År 1999 dömde en turkisk domstol Abdullah Öcalan till döden. Straffet omvandlades senare till livstids fängelse. Sedan dess har han hållits i ett fängelse på ön İmralı i Marmarasjön, ibland som öns ende fånge, ibland som den ende som fick lämna sin cell. Han har hållits under förhållanden som Amnesty International och Europadomstolen upprepade gånger beskrivit som tortyr genom isolering. Han har inte frigivits. Han har inte upphört att vara politiskt betydelsefull. Från fängelsecellen har han skrivit miljontals ord politisk filosofi, förhandlat fram eldupphör efter eldupphör mellan PKK och den turkiska staten, omvandlat den ideologiska ramen i den kurdiska rörelse han grundade, från marxist-leninistisk väpnad kamp till något han kallar demokratisk konfederalism och förblivit — tjugofem år efter gripandet — den mest politiskt betydelsefulla gestalten för miljontals kurder i Turkiet, Syrien och bortom dem.
Innehållsförteckning
1. Del 1: Ömerli och formandet av en revolutionär
2. Del 2: Ankara och Abdullah Öcalans politiska formning
3. Del 3: PKK:s grundande — 27 november 1978
4. Del 4: Den väpnade kampen — 1984 och dess följder
5. Del 5: 1990-talet — krig, övergrepp och fredstrevare
6. Del 6: Gripandet — sveket i Nairobi
8. Del 8: Den intellektuella omvandlingen — demokratisk konfederalism
9. Del 9: Sambandet med Rojava — hans idéer i handling
10. Del 10: Arvet — Kurdistans fängslade sol
Del 1: Ömerli och formandet av en revolutionär
Abdullah Öcalan föddes den 4 april 1948 i byn Ömerli i Halfetidistriktet i Urfaprovinsen i sydöstra Turkiet. Han var det fjärde av sju barn i en fattig kurdisk bondefamilj. Fattigdomen var inte ovanlig; den kurdiska landsbygdsbefolkningen i sydöstra Turkiet levde under 1940-talet och 1950-talet i strukturell marginalisering som var ekonomisk, kulturell och politisk på samma gång. Kurdiska var förbjudet i skolor och offentligt liv. Kurdiska kulturuttryck undertrycktes. Regionens ekonomiska utveckling försummades systematiskt av en stat som såg det kurdiska höglandet som ett säkerhetsproblem snarare än ett samhälle som behövde investeringar.
Öcalan upplevde marginaliseringen direkt. Han var ett kurdiskt barn som måste utbildas på turkiska i ett skolsystem som behandlade hans språk och kultur som obefintliga. Han var begåvad nog att gå vidare genom utbildningssystemet och till sist studera vid universitet i Ankara. Men erfarenheten av utbildning inom en turkisknationalistisk ram som förnekade hans identitets existens och samtidigt lät honom möta de politiska idéer som till sist gav identiteten politisk form blev grundläggande för hans politiska utveckling.
Del 2: Ankara och Abdullah Öcalans politiska formning
Öcalan studerade vid Ankaras universitets statsvetenskapliga fakultet i slutet av 1960-talet. Han kom till Ankara under en osedvanlig politisk jäsningstid: den nya vänstern, studentradikalism och marxistisk och socialistisk politik som utmanade ordningen i västvärlden och särskilt i Turkiet. Han fördjupade sig i vänsterns studentpolitik, anslöt sig till olika kurdiska aktivistkretsar och började utveckla den särskilda politiska hållning som till sist skulle leda till PKK. Läsningen hörde till marxist-leninistisk politisk teori, men han tillämpade ramen på ett folk delat mellan fyra stater, förnekat erkännande av alla och präglat av ekonomisk och kulturell marginalisering.
Del 3: PKK:s grundande — 27 november 1978
Den 27 november 1978 grundade Abdullah Öcalan och en liten grupp kamrater formellt Kurdistans arbetarparti — Partiya Karkerën Kurdistanê, känt som PKK — i byn Fis (Ziyaret) i Diyarbakırprovinsen. Grundprogrammet var uttryckligen marxist-leninistiskt och krävde en självständig kurdisk stat genom väpnad kamp. Klassperspektivet gav PKK tillgång till samhällsgrupper som KDP och PUK inte hade nått — särskilt unga, fattiga stadskurder i turkiska städer och jordlösa bönder i sydöst. Militärkuppen i september 1980 slog sönder den turkiska vänstern och fängslade tusentals; Öcalan hade redan lämnat Turkiet och verkade från Syrien, där Assadregimen gav PKK en bas under de följande ett och ett halvt årtiondena.
Del 4: Den väpnade kampen — 1984 och dess följder
Den 15 augusti 1984 inledde PKK sitt väpnade uppror mot den turkiska staten genom samtidiga angrepp mot militära anläggningar i Eruh och Şemdinli i sydöstra Turkiet. Datumet markerar början på en väpnad konflikt som med perioder av eldupphör har pågått i över fyrtio år och dödat mer än 40 000 människor. PKK:s väpnade kampanj under 1980-talet riktades mot turkiska militär- och säkerhetsstyrkor, men också — kontroversiellt — mot kurdiska stamledare och byvakter som samarbetade med staten. Den turkiska staten svarade med väldiga militära operationer, tvångstömning av tusentals byar och statligt våld mot kurdiska civila som fördrev miljoner människor och drev massmigration till västra Turkiets städer.
Del 5: 1990-talet — krig, övergrepp och fredstrevare
1990-talet var den blodigaste perioden i konflikten mellan PKK och Turkiet. De turkiska säkerhetsstyrkornas upprorsbekämpning innefattade omfattande människorättsbrott — bybränningar, påtvingade försvinnanden och utomrättsliga avrättningar av kurdiska politiker och journalister. Uppskattningsvis tre miljoner kurder fördrevs från sydöstra Turkiet. Trots brutaliteten hade Öcalan redan börjat undersöka möjligheten till en politisk lösning. Han utlyste ensidiga eldupphör flera gånger på 1990-talet — 1993, 1995 och 1998 — och uppmanade varje gång staten att svara med politisk dialog. Den turkiska regeringen vägrade förhandla med en organisation den betecknade som terroristisk, och varje eldupphör bröt till sist samman.
Del 6: Gripandet — sveket i Nairobi
Abdullah Öcalan utvisades från Syrien i oktober 1998 under turkiskt tryck och inledde en flera månader lång odyssé genom Europa i sökandet efter politisk asyl. Han nekades inresa eller utvisades från Ryssland, Italien, Grekland och flera andra länder. I februari 1999 kom han till Kenya och bodde på den grekiska ambassaden i Nairobi. Den 15 februari 1999 grep turkiska underrättelseagenter med amerikanskt och israeliskt underrättelsestöd Öcalan på ambassaden, förde honom ombord på ett plan och överlämnade honom till turkisk fångenskap. Han fördes till Turkiet, ställdes inför statssäkerhetsdomstolen, dömdes för förräderi och väpnat uppror och fick dödsstraff den 29 juni 1999. Regeringen omvandlade dödsstraffet till livstids fängelse 2002. Sedan dess har han hållits på İmralı.
Del 7: İmralı — fängelseön
İmralı är en liten ö i Marmarasjön, omkring trettio kilometer sydväst om Istanbul. Sedan Öcalan kom 1999 har den fungerat som en särskild högsäkerhetsanstalt — under en stor del av tiden med Öcalan som ende fånge och under perioder som den ende som fick lämna cellen för veckans enda motionstimme. Förhållandena har utsatts för ihållande kritik från Amnesty International, Europarådet, Europadomstolen och FN:s kommitté mot tortyr. Tillgången till advokater har systematiskt begränsats. Under årslånga perioder har han varken fått advokatbesök eller någon kontakt alls med omvärlden. Ändå har han skrivit från cellen. De politiskfilosofiska volymerna från fängelset har smugglats ut, översatts och publicerats och format miljontals människors politiska tänkande.
Del 8: Den intellektuella omvandlingen — demokratisk konfederalism
Det mest anmärkningsvärda i Öcalans berättelse är inte åren av väpnad kamp utan den intellektuella omvandlingen i fängelset. Öcalan som greps 1999 var marxist-leninist och hade ägnat tjugo år åt att bygga en rörelse för en självständig kurdisk stat. Öcalan vars politiska filosofi växte fram från İmralı under följande årtionde hade övergett både marxism-leninismen och målet om en självständig stat till förmån för något han kallar demokratisk konfederalism — en icke-statlig politisk teori delvis hämtad ur den amerikanske anarkistiske tänkaren Murray Bookchins verk. Den föreslår politisk organisering genom direktdemokrati på gräsrotsnivå, med lokala kommuner och råd som verkar över befintliga statsgränser utan att försöka ersätta dem med en ny kurdisk stat. Den är uttryckligen feministisk — kvinnors frigörelse är det centrala revolutionära projektet. Den är uttryckligen ekologisk. Och den avvisar nationalstatsmodellen som organisationsform lämpad för det tjugoförsta århundradet.
Del 9: Sambandet med Rojava — hans idéer i handling
Demokratisk konfederalism fick sitt mest dramatiska praktiska uttryck i norra Syriens kantoner — Rojava — efter Assadregimens maktsammanbrott där 2012. Norra Syriens kurdiska politiska krafter, organiserade genom Demokratiska unionspartiet (PYD) och dess väpnade gren YPG, tillämpade Öcalans idéer i förvaltningen av de övervägande kurdiska kantonerna. Rojavaexperimentet — med lokala råd, obligatoriskt delat ordförandeskap för kvinnor och män, kvinnliga militära styrkor och multietniska styresstrukturer — väckte osedvanlig internationell uppmärksamhet. YPG blev USA:s främsta partner i den militära kampanjen mot Islamiska staten i Syrien från 2014 — en strategisk allians som skapade paradoxen att USA samtidigt stödde Öcalans politiska experiment i Syrien och betecknade PKK som terroristorganisation i Turkiet.
Del 10: Arvet — Kurdistans fängslade sol
Bedömningen av Abdullah Öcalans arv är djupt delad. För miljontals kurder — särskilt i Turkiet, Syrien och den kurdiska diasporan — är han hjälte: mannen som gav Turkiets kurder politiskt medvetande, byggde en rörelse som till sist tvingade staten att erkänna en kurdisk fråga och vars politiska filosofi ger ett inspirerande alternativ till den nationalistiska statsmodellen. För andra — däribland många offer för PKK:s våld och internationella bedömare som fokuserar på konfliktens dödstal — är arvet oskiljaktigt från fyrtio års väpnad konflikts våld och lidande. Det obestridliga är betydelsen. I början av det tjugoförsta århundradet är han den levande kurdiska gestalt som har störst politisk betydelse — och han har suttit i fängelse i ett kvarts sekel.
Tidslinje över viktiga händelser
Tidigt liv och politiskt uppvaknande (1948–1978)
4 april 1948 — En anspråkslös början: Föds i byn Ömerli i distriktet Halfeti i Turkiets Urfaprovins. Uppväxten i en fattig jordbruksregion formade starkt den tidiga världsbilden och förståelsen för den kurdiska befolkningens samhälleliga och ekonomiska svårigheter.
Slutet av 1960-talet — Ankara som smältdegel: Under statsvetenskapliga studier vid Ankaras universitet fördjupade sig Öcalan i Turkiets livaktiga och ofta oroliga vänsterinriktade studentrörelser. Här började han förena marxist-leninistisk ideologi med kurdisk nationell identitet och lämnade den turkiska huvudfårans vänster för en särskilt kurdisk revolutionär politik.
27 november 1978 — PKK grundas: I Licedistriktet i Diyarbakırprovinsen grundade Öcalan och en liten grupp studentaktivister officiellt Kurdistans arbetarparti (PKK). Det första kompromisslösa målet var en självständig socialistisk kurdisk stat över de traditionella kurdiska regionerna i Turkiet, Syrien, Irak och Iran.
Väpnad konflikt och regional exil (1980–1998)
September 1980 — Kuppen och flytten: Efter en brutal militärkupp i Turkiet som ledde till hårt förtryck av vänstern och kurdiska aktivister tvingades Öcalan och PKK-ledningen fly. De grundade träningsläger i Bekaadalen (då under syrisk kontroll) och använde geopolitiska rivaliteter för en trygg tillflykt.
15 augusti 1984 — Upproret börjar: PKK genomförde de första stora samordnade angreppen mot turkiska statliga styrkor, vilket markerade den officiella början på en långvarig och blodig väpnad konflikt. Upproret skulle prägla turkisk politik i årtionden och leda till tiotusentals offer och miljoner fördrivna.
1993, 1995, 1998 — Den avstannade fredsprocessen: Öcalan insåg det militära dödläget och utlyste en rad ensidiga eldupphör, ett tecken på skiftet från full självständighet till politisk autonomi och kulturella rättigheter inom Turkiet. Men staten vägrade konsekvent förhandla, såg PKK strikt som terroristorganisation och valde militära lösningar.
Sökandet efter asyl och gripandet (1998–2002)
Oktober 1998 — Utkastad ur Syrien: Under väldig militär press och hot om krig från Turkiet utvisade Syrien Öcalan. Det utlöste ett desperat sökande efter politisk asyl i månader. Han reste mellan Ryssland, Italien och Grekland och skapade diplomatiska kriser var han än kom, när europeiska länder tvekade att ge skydd under tryck från Turkiet och Nato.
15 februari 1999 — Gripandet i Kenya: I en dramatisk operation med underrättelsesamarbete mellan Turkiet, USA och enligt uppgift Israel greps Öcalan av turkiska agenter på väg till flygplatsen i Nairobi i Kenya. Gripandet utlöste omfattande, ibland våldsamma kurdiska protester över hela världen.
29 juni 1999 — Rättegången: Under en rättegång med hög säkerhet på fängelseön İmralı dömdes Öcalan för förräderi och väpnat uppror och fick dödsstraff.
2002 — Ett skonat liv: Som en stor vändpunkt avskaffade Turkiet dödsstraffet i arbetet för att uppfylla människorättskraven för EU-medlemskap. Öcalans straff omvandlades därefter till skärpt livstids fängelse utan möjlighet till villkorlig frigivning.
Ideologisk utveckling och Rojavaexperimentet (2002–nutid)
2002–nutid — Filosofen på İmralı: I nästan fullständig isolering på İmralı genomgick Öcalan en djup ideologisk omvandling. Starkt påverkad av den amerikanske anarkistiske tänkaren Murray Bookchins verk övergav han marxist-leninistiskt statsbyggande. I stället utvecklade han teorin ”demokratisk konfederalism”, en modell grundad på gräsrotsdemokrati, radikal feminism, miljötänkande och avvisande av den traditionella nationalstaten.
2012 — Teori möter praktik i Rojava: Mitt i Syriens inbördeskrigs kaos grundade syriska kurder som anslöt sig till Öcalans ideologi (främst PYD och dess väpnade gren YPG) en autonom zon i norra Syrien.
Referenser
1. Öcalan, Abdullah. Demokratisk konfederalism. Transmedia Publishing, 2011.
2. Öcalan, Abdullah. Färdplanen till förhandlingar. International Initiative Edition, 2012.
3. Gunter, Michael M. Kurdernas uppgång. Palgrave Macmillan, 2008.
4. Romano, David. Den kurdiska nationalistiska rörelsen. Cambridge University Press, 2006.
5. McDowall, David. En modern historia om kurderna. I.B. Tauris, 1996.
6. Jwaideh, Wadie. Den kurdiska nationalrörelsen. Syracuse University Press, 2006.
7. White, Paul J. Primitiva rebeller eller revolutionära moderniserare? Zed Books, 2000.
8. Knapp, Michael, Flach, Anja och Ayboga, Ercan. Revolution i Rojava. Pluto Press, 2016.
Vanliga frågor
Vem är Abdullah Öcalan?
Abdullah Öcalan (född 1948) är grundare av Kurdistans arbetarparti (PKK), som inledde ett väpnat uppror mot Turkiet 1984 som pågått i över fyrtio år och dödat mer än 40 000 människor. Han greps av turkisk underrättelsetjänst 1999 och har sedan dess suttit fängslad på İmralı. I fängelset utvecklade han demokratisk konfederalism — en icke-statlig politisk filosofi som tillämpats i de kurdiska regionerna i norra Syrien (Rojava) och förblir PKK:s och närstående rörelsers vägledande ideologi.
Vad är demokratisk konfederalism?
Demokratisk konfederalism är en politisk teori utvecklad av Öcalan i fängelset, delvis påverkad av den amerikanske anarkisten Murray Bookchin. Den föreslår direktdemokrati på gräsrotsnivå genom lokala kommuner och råd som verkar över befintliga statsgränser utan att söka grunda en ny kurdisk stat. Den är uttryckligen feministisk — kvinnors frigörelse ses som central — och uttryckligen ekologisk. Den innebär ett grundläggande brott med den marxist-leninistiska väpnade kampens ram som PKK grundades inom.
Vilket är sambandet med Rojava?
Efter Assadregimens maktsammanbrott i norra Syrien från 2012 grundade kurdiska politiska krafter knutna till Öcalans idéer självstyrande kantoner i Rojava (norra Syrien). Kantonerna tillämpade demokratisk konfederalism — med obligatoriskt delat ordförandeskap för kvinnor och män, kvinnliga väpnade styrkor och multietniskt styre. YPG, kantonens militär, blev USA:s främsta partner mot ISIS i Syrien från 2014 och skapade paradoxen att USA stödde Öcalans politiska experiment medan Turkiet betecknade PKK som terroristiskt.