Även kallad Taqi al-Din styrde han Hama 1178–1191. Ämbetet i Egypten, Hattin och sista östfälttåget visar en större verksamhet än en enda stad.

Stort vattenhjul av trä vid murverk på Orontes i Hama, med låg damm, gröna stränder och avlägsna byggnader
Noria vid Orontes, Bernard Gagnon, 2 april 2010. Modern bild av flodmiljön; inget belägg för att Umar byggde just detta hjul. © Bernard Gagnon · Wikimedia Commons · CC BY-SA 3.0. Author’s tilt-corrected photograph reused at web resolution without further creative changes.

Samma man med flera namn

Al-Malik al-Muzaffar Umar och Taqi al-Din Umar är samme furste. Fadern Nur al-Dawla Shahanshah var Saladins bror. Can identifierar Farrukh Shah som Umars bror, inte kusin. [1] Hartmann anger födelse 1139 och tilldelning av Hama med omgivning 1178. [2] Släktskapet skiljer honom från senare härskare med samma titel.

Egyptiskt ämbete och återkallande

Can daterar utnämningen i Egypten till december 1183 och återkallandet till 1186. Uppgiften omfattade tillsyn över Saladins son al-Afdal, men de grälade. Efter förlusten övervägde Umar Nordafrika; Saladin övertalade honom att avstå och tilldelade bland annat Manbij, Maarrat al-Numan och Mayyafariqin. [1] Ämbeten och förhandlingar ändrades; det var ingen oavbruten vistelse i Hama.

Hattin och 1187

Can beskriver förberedelser i norr och vapenvila med Antiochia före anslutningen till armén. Vid Hattin ledde Umar högra flygeln; därefter följer studien Tibnin och operationerna efter segern. [1] Namngivna uppgifter förklarar bidraget bättre än alla Saladins erövringar. Ett flygelkommando gör inte varje senare seger till egen prestation.

Östfälttåg och död

Hartmann är försiktig: Saladin krävde trupper i tid och varnade för oro i Diyarbakir; avsiktlig expansion mot instruktionerna är osäker. Umar ryckte mot Akhlat och Manzikert. Han dog under belägringsfälttåget den 10 oktober 1191; kroppen fördes till Hama. Trupperna erkände sonen al-Mansur Muhammad. [2] Döden hör till östfälttåget, inte Jerusalem eller Acre.

En avbruten dynasti

Mantran beskriver direkt mamlukisk förvaltning 1298–1299 och Abu al-Fidas utnämning 1310. [3] Özaydın identifierar honom som ättling och daterar döden till 26 oktober 1331. [4] Mantran behandlar därefter sonens styre och avsättning. [3] 1178 till 1341 är 163 år, inte 350 eller oavbrutet styre. 1341 är inte Abu al-Fidas dödsår.

Namngiven lärdom och stöd

Hartmann tar upp poesi, lärdomsstöd och madrasastiftelser i Egypten och Syrien. [2] Abu al-Fidas senare historiska och geografiska arbeten tillhör ett annat liv, beskrivet av Özaydın. [4] Släktskap bevisar inte att grundaren skapade ett program bakom alla senare prestationer. Biografierna visar både kontinuitet och ändrade institutioner och beskyddare.

Källor och vidare läsning

  1. Hakan Can, An Ayyubid Prince Against the Crusaders: Al-Malik al-Muzaffar Taqi al-Din Umar, NEU Islamic Research Center Journal 10.2 (2024), pp. 863, 872–874. DOI: 10.32955/neu.istem.2024.10.2.18.
  2. Angelika Hartmann, el-Melikü’l-Muzaffer, TDV İslâm Ansiklopedisi (2004); Hama, the final expedition and patronage.
  3. Robert Mantran, Hama, TDV İslâm Ansiklopedisi (1997); the late Ayyubid and Mamluk succession.
  4. Abdülkerim Özaydın, Ebü’l-Fidâ, TDV İslâm Ansiklopedisi 10 (1994), pp. 320–321; descent, appointment and death.
  5. Bernard Gagnon, Noria in Hama 01, 2 April 2010; Wikimedia Commons, CC BY-SA 3.0.