Winston Churchills roll i bildandet av det moderna Irak går inte att skilja från en omstridd fråga: hur skulle kurdiskt självstyre rymmas inom den nya staten? Parlamentsprotokoll från 1921–1926 visar att uppgörelsen växte fram genom konkurrerande förvaltningsplaner, ekonomiska påfrestningar och gränsförhandlingar. De visar också varför ett löfte om lokal autonomi inte bör förväxlas med skapandet av en självständig kurdisk stat.

Kairo och imperiets kostnader

I juni 1921 presenterade Churchill som kolonialminister resultaten från Kairokonferensen för underhuset. Han kopplade en ny arabisk regering i Mesopotamien till betydande nedskärningar i den brittiska militära närvaron. Lokala styrkor, en mindre brittisk och indisk garnison och en utökad flygnärvaro skulle stödja den nya ordningen till en lägre kostnad. Detta var en plan för att behålla inflytandet och samtidigt minska kostnaderna för direkt ockupation. Churchill medgav att dess framgång berodde på förutsättningar som inte kunde garanteras. Hansard, 14 juni 1921.

Politiken förenade alltså statsbyggande med imperiets ekonomi och säkerhet. Att känna till dessa mål hjälper oss att förstå den ram inom vilken kurdiska krav behandlades. Det fastställer inte att alla brittiska ämbetsmän hade samma uppfattning eller att kurdiska strävanden helt enkelt var ännu en post i en brittisk budget.

En separat kurdisk förvaltning?

Ett uttalande i överhuset den 23 juni 1921 beskrev en provisorisk åtskillnad mellan Kurdistan och den mesopotamiska regeringen. Kurdistan skulle upprätthålla direkta förbindelser med den brittiske högkommissarien i stället för att omedelbart underställas den nya regeringen. Den föreslagna förvaltningspersonalen omfattade brittiska rådgivare i Kirkuk och Sulaymaniyah. Det var konkreta förvaltningsarrangemang, men de lämnade makten hos en ämbetsman i imperiets tjänst. De innebar inget erkännande av ett suveränt kurdiskt land. Hansard, 23 juni 1921.

I sitt eget uttalande i juni uttryckte Churchill också förhoppningen att södra Kurdistan och Irak så småningom skulle närma sig varandra. Spänningen var redan synlig: ett visst mått av separat kurdisk förvaltning diskuterades inom ett större projekt för att styra Mesopotamien som ett sammanhängande politiskt och ekonomiskt område. Churchills uttalande, 14 juni 1921.

Löften och ovisshet

I juli 1922 ifrågasattes klyftan mellan avsikter och praktiska resultat i parlamentet. Under en debatt i överhuset hävdade lord Sydenham att den tidigare avsikten om kurdiskt självstyre inte hade genomförts och beskrev läget i Kurdistan som osäkert. Hans kritik är ett belägg för samtidens meningsskiljaktigheter, snarare än en opartisk dom över varje aspekt av brittisk politik. Den visar ändå att kurdisk autonomi var en olöst fråga medan uppgörelsen om Irak ännu höll på att ta form. Hansard, 24 juli 1922.

Denna ovisshet hade också en militär dimension. Brittiska diskussioner kopplade säkerheten i norra Irak till förbindelserna med Turkiet, organiseringen av lokala styrkor och kostnaden för fortsatta åtaganden. I mars 1922 pressade parlamentsledamöter Churchill om arrangemangen för södra Kurdistan och avsaknaden av en varaktig regional fred. Hansard, 9 mars 1922.

Mosul och gränsen

Den norra gränsen avgjordes inte en gång för alla i Kairo. I juni 1924 förklarade den brittiska regeringen det förfarande som fastställdes i artikel 3 i Lausannefördraget: Storbritannien och Turkiet skulle försöka nå en överenskommelse om gränsen mellan Turkiet och Irak, och kvarstående meningsskiljaktigheter skulle hänskjutas till Nationernas förbunds råd. Denna internationella process var betydelsefull eftersom det område som diskuterades innefattade kurdiska samhällen vars framtida förvaltning stod på spel. Hansard, 17 juni 1924.

I december 1925 redogjorde premiärministern för förbundsrådets gränsbeslut och dess koppling till en fortsatt brittisk förbindelse med Irak. Rådet bad också Storbritannien att lägga fram åtgärder för att säkra garantier för kurdisk lokal förvaltning. Frågan hade därmed gått vidare från Churchills förslag 1921 till beslut som omfattade efterföljande brittiska regeringar, Irak, Turkiet och förbundet. Premiärministerns uttalande, 17 december 1925. Den 21 juni 1926 hade Turkiets och Iraks parlament godkänt ratificeringen av gränsfördraget; den brittiske utrikesministern sade till parlamentsledamöterna att en brittisk ratificering väntades inom några dagar. Hansard, 21 juni 1926.

Att läsa källmaterialet

Dessa dokument stöder en mer precis skildring än tanken att en enda man ritade upp en fullständig uppgörelse vid ett enda möte. Churchill bidrog till att forma den administrativa och militära ramen för brittisk politik 1921. Kurdiskt självstyre diskuterades inom denna ram, men administrativa försäkringar och internationellt erkänd suveränitet var olika saker. Gränsbesluten utvecklades sedan genom fortsatta förhandlingar och internationella ingripanden.

Parlamentsprotokollen har också begränsningar. Ministrarna försvarade politiken, och deras kritiker ifrågasatte den. Deras tal bör läsas tillsammans med kurdiska perspektiv, lokala källor och erfarenheterna hos de samhällen som styrdes genom dessa arrangemang. För närliggande kurdisk politisk historia, se Kungariket Kurdistan under Sheikh Mahmud Barzanji och irakiska Kurdistans senare historia.

Redaktionell anmärkning: Denna skildring skrevs på nytt av Kurdish History i september 2026 med hjälp av primärkällorna som länkas ovan. Den ersätter en ofullständig förhandsversion av en tidigare artikel.