Al-Afdal efterträdde Abu’l-Fida 1331. Hans årtionde vid makten slutade med förflyttning till Damaskus och direkt mamlukisk förvaltning.

Stort vattenhjul av trä vid Orontes i Hama, med träd längs stränderna och vatten över ett lågt dämme
Hama, Bernard Gagnon, 2 april 2010. Modern flodmiljö; ingen anläggning identifierad som beställd av Al-Afdal. © Bernard Gagnon · Wikimedia Commons · CC BY-SA 3.0.

Arv efter en tidigare återinsättning

Al-Afdal var son till härskaren, historikern och geografen Abu’l-Fida. Sato daterar tronföljden 732 AH/1331 och beskriver ett årtionde före exilen. Studien anger också avbrott i ayyubidisk förvaltning 1299 och återinsättning 1310. [1] Han ärvde ett återupprättat lokalt härskarhus, inte ett oförändrat självständigt rike sedan Saladin. Familjehistoria och växlande förvaltningsämbeten behöver skiljas åt.

Kungliga titlar inom mamlukiskt beskydd

Özaydın förbinder Abu’l-Fida med Saladins brorson Taqi al-Din Umar. Han skiljer utnämning 1310, erkännande som malik 1312 och tillstånd för sultantitel 1320. [2] Mantran anger att Al-Afdal också använde sultan. [3] Titlarna uttryckte privilegierad ställning gentemot mamlukernas hov. De måste läsas med utnämning och avsättning, utan att göras till bevis på fullständig självständighet.

Medling och konflikt i en lokalhistoria

Al-Sabunis Hama-historia från tidigt 1900-tal beskriver först Al-Afdal som faderns efterföljare. Han tillskrivs medling mellan Egyptens sultan och den arabiske emiren Muhanna. Sedan anklagas han för förtryck: instängning av Tahir ibn Qarnas till döds och förstörda fruktträd. [4] Det är en bestämd historisk berättelse med moraliskt omdöme. Anklagelserna förblir källans, utan påhittade motiv eller säker psykologisk karaktärsbild.

Damaskus och det lokala kungadömets slut

Satos not 18 anger exil till Damaskus och död där 742 AH/1341. [1] Al-Sabuni placerar avsättningen samma hijraår, beskriver Tuquztamurs tillträde och kroppens återförande för gravläggning vid fadern. Han markerar nya titlar: efterträdare var ståthållare eller ställföreträdare, inte kungar. [4] Detta ärftliga kungadöme upphörde; stadens förvaltning fortsatte.

Staden efter dynastin

Mantran placerar Hama vid Orontes och vägen Aleppo–Damaskus, med bevattning och jordbruk som ekonomisk grund. Han följer mamlukiska ståthållare och senare återuppbyggda vattenhjul och kanaler. [3] En härskares fall innebär inte att invånare och institutioner försvinner. Abu’l-Fidas böcker hör också till faderns karriär, inte automatiskt sonens bedrifter. Al-Afdal belyser en bestämd tronföljd och förvaltningsövergång.

Källor och vidare läsning

  1. Tsugitaka Sato, Iqtaʿ Policy of Sultan Baybars I, Orient 22(1986), pp.85–104; provincial administration pp.86–87 and note 18, p.98.
  2. Abdülkerim Özaydın, Ebü’l-Fidâ, TDV İslâm Ansiklopedisi 10(1994), pp.320–321; family, appointments and titles.
  3. Robert Mantran, Hama, TDV İslâm Ansiklopedisi 15(1997); Ayyubid and Mamluk government, urban setting and irrigation.
  4. Ahmad ibn Ibrahim al-Sabuni, Tarikh Hama, chapter: Hama in the Muslim Period; 732 and 742 AH entries, Hindawi public-domain edition.
  5. Bernard Gagnon, Noria in Hama 01, 2 April 2010; Wikimedia Commons, CC BY-SA 3.0; author’s tilt-corrected version.