernas irakiska kärnområde i söder.

Offentliga byggnadsverk och stöd till städerna. Badr var en byggare. Han uppförde moskéer och madrasor i hela sitt område; han byggde sjukhus och karavanserajer; han anlade en lönsam marknad i Hamadan vars intäkter finansierade välgörenhetsstiftelser; han restaurerade fästningar över hela centrala Zagros. Bergsfästet Sarmaj, där hans far hade dött, blev en ännu mäktigare fästning under hans överinseende. Huvudstaden Dinawar omorganiserades och utvidgades.

Religiöst beskydd. Även om hasanwayhiderna personligen bekände sig till tolvshia var Badr berömd för sitt stöd till lärda över hela det religiösa spektrumet. Han betalade pensioner till både sunnitiska och shiitiska ulama, understödde pilgrimer till såväl Mecka som Iraks shiitiska helgedomar och betalade enligt uppgift ersättning till familjerna till pilgrimer som dog på vägen till hajj. Hans religiösa tolerans var ett kännetecken för det hasanwayhidiska styret: en shiitisk kurdisk dynasti som inte påtvingade sina övervägande sunnitiska undersåtar enhetlig trosinriktning.

Militär förmåga. Liksom marwaniderna och shaddadiderna förlitade sig hasanwayhiderna på kurdiskt stamkavalleri snarare än på turkiska ghilman. Badrs här rekryterades ur Barzikani och allierade kurdiska stamförbund och räknades till de effektivaste styrkorna i Zagros och på den norra iranska högplatån. Han förde framgångsrika fälttåg mot rivaliserande kurdiska stammar – främst annaziderna, under Shadhanjanstammens ledning, som till sist skulle efterträda honom – och bevarade dynastins självständighet även när den buyidiska makten började splittras efter Adud al-Dawlas död år 983.

Politiskt långt styre. Badrs ungefär trettiofemåriga regering är en av de längsta i medeltidens kurdiska dynastiska historia. När han dog år 1014 stod den hasanwayhidiska staten på sin territoriella och kulturella höjdpunkt. Hans död utlöste en tronföljdskris som dynastin inte skulle överleva.

Dynastins slut: Hilal och Zahir (1014–1015)

Badr efterträddes av sin son Hilal ibn Badr, men Hilals regering var kort och omstridd. Vissa källor beskriver honom främst som en övergångsgestalt mellan faderns långa styre och dynastins sammanbrott; andra framhåller att hans makt redan hade begränsats av buyidiskt ingripande söderifrån och annazidiskt tryck västerifrån. Inom ett år efter trontillträdet var Hilal antingen död eller undanträngd.

Tronen övergick till Hilals son – Badrs sonson – Zahir ibn Hilal ibn Badr, som blev den siste hasanwayhidiske emiren. Zahirs regering varade bara några månader. Den buyidiske emiren Shams al-Dawla drev bort honom från dynastins områden, och Zahir dödades kort därefter. Den siste hasanwayhiden uppges ha dött vid Sarmaj – samma bergsfästning där Hasanwayh hade dött trettiosex år tidigare – år 1015 e.Kr., just när de första seldjukiska turkmenska spanarna började komma in i centrala Zagros österifrån.

Dynastin hade överlevt i drygt ett halvt århundrade. Sammanbrottet gick snabbt, och det territoriella arvet delades upp.

Annazidernas övertagande och slutet för kurdiskt självstyre i Zagros

Hasanwayhidernas omedelbara efterföljare i västra och centrala Zagros var annaziderna – en annan kurdisk dynasti, denna gång ur stamförbundet Shadhanjan. Den annazidiske grundaren Abu’l-Fath Muhammad ibn Annaz (död 1010) hade varit samtida och rival till Badr ibn Hasanwayh; när den hasanwayhidiska makten föll samman tog hans efterträdare över de västra delarna av det forna hasanwayhidiska riket, och det annazidiska furstendömet överlevde i olika former till 1117 – längre än både marwaniderna och shaddadiderna.

De östra delarna av det tidigare hasanwayhidiska territoriet övergick till buyiderna; de södra delarna togs av kakuyiderna, en iransk dynasti från Daylam med centrum i Isfahan. Inom en generation skulle hela regionen – hasanwayhidisk, annazidisk, buyidisk och kakuyidisk – införlivas i det framväxande seldjukiska riket under Tughril Beg. Epoken med självständiga kurdiska furstendömen i Zagros var över vid mitten av det elfte århundradet, även om kurdiska dynastier fortsatte att härska vid de västra och norra gränserna (marwaniderna till 1085, shaddadiderna till 1199).

Kulturellt arv: Sarmaj, Dinawar och shiitiskt beskydd

Det hasanwayhidiska arvet lever vidare på tre skilda områden.

Bergsfästningarna. Sarmaj – söder om platsen med akemenidiska reliefer vid Bisotun, på vägen mellan Kermanshah och Hamadan – var dynastins viktigaste befästa fäste. Både Hasanwayh och Zahir dog där. Även om fästningen i dag ligger i ruiner förblir Sarmaj en central arkeologisk referenspunkt för medeltida kurdisk militärarkitektur, och dess läge som vaktpost över den centrala passvägen i Zagros vittnar om hasanwayhidernas strategiska tänkande.

Dinawar. Dynastins huvudstad Dinawar hade varit ett centrum för sunnitisk hadithvetenskap under det åttonde och nionde århundradet innan staden blev säte för en shiitisk kurdisk dynasti under Hasanwayh och Badr. Stadens intellektuella liv under hasanwayhiderna var rikt: madrasor, moskéer och stiftelser för lärdom; pensioner till ulama ur flera traditioner; en reglerad marknad som finansierade välgörenhetsstiftelser. Även om Dinawar gick kraftigt tillbaka efter de seldjukiska erövringarna och nu är en ruinplats (nära Bisotun i provinsen Kermanshah) är dess medeltida blomstring under hasanwayhiderna dokumenterad i persiska och arabiska krönikor.

Tolvshiitiskt beskydd. Hasanwayhiderna var den första stora kurdiska dynastin som antog tolvshiitisk islam som sin personliga religiösa övertygelse. Detta är historiskt betydelsefullt: även om senare kurdiska dynastier (ayyubider, mamluker, moderna sunnitiska kurdiska befolkningar) skulle vara övervägande sunnitiska, var de shiitiska kurdiska hasanwayhiderna en föregångare till de shiitiska kurdiska befolkningar som lever kvar i dag (särskilt i iranska och irakiska Kurdistan och bland grupper som failikurderna och de kurdiska befolkningarna i Kermanshah–Ilamkorridoren). Hasanwayhiderna visade att kurdisk politisk identitet och tolvshiitisk konfessionell identitet kunde samexistera som ram för en betydande medeltida stat.

Plats i kurdisk historia

Hasanwayhiderna har en särpräglad plats i den kurdiska historieskrivningen. Tillsammans med marwaniderna i Diyarbakir, shaddadiderna i Kaukasus, de annazidiska efterföljarna och de tidiga ayyubiderna utgör de kärnan i det så kallade ”kurdiska intermezzot” – perioden från ungefär 950 till 1150 e.Kr. då kurdiska dynastier dominerade stora delar av den medeltida islamiska världen.

Bland dessa dynastier är hasanwayhiderna anmärkningsvärda av flera skäl. För det första var de den stora kurdiska makten i centrala Zagros – det geografiska kärnområdet för de kurdisktalande befolkningarna i medeltidens och dagens Iran. Medan marwaniderna härskade vid den västra mesopotamiska gränsen och shaddadiderna i Kaukasus höll hasanwayhiderna det bergiga kärnområde som sedan dess har förblivit kurdiskt till språk och identitet. För det andra var de shiiter. Där de flesta andra kurdiska dynastier under perioden var sunnitiska var hasanwayhiderna övertygade tolvshiiter, och deras toleranta stöd till både sunnitiska och shiitiska lärda förebådade den religiösa pluralismen i senare medeltida kurdiska statsbildningar. För det tredje är deras guldålder under Badr ibn Hasanwayh en av de längsta, stabilaste och kulturellt mest produktiva regeringsperioderna i medeltidens kurdiska dynastiska historia – jämförbar endast med marwaniden Nasr al-Dawla och shaddadiden Abu’l-Aswar Shavur I.

För den moderna kurdiska identiteten har hasanwayhiderna betydelse som Kermanshahs, Dinawars och det iranska kurdiska kärnområdets dynasti. Städerna de styrde – Kermanshah, Hamadan, Sulaymaniyah, Kirkuk – hör fortfarande till dagens stora kurdiska stadscentrum. Stamnamnet Barzikani lever vidare i modernt kurdiskt namnskick. Och det historiska minnet av Badr ibn Hasanwayh – from, rättvis, lärd – har förblivit en del av den kurdiska historieskrivningens kanon sedan det elfte århundradet.

Tidslinje

Cirka 959–961 e.Kr. – Hasanwayh ibn Husayn erövrar fästningar i centrala Zagros och grundar dynastin. Cirka 961–970 – Hasanwayh befäster kontrollen över Lorestan, Dinawar, Nahavand, Daquq, Shahrazur och Hamadan; allierar sig med buyiderna mot samaniderna. Cirka 970-talet – Hasanwayh besegrar den buyidiske guvernören Sahlan ibn Musafir vid Hamadan; inflytandet utsträcks till Azerbajdzjan. 979 – Hasanwayh dör i fästningen Sarmaj. 979–982 – Tronföljdskrig mellan Hasanwayhs söner; Adud al-Dawla ingriper, avrättar alla söner utom Badr och utnämner Badr till härskare. 983 – Adud al-Dawla dör; Badr befäster ett nästan självständigt styre. Cirka 1000–1014 – Badrs territoriella höjdpunkt; dynastin kontrollerar Shapur-Khwast, Borujerd, Ahwaz, Ilam, Kermanshah och Hulwan utöver sina tidigare områden. 1010 – Den rivaliserande annazidiske grundaren Abu’l-Fath Muhammad ibn Annaz dör. 1014 – Badr ibn Hasanwayh dör; Hilal ibn Badr efterträder honom. 1014–1015 – Hilals korta regering; Zahir ibn Hilal efterträder honom. 1015 – Buyiden Shams al-Dawla fördriver Zahir; Zahir dödas; dynastin tar slut vid Sarmaj. Mitten av det elfte århundradet – Annazider, buyider och kakuyider delar det tidigare hasanwayhidiska territoriet; hela regionen faller så småningom till seldjukerna under Tughril Beg.

Den hasanwayhidiska dynastins härskare

Fyra hasanwayhidiska emirer är dokumenterade under dynastins ungefär femtiofemåriga historia. Kurdish-History.com har en biografi om var och en.

Hasanwayh ibn Husayn, grundaren – den kurdiske Barzikanihövding vars fälttåg, fästning för fästning genom centrala Zagros, byggde furstendömet (cirka 961–979). Badr ibn Hasanwayh, den store beskyddaren – dynastins längst regerande emir, vars trettiofemåriga styre utgör den hasanwayhidiska guldåldern (979–1014). Hilal ibn Badr, den kortvarige efterträdaren – son till den store Badr, vars regering varade bara i månader innan han trängdes undan (1014). Zahir ibn Hilal ibn Badr, den siste hasanwayhiden – Badrs sonson, fördriven av buyiden Shams al-Dawla och dödad vid Sarmaj (1014–1015).

Frågor och svar: att förstå den hasanwayhidiska dynastin

Var hasanwayhiderna kurder? Ja. Dynastins grundare Hasanwayh ibn Husayn kom från det kurdiska stamförbundet Barzikani, och familjens kurdiska identitet är dokumenterad i arabiska och persiska primärkällor (Ibn al-Athir, Ibn Miskawayh, Bayhaqi) liksom i modern akademisk forskning, däribland Encyclopædia of Islam och Encyclopædia Iranica. Det kurdiska namnet Mîr Hesnewî för Hasanwayh och stamnamnet Barzikanis fortlevnad i kurdiskt namnskick bekräftar båda dynastins kurdiska karaktär.

Var hasanwayhiderna sunniter eller shiiter? Tolvshiiter. Hasanwayhiderna var den första stora kurdiska dynastin som antog tolvshiitisk islam som sin personliga religiösa övertygelse. De understödde både sunnitiska och shiitiska lärda och påtvingade inte sina undersåtar enhetlig trosinriktning, men dynastins konfessionella identitet var tydligt shiitisk.

Var låg Dinawar? Dinawar var en betydande medeltida iransk stad på den centrala Zagrosplatån, i det som nu är provinsen Kermanshah i västra Iran. Från att ha varit ett berömt centrum för hadithvetenskap under tidig abbasidisk tid blev den hasanwayhidernas administrativa huvudstad. I dag är den en arkeologisk ruinplats men förblir en viktig referenspunkt för medeltida kurdisk historia.

Vem var Badr ibn Hasanwayh? Den hasanwayhidiske emiren i fjärde generationen vars långa regering (979–1014) betraktas som dynastins guldålder. Badr är en av den medeltida kurdiska historiens mest hyllade härskare – skildrad av Ibn al-Athir, Ibn Miskawayh och Bayhaqi som en förebild för rättvisa, fromhet och gott styre. Han understödde lärda över konfessionsgränserna, betalade pensioner till pilgrimer, byggde moskéer och marknader och upprätthöll hasanwayhidernas militära styrka mot buyidiskt tryck i trettiofem år.

Vad gjorde slut på den hasanwayhidiska dynastin? En kombination av inre tronföljdskris och yttre tryck. Efter Badrs död år 1014 regerade hans son Hilal kort innan han trängdes undan; Badrs sonson Zahir höll sig kvar bara några månader innan han fördrevs och dödades av den buyidiske emiren Shams al-Dawla år 1015. Territoriet delades mellan annaziderna (en rivaliserande kurdisk dynasti), buyiderna och kakuyiderna och införlivades till sist i det seldjukiska riket.

Vilket samband finns mellan hasanwayhiderna och annaziderna? Annaziderna – ur den kurdiska Shadhanjanstammen – var under Badr ibn Hasanwayhs livstid rivaler till hasanwayhiderna och blev hans efterföljare. Efter det hasanwayhidiska sammanbrottet år 1015 tog annaziderna över de västra delarna av deras territorium och härskade i centrala Zagros till 1117 – vilket gjorde annaziderna till den mest långlivade av Zagros kurdiska dynastier.

Varför är Sarmaj viktigt? Sarmaj – söder om Bisotun, på vägen mellan Kermanshah och Hamadan – var den främsta hasanwayhidiska fästningen, ett bergsfäste som behärskade den centrala passvägen i Zagros. Både dynastins grundare Hasanwayh och dess siste härskare Zahir dog där. Fästningen ligger i ruiner i dag men förblir en viktig referens för medeltida kurdisk militärarkitektur.

Vilket är hasanwayhidernas moderna arv? Hasanwayhiderna har betydelse för dagens kurdiska identitet på tre sätt. För det första var de det iranska kurdiska kärnområdets dynasti – Kermanshah, Hamadan, Dinawar, centrala Zagros – ett område som fortfarande är övervägande kurdiskt i dag. För det andra visade de att kurdisk politisk identitet kunde upprätthållas tillsammans med tolvshiitisk konfessionell identitet och förebådade de shiitiska kurdiska befolkningar som lever kvar i dagens Iran och Irak. För det tredje förblir Badr ibn Hasanwayhs regering en måttstock i kurdisk historieskrivning för hur ett rättvist, fromt och kulturellt produktivt kurdiskt styre kunde se ut.

Avslutning

Den hasanwayhidiska dynastin var den stora kurdiska statsbildningen i medeltidens centrala Zagros – ett halvt århundrade av tolvshiitiskt kurdiskt styre över bergen och platåerna som förbinder det iranska kärnområdet med Mesopotamien. Från Hasanwayh ibn Husayns erövring av fästningar över Barzikanistammens land omkring 961 till hans sonsons son Zahirs död vid Sarmaj år 1015 styrde fyra generationer hasanwayhidiska emirer en av den medeltida islamiska världens strategiskt viktigaste regioner.

Dynastins guldålder under Badr ibn Hasanwayh är en av den medeltida kurdiska historiens stora prestationer. I trettiofem år styrde Badr en stat vars rättvisa, religiösa tolerans, offentliga byggnadsverk och militära makt hyllades i hela den islamiska världen. Han efterträddes av en son och en sonson vars korta regeringar inte kunde stå emot buyidiskt tryck, men det arv han byggde – Sarmaj, Dinawar, Hamadans marknader och moskéer, Barzikanis militära tradition – levde vidare långt efter den politiska dynastins fall.

Tillsammans med marwaniderna i Diyarbakir och shaddadiderna i Kaukasus bildar hasanwayhiderna den kurdiska triaden i det elfte århundradets islamiska värld – tre dynastier, tre regioner, tre kulturtraditioner, en gemensam kurdisk politisk identitet. Deras samlade prestation är det kurdiska intermezzot, och hasanwayhidernas plats i det är centrala Zagros – det kurdiska folkets eget bergiga kärnområde.

Referenser och vetenskapliga källor

Primärkällor: Ibn Miskawayh, Tajarib al-Umam; Ibn al-Athir, al-Kamil fi’l-Tarikh; Bayhaqi, Tarikh-i Bayhaqi; materialet om hasanwayhiderna finns bevarat i flera arabiska och persiska krönikor från det tionde och elfte århundradet.

Viktiga akademiska källor: ”Hasanwayhiderna”, Encyclopædia of Islam (2:a upplagan, C. E. Bosworth); ”Hasanwayhiderna”, Encyclopædia Iranica; ”Den hasanwayhidiska dynastin”, Encyclopædia Britannica; V. Minorsky, Studier i Kaukasus historia och relaterade Cambridgearbeten om medeltida kurdiska dynastier; Andrew C. S. Peacock, artiklar om den medeltida iransk-kurdiska gränsen; standardverken om medeltida iransk och irakisk historia (Cambridges historia om Iran, Cambridges historia om islam).

Biografier på Kurdish-History.com: översiktsartikeln länkar till alla fyra hasanwayhidiska härskarbiografier – Hasanwayh, Badr ibn Hasanwayh, Hilal ibn Badr och Zahir ibn Hilal ibn Badr – tillsammans med korshänvisningar till översiktsartiklarna om de samtida marwaniderna och shaddadiderna.