Inledning
När det abbasidiska kalifatet försvagades under det tionde århundradet frambringade de kurdiska högländerna, som hade stått emot imperiernas kontroll i århundraden, till slut något nytt: kurdiska stater. För första gången under den islamiska tiden grundade kurdiska dynastiska familjer – aishaniderna, hasanwayhiderna och annaziderna – självstyrande furstendömen i Zagrosbergen och gränsområdet mellan Iran och Irak. Det rörde sig inte om stamhövdingadömen; det var organiserade stater med befästa huvudstäder, stående arméer, diplomatiska nätverk och den förvaltningsapparat som krävdes för att styra territorier som sträckte sig över hundratals kilometer.
Dessa dynastiers militärhistoria berättar om kurdiska ledare som stred på flera fronter: mot den persiska buyidiska dynastin som gjorde anspråk på överhöghet över regionen, mot rivaliserande kurdiska dynastier som tävlade om samma territorium och slutligen mot de seljukiska turkfolken, vars expansion västerut skulle svepa bort hela det system av kurdiska, persiska och arabiska furstendömen som hade vuxit fram ur abbasidernas försvagning.
Innehåll
Aishaniderna: Den första kurdiska dynastin (912–961)
Hasanwayhidernas uppgång (959–1015)
Badr ibn Hasanwayh: Den kurdiska maktens guldålder
Annaziderna: Gränskrigare vid gränsen mellan Iran och Irak (990–1117)
Den seljukiska stormen och slutet för det kurdiska självstyret
Viktiga händelser och tidslinje
Aishaniderna: Den första kurdiska dynastin (912–961)
Aishaniderna (även skrivet Ishania) var den tidigaste kurdiska dynastin som upprättade självstyre under den abbasidiska perioden. Från sin bas i centrala Zagros tog deras emirer Ghanim och Windad – söner till en hövding vid namn Ahmad – kontroll över distrikten Dinawar, Hamadan och Nahavand och ryckte dem från det försvagade abbasidiska kalifatet. I ungefär femtio år styrde de detta område självständigt, upprätthöll en kurdisk stamarmé och stod emot centralmaktens försök att återta kontrollen.
Aishaniderna föll till slut genom en kombination av buyidiskt militärt tryck och rivaliserande kurdiska ambitioner. Nästa generation aishanidiska emirer kunde inte behålla kontrollen: Ghanims son Dizam besegrades av buyidiska arméer, medan Windads son Abd al-Wahhab tillfångatogs av en rivaliserande kurdisk grupp och överlämnades till Hasanwayh ibn Husayn – grundaren av den dynasti som skulle ersätta dem. Aishanidernas fall visar ett återkommande tema i den kurdiska politiska historien: dynastisk splittring och inomkurdisk rivalitet som ger yttre makter möjligheter.
Hasanwayhidernas uppgång (959–1015)
Hasanwayhiderna var en tolvshiamuslimsk kurdisk dynasti med ursprung i stamförbundet Barzikani. Deras grundare, Hasanwayh ibn Husayn, tog kontroll över centrala Zagros efter att ha besegrat aishaniderna och byggde upp ett furstendöme som sträckte sig från Dinawar till Hamadan och Nahavand. Från sitt befästa bergsfäste i Sarmaj nära Bisotun – nära den stora akemenidiska klippreliefen – styrde Hasanwayh ett nätverk av kurdiska fästningar, stamallianser och handelsvägar som förband buyidernas iranska kärnland med Mesopotamiens slätter.
Hasanwayhs militära karriär präglades av hans förhållande till den buyidiska dynastin. Han stödde buyiderna mot samaniderna och fick därigenom politiskt inflytande, men kämpade också häftigt för att behålla sitt självstyre. År 970 försökte den buyidiske guvernören i Hamadan, Sahlan ibn Musafir, tvinga Hasanwayh till lydnad. Hasanwayh mötte honom med våld och segrade – och slog därmed fast principen att hasanwayhiderna var allierade, inte undersåtar. En senare kompromiss garanterade hans självstyre i utbyte mot en årlig tribut på 50 000 dinarer – en väldig summa som visade både det kurdiska furstendömets rikedom och buyidernas oförmåga att införa direkt kontroll.
Badr ibn Hasanwayh: Den kurdiska maktens guldålder
Hasanwayhidernas guldålder inföll under Badr ibn Hasanwayh, som regerade från 979 till 1014. Badr kom till makten genom buyidiskt ingripande – efter Hasanwayhs död utnyttjade den buyidiske härskaren Adud al-Dawla ett tronföljdskrig mellan Hasanwayhs söner, avrättade de flesta av Hasanwayhs arvingar och tillsatte Badr som klienthärskare. Men när Adud al-Dawla dog 983 behöll Badr sin ställning och styrde i praktiken utan utmanare under de följande trettio åren.
Samtida krönikörer beskrev Badr som en av sin tids mest dugliga härskare. Han utvidgade hasanwayhidernas territorium till att omfatta Shapur-Khwast, Borujerd, Ahwaz, Ilam, Kermanshah och Hulwan. Han byggde moskéer, madrasor och marknader – däribland ett lönsamt handelscentrum i Hamadan. Han gav skydd åt både sunnitiska och shiitiska lärda, betalade pensioner till familjerna till pilgrimer som dog under hajj och upprätthöll en respektingivande armé av kurdiskt stamkavalleri som till och med buyiderna respekterade.
Badrs militära räckvidd visades 1006, när han sände en styrka på 10 000 soldater mot den rivaliserande kurdiska annazidiska dynastin och tvingade dess härskare Abu’l-Fath att fly till Bagdad och förklara sig som hasanwayhidisk vasall. Men Badrs död 1014 utlöste samma mönster av tronföljdskris som tidigare hade tillintetgjort aishaniderna. Hans barnbarn Zahir fördrevs inom ett år, och hasanwayhidernas territorier delades mellan annaziderna, buyiderna och kakuyiderna.
Annaziderna: Gränskrigare vid gränsen mellan Iran och Irak (990–1117)
Annaziderna (Banu Annaz) var en sunnitisk kurdisk dynasti som kontrollerade ett växlande territorium vid gränsen mellan Iran och Irak i ungefär 130 år. Dynastin grundades av Abu’l-Fath Muhammad ibn Annaz omkring 990 och fick sitt militära stöd från de kurdiska Shadhanjan-stammarna och sin politiska legitimitet från den buyidiske emiren Baha al-Dawla. Deras territorier omfattade vid olika tidpunkter Kermanshah, Hulwan, Dinavar, Shahrizor, Daquq, Khanaqin och Mandali – en strategisk korridor som sträckte sig över det gränsområde som än i dag delas mellan Iran och Irak.
Annaziderna stred ständigt: mot de arabiska stammarna Banu Uqayl och Banu Mazyad i väster, mot hasanwayhiderna i öster, mot rivaliserande grenar av sin egen dynasti och slutligen mot de framryckande seljukiska turkfolken. År 999 störtade Abu’l-Fath den lokale härskaren Zahman ibn Hendi i Khanaqin. År 1029 drabbade annazidiska styrkor samman med oghuziska plundrare ur turkfolken nära Hamadan och Dinavar – ett tidigt möte med de folkvandringar av turkfolk som skulle omvandla hela regionen.
Den seljukiska stormen och slutet för det kurdiska självstyret
År 1045 sände den seljukiske sultanen Tughril Beg sin halvbror Ibrahim Inal västerut med en stor militär styrka. Den kurdiske guvernören i Hamadan flydde utan strid. Den annazidiske härskaren Husam al-Dawla Abu’l-Shawk drog sig tillbaka från Dinavar till Kermanshah och därefter till citadellet Sirwan vid floden Diyala, där ett stort antal kurdiska krigare samlades kring honom. Men det enade kurdiska försvaret räckte inte. Ibrahim Inals styrkor intog Hulwan och Mahidasht, angrep Khanaqin och förstörde det de inte kunde hålla.
Den annazidiska dynastin levde kvar i försvagad form, med ett territorium som krympte för varje generation. Inre fejder mellan rivaliserande grenar försvagade ytterligare varje förmåga till samordnat motstånd. År 1117 hade annazidernas makt i praktiken upphört och uppgått i den seljukiska tidens politiska ordning. De självständiga kurdiska dynastiernas epok i centrala Zagros var över – men den hade varat i mer än tvåhundra år och frambringat härskare som Badr ibn Hasanwayh, som hyllades i hela den islamiska världen.
Eftermäle
Aishaniderna, hasanwayhiderna och annaziderna visade att kurdiska politiska ambitioner kunde frambringa fungerande stater, inte bara stammotstånd. De byggde borgar, styrde städer, tog upp skatter, understödde lärda och höll arméer som kunde utmana regionala makter. De visade också de svagheter som skulle plåga kurdisk politisk organisering i århundraden: tronföljdskriser, krig mellan dynastier och oförmågan att bilda varaktiga allianser med närliggande kurdiska stater när yttre hot uppstod.
Borgen Sarmaj nära Bisotun, byggd av hasanwayhiderna, står fortfarande kvar som ruin – en fysisk påminnelse om att kurder en gång styrde detta område som suveräna härskare. Gränsområdet mellan Iran och Irak som annaziderna kämpade om att kontrollera är samma gränsområde som i dag delar kurdiska befolkningar. Dynastierna är borta, men geografin och kampen för kurdiskt självstyre inom den har inte förändrats.
Viktiga händelser och tidslinje
Cirka 912 e.Kr. – Den aishanidiska dynastin grundas; de kurdiska emirerna Ghanim och Windad tar Dinawar, Hamadan och Nahavand från det abbasidiska kalifatet
Cirka 959–961 e.Kr. – Aishaniderna faller; Hasanwayh ibn Husayn besegrar dem och grundar den hasanwayhidiska dynastin
970 e.Kr. – Hasanwayh besegrar den buyidiske guvernören Sahlan ibn Musafir; säkrar självstyre i utbyte mot en årlig tribut på 50 000 dinarer
979 e.Kr. – Hasanwayh dör; den buyidiske härskaren Adud al-Dawla avrättar de flesta arvingarna och tillsätter Badr ibn Hasanwayh
Cirka 990 e.Kr. – Den annazidiska dynastin grundas av Abu’l-Fath Muhammad ibn Annaz i Hulwan
1006 e.Kr. – Badr ibn Hasanwayh sänder 10 000 soldater mot annaziderna; Abu’l-Fath tvingas bli vasall
1014 e.Kr. – Badr ibn Hasanwayh dör; den hasanwayhidiska dynastin kollapsar i en tronföljdskris
1029 e.Kr. – Annazidiska styrkor drabbar samman med oghuziska plundrare ur turkfolken nära Hamadan och Dinavar
1045 e.Kr. – Den seljukiske befälhavaren Ibrahim Inal invaderar annazidernas territorium; intar Hulwan och Khanaqin
1117 e.Kr. – Annazidernas makt upphör i praktiken; de kurdiska furstendömena i centrala Zagros införlivas i den seljukiska ordningen
Vanliga frågor
Vilka var hasanwayhiderna?
Hasanwayhiderna var en tolvshiamuslimsk kurdisk dynasti ur Barzikani-stammen som styrde ett furstendöme i de centrala Zagrosbergen från omkring 959 till 1015. Deras störste härskare, Badr ibn Hasanwayh (979–1014), hyllades i hela den islamiska världen för sin rättvisa, fromhet och politiska skicklighet.
Vilka var annaziderna?
Annaziderna var en sunnitisk kurdisk dynasti som styrde områden vid gränsen mellan Iran och Irak från omkring 990 till 1117. Deras territorium omfattade Kermanshah, Hulwan, Dinavar, Shahrizor och Khanaqin. De var hasanwayhidernas rivaler och tillintetgjordes till slut genom de seljukiska turkfolkens invasioner under det elfte århundradet.
Vad gjorde slut på de första kurdiska dynastierna?
De kurdiska dynastier som växte fram under abbasidernas försvagning tillintetgjordes genom en kombination av inre tronföljdskriser, inomkurdiska krig och de seljukiska turkfolkens expansion västerut. De seljukiska invasionerna på 1040-talet slog sönder de återstående kurdiska furstendömena i centrala Zagros och införlivade dem i den nya politiska ordning som dominerades av turkfolk.
Referenser och vidare läsning
Encyclopaedia Britannica – Den hasanwayhidiska dynastin
Encyclopaedia Iranica – Annaziderna (Banu Annaz), 1985
Bosworth, C.E. – Verket Iran Under the Buyids, Cambridge History of Iran, band 5, 1975
Gunter, M.M. – Verket Historical Dictionary of the Kurds, 2010
KurdishPeople.org – Annaziderna
Wikipedia – Hasanwayhiderna, annaziderna och förteckning över kurdiska dynastier