Inledning
Esfandiyar är den osårbare prinsen i Shahnameh, de iranska folkens stora Kungabok, och hjälten i dess andra stora tragedi om fäder och söner. Som Irans kronprins och den främste försvararen av Zarathustras nya tro fick han en kropp som stod emot varje vapen, så att inget svärd eller spjut kunde skada honom. Trots sin oövervinnlighet var han ändå dömd att dö i en duell han aldrig önskade utkämpa, mot den åldrade hjälten Rostam.
Hans berättelse speglar eposets andra stora sorg, Sohrabs död. Där den berättelsen handlade om en far som dödade sin okände son handlar denna om en gammal hjälte som tvingas döda en ung prins han beundrar och om en kung som sänder sin egen son i döden för att behålla en krona han lovat att ge bort. Som läsare har sagt i tusen år är det en tragedi om plikt mot samvete snarare än gott mot ont.
I hela den iranska kulturvärld som kurderna är en del av är Esfandiyar ihågkommen som trons fulländade riddare, hjälten med kroppen av brons, mannen vars kropp var osårbar men som fångades i en snara av lydnad och ambition som ingen rustning kunde avvärja. Hans enda svaga punkt, ögonen, och den märkliga pil som fann dem har gjort hans fall till ett av eposets mest gripande.
Innehåll
Två hjältar som inte borde strida
Debatter och missuppfattningar
Vem är Esfandiyar?
Esfandiyar är en legendarisk iransk prins i Shahnameh, son till kung Goshtasp och den store försvararen av Zarathustras religion. Han får en kropp som är osårbar för alla vapen och utför hjältedåd, däribland en berömd följd av sju stordåd för att befria sina tillfångatagna systrar. Men när hans far upprepade gånger undanhåller honom den utlovade tronen och till slut befaller honom att föra hjälten Rostam till hovet i kedjor tvingas Esfandiyar in i en dödlig duell och dödas av en pil mot sin enda sårbara punkt, ögonen.
Viktiga punkter
Esfandiyar är Shahnamehs osårbare prins.
Han var son till kung Goshtasp och försvarare av Zarathustras tro.
En välsignelse gjorde hans kropp osårbar för vapen, med undantag för ögonen.
Han utförde sju stordåd för att rädda sina tillfångatagna systrar.
Hans far sände honom till en dödlig duell med Rostam för att slippa lämna ifrån sig kronan.
Rostam dödade honom med en tamariskpil mot ögonen, vars hemlighet Simurgh avslöjade.
Snabbfakta
Namn: Esfandiyar (även Esfandiar, Isfandiyar); ruyin-tan, ”den med kroppen av brons”
Roll: Irans kronprins, son till kung Goshtasp; den zoroastriska trons försvarare
Far: Goshtasp, profeten Zarathustras kunglige beskyddare
Känd för: Sin osårbara kropp och sina sju stordåd (Haft Khan)
Osårbarhet: En gåva från Zarathustra; kroppen stod emot vapen, utom ögonen
Stordåd: Befriade sina systrar från Arjasp; intog Bronsfästningen
Undergång: En påtvingad duell med hjälten Rostam, beordrad av hans egen far
Dödad av: En tamariskpil med dubbel spets som sköts i hans ögon
Son: Bahman, anförtrodd åt Rostam och senare kung av Iran
Belägg: Avesta och pahlavitexter; utförligast i Ferdousis Shahnameh
Trons osårbare förkämpe
Esfandiyar var son till kung Goshtasp, just den härskare som i eposet blev kunglig beskyddare åt profeten Zarathustra och gjorde den nya tron till Irans religion. Esfandiyar var dess svärd: en helig och tapper krigare som försvarade tron mot dess fiender och förde den till fjärran länder, förebilden för den zoroastriske riddaren. Som belöning för hans hängivenhet gav profeten honom, berättar traditionen, en enastående gåva.
Genom profetens välsignelse blev hans kropp ruyin-tan, av brons och osårbar, så att ingen klinga eller spets kunde tränga igenom den. Men en del lämnades oskyddad: ögonen, sätet för syn och sanning. Och över gåvan vilade en skugga: det sades att den som utgöt Esfandiyars blod skulle förbannas, förföljas av olycka och möta en tidig och grym död. Till kroppen var prinsen nästan omöjlig att döda, men hans berättelse skulle visa att ingen rustning skyddar mot pliktens och ambitionens snaror.
De sju stordåden
Goshtasp hade lovat sin son Irans tron om han försvarade riket, och Esfandiyar gjorde det med ära, bara för att finna att kronan ständigt hölls undan och en ny uppgift alltid ställdes. Den största av dessa var ett räddningsuppdrag: den turanske kungen Arjasp hade angripit Iran och fört bort Esfandiyars två systrar i fångenskap, och prinsen gav sig av för att befria dem längs den farligaste av alla vägar.
På den vägen utförde han sina sju stordåd, Haft Khan, en följd av prövningar som medvetet speglar Rostams egna sju stordåd. Han dräpte vidunderliga vargar och lejon, dödade en giftig drake, motstod och förgjorde en svekfull trollkvinna, besegrade en väldig fågel, överlevde en dödlig snöstorm och korsade en livsfarlig ödemark. Till slut stormade han Bronsfästningen, det fäste som kallades Ruyin Dezh, dräpte Arjasp och förde sina systrar hem och visade sig därmed jämbördig med varje hjälte i eposet.
Den ödesdigra befallningen
Ändå gavs tronen fortfarande inte till honom. Goshtasp sökte ännu en omöjlig uppgift, eller ville kanske röja sin alltför mäktige son ur vägen, och gav den order som skulle förgöra dem båda: Esfandiyar skulle bege sig till Zabol, den store hjälten Rostams hem, och föra denne åldrade iranske förkämpe till hovet, bunden i kedjor och förödmjukad som en brottsling. Det var en djupt vanhedrande befallning, för Rostam hade tjänat Iran troget i generationer och förtjänade all ära, inte skam.
Esfandiyar såg fällan tydligt. Han visste att det var skamligt och orätt att binda Rostam och att den gamle hjälten aldrig skulle underkasta sig det; han anade att uppdraget kunde bli hans död. Men han var fångad mellan samvetet och två egna starka kedjor: plikten att lyda sin far och kung och längtan efter kronan som lydnaden till slut kunde vinna. Mot sitt eget hjärtas varningar valde han lydnaden och red mot sitt öde.
Två hjältar som inte borde strida
I Zabol tog Rostam emot prinsen med all heder, dukade till fest och erbjöd vänskap och respekt. Han bad Esfandiyar att inte kräva det enda han inte kunde ge, för att föras i kedjor skulle fläcka ett helt liv av trogen tjänst på ett outhärdligt sätt. Han erbjöd allt annat: sin lojalitet, sina skatter, sin tjänst, allt utom sin ära. Men Esfandiyar, bunden av sin fars befallning, kunde inte nöja sig med mindre än kedjorna, och så drevs två män som beundrade varandra och där ingen önskade strida till kamp.
Deras duell är en av eposets sorgligaste, eftersom den ställer den gamla hjältevärlden mot den nya. När de stred avvärjde Esfandiyars osårbara kropp varje slag, medan hans egna diamantspetsade pilar trängde genom Rostams försvar och sårade den store hjälten och hans häst Rakhsh svårt. Vid dagens slut drog sig Rostam, blödande och besegrad som aldrig förr, tillbaka från fältet i visshet om att han inte kunde segra med vanlig styrka och att han utan någon annan lösning stod inför antingen döden eller kedjornas outhärdliga skam.
Simurgh och tamariskpilen
Den natten vände sig Rostam i förtvivlan till sin far Zal, som hade uppfostrats i vildmarken av den visa fågeln Simurgh och nu kallade på henne genom att bränna en av fjädrarna hon för länge sedan hade gett deras familj. Simurgh kom och slöt med sin läkekonst Rostams och Rakhshs sår så att båda återhämtade sig. Sedan berättade hon för hjälten den enda hårda sanning som kunde rädda honom.
Esfandiyar kunde inte dödas av något vanligt vapen, sade hon, men i ögonen, hans enda oskyddade ställe, var han dödlig. Vid vattnet växte ett tamariskträd, och av dess gren måste Rostam tillverka en särskild pil med dubbel spets och rikta den mot prinsens ögon. Men hon varnade honom för priset: den gamla förbannelsen innebar att den som dödade Esfandiyar själv var dömd till en tidig och sorglig död. Rostam tog emot kunskapen med tungt hjärta, för han visste att han för att rädda sig själv måste förgöra en ädel prins och dra fördärv över sitt eget huvud.
Esfandiyars död
På morgonen återvände Rostam till fältet, men först vädjade han en sista gång till Esfandiyar och bad honom att vända om, överge det vanhedrande uppdraget och välja vänskap framför sin fars grymma befallning. Han blottade hela sakens sorg: att detta var en strid ingen av dem borde utkämpa. Men Esfandiyar vek inte; han var bunden till sin fars ord och till kronan han ännu hoppades vinna och krävde åter kedjorna. Ingen annan väg återstod än den fruktansvärda.
Rostam lade tamariskpilen på bågen, bad en bön och sköt den i prinsens ögon. Esfandiyar, den osårbare med kroppen av brons, föll till slut. Döende förbannade han inte hjälten som hade fällt honom; i stället förlät han Rostam och utpekade den verklige upphovsmannen till sin död: hans egen far Goshtasp, vars högmod och brutna löften hade sänt honom mot detta slut. Med sitt sista andetag anförtrodde han sin unge son Bahman åt Rostams omsorg och bad den gamle hjälten att uppfostra pojken väl, och Rostam svor gråtande att uppfylla önskan.
Förbannelsens fullbordan
Domen över Esfandiyars baneman slumrade inte. Inte långt därefter mötte Rostam själv en förrädisk död, sviken och dödad genom en svartsjuk halvbrors ränker, så att förbannelsen över prinsen med kroppen av brons fullbordades på den störste av alla hjältar. Och hjulet vände vidare: Esfandiyars son Bahman, uppfostrad i Iran, blev med tiden dess kung och vände sig i vissa versioner mot Rostams ätt för att hämnas sin far. Dödandet av Esfandiyar, liksom dödandet av Sohrab, släppte lös en sorg som fortsatte i generationer.
Symbolik
Esfandiyar är den yttersta bilden av styrka som störtas genom sin enda brist. Osårbar till kroppen förgörs han genom ögonen, själva organet för syn och insikt, som om eposet sade att mannen som inte kunde såras utifrån var blind för fällan som slöt sig kring honom inifrån. Hans oövervinnliga rustning kunde inte skydda honom från den egna lydnaden, från en fars ambition eller från ödets verkningar.
Framför allt är hans berättelse en betraktelse över konflikten mellan plikt och samvete. Esfandiyar är ingen skurk; han är en god man som vet att ordern han fått är orätt och ändå lyder den, delvis av lojalitet och delvis av begär efter kronan. Genom honom ställer Shahnameh en av sina svåraste frågor: om lydnad kan ursäkta en orätt handling. Svaret blir en tragedi: prinsen förblir sin far trogen och mister livet, med äran för alltid fångad mellan befallningen han följde och samvetet han tystade.
Esfandiyar och kurderna
Som en av Shahnamehs centrala hjältar tillhör Esfandiyar alla de iranska folkens gemensamma mytiska arv, däribland kurdernas. Hans berättelse är förbunden med det djupa iranska och zoroastriska förflutna som även den kurdiska traditionen vuxit ur: samma värld av hjältefärder och Haft Khan, av helig eld och profetisk välsignelse, som ligger under så många av de legender kurderna håller kära.
Som alltid med Shahnameh vore det fel att göra anspråk på Esfandiyar som enbart kurdisk. Han är det gemensamma arvet för en hel familj av iranska folk, perser, kurder och andra, och kurderna kan med rätta räkna denne prins med kroppen av brons och hans tragedi till sin vidare världs legender utan att göra honom enbart till sin. Hans berättelse är deras liksom den tillhör alla som blickar tillbaka mot den forntida iranska gryningen.
Debatter och missuppfattningar
Dödade Esfandiyar verkligen Simurgh? Det är en berömd gåta. I sina sju stordåd dräper Esfandiyar en väldig fågel som kallas Simurgh, men det är också Simurgh som läker Rostam och avslöjar hur Esfandiyar kan dödas. Traditionen tycks rymma två olika fåglar med samma namn: en vidunderlig rovlysten Simurgh som prinsen förgjorde och den visa, välvilliga Simurgh som uppfostrade Zal och skyddade Rostams ätt. De bör inte förväxlas; den gudomliga fågeln i Rostams familj är inte det odjur som Esfandiyar dräpte.
Är Esfandiyar en iransk Akilles? Forskare har länge uppmärksammat likheten: liksom Akilles är han nästan osårbar utom på ett ställe, ovillig att strida och indragen i en dödlig kamp. Somliga har till och med jämfört Goshtasp med Agamemnon och Rostam med Hektor. Om dessa likheter kommer från ett gemensamt forntida indoeuropeiskt arv eller från senare kulturkontakter är omdiskuterat, och frågan lämnas bäst öppen; klart är att motivet med den osårbare hjälten med en enda dödlig svaghet är mycket gammalt och vida spritt.
Är berättelsen persisk eller kurdisk? Liksom hela Shahnameh är berättelsen om Esfandiyar ett gemensamt arv för de iranska folken, berättad av perser, kurder och deras grannar. Kurderna räknar med rätta dess hjältar och motiv till sina egna, men prinsen tillhör ingen enskild nation; han förstås bäst som en skatt som delas av hela den iranska kulturvärlden.
Närliggande ämnen
Rostam: den store hjälten som motvilligt dödade Esfandiyar
Sohrab: Rostams son, hjälten i eposets andra stora tragedi
Simurgh: den visa fågeln som läkte Rostam och avslöjade den dödliga pilen
Zal: Rostams far, uppfostrad av Simurgh, som kallade på hennes hjälp
Zarathustra: profeten vars välsignelse gjorde Esfandiyar osårbar
Kay Khosrow: den rättvise kungen i tiden före Esfandiyars generation
Vanliga frågor
Vem är Esfandiyar?
Esfandiyar är Shahnamehs osårbare prins, son till kung Goshtasp och försvarare av Zarathustras tro. Hans kropp stod emot alla vapen utom vid ögonen, och han dog i en påtvingad duell med hjälten Rostam.
Hur blev Esfandiyar osårbar?
Genom en välsignelse av profeten Zarathustra, vars tro han försvarade, blev hans kropp av brons och stod emot varje vapen. Bara ögonen lämnades oskyddade, och där kunde han skadas.
Vilka var Esfandiyars sju stordåd?
Det var en följd av prövningar, som speglade Rostams egna, under färden för att befria hans tillfångatagna systrar: att dräpa vargar, lejon, en drake och en väldig fågel, besegra en trollkvinna och överleva en snöstorm och en öken innan han intog Bronsfästningen.
Varför stred Esfandiyar mot Rostam?
Hans far Goshtasp ville inte ge upp den tron han lovat bort och befallde Esfandiyar att föra hjälten Rostam till hovet i kedjor. Rostam vägrade acceptera sådan vanära, och Esfandiyar, bunden av sin fars befallning, tvingades in i duellen.
Hur dödades den osårbare Esfandiyar?
På Simurghs inrådan gjorde Rostam en pil med dubbel spets av en tamariskgren och sköt den i Esfandiyars ögon, hans enda sårbara punkt. Det var det enda vapen som kunde skada honom.
Vad hände med Rostam efteråt?
Den gamla förbannelsen sade att Esfandiyars baneman var dömd. Inte långt därefter dog Rostam själv genom förräderi, och Esfandiyars son Bahman, som Rostam hade uppfostrat, blev senare kung av Iran.
Referenser och vidare läsning
Esfandiar (kayanidisk prins) – Encyclopaedia Iranica
Berättelsen om Rostam och Esfandiyar – GatherTales
Esfandiyars sju stordåd – Arashk Azizi