Sadr al-Din Musa efterträdde sin far som Safaviyyas ledare. Religiösa institutioner, en beställd biografi och senare handskriftsändringar förklarar hans historiska plats.
En sufisk ledare före den safavidiska staten
Sadr al-Din Musa var son och efterträdare till Safi al-Din av Ardabil, Safaviyyas grundare. Aga Khan-museet skiljer det religiösa samfundet från härskardynastin som uppstod 1501. [3] Hans bana gäller ett ordenshus, familjens andliga auktoritet och grundarens minne. Senare kungamakt bör inte flyttas bakåt som om han redan styrde en safavidisk stat. Ordensresurser och senare hovinstitutioner behöver olika belägg.
Politiskt tryck och daterad skattebefrielse
Reşat Öngören beskriver frihetsberövandet under Malik Ashraf Chobani, frigivningen och avresan till Gilan 1354. Ett dekret av den jalayiridiske guvernören Ahmad ibn Uways 26 maj 1372 befriade ordensegendom och gåvor från skatt. [1] En bestämd handling visar resurser och förbindelser med växlande härskare. Den skiljer sig från ett allmänt påstående att Timur tillät obegränsad skatteindrivning. Utfärdare, mottagare och innehåll behöver anges.
Safvat al-Safa färdigställdes 1358
Ethem Cebecioğlu identifierar Ibn Bazzaz som Sadr al-Dins lärjunge och daterar färdigställandet till 759 AH/1358. Sadr al-Din beställde verket och lämnade uppgifter om fadern. Det behandlar härkomst, utbildning, lärare och lärjungar, ordensliv, mirakel och anhängare. [2] Hagiografin framställer ett helgons föredömliga liv. Institutioner och seder kan studeras, medan mirakelberättelser kräver annan läsning än förvaltningshandlingar. Beställarens relation till ämnet påverkar också framställningen av familjeauktoritet.
Även handskriftens släktlinje har historia
Aga Khan-museet beskriver omarbetningen 1533 för att stödja härkomst från den sjunde shiaimamen Musa al-Kazim. Dess illustrerade handskrift tillhör denna senare historia. [3] Cebecioğlu behandlar också ändringar under Tahmasp, kopior och tryck. [2] Det gäller bestämda textversioner. En tidig handskrift är inte automatiskt fri från religiösa syften, en senare ändring besvarar inte alla härkomstfrågor. Jämförelser bör ange handskrift, avsnitt och datum.
Helgedomen fick fler byggnader och uppgifter
UNESCO beskriver konst och arkitektur från 1300-talet till 1700-talet. Anläggningen förenade gudstjänst, begravning, utbildning och välgörenhet, med ilchanidiska och timuridiska traditioner. Den blev världsarv 2010. [4] Fotot visar ett kaklat cylindriskt torn och lägre tegelkupol. Det placerar biografin i en verklig miljö, samtidigt som första samfundet, senare beställare och modern vård skiljs åt. Hela anläggningen kan inte tillskrivas ett enda bygge 1335.
Tronföljd och Timurtraditionens gränser
Öngören daterar döden till 794 AH/1392 och anger sonen Khwaja Ali som utsedd efterträdare. Fångfrigivningsberättelsen placeras efter Timurs Ankarafälttåg 1402, under Khwaja Ali, med Faruk Sümers invändning att samtida timuridiska belägg saknas. [1] Kronologi och tillskrivning hör samman. En omstridd berättelse om en senare ledare bör inte bli föregångarens diplomatiska bedrift.
Källor och vidare läsning
- Reşat Öngören, Safeviyye, TDV İslâm Ansiklopedisi 35 (2008); Sadr al-Din, political pressure, 1372 decree, succession and disputed Timur tradition.
- Ethem Cebecioğlu, İbn Bezzâz, TDV İslâm Ansiklopedisi 19 (1999), pp.378–379; commission, 1358 completion, contents and textual revisions.
- Aga Khan Museum, Remastered: Safvat al-Safa; institutional history, 1533 reworking and illustrated manuscript.
- UNESCO World Heritage Centre, Sheikh Safi al-din Khānegāh and Shrine Ensemble in Ardabil, property 1345; brief synthesis, architectural phases and 2010 inscription.
- AmirForoozan7030, Sheikh Safi Al din Tomb, 22 March 2019, Wikimedia Commons; CC BY-SA 4.0.