Shah Husayn var en av Stor-Lorestans sista hazaraspidiska härskare. Mordet i en familjestrid och det följande timuridiska ingripandet var två händelser 1424, ingen fredlig överlämning.

Gröna odlade fält, träd och vattenkanaler på Susan-slätten nära Izeh, omgiven av klippiga berg
Susan-slätten nära Izeh, Ehsanraki, 23 maj 2010. Nutida vy av området kring dynastins säte, inget porträtt eller bevarat kungligt residens. Ehsanraki · CC BY-SA 3.0 · Wikimedia Commons.

Dynastin och titeln atabeg

Bosworth beskriver hazaraspiderna som en lokal dynasti med kurdiskt ursprung i sydvästra Zagros, främst Lorestan och närliggande Fars. Atabeg var här en härskartitel: medlemmarna var inte faktiskt unga prinsars lärare, den roll titeln ursprungligen avsåg. [2] Shah Husayn hör till detta regionala hus. Ursprung och titel bevisar inte samma identitet och institutioner hos alla styrda samhällen.

Efter Abu Sa’id

Bertold Spuler placerar Abu Sa’ids styre fram till ungefär 820/1417 och sedan sonen Shah Husayn. Det är en ungefärlig datering, ingen oberoende dokumenterad tillträdesdag. Familjen hade redan upplevt timuridiska ingrepp: Spuler nämner Pir Ahmads tvångsförflyttning till Samarkand 1395–96 och senare lägesförändringar. [1] Bakgrunden förklarar beroende och omstritt arv utan att uppfinna barndom, utbildning eller årlig tribut för Shah Husayn.

Mord och ingripande samma år

Enligt Spuler mördades Shah Husayn 827/1424 av släktingen Ghiyath al-Din, Hushangs sonson. Shah Rukh drev bort Ghiyath samma år och avslutade Stor-Lorestans atabegstyre. [1] Inre maktövertagande och yttre intervention följde på varandra. Shah Husayn var inte sista härskaren och lämnade inte över ordnat. Inte heller gick ytterligare sju år mellan hans död och dynastins slut.

Miljön kring Idhaj och Izeh

Kaveh Ehsani förbinder medeltidens Idhaj och Mal-e Amir med dagens Izeh i nordöstra Khuzestan. Staden ligger i en Zagrosdal öster om Karun; han beskriver atabegernas stenlagda bergsväg för karavantrafik. [3] Bergpassager förband bosättningar, marknader och starkare grannar. Vägen är dynastins arv, inte bevis för Shah Husayns personliga beställning. Fotografiet visar det vidare landskapet.

Vad beläggen inte ger

Bosworth betonar källbristen och avsaknaden av en särskild dynastihistoria. Kronologin byggs ur spridda omnämnanden i allmänna persiska historieverks framställningar. [2] Shah Husayns familjeställning och dödliga tronföljdskris kan fastställas. Ett bevarat namn bevisar inga reformer, krigsframgångar, folkligt stöd eller obrutet oberoende. Gränserna skiljer en belagd politisk skiss från en påhittad fullständig biografi.

Källor och vidare läsning

  1. Bertold Spuler, “Atābakān-e Lorestān”, Encyclopaedia Iranica II/8 (1987), pp. 896–898: late Hazaraspid succession and the events of 1424.
  2. C. Edmund Bosworth, “Hazāraspids”, Encyclopaedia Iranica XII/1 (2003), p. 93: origins, title and limitations of the sources.
  3. Kaveh Ehsani, “Iḏeh”, Encyclopaedia Iranica (2008; updated 2011): historical place names, the Zagros setting and the atabegs’ road.