Inledning

Under drygt ett århundrade byggde en kurdisk dynasti en av det medeltida Mellanösterns mest anmärkningsvärda statsbildningar. Marwaniderna, sunnimuslimer med stamursprung hos de kurdiska Humaydi och härstammande från en vildsint herde som blev krigare vid namn Badh ibn Dustak, styrde Diyar Bakr i övre Mesopotamien från 983 till 1085. Deras huvudstad Mayyafariqin (dagens Silvan) blev ett centrum för lärdom, arkitektur och religiös samexistens; deras hov välkomnade syrianska kristna läkare, persiska poeter och arabiska lärda; deras städer, Amid (dagens Diyarbakir), Hisn Kayfa (Hasankeyf), Akhlat och Manzikert, kontrollerade handelsvägarna som förenade Anatolien, Iran och Syrien.

Marwanidernas tid beskrivs ofta av historiker som en ”parentes” i Diyarbakirs långa historia, en unik period av relativ fred och välstånd inramad av hamdanidiskt våld före och seldjukisk-turkmenska omvälvningar efteråt. Under Nasr al-Dawla Ahmads femtioåriga styre (1011–1061), dynastins guldålder, byggde marwaniderna broar, bibliotek, observatorier, sjukhus och citadell; gav skydd åt politiska flyktingar, däribland en framtida abbasidisk kalif; och ledde det som den kurdiske krönikören Ibn al-Azraq al-Fariqi kallade en blomstring för konst, vetenskap, handel och tro.

Detta är berättelsen om den andra stora kurdiska dynastin i det elfte århundradets ”kurdiska intermezzo”, vid sidan av dess kaukasiska samtida shaddadiderna och Zagrosbergens hasanwayhider, och om det kurdiska rike som gav Diyarbakir dess gyllene århundrade.

Ursprung: en kurdisk herde och krigare vid rikenas gränser

Marwanidernas dynasti växte fram ur den politiska splittringen under slutet av det tionde århundradet, när buyidernas rike, som hade dominerat Irak och västra Iran, började falla sönder. Den store buyidiske emiren Adud al-Dawlas död 983 skapade ett maktvakuum i hela Diyar Bakr, det övre Tigris gränsområde som sträckte sig från Vansjön söderut till Jaziras slätt. In i detta vakuum steg en kurdisk krigare vid namn Abu Shuja’ Badh ibn Dustak.

Medeltida källor, däribland den syrianske krönikören Elias av Nisibis och den långt senare kurdiske historikern Sharaf Khan Bidlisi, är överens om att Badh kom från enkla förhållanden som kurdisk herde av Humaydi innan han tog till vapen och samlade anhängare bland stammarna. Dynastins kurdiska identitet bekräftas genomgående av både medeltida primärkällor och modern akademisk forskning. Även om några artiklar i Encyclopædia of Iran har noterat alternativa läsningar av vissa genealogiska anspråk är den överväldigande samsynen hos Bosworth, Minorsky, Heidemann och den moderna kurdiska historieskrivningen att marwaniderna var en kurdisk dynasti ur Humaydikonfederationen.

Abu Shuja’ Badh ibn Dustak intog Mayyafariqin (bysantinska Martyropolis, dagens Silvan) kort efter Adud al-Dawlas död 983 och grundade därmed dynastin. Han utvidgade sin kontroll över Amid (Diyarbakir), Akhlat, Nisibis och en rad fästningar vid Vansjöns norra stränder. Under det stora bysantinska inbördeskriget 987–989, Bardas Phokas uppror mot kejsar Basileios II, utnyttjade Badh kaoset till att plundra Mushslätten i det armeniska furstendömet Taron, som hade annekterats av Bysans 966. Det marwanidiska emiratet var i sin tidigaste form en gränsstat av kurdiskt kavalleri, smidd vid de omstridda kanterna av buyidernas, bysantinernas och hamdanidernas världar.

Badhs karriär tog slut 990, när en koalition av hamdanidiska och uqaylidiska arabiska styrkor överföll och dödade honom i strid. Dynastin kunde ha dött med sin grundare. Den räddades av en syskonson.

Grundargenerationen: Hasan ibn Marwan och omorganisationen (990–997)

Efter Badhs död återvände hans äldste syskonson, Abu Ali al-Hasan, son till Marwan ibn Kak, från Hisn Kayfa (dagens Hasankeyf), gifte sig med sin farbrors eller morbrors änka, samlade resterna av Badhs stamkoalition och inledde en motoffensiv som återtog Mayyafariqin och Amid från hamdaniderna. Många senare källor betraktar Al-Hasan ibn Marwan som dynastins verklige organisatör, mannen som stabiliserade det Badh hade inlett och gav familjen dess dynastiska namn.

Al-Hasan regerade bara sju år (990–997). Men under denna korta tid återställde han emiratets politiska institutioner, säkrade dess grepp om Diyar Bakrs större städer och genomförde offentliga byggnadsarbeten, däribland betydande restaureringar av Amids bergsport (Dağ Kapısı) 996, vars inskrifter fortfarande finns kvar. Han mördades i Amid 997, den förste av två marwanidiska härskare i följd som skulle dö genom mord, en återkommande fara i detta instabila gränsrike.

Han efterträddes av sin bror Sa’id, som tog härskartiteln Mumahhid al-Dawla.

Diplomati och överlevnad: Mumahhid al-Dawla Sa’id (997–1011)

Mumahhid al-Dawla Sa’id hade varit guvernör i Jezireh (Cizre) när hans bror mördades. Som emir var han en skicklig diplomat vars utrikespolitik navigerade i de farliga farvattnen mellan Bysantinska riket under Basileios II, det buyidiska emiratet i Irak, det fatimidiska kalifatet i Egypten och Jaziras hamdanidiska och uqaylidiska arabiska dynastier.

Hans mest avgörande bedrift var freden han förhandlade fram med Bysans. Efter Basileios II:s straffexpeditioner kring Vansjön i slutet av 990-talet erbjöd Mumahhid kejsaren formell underkastelse. År 1000 e.Kr., när Basileios reste från Kilikien för att införliva den avlidne David III av Taos länder, mötte Mumahhid honom personligen och belönades med de höga bysantinska värdigheterna magistros och doux över Östern. Förhållandet var ovanligt, en kurdisk muslimsk emir med bysantinska militära titlar, men det gav marwaniderna ett visst mått av legitimitet och beskydd mot de omgivande arabiska och iranska makterna.

Mumahhid använde andrummet till stora offentliga byggnadsarbeten. Han restaurerade Mayyafariqins murar (en inskrift till minne av arbetet finns fortfarande kvar), återuppbyggde befästningar och utvecklade stadens infrastruktur. Hans regeringstid lade grunden för den kulturella och ekonomiska blomstring som skulle följa under hans bror.

Även han mördades. År 1011 dödades Mumahhid av sin ghulam (slavsoldat) Sharwin ibn Muhammad, som kortvarigt gjorde anspråk på tronen enligt en ålderdomlig princip hos turkfolken att den som dödade en härskare blev den rättmätige efterträdaren. Den marwanidiska familjen avvisade detta och störtade Sharwin nästan omedelbart. Mumahhids bror Ahmad tog tronen och regerade i femtio år.

Guldåldern: Nasr al-Dawla Ahmad (1011–1061)

Den femtioåriga regeringstiden under Nasr al-Dawla Ahmad är hjärtat i marwanidernas historia. Med alla mått mätt utgör hans styre en av de längsta, mest stabila och kulturellt mest produktiva perioderna i övre Mesopotamiens medeltida historia. Moderna historiker beskriver den regelbundet som marwanidernas guldålder.

Arkitektur och offentliga byggnadsarbeten. Nasr al-Dawla byggde om Mayyafariqin till en av den medeltida islamiska världens stora städer. Han uppförde ett nytt citadell på kullen där Jungfrukyrkan hade stått; han byggde broar, offentliga bad (hamam), värdshus (karavanserajer), vattensystem, trädgårdar och sjukhus. Han restaurerade stadens astronomiska observatorium. Han lät restaurera eller återuppbygga flera torn i Amids murar, arbete som fortfarande syns i Diyarbakirs berömda svarta basaltbefästningar i dag, världens längsta sammanhängande stadsmurar efter Kinesiska muren. Han grundade den nya staden Nasriyya vid Batmanflodens stränder, senare känd som al-Maden (Maden i dagens Turkiet).

Stöd till lärdom. Nasr al-Dawlas hov i Mayyafariqin lockade lärda, poeter, läkare och historiker från hela den islamiska världen. Han bjöd in historikern Ibn al-Athirs familj, den persiske poeten al-Tihami och filosofen och läkaren Ibn Butlan från Bagdad, en kristen som anlände till Mayyafariqin 1059 och tillägnade Nasr al-Dawla sin medicinska skrift Da’wat al-Atibba (”Läkarnas gästabud”). Ibn Butlan påpekade berömt att pesten under emirens styre var sällsynt och att läkare höll på att förlora sin försörjning eftersom befolkningen var alltför frisk. Bibliotek inrättades vid de stora moskéerna i Mayyafariqin och Amid; politiska flyktingar, däribland den framtide abbasidiske kalifen al-Muqtadi (1075–1099), fann skydd vid marwanidernas hov.

Religiös samexistens. Nasr al-Dawlas regeringstid är ihågkommen för harmonin mellan den kurdiska härskareliten, den muslimska majoritetsbefolkningen och övre Mesopotamiens betydande syrianska kristna och armeniska samfund. De marwanidiska emirerna odlade personliga relationer med syrianska patriarker och välkomnade kristna lärda till sitt hov. Historikern Ephrem-Isa Yousifs studie De kurdiska marwanidiska furstarna och syrianska lärda dokumenterar djupet i detta kulturutbyte.

Utrikespolitik. Nasr al-Dawlas diplomatiska skicklighet höll dynastin vid liv mot växande hot. År 1026 intog hans styrkor Edessa (al-Ruha), en händelse som nedtecknats av den syrianske historikern Bar Hebraeus. År 1031 återtog den bysantinske generalen Georgios Maniakes Edessa, men 1032 sände Nasr al-Dawla en styrka på 5 000 ryttare under sin kurdiske befälhavare Bal för att återta staden, en episod känd för Bals vädjan till sin herre: ”om du vill rädda ditt herravälde över Kertastan (Kurdistan)”, enligt uppgift den tidigaste kända användningen av ”Kurdistan” som politiskt-territoriell term. Edessa bytte åter händer 1033 (tillbaka till Bysans), men marwanidernas fotfäste vid övre Eufrat bestod.

Erkännandet av seldjukerna. År 1054 erkände Nasr al-Dawla den seldjukiske sultanen Tughril Beg som sin överherre, en oundviklig underkastelse med tanke på den växande turkmenska makt som svepte västerut in i Iran och Irak. Avgörande var att han behöll sina territorier. Marwaniderna blev seldjukiska vasaller men behöll självstyret i Diyar Bakr.

När Nasr al-Dawla dog 1061 befann sig dynastin på sin territoriella och kulturella höjdpunkt. Nedgången som följde var brant.

Nedgång: Nizam al-Dawla Nasr (1061–1079)

Nizam al-Dawla Nasr ärvde ett mäktigt, välmående och kulturellt livaktigt rike från sin far. Han kunde inte behålla det. Under hans artonåriga regering urholkades marwanidernas självstyre stadigt genom seldjukiskt tryck, inre hovstrider och den berömde seldjukiske vesiren Nizam al-Mulks växande makt. De turkmenska stammar som hade drivits västerut av den seldjukiska expansionen plundrade allt oftare marwanidernas länder; den bysantinska makten vid Anatoliens gräns krossades av Alp Arslans segrar (mest spektakulärt vid Manzikert 1071); och den politiska balans som hade burit Nasr al-Dawlas rike föll samman kring hans son.

Nizam al-Dawla höll ändå samman dynastin i nästan två årtionden och fortsatte sin fars stöd till lärda och arkitekter i blygsammare skala. Han dog 1079 och lämnade tronen till sin son Mansur och ett rike på undergångens rand.

Dynastins slut: Nasir al-Dawla Mansur och Ibn Jahirs förräderi (1079–1085)

Nasir al-Dawla Mansur var den siste marwanidiske emiren och regerade bara sex år. Slutet kom genom politiskt förräderi snarare än på slagfältet. Ibn Jahir, en tidigare marwanidisk vesir som hade hoppat av till Bagdad, övertalade den seldjukiske sultanen Malik Shah I och hans vesir Nizam al-Mulk att godkänna ett anfall mot Mayyafariqin. Det seldjukiska angreppet kom 1085. Huvudstaden föll. Ibn Jahir lade personligen beslag på marwanidernas legendariska skatter för egen räkning.

Diyar Bakr införlivades i Seldjukriket. Mansur tilläts behålla endast staden Jazirat Ibn Umar (dagens Cizre), där han och hans ättlingar levde vidare i obemärkthet under ytterligare några generationer. Malik Shah gav de tidigare marwanidiska länderna till den turkmenske generalen Artuq Beg och grundade därmed artuqidernas dynasti, som skulle dominera Diyar Bakr under det tolfte århundradet. Marwanidernas tid var över.

Kulturellt arv: ett kurdiskt hov för samexistens

Marwanidernas hov i Mayyafariqin var en av de mest kosmopolitiska miljöerna i det elfte århundradets islamiska värld. Fem kännetecken definierar dess bestående kulturarv.

Arkitektur. Utöver Amids (Diyarbakirs) murar, som fortfarande bär marwanidiska restaureringar, byggde dynastin broar, moskéer, citadell och offentlig infrastruktur i hela övre Mesopotamien. Den berömda Malabadibron över Batmanfloden nära Silvan har fått sitt namn från ”Mala Bad” (kurdiska för ”Bads hus”), en hänvisning till Badh ibn Dustak. Många bevarade medeltida byggnadsverk i Silvan, Diyarbakir och Hasankeyf innehåller stenarbete från marwanidisk tid.

Lärdom. Marwanidernas hov välkomnade lärda från alla religiösa samfund. Kristna läkare som Ibn Butlan; arabiska historiker som familjen Ibn al-Athir; persiska poeter som al-Tihami; kurdiska krönikörer, framför allt Ibn al-Azraq al-Fariqi vars Tarikh al-Fariqi är den enskilt viktigaste berättande källan till marwanidernas historia och en av de stora medeltida kurdiska krönikorna. (En kompletterande biografisk artikel om krönikören finns också här för läsning.) Biblioteken i Mayyafariqin rymde handskrifter på arabiska, syriska och persiska; stadens observatorium förde vidare abbasidtidens astronomiska traditioner.

Samexistens mellan trosinriktningar. Marwaniderna odlade ovanligt nära relationer med sitt rikes syrianska kristna och armeniska kristna samfund. Syrianska patriarker besökte hovet; kristna läkare och lärda fick beskydd och stöd; äktenskap mellan marwanidiska stormän och kristna elitfamiljer var inte ovanliga. Diyar Bakr under det elfte århundradet var med sin tids mått ett verkligt pluralistiskt samhälle, en bedrift som både medeltida och moderna betraktare i stor utsträckning tillskriver marwanidernas politik.

Militär kultur. Till skillnad från de omgivande buyidiska och seldjukiska dynastierna förlitade sig marwaniderna aldrig på ghilman (slavsoldater) från turkfolken. Deras arméer byggde på kurdiskt stamkavalleri ur Humaydi och allierade konfederationer, ett drag som skilde dynastin från det bredare mönstret för medeltida islamisk militär organisation och som senare skulle återkomma hos Saladins ayyubider. Inom marwanidernas krets framträdde ytterligare gestalter som Bad al-Harbukhti som viktiga kurdiska befälhavare vars karriärer visar djupet i det kurdiska ledarskapet i hela emiratet.

Långsiktig kontinuitet. Badikanstammen i dagens Turkiet, vars samhällen finns kvar i provinserna Mus, Silvan och Diyarbakir, härleder sitt ursprung till Badh ibn Dustak, dynastins grundare. Själva namnet ”Malabadi” bevarar grundarens minne i landskapet. Marwanidernas dynastiska arv var direkt, genealogiskt och påtagligt in i modern tid.

Plats i kurdisk historia

Marwaniderna har en central plats i den kurdiska historieskrivningen. Tillsammans med shaddadidernas dynasti i Kaukasien och hasanwayhidernas och annazidernas dynastier i Zagros utgör de de stora kurdiska statsbildningarna under det så kallade ”kurdiska intermezzot”, perioden från omkring 950 till 1150 e.Kr. då kurdiska dynastier kontrollerade stora delar av den medeltida islamiska världen från Kaukasien till Persiska viken.

Marwaniderna representerar den västliga och mesopotamiska grenen av denna kurdiska blomstring. Medan shaddadiderna styrde det bergiga Arran och stred om det bagratidiska Armeniens kärnland styrde marwaniderna övre Mesopotamiens rika jordbruksslätter och handelsområdet mellan Tigris och Eufrat. Medan shaddadiderna byggde moskéer i armeniska Ani byggde marwaniderna bibliotek och broar i syrianskt kristna Mayyafariqin. Båda visar samma mönster: ett kurdiskt härskarhus som styr en kulturellt blandad stat med starka iranska, arabiska och lokala kristna inslag.

För dagens Diyarbakir, världens största stad med kurdisk majoritet i dag, är marwanidernas tid ihågkommen som en grundläggande epok. Stadens berömda svarta basaltmurar bär marwanidiska inskrifter; de bevarade medeltida broarna i Silvan och Tigrisdalen härrör från dynastins guldålder; det kulturella minnet av Mayyafariqin som kurdisk huvudstad förblir starkt i kurdisk historieskrivning. Den marwanidiska ”parentesen” under det elfte århundradet är ett av de starkaste historiska fästena för den kurdiska närvaron i övre Mesopotamien.

Tidslinje

983 e.Kr. – Badh ibn Dustak intar Mayyafariqin och Amid; dynastin grundas. 987–989 – Badh plundrar Mush i Taron under Bardas Phokas uppror mot Bysans. 990 – Badh dödas i strid av en hamdanidisk-uqaylidisk koalition; al-Hasan ibn Marwan efterträder honom. 996 – Al-Hasan restaurerar Amids bergsport. 997 – Al-Hasan mördas; Mumahhid al-Dawla Sa’id efterträder honom. 1000 – Mumahhid möter Basileios II nära Vansjön; får titlarna magistros och doux över Östern. 1011 – Mumahhid mördas av sin ghulam Sharwin; Nasr al-Dawla Ahmad efterträder honom. 1026 – Nasr al-Dawla intar Edessa. 1031 – Edessa återtas av den bysantinske generalen Georgios Maniakes. 1032 – Den marwanidiske befälhavaren Bal återtar Edessa; använder termen ”Kurdistan” i sin korrespondens. 1033 – Edessa förloras åter till Bysans. 1054 – Nasr al-Dawla erkänner Tughril Beg som seldjukisk överherre. 1059 – Ibn Butlan anländer till Mayyafariqin och tillägnar Nasr al-Dawla sin medicinska skrift. 1061 – Nasr al-Dawla dör; Nizam al-Dawla Nasr efterträder honom. 1071 – Slaget vid Manzikert; den seldjukiska makten överväldigar Bysans i Anatolien. 1075 – Den framtide kalifen al-Muqtadi söker skydd vid marwanidernas hov. 1079 – Nizam al-Dawla Nasr dör; Nasir al-Dawla Mansur efterträder honom. 1085 – Ibn Jahir leder ett seldjukiskt anfall mot Mayyafariqin; dynastin faller; Diyar Bakr övergår till de artuqidiska turkmenerna.

Marwaniddynastins härskare

Sex marwanidiska emirer är dokumenterade under dynastins 102-åriga historia. Kurdish-History.com har biografier över var och en.

Abu Shuja’ Badh ibn Dustak som var herden och krigaren som grundade dynastin (983–990); Al-Hasan ibn Marwan som var dynastins organisatör (990–997); Mumahhid al-Dawla Sa’id som överlevde genom diplomati (997–1011); Nasr al-Dawla Ahmad som var guldålderns store beskyddare (1011–1061); Nizam al-Dawla Nasr från nedgångsåren (1061–1079); och Nasir al-Dawla Mansur som var den siste marwaniden (1079–1085).

En betydande kurdisk befälhavare under marwanidisk tid är Bad al-Harbukhti vars karriär visar djupet i det kurdiska militära ledarskapet i emiratet. Dynastins främste historiker är Ibn al-Azraq al-Fariqi som var Mayyafariqins kurdiske krönikör och vars Tarikh al-Fariqi bevarar det mesta av vad vi vet om marwanidisk politik, hovkultur och relationer mellan trosinriktningar.

Frågor och svar: förstå marwanidernas dynasti

Var marwaniderna kurder? Ja. Dynastins grundare Badh ibn Dustak kom från den kurdiska stamkonfederationen Humaydi, och marwanidernas kurdiska identitet är dokumenterad i medeltida primärkällor (den syrianske krönikören Elias av Nisibis, den kurdiske krönikören Ibn al-Azraq al-Fariqi och den persiske historikern Sharaf Khan Bidlisi) och accepterad av praktiskt taget all modern akademisk forskning. Några artiklar i Encyclopædia of Iran har noterat alternativa läsningar av vissa genealogiska anspråk, men samsynen i modern kurdisk, turkisk och västerländsk historieskrivning är att dynastin var kurdisk.

Var låg Mayyafariqin? Mayyafariqin, i äldre källor känd som Martyropolis, är dagens stad Silvan i Diyarbakirprovinsen i sydöstra Turkiet. Den var marwanidernas främsta huvudstad, sätet för dynastins viktigaste stöd till arkitektur och platsen för marwanidernas hovbibliotek och observatorium. Många medeltida byggnadsverk i Silvan innehåller fortfarande grundmurar från marwanidisk tid.

Vilket förhållande hade marwaniderna till Diyarbakir (Amid)? Amid, det medeltida arabiska namnet på dagens Diyarbakir, var det marwanidiska emiratets andra stad efter Mayyafariqin. Dynastin behöll Amid nästan oavbrutet från 990 till 1085 och utförde stora restaureringar av dess berömda svarta basaltmurar. Marwanidiska inskrifter syns fortfarande på murarna i dag. För dagens Diyarbakir är marwanidernas tid grundläggande för stadens medeltida identitet.

Vem var Nasr al-Dawla Ahmad, och varför är hans regeringstid så viktig? Nasr al-Dawla (regerade 1011–1061) var den fjärde marwanidiske emiren och ledde dynastins guldålder. Hans femtioåriga regering är den enskilt längsta i kurdisk dynastisk historia utanför modern tid. Han stödde lärda och byggde bibliotek, sjukhus och broar; gav skydd åt politiska flyktingar, däribland den framtide abbasidiske kalifen al-Muqtadi; och upprätthöll religiös harmoni mellan kurder, araber, syrianer och armenier.

Vad gjorde slut på marwanidernas dynasti? Förräderi. Den tidigare marwanidiske vesiren Ibn Jahir hoppade av till det seldjukiska hovet i Bagdad och övertalade sultan Malik Shah I och vesiren Nizam al-Mulk att godkänna ett anfall mot Mayyafariqin 1085. Det seldjukiska angreppet lyckades; staden föll; marwanidernas skatter plundrades av Ibn Jahir personligen. Diyar Bakr införlivades i Seldjukriket och tilldelades den turkmenske generalen Artuq Beg.

Vad är det ”kurdiska intermezzot”? En term som historiker använder för att beskriva perioden omkring 950–1150 e.Kr. då kurdiska dynastier, marwaniderna, shaddadiderna, hasanwayhiderna, annaziderna och de tidiga ayyubiderna, kontrollerade stora delar av den medeltida islamiska världen. Det kurdiska intermezzot är en avgörande epok i förmodern kurdisk politisk historia.

Använde marwaniderna verkligen ordet ”Kurdistan”? Ja. Den marwanidiske befälhavaren Bal använde i sitt brev till Nasr al-Dawla 1032 med begäran om förstärkningar vid Edessa termen ”Kertastan” (Kurdistan), en av de tidigaste kända politisk-geografiska användningarna av termen i någon historisk källa.

Vilket är marwanidernas moderna arv? Betydande. Den kurdiska Badikanstammen i dagens Turkiet härleder sin släktlinje till Badh ibn Dustak; Malabadibron över Batmanfloden bär hans namn; Diyarbakirs murar bevarar marwanidiska inskrifter; och det kulturella minnet av Mayyafariqin som kurdisk huvudstad förblir starkt i kurdisk historieskrivning och politisk identitet.

Avslutning

Marwanidernas dynasti var den stora kurdiska statsbildningen i medeltidens övre Mesopotamien, ett rike som under drygt ett århundrade gjorde Diyarbakir och Silvan till huvudstäder för lärdom, arkitektur och religiös samexistens. Från Badh ibn Dustaks erövring av Mayyafariqin 983 till stadens fall genom seldjukiskt förräderi 1085 styrde sex marwanidiska emirer ett gränsrike som förenade de iranska, arabiska, bysantinska och syrianska kristna världarna.

De byggde broar, bibliotek, sjukhus och murar. De gav skydd åt kristna läkare, kurdiska krönikörer, persiska poeter och abbasidiska flyktingar. De hävdade sig mot buyider, hamdanider, bysantiner och slutligen seldjuker i hundra år. Och de lämnade efter sig ett kulturminne som fortfarande syns i stenarna i Diyarbakirs murar, i Malabadibrons namn, i Badikanstammens släktlinje och i den kurdiska historiska föreställningsvärlden.

Marwanidernas tid är mer än en fotnot i medeltidens historia. Den är en kurdisk guldålder, en epok då kurdisk politisk makt formade en av det medeltida Mellanösterns viktigaste regioner och en epok vars minne fortsätter att förankra den kurdiska närvaron i övre Mesopotamien.

Referenser och vetenskapliga källor

Primärkällor: Ibn al-Azraq al-Fariqi, Tarikh al-Fariqi (den marwanidiska krönikan); Elias av Nisibis, Kronografi; Bar Hebraeus, Chronicon Syriacum; Ibn Butlan, Da’wat al-Atibba (tillägnad Nasr al-Dawla); Ibn al-Athir, al-Kamil fi’l-Tarikh.

Viktiga akademiska källor: H. F. Amedroz, ”Marwanidernas dynasti i Mayyafariqin under de tionde och elfte århundradena e.Kr.”, Journal of the Royal Asiatic Society (1903); P. Blaum, ”Historien om den kurdiska marwanidiska dynastin (983–1085), del I och II”, Kurdish Studies: An International Journal (1992–93); C. E. Bosworth, ”Marwaniderna”, Encyclopædia of Islam (2:a upplagan); Ephrem-Isa Yousif, De kurdiska marwanidiska furstarna och syrianska lärda; Stefan Heidemann, ”En ny härskare över det marwanidiska emiratet 401/1010” (1997–98); Andrew C. S. Peacock, artikel i Encyclopædia Iranica.

Biografier på Kurdish-History.com: översiktsinlägget länkar till biografier över alla sex marwanidiska härskare, krönikören Ibn al-Azraq al-Fariqi och befälhavaren Bad al-Harbukhti.