Kungariket Osroene och Abgariddynastin: gränsriket vid Kurdistans södra rand (132 f.Kr.–2…)

Inledning till kungariket Osroene

I nästan fyra århundraden spelade ett litet kungarike vid den kurdiska högplatåns södra rand en roll långt över sin storlek i den forntida Främre Orientens politik. Kungariket Osroene styrdes från den stora huvudstaden Edessa, i dag känd som Şanlıurfa och för kurderna som Riha, och låg i mötespunkten mellan fyra världar: det arameiska Mesopotamien, det iranska Partien, det hellenistiska Anatolien och de arabiska stamområdena i söder. Härskarna, Abgariddynastin, var av nabateiskt arabiskt ursprung men talade arameiska, gifte in sig i kungahus knutna till den iranska maktsfären och härskade över en befolkning som till övervägande del var arameisk.

Osroene var strängt taget inget kurdiskt kungarike. Härskarna härledde sin släkt till nordarabiska stammar. Språket var syrisk arameiska, och de närmaste kulturella banden gick till den stora arameiska kristna värld som senare skulle blomstra under det sasanidiska och de tidiga islamiska rikena. Men kurdiska historiker har länge inkluderat Osroene i den bredare kurdiska historieskrivningen, med goda skäl. Kungariket låg i den historiska övergångszonen mellan den kurdiska högplatån och Mesopotamiens lågland. Huvudstaden Riha ligger i dag i hjärtat av Nordkurdistan. Till grannarna och rivalerna hörde bergskungariken med kurdiska anknytningar, som Corduene och Adiabene. Dess syriskkristna arv förblir sammanvävt med de kurdiska och assyriska kristna gemenskaper som fortfarande bor i regionen.

Detta är berättelsen om ett gränsrike, dess arabiska dynasti, arameiska folk, iranska grannar och bestående plats i den långa historien om Kurdistans södra rand.

Ursprung och geografi: ett buffertkungarike vid högplatåns rand

Seleukidernas sammanbrott och Edessas grundande

Osroene växte fram i kaoset under slutet av det andra århundradet f.Kr., när Seleukidriket, den grekiska efterföljarstat som grundades efter Alexanders erövringar, föll samman under trycket från Partien i öster och Rom i väster. När den seleukidiska makten drog sig tillbaka gjorde ett lapptäcke av lokala kungariken anspråk på självständighet i Övre Mesopotamien. Ett av dem var Osroene, grundat omkring 132 f.Kr. under en dynasti med ursprung bland nordarabiska nabateiska stammar.

Den förste härskaren identifieras traditionellt som Aryu, eller Orhay, och själva kungarikets namn kan antingen komma från denne grundare eller från stammen Osrhoeni, som abgariderna tillhörde. Huvudstaden Edessa, på lokal arameiska kallad Urhay, blev en av den forntida Främre Orientens stora städer, ett blomstrande centrum för handel, religion och lärdom som skulle överleva kungariket med tusen år.

En knutpunkts geografi

Osroenes territorium var blygsamt med imperiala mått, ungefär motsvarande den senare romerska provinsen Osrhoene i Eufrats stora krök i dagens sydöstra Turkiet och norra Syrien. Men det geografiska läget var enastående. I norr låg Anti-Taurusbergen och den kurdiska högplatåns södra sluttningar. I öster, bortom Tigris, fanns Partiens iranska värld och dess vasallkungariken, däribland furstendömet Adiabene med dess kurdiska anknytningar. I väster och söder sträckte sig det romerska Syrien och de arameiska städerna. I sydöst låg de arabiska stamområden som hade gett upphov till själva Abgariddynastin.

Kungariket präglades av huvudvägarna som löpte genom det. Kungsvägen mellan Antiochia och Ktesifon, handelsvägen från Anatolien till Mesopotamien och pilgrimsvägarna som förband Främre Orientens stora religiösa centrum gick alla genom Edessa. Att kontrollera Edessa var att kontrollera en strategisk passage mellan imperier.

Abgariddynastin: namn, identitet och kulturella möten

Nabateiskt arabiskt ursprung

Abgariderna var av nabateiskt arabiskt ursprung. Nabatéerna var det förislamiska Arabiens stora handelsfolk, byggare av Petra i dagens Jordanien och den dominerande handelsmakten på karavanvägarna mellan Jemen och Medelhavet. Från sina nordliga gränsmarker trängde grenar av det nabateiska förbundet in i Övre Mesopotamien under senhellenistisk tid, och en av dem gav upphov till Osroenes grundare.

De klassiska författarna var uttryckliga om denna arabiska identitet. Plinius den äldre beskrev Osroenes invånare som araber och regionen som Arabien. Plutarchos kallade Abgar II ”en arabisk fylark”. Tacitus kallade Abgar V ”arabernas kung”. Dynastins namnskick, med namn som Ma’nu (arabiska Mun’im, ”välgörare”) och själva namnet Abgar, belagt i arabiska stamgenealogier, bekräftar samstämmigheten.

Men abgariderna styrde ingen rent arabisk befolkning och bevarade ingen rent arabisk kultur. Redan från kungarikets första tid härskade de över en arameisktalande befolkning och tog arameiskan som statens förvaltningsspråk. Inom några generationer hade dynastin tagit upp kulturella inslag från alla håll.

Det arameisktalande kungariket

Syriska, den östliga dialekten av arameiska, var Edessas språk enligt kungarikets tidigaste kända inskrifter. Det blev förvaltningens och handelns språk och så småningom den kristna liturgins språk som skulle göra Edessa berömt i hela den senantika världen. Att arameiskan bestod under kungarikets fyra århundraden är slående. Trots grekiskt inflytande under hellenistiskt styre, partiskt inflytande under den iranska alliansen och romerskt inflytande under den sena perioden gav syriskan aldrig vika.

Den språkliga kontinuiteten är en del av det som gör Osroene särpräglat. Kungarikets befolkning delade en semitisk, arameisktalande identitet med de bredare befolkningarna i Övre Mesopotamien, däribland de arameiska och assyriska kristna gemenskaper som överlevde in i modern tid och länge har levt vid sidan av kurdiska befolkningar i samma region.

Traditionen med två namn: Abgar och Ma’nu

Under sin fyraårhundriga historia styrdes Osroene av tjugoåtta kända kungar. Den stora majoriteten bar ett av två namn: Abgar, ett arabiskt namn som möjligen betyder ”halt” eller kanske ”storman”, eller Ma’nu, återgivet på grekiska och latin som Mannus, ett arabiskt namn som betyder ”välgörare” eller ”den nådige”.

Vissa härskare bar också iranska namn, en påminnelse om att dynastin var djupt förankrad i den partiska inflytandesfären. Pacorus, Phraates och andra namn av iransk typ förekommer bland abgariderna och deras nära släktingar. Namnblandningen, arabisk, arameisk, iransk och senare romersk, är i sig ett porträtt av kungarikets karaktär: en liten stat i mötespunkten mellan imperier som hämtade kunglig symbolik från dem alla.

Mellan imperier: Partien, Rom och den långa balansgången

Den partiska eran och slaget vid Carrhae

Under större delen av sin tidiga historia verkade Osroene inom den partiska sfären. Arsakiddynastin i Partien var den dominerande makten i Mesopotamien och Iran, och Edessa låg så nära de partiskkontrollerade Nisibis och Ktesifon att politisk samordning med de iranska härskarna var det naturliga valet. Abgariderna var inte formellt partiska vasaller, men utrikespolitiken samordnades konsekvent med parterna mot Rom.

Det mest avgörande ögonblicket under denna era kom 53 f.Kr. i slaget vid Carrhae, en av Roms största militära katastrofer. Den romerske generalen Marcus Licinius Crassus invaderade Mesopotamien med sju legioner för att krossa Partien. Abgar II av Osroene spelade en ödesdiger roll: han mötte Crassus, till synes som romersk allierad, och tillskrivs vanligen av antika källor förtjänsten eller skulden för att ha lett den romerska armén bort från Eufrat och ut i den öppna öknen nära Carrhae, där det partiska tunga kavalleriet förintade den. Crassus själv dödades. Tiotusentals romare dog eller togs till fånga av parterna.

Slaget vid Carrhae formade den östra gränsen i århundraden. De romerska ambitionerna i Mesopotamien hejdades, det partisk-romerska kalla kriget stelnade till en nästan permanent konfrontation och Osroenes strategiska värde som buffertkungarike ökade därefter.

Omsvängningen mot Rom

I hundrafemtio år efter Carrhae fortsatte Osroene att växla mellan försiktig samordning med Partien och periodvis romerskt tryck. Den avgörande förändringen kom 114 e.Kr., när kejsar Trajanus invaderade Mesopotamien. Abgar VII mötte Trajanus i Antiochia, överlämnade gåvor och lojalitetslöften och bekräftades som kung, även om samtida källor beskriver honom som en opålitlig allierad som garderade sig mellan imperierna. När Hadrianus avstod från Trajanus erövringar efter 117 avsattes Abgar VII och kungariket ställdes kortvarigt under direkt styre innan Abgaridsläkten återupprättades.

Från slutet av det andra århundradet vände sig dynastin definitivt mot Rom. Abgar VIII den store (177–212), den mest hyllade av de sena abgariderna, identifierade sig öppet med Roms sak. Han antog romerska namn, lämnade sina söner som gisslan, försåg Septimius Severus med bågskyttar under fälttågen mot Partien och belönades med titeln ”kungarnas kung”. Han besökte Rom omkring 204 och togs emot med kejserliga hedersbetygelser som inte setts sedan Neros dagar. Under hans styre blev Edessa en av den östra romerska världens stora städer.

Men den romerska omfamningen var tveeggad. När Osroenes ekonomiska och politiska band till Rom fördjupades försvagades skälen för en självständig buffertstat. Dynastins slut kunde redan skönjas.

Den kristna vändningen: Edessa som den syriska kristendomens vagga

Legenden om Abgar V

Ingen del av Osroenes historia har haft större kulturellt inflytande än legenden om kung Abgar V Ukkama (4 f.Kr.–7 e.Kr. och 13–50 e.Kr.), ”Abgar den svarte”, och hans påstådda brevväxling med Jesus från Nasaret.

Enligt traditionen, som först nedtecknades av kyrkohistorikern Eusebios av Caesarea i början av det fjärde århundradet, led Abgar V av spetälska eller någon annan svår sjukdom. Han hörde om Jesu underverk och skrev till honom i Jerusalem, bekände sin tro på hans gudomlighet och inbjöd honom att söka skydd i Edessa undan romersk förföljelse. Jesus sägs ha svarat skriftligen, avböjt inbjudan men prisat Abgars tro och lovat att efter sin himmelsfärd sända en lärjunge för att bota kungen. Efter korsfästelsen sägs lärjungen Taddaios, Addai på syriska, ha kommit till Edessa, botat Abgar och omvänt kungen och hovet till kristendomen.

Modern forskning är praktiskt taget enig om att breven är apokryfiska och skrevs i början av det fjärde århundradet för att stärka Edessas anseende som ett av kristendomens äldsta centrum. Men legenden återspeglar en verklig historisk kärna: Edessa blev ett utomordentligt tidigt centrum för kristen praktik, och Abgariddynastin var förbunden med framväxten på sätt som historiker fortfarande diskuterar.

Abgar VIII och världens första kristna kungarike

Den historiska gestalt som mest sannolikt faktiskt antog kristendomen är Abgar VIII den store (177–212). Mynt präglade sent under hans regeringstid tycks bära kristna symboler, och den tidige kristne författaren Bardaisan, en heterodox filosof med nära band till Abgar VIII:s hov, placerar kristen religionsutövning i Edessas kungliga krets i början av det tredje århundradet. En kyrka är dokumenterad i Edessa senast 201 e.Kr.

Vissa forskare hävdar att Abgar VIII:s antagande av kristendomen gjorde Osroene till världens första officiellt kristna kungarike, före kristnandet av Armenien under Tiridates III (traditionellt daterat till 301 e.Kr.) och av Romarriket under Konstantin (313 e.Kr.). Argumentet är omstritt. Vissa historiker anser att de kristna inslagen vid Abgar VIII:s hov var personliga snarare än politiska och att kristendomen blev kungarikets officiella religion först senare. Men argumenten för Edessa som vaggan för en organiserad kristen stat i den antika världen är starka, och det är ett av kungarikets viktigaste historiska arv.

Den syriskkristna tradition som växte fram ur Edessa skulle bli en av senantikens och medeltidens stora kristna strömningar. Den gav upphov till Peshittaöversättningen av Bibeln, Efraim syrierns hymner och de liturgiska traditioner som fortfarande bevaras av de syrisk-ortodoxa, assyriska och kaldeiska kyrkorna, gemenskaper som i århundraden har levt i samma geografi i Övre Mesopotamien och på den kurdiska högplatån som abgariderna en gång styrde.

Nedgång och fall: Caracalla och självständighetens slut

Slutet kom under Caracalla. År 214 e.Kr. kallade den romerske kejsaren Abgar Severus, efterträdare till Abgar VIII den store, till ett möte och lät avsätta honom. Edessa förklarades vara en romersk colonia. Det självständiga kungariket, som hade överlevt i nästan tre och ett halvt århundrade genom att spela de stora imperierna mot varandra, införlivades i den kejserliga strukturen.

En nominell abgaridisk linje fortsatte att bära kungliga titlar i ytterligare en generation. Abgar X är den siste kungen som beläggs i dynastiförteckningarna och regerade, åtminstone till namnet, till omkring 242 e.Kr. under Gordianus III:s beskydd. Därefter försvinner dynastin ur de historiska källorna. Osroene blev en permanent romersk provins, sedan ett bysantinskt gränsdistrikt, och skulle senare gå genom sasanidiska, arabiska, seldjukiska, korsfararnas, ayyubidiska, mongoliska och osmanska händer innan området i modern tid blev en del av Republiken Turkiet.

Den kurdiska kopplingen: ett gränsrike i den kurdiska berättelsen

Osroene var inget kurdiskt kungarike i den mening som Mediska riket eller kungariket Corduene var kurdiska. Den härskande dynastin var nabateiskt arabisk, språket arameiska och den kulturella inriktningen mesopotamisk och så småningom kristen snarare än iransk. En kurdisk historieskrivning som inkluderar Osroene måste göra det rättvisande: som ett gränsrike, en granne och en knutpunkt, inte som del av en direkt kurdisk härstamningslinje.

Med detta sagt är den kurdiska kopplingen till Osroene verklig och värd att följa. Flera trådar framträder. Geografin är kurdisk i dag: kungarikets huvudstad Edessa är dagens Şanlıurfa, för kurderna känd som Riha, och ligger i hjärtat av Nordkurdistan. De länder som abgariderna en gång styrde bebos i dag av kurdiska befolkningar vid sidan av arameiska kristna och turkmenska gemenskaper. Vilken etnisk identitet dynastin än hade tillhör Osroenes historiska territorium nu den kurdiska geografiska och kulturella världen.

Dess närmaste grannar var kurdiska eller förkurdiska. I norr, på andra sidan Anti-Taurus, fanns karducherna och kungarikena Corduene och Zabdicene, folk som står vid grunden för den kurdiska historieskrivningen. I öster kontrollerade kungariket Adiabene territoriet mellan Tigris och Stora Zab och betraktas av många historiker som ett kungarike med djupa iransk-kurdiska band. Abgariderna var mer än grannar till dessa riken. De gifte också in sig i dem. Abgar V:s främsta hustru var drottning Helena av Adiabene, en av den senhellenistiska österns mest berömda kungliga kvinnor.

Flera abgaridiska härskare och släktingar bar iranska namn, som Pacorus och Parthamaspat, och dynastins utrikespolitik var knuten till Partien under större delen av dess historia. Kulturellt var Osroene en djupt blandad stat, och det iranska inslaget i denna blandning tillhör samma iranska kulturvärld ur vilken kurdisk identitet senare växte fram. Det kurdiska folket har länge levt vid sidan av de syrianska, assyriska och kaldeiska kristna gemenskaper vars religiösa tradition formades i Edessa. Vissa kurdiska gemenskaper, särskilt i Hakkariregionen och delar av Irakiska Kurdistan, utövade historiskt kristna trosformer med rötter i samma syriska strömning innan de senare konverterade. Edessas kristna arv är en del av den kurdiska berättelsen och av den kurdiska högplatåns religiösa och kulturella ekologi.

Av dessa skäl framträder Osroene i kurdisk historieskrivning som ett gränsrike, en stat som inte gav upphov till kurderna men styrde ett hörn av den kurdiska geografiska världen i nästan fyra århundraden och formade den kulturella miljö där kurdisk identitet senare skulle ta form.

Arv: Riha, syrisk kristendom och den kurdiska högplatån i dag

Staden Edessa överlevde allt: Abgariddynastins fall, de romerska och bysantinska annekteringarna, de sasanidiska krigen, den arabiska erövringen, korstågen, de mongoliska stormarna och de osmanska århundradena. I dag är den Şanlıurfa, en av sydöstra Turkiets stora städer, med över två miljoner invånare och en historisk kärna som besökare fortfarande kallar vid dess gamla arameiska namn Urhay. För kurderna är den Riha, en stad för pilgrimsfärd, handel och kulturellt minne vid den kurdiska geografiska världens södra rand.

Den syriskkristna tradition som Abgariddynastins huvudstad vårdade dog inte med kungariket. Den blev en av senantikens och medeltidens stora kristna strömningar och gav upphov till några av den tidiga kyrkans mest inflytelserika bibelöversättningar, teologiska skrifter och liturgiska traditioner. Syrisk-ortodoxa kyrkan, Österns assyriska kyrka och Kaldeisk-katolska kyrkan härleder alla sina rötter till denna tradition. Deras levande gemenskaper, varav många ännu bor i norra Mesopotamien i regioner som överlappar kurdiska territorier, är direkta kulturella efterkommande till Edessas kristendom.

För det kurdiska folket är Osroenes arv en knutpunkts arv. Riha förblir en kurdisk stad. Kurdernas syriskkristna grannar är arvtagare till Edessas tro. Och den långa historien om små kungariken som överlevde mellan Partien och Rom, mellan imperier och vid högplatåernas kanter, är en del av den historiska väv ur vilken den kurdiska nationen så småningom växte fram.

Tidslinje över kungariket Osroene

Cirka 132 f.Kr.: Aryu (Orhay) grundar kungariket Osroene när seleukidernas makt faller samman. Edessa blir huvudstad. Cirka 94–68 f.Kr.: Abgar I:s regeringstid, den förste härskaren som bar dynastinamnet. 53 f.Kr.: slaget vid Carrhae. 4 f.Kr.–7 e.Kr. / 13–50 e.Kr.: Abgar V Ukkamas två regeringsperioder. 114 e.Kr.: Trajanus invaderar Mesopotamien. 177–212 e.Kr.: Abgar VIII den stores regeringstid. Cirka 200 e.Kr.: Abgar VIII uppges anta kristendomen. 214 e.Kr.: Caracalla avsätter Abgar Severus. Edessa förklaras vara en romersk colonia. Cirka 244 e.Kr.: dynastin försvinner.

Abgariddynastins härskare

Tjugoåtta kungar är belagda under dynastins fyraårhundriga historia. Bland de historiskt viktigaste finns Abgar I (cirka 94–68 f.Kr.), den förste härskaren i dynastin som bar namnet Abgar; Abgar II (cirka 68–53 f.Kr.), kungen från slaget vid Carrhae; Abgar V Ukkama (4 f.Kr.–7 e.Kr.; 13–50 e.Kr.), den mest berömde abgariden i senare kristen tradition; Mannus (Ma’nu) av Osroene som representerar den bredare Ma’nutraditionen; Abgar VII (109–116 e.Kr.), som underkastade sig Trajanus; Abgar VIII den store (177–212 e.Kr.), den mest framträdande sene abgariden; samt Abgar Severus och Abgar X, släktens sista kungar med verklig betydelse.

Avslutning

Kungariket Osroene var inget kurdiskt imperium. Det var något mer intressant: en liten blandad arabisk-arameisk stat i mötespunkten mellan iranska, romerska och mesopotamiska världar, styrd i nästan fyra århundraden av en anmärkningsvärd dynasti vars stad, Edessa, Urhay, Riha, blev ett av den senantika civilisationens stora centrum. Abgariderna talade arameiska men bar arabiska namn. De lierade sig med Partien men slutade som romerska klienter. De styrde en befolkning som möjligen blev kristen före något annat kungarike på jorden. Och när Caracalla hade avsatt den siste kungen med verklig betydelse 214 e.Kr. levde huvudstaden vidare genom romerska, bysantinska, arabiska, seldjukiska, mongoliska och osmanska imperier tills den blev Şanlıurfa, Riha, en kurdisk stad i ett kurdiskt land. Den kurdiska historieskrivningen gör rätt i att inkludera Osroene som granne, knutpunkt och gränsrike snarare än som anfader.

Källor

Primärkällor: Plinius den äldre, Naturalis Historia; Plutarchos, Crassus liv; Tacitus, Annaler; Eusebios, Kyrkohistoria; Addais lära; Edessas krönika. Vetenskapliga verk: J.B. Segal, ”Abgar”, Encyclopædia Iranica; J.B. Segal, Edessa, den välsignade staden (Oxford, 1970); Steven K. Ross, Det romerska Edessa (Routledge, 2001); H.J.W. Drijvers, Kulter och trosföreställningar i Edessa (Brill, 1980). Relaterade inlägg på Kurdish-History.com: Abgar I av Osroene samt Mannus av Osroene och kungariket Corduene liksom karducherna.