Inledning
Barzu är den väldige sonsonen till Rostam. Barzu är en stor hjälte i den iranska episka traditionen och son till den tragiske Sohrab. Barzus egen berättelse bildar ett slags försonande fortsättning på den hjärtskärande historien om hans far. Medan Sohrab dräptes av sin egen far Rostam i den sorgligaste av eposets tragedier skulle hans son Barzu, född efter hans död, leva för att försonas med sin store farfar och ta sin plats bland Irans hjältar.
Barzu är hjälten i sin egen episka dikt, Borzu-nama, ett av de längsta och viktigaste epos som växte fram kring Shahnameh. Hans berättelse följer ett mönster som är bekant från hans fars: uppvuxen i Turan utan kännedom om sin härkomst, rekryterad av den turanske kungen Afrasiab och sänd mot Iran kom Barzu till sist att kämpa mot sin egen farfar Rostam utan att någon av dem kände igen den andre. Men där berättelsen om Sohrab slutade i död vändes Barzus berättelse bort från tragedin i sista ögonblicket, när hans identitet avslöjades i tid och farfar och sonson besparades en upprepning av den gamla sorgen.
Liksom alla den iranska epikens gestalter tillhör Barzu de iranska folkens gemensamma arv, en tradition som kurderna delar med perserna, lurerna och andra i den iranska världen. Att lära känna Barzu är att möta en hjälte vars berättelse besvarar hans fars stora tragedi med en historia om igenkännande och försoning, Rostams sonson som överlevde för att föra hjälteätten vidare och en av de stora kämparna i den vidare episka cykeln om Sistans hjältar. Hans berättelse handlar om tragedi som vänds till upprättelse.
Innehåll
Debatter och missuppfattningar
Vem är Barzu?
Barzu, även stavat Borzu, är en hjälte i den iranska episka traditionen, son till Sohrab och sonson till den store Rostam. Född efter sin fars död, efter att Rostam ovetande hade dräpt fadern, uppfostrades Barzu i Turan utan kännedom om sin härkomst, rekryterades till den turanske kungen Afrasiabs här och sändes mot Iran. I ett mönster som ekar hans fars tragedi kom han att kämpa mot sin egen farfar Rostam utan att någon av dem kände igen den andre, men hans identitet avslöjades i tid, vilket avvärjde en andra tragedi med dräpande av den egna avkomman, och han anslöt sig till de iranska hjältarna som kämpe och arvtagare till Rostams ätt. Barzu är hjälten i sitt eget epos, Borzu-nama, ett av de längsta eposen i den Sistancykel som växte fram kring Shahnameh, och han är ihågkommen som en väldig krigare vars berättelse vände sorgen över hans fars död till en historia om igenkännande och försoning.
Sohrabs son, Rostams sonson
Barzus identitet definieras av hans plats i Sistans hjälteätt, som son till Sohrab och sonson till Rostam, Shahnamehs störste hjälte. Hans far Sohrab var själv Rostams son med prinsessan Tahmineh och huvudpersonen i den mest hjärtskärande av eposets tragedier, dräpt i tvekamp av sin egen far utan att någon av dem kände igen den andre innan det var för sent. Barzu var Sohrabs son, enligt traditionen med en kvinna vid namn Shahru, och föddes efter eller nära tidpunkten för sin fars död.
Denna härkomst placerar Barzu inom den iranska epikens största hjältesläkt, Narimanätten, Zals och Sams släktlinje som frambringade Rostam och hans fränder. Genom sin farfar Rostam var Barzu släkt med ättens övriga hjältar, däribland Faramarz, Rostams son och därmed Barzus farbror, och krigarkvinnan Banu Goshasp, Rostams dotter. Det utmärkande för Barzus härkomst är att han är den tragiske Sohrabs överlevande arvinge, sonsonen som föddes för att föra vidare den släktlinje som tycktes ha brutits när Sohrab föll. I detta representerar Barzu fortlevnaden av Rostams hjälteblod genom sonen till just det barn som Rostam ovetande hade dräpt, en gripande återupprättelse av den släktlinje som brutits av den stora tragedin. Hans identitet som Sohrabs son och Rostams sonson är grunden för hans berättelse och bereder vägen för det eko av hans fars tragedi som står i centrum för hans historia.
Viktiga slutsatser
Barzu är son till Sohrab och sonson till den store hjälten Rostam.
Han föddes efter sin fars död och växte upp i Turan.
Han är hjälten i sitt eget epos, Borzu-nama.
Sänd av Afrasiab mot Iran kämpade han ovetande mot sin farfar Rostam.
Hans identitet avslöjades i tid och avvärjde en andra tragedi.
Han anslöt sig till Irans hjältar som arvtagare till Rostams ätt.
Snabbfakta
Namn: Barzu (även Borzu)
Roll: Hjälte i iransk epik; Rostams sonson
Far: Sohrab, Rostams tragiske son
Farfar: Rostam, Irans störste hjälte
Mor: Shahru enligt traditionen
Hans epos: Borzu-nama i Sistancykeln
Uppvuxen i: Turan, utan kännedom om sin härkomst
Central episod: Kämpade ovetande mot sin farfar Rostam
Utgång: Igenkänd i tid; anslöt sig till Irans hjältar
Arv: Gemensam iransk episk tradition
Borzu-nama
Barzu är hjälten i sin egen särskilda episka dikt, Borzu-nama, även kallad Barzu-nama, Boken om Borzu. Detta långa persiska epos omfattar många tusen verspar och hör till de längsta av alla episka dikter efter Shahnameh. Det är skrivet med samma versmått och stil som Ferdowsis stora epos och traditionellt tillskrivet en poet från det elfte århundradet.
Borzu-nama tillhör den grupp persiska epos som kallas Sistancykeln, den cykel av dikter som ägnas åt Sistans hjältar, Rostams ätt, och som växte fram kring och efter det stora Shahnameh. När Ferdowsi skrev Shahnameh tros han ha byggt på en befintlig cykel av berättelser om Sistans hjältar men främst ha begränsat sig till dess centrala hjälte Rostam; cykelns andra hjältar, däribland Rostams förfäder och ättlingar, blev huvudpersoner i senare epos av andra poeter. Borzu-nama hör till de viktigaste av dessa och ägnas åt Rostams sonson Barzu, med en rikedom av material ur den iranska sagotraditionen som Ferdowsi inte använde: strider, äventyr, prövningar och möten med demoner, feer och trollkarlar. Det fungerar i praktiken som en fortsättning och utvidgning av berättelsen om Rostam och Sohrab och besvarar frågan om Sohrabs arv genom att berätta om hans överlevande son. Borzu-namas existens och längd vittnar om Barzus betydelse i den vidare episka traditionen, en hjälte betydelsefull nog att vara huvudperson i ett av de längsta persiska eposen, även om han inte framträder i själva Ferdowsis huvudverk Shahnameh.
Uppvuxen i Turan
Liksom sin far Sohrab före honom växte Barzu upp långt från sin fars folk, utan kännedom om sin sanna och ädla härkomst, en omständighet som skulle bereda vägen för det centrala dramat i hans berättelse. Född av sin mor Shahru efter Sohrabs död växte Barzu upp utan att känna till sin fars identitet eller det hjälteblod som rann i hans ådror.
Den unge Barzu, som vuxit till en väldig yngling, uppmärksammades för sin uppenbara styrka och rekryterades till tjänst hos den turanske kungen Afrasiab, Irans store fiende, som ville använda den kraftfulle unge krigaren mot sina fiender. I traditionen var det gestalter vid Afrasiabs hov, däribland intrigmakaren Garsivaz, som förde Barzu till den turanske kungen. Till sist tvingade Barzu sin mor att avslöja hans fars identitet och fick veta att han var Sohrabs son och Rostams sonson, och i vissa versioner beslöt han att hämnas sin fars död för Rostams hand. Afrasiab sände därför Barzu med en här mot Iran och hoppades använda Rostams väldige sonson som vapen mot de iranska hjältarna, ungefär som han en gång hade hoppats att Sohrab och Rostam skulle förgöra varandra. Barzus uppväxt i Turan utan kännedom om sin härkomst och hans rekrytering av Afrasiab mot Iran ekar nära omständigheterna kring hans far Sohrabs tragedi och bereder vägen för det ödesdigra mötet mellan farfar och sonson som står i centrum för Barzus berättelse. Tragedins mönster tycktes stå redo att upprepa sig.
Striden mot Rostam
Det centrala dramat i Barzus berättelse och dess stora eko av hans fars tragedi är striden mot hans egen farfar Rostam. När Barzu marscherade mot Iran i spetsen för en turansk styrka mötte och besegrade han först iranska hjältar och tog några till fånga, tills han till sist ställdes öga mot öga med den störste av alla kämpar. Då möttes farfar och sonson i strid utan att någon av dem kände igen den andre, ett ödesdigert eko av tvekampen mellan Rostam och Sohrab.
Striden var våldsam, och den väldige Barzu visade sig så fruktansvärd att han under kampen till och med bröt den store Rostams axel, ett mått på den oerhörda styrkan hos den störste hjältens sonson. Traditionen berättar att Faramarz, Rostams son, kom sin far till hjälp och att Barzu till sist tillfångatogs. Men den avgörande vändningen kom när Barzus mor Shahru, som hade följt sin son, avslöjade hans identitet i tid, så att Rostam fick veta att den väldige unge krigaren han stod inför var ingen mindre än hans egen sonson, son till den Sohrab han hade dräpt. När igenkännandet kom i tid avvärjdes den andra tragedin: där Rostam ovetande hade dödat sin son Sohrab besparades han att döda sin sonson Barzu, sanningen avslöjad innan det var för sent. Detta är den stora skillnaden mellan berättelsen om Barzu och den om hans far: igenkännandet som kom för sent för Sohrab kom i tid för Barzu och vände det som kunde ha blivit en upprepning av den gamla tragedin till en berättelse om igenkännande och försoning. Striden mot Rostam och dess avvärjda tragedi är kärnan i Barzus berättelse, ögonblicket då det förflutnas sorgliga mönster till sist bröts.
Irans hjälte
När hans identitet hade avslöjats och tragedin avvärjts försonades Barzu med sin farfar Rostam och anslöt sig till Irans hjältar och tog sin plats som kämpe och arvtagare till Sistans stora ätt. Där han hade kommit som fiende, sänd av Afrasiab mot Iran, blev han en försvarare av den iranska saken, och hans väldiga styrka vändes nu till tjänst åt hans farfars folk.
Som Irans hjälte gick Barzu vidare till ytterligare gärningar och äventyr, utförligt berättade i Borzu-nama, kämpade mot turanierna och deras kung Afrasiab, stred med demoner och trollkarlar och genomgick de prov och prövningar som präglar de stora hjältarnas banor. Han tog sin plats inom Rostams hjälteätt som arvtagare och kämpe, sonsonen som förde den störste hjältens blod och tapperhet vidare efter den tragiska förlusten av Sohrab. I detta fullbordar Barzus berättelse rörelsen från tragedi till återupprättelse: Rostams ätt, som tycktes ha tillfogats ett smärtsamt sår genom Sohrabs död, fördes vidare genom Sohrabs överlevande son, som försonades med sin farfar och anslöt sig till Irans hjältar. Barzu står alltså som en gestalt av fortlevnad och upprättelse, arvtagaren som återställde det som tragedin hade hotat att förstöra och en värdig kämpe ur Rostams ätt i egen rätt. Hans bana som Irans hjälte, berättad i hans eget epos, säkrar hans plats bland den vidare iranska episka traditionens stora krigare.
Symbolik och innebörd
Barzu förkroppsligar framför allt hur tragedi vänds till försoning och hur hjälteätten lever vidare. Hans berättelse är medvetet uppbyggd som ett svar på hans far Sohrabs stora tragedi: där Sohrab dräptes av sin far genom ett igenkännande som kom för sent besparades Barzu genom ett igenkännande som kom i tid, så att hans historia försonar och vänder sorgen i hans fars berättelse. I detta förkroppsligar Barzu hoppet om återupprättelse efter förlust, läkandet av det sår som Sohrabs död hade tillfogat Rostams ätt och igenkännandets seger över den tragiska okunnighet som hade förgjort hans far.
Barzu förkroppsligar också hjälteättens uthållighet och fortlevnad genom generationerna. Som Rostams överlevande sonson, arvtagaren född av den tragiske Sohrab, för han den största hjälteättens blod och tapperhet vidare efter det som tycktes vara en oersättlig förlust, och hans anslutning till Irans hjältar representerar ättens återupprättelse och vidareförandet av dess ära. Hans berättelse speglar också rikedomen i den vidare iranska episka traditionen bortom Shahnameh, den stora cykel av berättelser om Sistans hjältar som den episka traditionen hämtade stoff från och gav upphov till. I allt detta är Barzu en meningsfull gestalt som förkroppsligar rörelsen från tragedi till upprättelse, hjälteättens fortlevnad och det iranska episka arvets djup. Han är sonsonen som vände sorgen över sin fars död till en berättelse om försoning och förde Rostams hjälteblod vidare till en ny generation, en gestalt av hopp och återupprättelse i den iranska legendens stora tradition.
Barzu och kurderna
Barzu tillhör, liksom alla den iranska epikens gestalter, de iranska folkens gemensamma episka och mytologiska arv, en tradition som kurderna delar med perserna, lurerna och andra i den iranska världen. Den stora episka traditionen, med dess hjältar och berättelser, är dessa folks gemensamma arv; de delar den forntida iranska mytologiska tradition som den springer ur. Det är ärligt och korrekt att förstå Barzu och Sistans hjältar som en del av detta gemensamma arv snarare än som enbart kurdiska gestalter.
För kurderna som iranskt folk är Shahnamehs och den vidare episka traditionens gestalter och berättelser en del av den kulturella och mytologiska värld de tillhör, och hjältarna har en plats i det breda iranska arv som kurderna delar. Barzus gestalt, Rostams sonson och hjälten i Borzu-nama, ingår i den iranska episka traditionens gemensamma förråd, känt och uppskattat i hela den iranska världen. När vi presenterar Barzu presenterar vi alltså inte en specifikt kurdisk hjälte utan en av de stora kämparna i den gemensamma iranska epiken och dess vidare Sistancykel, tillhörig det arv kurderna delar med den iranska världens övriga folk. Denna ärliga inramning placerar Barzu korrekt inom den iranska epikens breda och rika tradition, som kurderna som iranskt folk är arvtagare till tillsammans med sina grannar, en tradition som sträcker sig långt bortom själva Shahnameh till den stora cykeln av epos om Sistans hjältar.
Debatter och missuppfattningar
Finns Barzu i själva Shahnameh? Detta är en viktig fråga om noggrannhet. Barzu är inte en gestalt i Ferdowsis huvudverk Shahnameh utan hjälten i ett separat, senare epos, Borzu-nama, en av dikterna i den Sistancykel som växte fram kring Shahnameh. Medan hans far Sohrab och farfar Rostam är centrala gestalter i Shahnameh berättas Barzus egen historia i det särskilda Borzu-nama och den vidare episka cykeln. Det är ärligt att presentera honom som en stor hjälte i den vidare iranska episka traditionen, en fortsättning på Shahnamehs berättelse om Rostam och Sohrab, snarare än som en gestalt i själva Shahnameh. Detta speglar hur den iranska episka traditionen sträcker sig långt bortom Ferdowsis dikt till en rik samling besläktade epos om Sistans hjältar.
Är Barzu en specifikt kurdisk hjälte? Nej; liksom alla den iranska epikens gestalter tillhör han de iranska folkens gemensamma arv, en tradition som kurderna delar med perserna, lurerna och andra i den iranska världen, snarare än att vara en enbart kurdisk gestalt. Som ett iranskt folk delar kurderna detta breda arv, och eposets hjältar och dess vidare cyklers hjältar ingår i den gemensamma iranska traditionen. Det vore felaktigt att göra anspråk på Barzu som specifikt kurdisk; han är i stället en av de stora hjältarna i det gemensamma iranska epos som kurderna tillsammans med sina grannar är arvtagare till.
Varför liknar Barzus berättelse Sohrabs så mycket? Likheten är avsiktlig och meningsfull. Berättelsen om Barzu är medvetet uppbyggd som en fortsättning och ett slags svar på tragedin om Rostam och Sohrab och upprepar mönstret med hjälten som växer upp utan kännedom om sin härkomst, rekryteras av Afrasiab och sänds mot Iran för att strida mot sin egen släkt utan igenkännande. Men där Sohrabs berättelse slutar i död genom ett igenkännande som kommer för sent vänds Barzus bort från tragedin genom ett igenkännande som kommer i tid. Detta eko är själva poängen med berättelsen: det låter traditionen återvända till den stora tragedin och denna gång avvärja den, vända sorg till försoning och ge Rostams ätt återupprättelse efter dess smärtsamma förlust. Likheten är alltså ingen brist utan kärnan i berättelsens innebörd, ett avsiktligt och försonande eko av eposets mest berömda tragedi.
Närliggande ämnen
Sohrab: Barzus tragiske far, dräpt av Rostam
Rostam: Irans störste hjälte, Barzus farfar
Faramarz: Rostams son, som kom sin far till hjälp
Banu Goshasp: Rostams krigardotter, ur samma ätt
Tahmineh: Sohrabs mor, Barzus farmor
Afrasiab: den turanske kungen som sände Barzu mot Iran
Zal: Narimanättens patriark
Shahnameh: den persiska Kungaboken, Irans stora epos
Vanliga frågor
Vem är Barzu?
Barzu, även stavat Borzu, är en hjälte i den iranska episka traditionen, son till Sohrab och sonson till den store Rostam. Född efter sin fars död och uppvuxen i Turan utan kännedom om sin härkomst rekryterades han av den turanske kungen Afrasiab och sändes mot Iran, där han ovetande kämpade mot sin egen farfar Rostam. Hans identitet avslöjades i tid och avvärjde en andra tragedi, och han anslöt sig till Irans hjältar. Han är hjälten i sitt eget epos, Borzu-nama.
Vad är Borzu-nama?
Borzu-nama (Boken om Borzu), även kallat Barzu-nama, är ett långt persiskt epos på många tusen verspar och hör till de längsta episka dikterna efter Shahnameh. Det är skrivet med samma versmått och stil som Ferdowsis epos och traditionellt tillskrivet en poet från det elfte århundradet. Det tillhör Sistancykeln av dikter ägnade åt Sistans hjältar och berättar om de äventyr som Rostams sonson Barzu upplever och fungerar som en fortsättning på berättelsen om Rostam och Sohrab.
Hur är Barzu släkt med Rostam?
Barzu är Rostams sonson. Han är son till Sohrab, som själv var Rostams son med prinsessan Tahmineh. Sohrab var huvudpersonen i Shahnamehs mest berömda tragedi, dräpt i tvekamp av sin egen far Rostam utan att någon av dem kände igen den andre. Barzu var Sohrabs son, enligt traditionen med en kvinna vid namn Shahru, och förde därmed Rostams hjälteätt vidare efter sin fars tragiska död.
Kämpade Barzu mot sin farfar?
Ja. Sänd av Afrasiab mot Iran kom Barzu till sist att kämpa mot sin egen farfar Rostam utan att någon av dem kände igen den andre, ett eko av tvekampen mellan Rostam och Sohrab. Striden var våldsam, och Barzu bröt till och med Rostams axel. Men den avgörande skillnaden från hans fars berättelse är att Barzus identitet avslöjades i tid när hans mor Shahru röjde den, så att den andra tragedin avvärjdes och farfar och sonson försonades i stället för att den ene dräpte den andre.
Finns Barzu i själva Shahnameh?
Nej. Barzu är inte en gestalt i Ferdowsis huvudverk Shahnameh utan hjälten i ett separat, senare epos, Borzu-nama, en av dikterna i den Sistancykel som växte fram kring Shahnameh. Hans far Sohrab och farfar Rostam är centrala gestalter i Shahnameh, men Barzus egen historia berättas i det särskilda Borzu-nama och den vidare episka cykeln. Han förstås bäst som en stor hjälte i den vidare iranska episka traditionen och en fortsättning på berättelsen om Rostam och Sohrab.
Är Barzu en kurdisk hjälte?
Barzu tillhör de iranska folkens gemensamma episka arv, en tradition som kurderna delar med perserna, lurerna och andra i den iranska världen, snarare än att vara en enbart kurdisk gestalt. Som ett iranskt folk delar kurderna detta breda arv, och eposets hjältar och dess vidare cyklers hjältar ingår i den gemensamma iranska tradition som kurderna är arvtagare till tillsammans med sina grannar.
Referenser och vidare läsning
Borzu-nama (episk dikt) – Encyclopaedia Iranica
Borzu-nama (artikel 2) – Encyclopaedia Iranica