Kurdisk folklore lever i berättelser, sjungna narrativ, dans och inspelningar. Forskning visar regional variation, kvinnors röster och sambanden mellan muntlig tradition, böcker och privata arkiv.
Olika berättarformer
Kurdisk folklore omfattar prosaberättelser, sjungna narrativ, lyrik och former som lärs genom deltagande. Christine Allison och Philip Kreyenbroek beskriver muntlig litteratur som ett varierat fält i samspel med skrift. Dimdim, Memê Alan, historiska ballader och religiösa berättelser är exempel. [1] Att lyssna, dansa och läsa redigerad text är olika erfarenheter. Formen förklarar hur ett stycke lärs, framförs och minns.
Dengbêjî och repertoar
Jonathan Sanjeev Withers beskriver i Istanbul dengbêjî som vanligtvis oackompanjerad vokal berättarkonst. Sångare framför inlärda stycken tillsammans med egna kompositioner. Vid Mala Dengbêjan i Diyarbakır turas de om på gården; många Istanbullyssnare känner välkända röster från inspelningar. [2] Repertoaren rör sig mellan människor och medier. Tolkning, framförande och erfarenhet räknas tillsammans med orden.
Memê Alan och Mem û Zîn
Kreyenbroek förbinder Memê Alan särskilt med kurmanjitalande områden men nämner insamlade versioner på andra språk. Ehmedê Xanîs skrivna Mem û Zîn gav berättelsen en särskild litterär form och spridning. [3] Namnen hör samman, men en muntlig version och en författares dikt är inte automatiskt samma text. Namngivna berättare och utgåvor gör förändringar i episoder, relationer och slut synliga. Betydelsen kräver ingen enhetlig version.
Lära govend tillsammans
Withers beskriver govend, även diskuterat genom turkiskans halay, som deltagande rad- och ringdans. Davul och zurna, dansarnas röster eller annan musik kan ackompanjera. I Istanbul skiljer han spontant deltagande från kurser i sekvenser och scenövergångar. [2] Kunskapen lärs genom rörelse. Dans är en framförandeform, trumman ett instrument; steg, tillfälle och deltagare behöver också beskrivas.
Kvinnors röster offentligt
Marlene Schäfers studerar 2018 kvinnliga dengbêj i Van och Istanbul. Två offentliga tillfällen 2012 belyser vad som ändras när rösten hörs utanför välbekanta miljöer. Hennes analys ifrågasätter att scenframträdande automatiskt ger kontroll över hur sångerskan blir hörd. [4] Kvinnor är utövare med kunskaper, historier och ambitioner. Arrangör, repertoarval och tolkning spelar också roll.
Böcker, radio och kassetter
Allison och Kreyenbroek behandlar Hawar, insamlare och arkiv hos exempelvis Radio Jerevan. [1] Schäfers beskriver 2019 Perihans hemarkiv i Van: dengbêj-kassetter i lådor och möbler som hon ser som sitt folks historia. [5] Redaktörer, radio, samlare och lyssnare för också traditionen vidare. Bevara utövarens namn, språk, plats, datum och omständigheter med inspelningen så att framtida lyssnare känner rösten.
Källor och vidare läsning
- Christine Allison and Philip G. Kreyenbroek, Oral Literature in Iran, Encyclopaedia Iranica, 2022, updated 2023; introduction and Kurdish oral-literature discussion.
- Jonathan Sanjeev Withers, Kurdish Music-Making in Istanbul: Music, Sentiment and Ideology in a Changing Urban Context, Harvard PhD, 2016, pp. 55–56 and 66–71; fieldwork on dengbêjî and govend.
- Philip G. Kreyenbroek, Mem-ê Alan, Encyclopaedia Iranica, 2000, updated 2012; oral romance, language settings and relation to Xanî’s written work.
- Marlene Schäfers, “It Used to Be Forbidden”: Kurdish Women and the Limits of Gaining Voice, Journal of Middle East Women’s Studies 14(1), 2018, pp. 3–24; abstract and opening fieldwork discussion.
- Marlene Schäfers, Archived Voices, Acoustic Traces, and the Reverberations of Kurdish History in Modern Turkey, Comparative Studies in Society and History 61(2), 2019, pp. 447–473; opening account of Perihan’s cassette archive.