Innehåll

Den irakisk-kurdiska konfliktens historiska föregångare

Den geopolitiska och etnonationalistiska konflikten mellan den irakiska staten och dess kurdiska befolkning är en av den moderna Mellanösternhistoriens mest långvariga, komplexa och förödande inre konflikter. I denna strids absoluta centrum under nittonhundratalets senare hälft stod den baathistiska regimen, vars uppbyggnad dominerades av Saddam Hussein och som han till slut styrde enväldigt. Förhållandet mellan Saddam Hussein och den kurdiska minoriteten präglades av en instabil, föränderlig blandning av strategisk inordning, systematiskt brutna avtal, djupgående demografisk omformning och till sist folkmordsvåld i industriell skala.

Kurdfrågans grundläggande rötter i Irak föregår Saddam Husseins uppgång och sträcker sig tillbaka till delningen av Osmanska riket efter första världskriget och skapandet av den moderna irakiska staten under brittiskt mandat.1 Kurderna, en ursprunglig folkgrupp med särpräglade språkliga, kulturella och historiska drag, fann sig godtyckligt uppdelade mellan flera nybildade eller ombildade nationalstater, däribland Irak, Iran, Turkiet och Syrien.3 

Sèvresfördraget 1920 förespeglade till en början möjligheten till ett autonomt kurdiskt territorium, men ersattes snabbt av Lausannefördraget 1923, som fastställde Republiken Turkiets gränser och inte nämnde kurdiska politiska rättigheter. Den kurdiska befolkningen i norra Irak lämnades därmed under den arabdominerade regeringens kontroll i Bagdad.5

I Irak utvecklades den bergiga norra regionen snabbt till ett motståndskraftigt fäste för kurdisk nationalism och hamnade ofta i konflikt med på varandra följande Bagdadregeringars centraliseringsförsök.1 Den internationella världsordningen prioriterade konsekvent dessa nybildade staters territoriella integritet framför kurdernas etnonationalistiska strävanden.2 Exempelvis kollapsade republiken Mahabad, en kurdisk stat som skapades med Sovjetunionens stöd i grannlandet Iran 1946, inom elva månader när det sovjetiska stödet drogs tillbaka. Det etablerade ett återkommande historiskt mönster där kurdisk autonomi var helt beroende av, och sårbar för, utländska supermakters skiftande strategiska prioriteringar.2

Den moderna irakisk-kurdiska konflikten började få sin tydliga form efter den irakiska revolutionen 1958, som störtade den hashemitiska monarkin. Mustafa Barzani, den karismatiske och genom sin stam mäktige ledaren för Kurdistans demokratiska parti (KDP), bjöds tillbaka till Irak från sin exil i Sovjetunionen av den nye militärdiktatorn, general Abd al-Karim Qassim.1 Barzani använde snabbt KDP för att organisera människor utanför sina närmaste stamförbindelser och förvandlade partiet till en hemlig paramilitär organisation som kunde utöva ett enormt tryck på Bagdad.7 

När de tidiga förhandlingarna om kurdisk autonomi ofrånkomligen bröt samman utbröt det första irakisk-kurdiska kriget 1961.6 Denna utmattande väpnade konflikt, även känd som Septemberrevolutionen, utvecklades till ett utnötningskrig som slukade den irakiska statens resurser. När upproret stod på sin höjdpunkt beräknades åttio procent av hela den irakiska armén vara insatt i strider mot kurdiska stridande i de norra bergen.6 Det var i denna miljö av systemisk statsutmattning och ständigt inre krig som Baathpartiet tog den slutgiltiga kontrollen över Irak 1968 och förde fram en ung, hänsynslöst pragmatisk politisk aktör vid namn Saddam Hussein till en ledande ställning inom regimens säkerhetsapparat.

Illusionen om kompromiss och autonomiavtalet 1970

När Baathpartiet tog makten 1968 insåg Saddam Hussein, då vice ordförande i Revolutionära kommandorådet, att det pågående kriget i norr innebar en ohållbar åderlåtning av militära och ekonomiska resurser.6 Regimen behövde stabilitet för att befästa sin inrikespolitiska makt och undanröja interna politiska rivaler. Regeringen gick därför från fullständig militär konfrontation till strategiskt diplomatiskt samarbete med Mustafa Barzani och KDP.6

Den 11 mars 1970 utfärdade den irakiska regeringen ensidigt ett historiskt dekret som formaliserade det irakisk-kurdiska autonomiavtalet.6 Avtalet innebar teoretiskt ett monumentalt paradigmskifte genom erkännandet av den irakiska statens binationella karaktär. Det utlovade en formellt upprättad autonom kurdisk region, kurdiska företrädare i centralregeringens verkställande och lagstiftande organ samt erkännande av kurdiska som officiellt statsspråk i geografiska områden med kurdisk befolkningsmajoritet.10

Redan från början undergrävdes den strukturella hållbarheten i avtalet 1970 på ett ödesdigert sätt av djupa tvister om territoriella gränser, särskilt om staden Kirkuks demografiska och administrativa status.12 Kirkuk låg ovanpå några av världens största och mest lättillgängliga oljereserver, vilket gjorde staden till en absolut ekonomisk nödvändighet för den irakiska statens utvecklings- och militärambitioner.11 

Autonomiavtalet föreskrev uttryckligen en omfattande nationell folkräkning för att fastställa Kirkuks och andra omstridda territoriers, såsom Khanaqins och Sinjars, etniska befolkningssammansättning. Resultaten skulle avgöra om dessa ekonomiskt avgörande områden skulle omfattas av den nybildade kurdiska autonoma zonens administrativa jurisdiktion eller förbli under centralregeringens direkta kontroll i Bagdad.11

Saddam Husseins förvaltning förhalade medvetet och systematiskt denna folkräkning. Regimen beräknade riktigt att en rättvis och öppen befolkningsräkning otvetydigt skulle leda till att Kirkuk införlivades i den kurdiska autonoma regionen och därmed beröva Bagdad dess oinskränkta kontroll över sin främsta ekonomiska motor.11 Verkligheten bakom avtalet 1970 var att den baathistiska regimen betraktade autonomieftergiften som en taktisk, tillfällig vapenvila snarare än en varaktig, rättsligt bindande konstitutionell rättighet för det kurdiska folket. Den var särskilt utformad för att köpa den tid regimen behövde för att återuppbygga sin militärapparat, befästa makten i Bagdad och neutralisera de utländska geopolitiska stödnätverk som höll det kurdiska upproret vid liv.

När genomförandet av avtalet körde fast och den utlovade folkräkningen sköts upp på obestämd tid försämrades de politiska relationerna snabbt. År 1974 utfärdade den irakiska regeringen ensidigt en reviderad autonomilag som låg långt under de kurdiska kraven och uttryckligen undantog de oljerika områdena Kirkuk och Khanaqin från den utsedda autonoma regionen.11 De kurdiska ministrarna insåg den baathistiska regimens brist på ärliga avsikter och avgick omgående ur centralregeringen, kurdiska tjänstemän drog tillbaka sitt samarbete och ett fullskaligt väpnat krig återupptogs. Detta markerade den officiella början på det andra irakisk-kurdiska kriget.6

Geopolitiska intriger och Algeravtalet 1975

När KDP återupptog den väpnade kampen mot den kraftigt förstärkta irakiska militären förlitade sig partiet nästan helt på ett komplicerat nätverk av hemligt logistiskt, ekonomiskt och militärt stöd från utländska stater. Främst bland dessa beskyddare stod Irans shah Mohammad Reza Pahlavi, som fungerade som huvudkanal för militär materiel från USA:s underrättelsetjänst CIA och staten Israel.6 Irans övergripande mål var aldrig att förverkliga en självständig, suverän kurdisk stat – en utveckling som allvarligt skulle hota Irans egen territoriella integritet med tanke på landets betydande kurdiska minoritet.8 I stället använde shahen Iraks kurder som en ombudsstyrka för att åderlåta och destabilisera sin främsta regionala rival, den arabnationalistiska regimen i Bagdad.8

Inför ett förödande utnötningskrig som tycktes omöjligt att vinna, drivet av outtömliga utländska resurser, iscensatte Saddam Hussein ett mästerdrag i hänsynslös realpolitik. Vid toppmötet för de oljeexporterande ländernas organisation (OPEC) den 6 mars 1975 undertecknade Saddam Hussein och Irans shah oväntat Algeravtalet, med Algeriets president Houari Boumédiène som medlare.8 I en långtgående och djupt omstridd eftergift gick Irak med på att dra vattengränsen i det omtvistade vattendraget Shatt al-Arab längs thalweg (mittlinjen i den djupaste farleden) och därmed dela suveräniteten med Iran.8 I utbyte mot denna betydande territoriella eftergift gick Iran med på att omedelbart, fullständigt och permanent upphöra med allt hemligt militärt och logistiskt stöd till det irakisk-kurdiska upproret.8

Detta geopolitiska avtals verkan på det kurdiska motståndet var omedelbar, total och katastrofal. När upproret över en natt berövades sina gränsöverskridande försörjningsleder, avancerade vapen, ekonomiska stöd och trygga tillflyktsorter kollapsade det på några dagar.8 Den irakiska armén ryckte snabbt fram i de norra bergen och mötte föga organiserat motstånd. Mustafa Barzani tvingades beordra sina peshmergasoldater att lägga ned vapnen och flydde därefter till permanent exil i Iran och senare USA.7 När journalister pressade USA:s dåvarande utrikesminister Henry Kissinger om det plötsliga och totala övergivandet av de kurdiska allierade rättfärdigade han ökänt sveket med orden att ”hemliga operationer inte bör förväxlas med missionsarbete”.19

Algeravtalet 1975 var en avgörande och omvälvande vändpunkt i den irakisk-kurdiska konfliktens historia. Det bekräftade Saddam Husseins strategi att neutralisera inre etnonationalistiskt motstånd genom stora, cyniska geopolitiska uppgörelser. Än viktigare var att det befäste ett farligt och bestående prejudikat i Saddams strategiska tänkande: insikten att världssamfundet såg kurderna enbart som förbrukningsbara geopolitiska spelpjäser.3 Denna upplevda internationella likgiltighet gav i praktiken grönt ljus åt den baathistiska regimens följande paradigmskifte, från konventionellt militärt förtryck till en välorganiserad, statsunderstödd kampanj av systematisk demografisk omformning och massvåld.

Fördrivningens maskineri: arabisering (ta’rib)

När det väpnade upproret hade brutits och det kurdiska ledarskapet skingrats i exil 1975 inledde den baathistiska regimen ett starkt byråkratiserat, obevekligt och våldsamt program för demografisk förändring i de strategiska norra territorierna. Politiken, officiellt känd som arabisering (ta’rib), var avsedd att permanent och oåterkalleligt säkra regeringens kontroll över regionens värdefulla oljeresurser och odlingsbara jord genom att i grunden förändra den etniska sammansättningen i Kirkuk, Khanaqin, Sinjar, Makhmour och andra omstridda distrikt.11

Arabiseringskampanjen var mer än en följd av slumpmässiga, kaotiska fördrivningar; den genomfördes genom en dubbel strategi, starkt inramad av lagstiftning, med påtvingad massfördrivning av icke-arabiska befolkningar och statsunderstödd inflyttning av arabiska bosättare från centrala och södra Irak.15 Processen var ingående kodifierad och byggde på ett omfattande ramverk av rättsliga dekret från Revolutionära kommandorådet för att ge den systemiska etniska rensningen en fernissa av administrativ legitimitet.15

Arabiseringskampanjens administrativa mekanismer

För att genomföra politiken för ta’rib använde Saddam Husseins regering flera byråkratiska verktyg och gjorde i praktiken statens rättsapparat till ett vapen mot dess egna minoritetsmedborgare. Mekanismerna sträckte sig från konfiskering av egendom till utplåning av historisk identitet.

Politisk mekanism

Beskrivning och genomförandemetoder

Expropriering av egendom och rättsligt berövande

Revolutionära kommandorådet (RCC) använde särskild lagstiftning, framför allt dekret nr 369 från 1975, för att ensidigt ogiltigförklara fördrivna kurders, turkmeners och assyriers lagliga äganderättshandlingar, ofta utan någon som helst ekonomisk ersättning.15 Den bästa jordbruksmarken nationaliserades, blev den irakiska statens exklusiva egendom och överfördes sedan till regimtrogna arabiska stammar.

Markregleringsavdelningen (Da’irat al-Taswiya)

Detta befintliga förvaltningsorgan, ursprungligen avsett att bekräfta äganderättshandlingar från osmansk tid, fick av Baathpartiet en ny uppgift: att systematiskt granska enskilda jordlotter och formellt ogiltigförklara etniska minoriteters lagliga ägande. Det blev den byråkratiska motorn bakom massexpropriering.15

Stimulanser för arabisk bosättning

Arabiska familjer, främst shiiter från fattiga sydliga provinser, uppmuntrades aktivt att flytta till nordliga städer som Kirkuk.13 Staten gav stora ekonomiska incitament, garanterad anställning och bostäder – ofta med uttrycklig laglig äganderätt till de stadsbostäder och företag som med tvång hade konfiskerats från deporterade kurdiska och turkmenska familjer.15

Förändring av ortnamn och kultur

Regeringen ville utplåna regionens historiska kurdiska och turkmenska identitet genom att officiellt ändra namn på stadsdelar, skolor, geografiska landmärken och städer så att de speglade arabiskt arv och baathistisk ideologi.21

Denna byråkratiska kampanjs mänskliga kostnad var enorm. Mellan mitten av 1970-talet och regimens slutliga fall 2003 fördrevs hundratusentals kurder och andra minoritetsmedlemmar från sina fädernehem. Den första vågen efter autonomiavtalets sammanbrott 1974–1975 innebar att tiotusentals medlemmar av Barzanistammen tvångsförflyttades från de norra bergen till karga, ogästvänliga interneringsplatser i de södra öknarna, där de utsattes för yttersta nöd.15 De arabiska stammar som flyttades norrut, såsom al-Fahdstammen som fördes från Kut till Sulaimaniyya 1975, användes av staten som demografiska platshållare för att befästa den baathistiska kontrollen.23

Administrativ utplåning: korrigering av nationalitet (tashih al-qawmiyya)

Medan massdeportationerna på 1970- och 1980-talen till stor del genomfördes under förevändning av militär säkerhet utvecklades arabiseringspolitiken på 1990-talet till en ännu mer försåtlig, starkt formaliserad administrativ mekanism kallad ”korrigering av nationalitet” (tashih al-qawmiyya).15 Minoriteter som lyckats stanna kvar i regeringskontrollerade delar av Kirkuk och omgivande distrikt efter Gulfkriget 1991 utsattes för intensiva, fortlöpande påtryckningar från statens säkerhetsstyrkor att officiellt ändra och förfalska sin etniska identitet.

Säkerhetspersonal och högt uppsatta baathpartifunktionärer besökte regelbundet kurders, turkmeners och assyriers hem i Kirkuk.13 Under dessa hotfulla besök beordrades familjer att underteckna rättsligt bindande blanketter för ”korrigering av etnisk identitet”, där de officiellt avsade sig sin verkliga etnicitet och registrerades som araber i statens register.13 Det var mer än pappersarbete; den irakiska regeringen vägrade samtidigt registrera nyfödda barn som fick kurdiska eller andra icke-arabiska etniska namn och såg därmed till att nästa generation statistiskt utplånades.20

Att följa kravet på korrigering av nationalitet kopplades dessutom uttryckligen till extrem politisk utpressning. För att få stanna i sina hem måste icke-araber som ”korrigerade” sin nationalitet ofta bli aktiva medlemmar av det styrande Baathpartiet och tvingades tjänstgöra i tungt beväpnade statliga ”frivilligmiliser”, såsom Jaysh al-Quds (Jerusalemsarmén) eller Fida’iyyi Saddam (Saddams fedayiner).13 Familjer med unga män utsattes särskilt för denna form av trakasserier, eftersom regimen ville suga upp potentiella upprorsmän i sina egna paramilitära strukturer.13

Att vägra uppfylla kraven ledde till omedelbara och hårda straff. Familjer som motsatte sig att underteckna identitetskorrigeringsblanketterna fick formella förvisningsorder.13 För att säkerställa att familjen verkligen begav sig till de kurdiskkontrollerade enklaverna i norr arresterade säkerhetstjänsterna ofta en manlig släkting och höll honom som gisslan i statliga fängelser tills resten av familjen lämnat sin egendom och överlämnat nycklarna till inflyttande arabiska bosättare.13 Denna välstrukturerade, obevekliga kampanj av trakasserier och utpressning ledde till att omkring 120 000 personer tvångsfördrevs från Kirkukregionen enbart mellan 1991 och 2000. Det var en väldig demografisk förändring som skapades helt genom administrativ terror.13

Regimen använde dessutom bredare nationalitetslagar för att straffa dem den betraktade som politiskt misstänkta. När spänningarna med Iran hade brutit ut utfärdade Revolutionära kommandorådet resolution nr 666 från 1980, där det föreskrevs att irakisk nationalitet ”ska fråntas varje irakier av utländskt ursprung om det framgår att han inte är lojal mot hemlandet, folket och revolutionens högre nationella och sociala mål”.24 

Detta avsiktligt vaga och brett tillämpliga rättsliga instrument användes i stor utsträckning mot shiitiska befolkningar och failikurder som anklagades för iranska sympatier och ledde till massdeportation av tiotusentals medborgare över gränsen till Iran.24 Inrikesministern fick absolut befogenhet att verkställa resolutionen och beröva människor medborgarskap och rättigheter utan rättslig tillsyn.24

Iran–Irakkriget: tilltagande paranoia och vedergällning

Mellanösterns geopolitiska landskap bröts sönder helt av den iranska revolutionen 1979, som ersatte den USA-stödde shahen med en radikal shiitisk teokrati under ayatolla Ruhollah Khomeini.17 I september 1980 upphävde Saddam Hussein Algeravtalet 1975 och invaderade Iran. Han ville utnyttja Irans förmodade militära kaos efter revolutionen och hindra att den islamiska revolutionen exporterades till Iraks politiskt utestängda shiitiska majoritet. Därmed inleddes ett brutalt skyttegravskrig som skulle vara i åtta år och kräva över en miljon liv.16

Iran–Irakkrigets utbrott förändrade i grunden förhållandet mellan den irakiska staten och de kurdiska nationalistiska fraktionerna. Det nybildade partiet Kurdistans patriotiska union (PUK), grundat av Jalal Talabani efter sammanbrottet 1975, och det återuppväckta KDP, nu lett av Mustafa Barzanis son Masoud Barzani, såg riktigt kriget som en avgörande geopolitisk öppning.11 De kurdiska miliserna (peshmerga) insåg att den irakiska armén till övervägande del var koncentrerad till de södra och östra fronterna mot Iran och allierade sig formellt med Islamiska republiken Iran.1 De fick betydande militärt och logistiskt stöd från Teheran för att öppna en mycket effektiv andra front mot den irakiska staten i de oländiga norra bergen.1

Saddam Husseins reaktion på denna militära allians präglades av extrem, djupt personlig paranoia och obeveklig brutalitet. I regimens retorik och det irakiska högkvarterets strategiska tänkande betraktades kurderna inte längre bara som inhemska separatister eller politiska dissidenter. De kategoriserades officiellt som en femtekolonn, betecknades uttryckligen som ”iranska agenter” och ansågs vara förrädare som aktivt underlättade en dödsfiendes intrång på suveränt irakiskt territorium.28

Statens vedergällning för samarbetet var systemisk och skoningslös. År 1983, efter den framgångsrika gemensamma militäroperation där KDP och Iran erövrade den strategiska gränsstaden Haj Omran, beordrade Saddam Hussein en direkt repressalie mot Barzanistammen.19 Irakiska säkerhetsstyrkor omringade de omlokaliseringsläger där Barzanimedlemmarna hade hållits instängda sedan 1975 och arresterade uppskattningsvis 8 000 män och tonårspojkar.19 

De fördes till avlägsna ökenplatser i södra Irak, avrättades summariskt av exekutionsplutoner och begravdes i omärkta massgravar.20 Masoud Barzani bekräftade senare avrättningen av detta väldiga antal medlemmar av hans stam. Det blev en dyster, obestridlig föregångare till de omfattande utplåningskampanjer som regimen senare skulle släppa lösa.19 Under striderna kring Haj Omran använde den irakiska militären dessutom för första gången kemiska vapen mot både iranska trupper och kurdiska peshmergasoldater och bröt därmed ett grundläggande internationellt tabu och banade väg för framtida illdåd.31

När kriget fortsatte genom mitten av 1980-talet ryckte iranska styrkor, skickligt vägledda genom den förrädiska terrängen av lokala peshmerga, djupt in i irakiska Kurdistan, infiltrerade städer, intog strategiska militära utposter och hotade livsviktig infrastruktur.31 Saddam Hussein såg detta som mer än ett taktiskt militärt misslyckande: det var ett djupt, existentiellt svek från den kurdiska befolkningen. Det gav den ideologiska och psykologiska motiveringen till att använda den irakiska statens hela, otyglade apparat för att fullständigt förstöra det kurdiska landsbygdssamhället.19

Folkmordets industrialisering: al-Anfalkampanjen

År 1987 hade Iran–Irakkriget fastnat i ett blodigt dödläge, men den irakiska regimen var fast besluten att permanent utrota det kurdiska upproret och pacificera den norra regionen en gång för alla. För att verkställa denna slutliga lösning utsåg Saddam Hussein sin kusin Ali Hassan al-Majid till generalsekreterare för Baathpartiets norra byrå.4 Utnämningen gav al-Majid omfattande diktatoriska befogenheter över alla statliga, militära, underrättelsemässiga och civila apparater i regionen.19 Al-Majids uttryckliga mandat från Saddam Hussein var att fullständigt förstöra Kurdistans landsbygd och systematiskt ”slakta sabotörerna”.19

Utplåningsstrategin började våren 1987 med en systematisk inledande kampanj av byförstörelse, där vidsträckta, tätbefolkade delar av den kurdiska landsbygden förklarades vara ”förbjudna zoner”.32 För att ge det förestående folkmordet en byråkratisk ram genomfördes en nationell folkräkning den 17 oktober 1987.32 Folkräkningen användes för att rättsligt definiera de ”nationella leden”; varje kurd som efter detta datum påträffades bosatt i de utsedda förbjudna zonerna betraktades automatiskt som iransk sabotör, berövades allt rättsligt skydd och utsattes för militärpatrullernas strikta order att skjuta för att döda.32

År 1988 släppte al-Majid lös al-Anfalkampanjen. Operationen fick sitt namn från Koranens åttonde sura, med betydelsen krigets ”byte”.4 Genom denna religiösa terminologi propagerade irakiska statsmedier intensivt för operationen som en helig förlängning av det pågående kriget mot de iranska otrogna. Det avhumaniserade i praktiken de kurdiska civila måltavlorna och legitimerade plundring av deras egendom.4 Kampanjen genomfördes med skrämmande precision i åtta starkt samordnade, överlappande militära faser mellan februari och september 1988.32

Al-Anfalkampanjens åtta faser

Kampanjen svepte systematiskt genom de kurdiska regionerna och lämnade total förödelse efter sig. Den militära strategin förenade överväldigande konventionellt våld, kemisk krigföring och byråkratisk hantering för att undanröja de utpekade befolkningarna.

Operationens fas

Tidsperiod (1988)

Geografisk målregion

Viktiga militära händelser och taktiska mål

Första Anfal

23 februari–19 mars

Sergalou och Bergalou

Inleddes med belägringen av PUK:s högkvarter i Jafatidalen; präglades av omfattande förstörelse av infrastruktur och början på systematiska deportationer av civila.32

Andra Anfal

22 mars–1 april

Regionen Qara Dagh

Utlöste en massflykt av skräckslagna civila undan obevekliga artilleribombardemang och kemiska angrepp, som drev dem mot södra Germian.32

Tredje Anfal

7–20 april

Germianregionen

Den dödligaste och mest omfattande fasen, riktad mot stora befolkningscentra som Tuz Khurmatu, Qader Karam och Sengaw. Militären upprättade väldiga ”uppsamlingsplatser” för att hantera tillfångatagna civila.32

Fjärde Anfal

3–8 maj

Lilla Zabs dal

Präglades av intensiv användning av kemiska vapen mot civila byar som Goktapa och Askar, tillsammans med omfattande militära skallgångar öster om Taqtaq och i Shwanområdet.32

Femte, sjätte och sjunde Anfal

15 maj–26 augusti

Shaqlawa och Rawanduz

Inriktades på att tränga in i de djupa bergsdalarna för att utplåna ”PUK:s sista motstånd”. Omfattade oavbrutna, mycket förödande flygbombningar av civila mål.32

Åttonde (sista) Anfal

25 augusti–6 september

Badinanregionen

Inledde omfattande kemiska angrepp den 25 och 26 augusti – enligt överlevande med en tydlig lukt av ”äpplen och något sött”. Präglades av omedelbara massavrättningar på plats av tillfångatagna män och pojkar.32

Anfals metod var industriell i sin brutala effektivitet. Militäroperationer började vanligen med intensiva flygbombningar och kemiska vapenangrepp särskilt avsedda att framkalla masskräck, omedelbart orsaka civila döda och skadade och driva de överlevande befolkningarna ur sina hem och gömställen.4 Markstyrkor, med kraftigt stöd av pansardivisioner och ingenjörsbataljoner, omringade därefter målområdet fysiskt, förstörde alla byggnader och anläggningar, sprängde hem, fyllde brunnar med betong för att hindra framtida bosättning och plundrade all jordbruksutrustning och boskap.4 Uppskattningsvis omkring 1 200 till 4 000 kurdiska byar raderades systematiskt från kartan under denna period.4

Flyende civila som överlevt de första bombningarna drevs av militären ihop på utsedda ”uppsamlingsplatser” och fördes därefter i militärkonvojer till ett välorganiserat nätverk av hanteringsläger och förvar, däribland Topzawa, Tikrit, kvinnofängelset i Dibs och det ökända fånglägret Nugra Salman långt inne i den hårda södra öknen.32 

I dessa läger skildes befolkningen strikt åt efter ålder och kön. Tusentals kvinnor, små barn och äldre dog av avsiktlig utsvältning, utsatthet för väder och vind och härjande sjukdomar i de smutsiga anläggningarna, medan männens öde alltid var döden.32 Män och pojkar som ansågs vara i ”stridsför ålder” (ungefär definierad som mellan 15 och 50 år) lastades systematiskt på slutna bussar, kördes i skydd av mörkret till avlägsna avrättningsplatser i öknen och mördades i massor av exekutionsplutoner innan de begravdes i diken av schaktmaskiner.32 Dödandets systematiska karaktär ledde till att uppskattningsvis 50 000 till 180 000 kurder miste livet.4

Jash: statlig inordning och splittrade stammar

Ett kännetecknande, djupt komplext och mycket omstritt inslag i Anfalkampanjen var den irakiska statens omfattande beroende av kurdiska samarbetsmiliser. Regimen kallade officiellt dessa paramilitära enheter Nationella försvarsbataljoner, men bland den kurdiska befolkningen var de allmänt kända under det starkt nedsättande ordet jash (kurmanji för ”åsneföl”), som likställde dem med förrädare eller quislingar.19

Längst ned i Ali Hassan al-Majids strikta operativa hierarki utförde jash avgörande logistiska, taktiska och psykologiska uppgifter som den reguljära irakiska armén inte själv kunde genomföra på grund av bristande kännedom om terrängen och det lokala språket.19

Jashs taktiska och operativa roller

Staten använde dessa irreguljära styrkor i stor utsträckning för att öka den reguljära militärapparatens räckvidd och effektivitet.

Främsta operativa roll

Beskrivning av verksamheten

Militär spaning och förtruppsoperationer

Jashförband agerade som främre spaningsgrupper och ledde reguljära irakiska armékolonner genom den komplicerade, okartlagda bergsterrängen direkt till dolda kurdiska byar och peshmergans fästen.19 De användes ofta som förbrukningsbar ”kanonmat” i stridernas inledande skeden.

Gripande av civila och upprensning

Sedan en by förstörts av flyg- och markstyrkor ansvarade jash för att noggrant söka igenom bergssluttningar och grottor, hitta och gripa flyende civila och föra dem ned till de militära uppsamlingsplatserna.19

Vilseledande och falsk amnesti

Med hjälp av sitt gemensamma språk och sin kulturförståelse lurade jash ofta skräckslagna flyktingar med falska löften om statlig amnesti och fri lejd. De lockade fram dem ur deras gömställen bara för att överlämna dem direkt till den militära avrättningsapparaten.19

Logistik och säkerhet

De upprätthöll vägspärrar, patrullerade landsbygden, bevakade militärkonvojer och hindrade civila från att fly de ”förbjudna zonerna”.39

Irakiska underrättelseorgan manipulerade jashbefälhavarna (mustasharer) och de vanliga stridande genom en kraftfull kombination av religiös propaganda och simpla materiella lockmedel. Underrättelseofficerare instruerade uttryckligen jash att peshmergasoldaterna var ”otrogna” enligt islamisk rätt och skulle behandlas utan nåd.19 Samarbetsmännen hade dessutom ekonomiska motiv; de lovades officiellt ägodelarna, fåren och boskapen från de kurder de lyckades tillfångata, vilket ledde till omfattande plundring av övergivna, förstörda byar.19

Beteendet hos jash var dock inte enhetligt eller ovillkorligt, vilket speglade det kurdiska samhällets djupa splittring under det enorma baathistiska trycket. Stamdynamik och regionala lojaliteter vägde ibland tyngre än strikta statliga order. Det fanns utförligt dokumenterade fall där jashstridande frigav fångar med vilka de delade särskilda stamband eller familjeförbindelser.19 I andra fall underlättade de bybors flykt i direkt utbyte mot betydande mutor.19 

Historiska vittnesmål tyder dessutom på att vissa samarbetsmän inom jash visade barmhärtighet först sedan de bevittnat hanteringscentrens fruktansvärda verklighet och sent insett att den irakiska arméns yttersta avsikt var ett fullständigt folkmord på den kurdiska landsbygdsbefolkningen, snarare än enbart att besegra peshmerga.19 Trots dessa enstaka nådehandlingar förblir deras medverkan i Anfals byråkratiska maskineri ett mörkt och traumatiskt kapitel i kurdisk historia.

Halabja och den internationella straffrihetens uppbyggnad

Samtidigt med Anfalkampanjens tidiga faser inträffade den irakisk-kurdiska konfliktens enskilt mest ökända och uppmärksammade illdåd, som i grunden förändrade världens bild av Saddam Husseins regim. Den 16 mars 1988 utsatte det irakiska flygvapnet civilbefolkningen i den kurdiska staden Halabja för ett omfattande, ihållande kemiskt bombardemang.26 Det riktade angreppet genomfördes som direkt vedergällning för att staden två dagar tidigare hade erövrats av PUK:s peshmergastyrkor tillsammans med iranska revolutionsgardister under Operation Zafar 7.35

Bombardemanget saknade motstycke i sin dödliga komplexitet och använde en livsfarlig blandning av kemiska stridsmedel. Senare undersökningar av FN och oberoende experter slog fast att den irakiska militären använde senapsgas tillsammans med en blandning av mycket dödliga, oidentifierade nervgifter, som senare bekräftades omfatta sarin, tabun och VX.41 Angreppet dödade uppskattningsvis 3 200 till 5 000 kurdiska civila på några timmar. Offer hittades livlösa, hopkrupna på gatorna eller liggande i sina hem med gapande munnar.35 Ytterligare 7 000 till 10 000 civila fick svåra, livslånga skador, däribland andningssvikt, permanent blindhet och försvagande neurologiska skador.41

Halabja skilde sig tekniskt från den landsbygdsinriktade Anfalkampanjen, men tjänade ett avgörande, överlagt psykologiskt syfte för Saddam Husseins regim.35 Det kemiska angreppet var ett katastrofalt kollektivt straff som skulle statuera exempel och särskilt riktades mot det kurdiska motståndet för att ge det ett förkrossande psykologiskt slag.39 Genom att angripa ett civilt befolkningscentrum med massförstörelsevapen ville regimen bryta det kurdiska folkets vilja och visa sin absoluta, skrämmande beredskap att överskrida alla gränser i internationell humanitär rätt.39

Denna statsunderstödda massaker och det bredare Anfalfolkmordet, som till sist krävde upp till 180 000 liv, genomfördes i en miljö av häpnadsväckande, systemisk internationell apati och överlagt politiskt undvikande.4 Under Iran–Irakkriget stödde USA, tillsammans med andra västmakter och regionala arabiska makter, tyst Irak och såg Saddam Hussein som ett nödvändigt bålverk för att hindra Islamiska republiken Irans seger.

Världssamfundets svar på Halabjaangreppet präglades därför av fördunklande och ovilja att ställa Bagdad till svars. Reaganadministrationen i USA motsatte sig kraftfullt kongressens försök att införa omfattande handelssanktioner mot Irak 1988.32 USA:s militära underrättelsetjänst Defense Intelligence Agency försökte dessutom till en början avleda skulden från Bagdad genom att sprida interna rapporter som antydde att Iran sannolikt låg bakom det kemiska angrepp som dödade kurderna, trots att Irak öppet hade medgett användning av giftgas i andra militäroperationer.32

FN:s säkerhetsråds svar var lika ljummet och strukturellt begränsat. Rådet antog visserligen resolutionerna 612 och 620 år 1988, som kraftfullt fördömde användningen av kemiska vapen i konflikten mellan Iran och Irak, men utelämnade medvetet och påfallande varje uttrycklig hänvisning till eller fördömande av Iraks användning av dessa förbjudna vapen mot sina egna kurdiska medborgare.41 

Världssamfundet böjde sig för principen om statlig suveränitet och behandlade massakern som en ”inre angelägenhet”.41 Denna djupt cyniska diplomatiska hållning gav Saddam Hussein en avgörande strategisk lärdom: geopolitisk alliansbildning skyddade framgångsrikt hans regim från människorättsligt ansvarsutkrävande och skapade en struktur av total straffrihet som uppmuntrade regeringens mörkaste impulser.42

Raperin 1991, massflykten och fristadens uppkomst

Den absoluta, obestridda baathistiska dominansen bröts dramatiskt efter Saddam Husseins strategiskt katastrofala invasion av Kuwait i augusti 1990 och den därpå följande fullständiga krossningen av den irakiska militärapparaten av den USA-ledda koalitionen under Gulfkriget 1991.1

I februari 1991, medan markkriget decimerade irakiska styrkor, uppmanade USA:s president George H.W. Bush offentligt och upprepade gånger den irakiska militären och civilbefolkningen att ”ta saken i egna händer och tvinga diktatorn Saddam Hussein att träda åt sidan”.45 Budskapet spreds i stor omfattning genom flygblad och radiosändningar till Irak.46 I tron att regimen var dödligt försvagad av det militära nederlaget och under antagandet att västligt militärt stöd skulle komma bröt ett stort, spontant men till stor del osamordnat uppror (känt som Raperin) ut över hela landet.46 

Det började bland den shiitiska befolkningen i de södra provinserna i början av mars och spreds snabbt till det kurdiska norr.46 Inom några veckor hade häpnadsväckande fjorton av Iraks arton provinser helt glidit ur Bagdads kontroll, medan kurdiska peshmergasoldater svepte ned från bergen och kortvarigt befriade stora städer, däribland Erbil, Sulaymaniyah och det starkt omstridda Kirkuk.46

Bushadministrationen, förlamad av rädslan för den irakiska statens sönderfall, möjlig regional destabilisering och stärkta iranskstödda shiitiska ombud, avstod dock från att ingripa militärt till upprorsstyrkornas stöd.46 Saddam Hussein tog denna avgörande möjlighet och återuppbyggde delar av sitt republikanska elitgarde. Regimen utnyttjade en lucka i vapenvileavtalet i Safwan, som tillät den irakiska militären att flyga helikoptrar för ”transportändamål”, och satte in tungt beväpnade attackhelikoptrar för att skoningslöst och systematiskt krossa upproren i både norr och söder.46 Regimtrogna styrkor sköt urskillningslöst in i bostadsområden och massavrättade tusentals obeväpnade civila och misstänkta.48

I norr utlöste den hämndlystna irakiska arméns snabba framryckning, delvis ledd av Anfals arkitekt Ali Hassan al-Majid, en okontrollerbar masspanik.45 Med det traumatiska minnet av Halabja och Anfalfolkmordet färskt i det kollektiva medvetandet flydde uppskattningsvis 1,5 till 2 miljoner kurder från sina städer och samhällen i mars och aprils isande förhållanden. De sökte osäkert skydd i de snötäckta bergen längs Turkiets och Irans oländiga gränser.23

Den följande humanitära katastrofen var mycket synlig och sändes ut över världen, vilket framtvingade ett motvilligt men tidigare oöverträffat internationellt svar. Med hänvisning till den framväxande läran om humanitär intervention antog FN resolution 688 och fördömde Iraks förtryck av sin civilbefolkning.49 Samtidigt inledde USA, Storbritannien och Frankrike Operation Provide Comfort.3 Denna väldiga militära och humanitära operation upprättade en ”fristad” i norra Irak och en strikt flygförbudszon norr om den 36:e breddgraden som hindrade Saddams flygplan från att angripa.47

Denna internationella militära intervention hindrade ett nytt folkmord och tvingade irakiska markstyrkor att dra sig söder om en nyupprättad, starkt befäst grön linje.52 Tillbakadragandet födde oavsiktligt en i praktiken självständig kurdisk stat.50 Avskuret från Bagdad och utsatt för ett förlamande dubbelt embargo – FN:s internationella sanktioner mot staten Irak och en inre ekonomisk blockad som Saddam Hussein illvilligt införde – upprättade det kurdiska ledarskapet en förvaltning i enklaven. År 1992 hölls historiska val till ett provisoriskt parlament med 105 ledamöter. Resultatet blev en exakt maktdelning på 50–50 mellan KDP och PUK, vilket lade grunden för Kurdistans regionala regering (KRG).52

Brödramord och en pakt med djävulen: det kurdiska inbördeskriget (1994–1998)

Triumfen efter befrielsen 1991 och skapandet av en demokratisk fristad överskuggades snabbt av intensiv, djupt rotad intern fraktionsbildning. Maktdelningen på 50–50 mellan Masoud Barzanis KDP och Jalal Talabanis PUK, två partier med en historia av våldsam konkurrens sedan 1975, visade sig strukturellt ogenomförbar och inneboende instabil.52

Denna politiska rivalitet förvärrades katastrofalt av extrem ekonomisk nöd. De internationella och inhemska embargona innebar att den kurdiska ekonomin var helt isolerad; alla ekonomiska kontakter med omvärlden måste gå genom den svarta marknaden.58 Kontrollen över smuggelvägar och tullintäkter blev därför ett livsviktigt ekonomiskt nollsummespel.52 Det främsta tvisteämnet var kontrollen över gränsövergången Ibrahim Khalil mot Turkiet, som förvaltades uteslutande av KDP och gav väldiga, obeskattade intäkter som inte delades med PUK.56

I maj 1994 eskalerade mindre skärmytslingar om marktvister och intäktsfördelning dramatiskt till det irakisk-kurdiska inbördeskriget.56 Konflikten delade med våld den autonoma regionen och skapade starkt befästa inre gränser där varje parti upprättade mängder av nya tullkontroller.59 Regionens ekonomi förlamades när både KDP och PUK utkrävde orimliga ”import-” och ”exportskatter” av vanliga kurder som förde varor över de inre skiljelinjerna.59

Inbördeskriget visade den kurdiska geopolitiska positionens yttersta, återkommande tragedi: i sin desperation att besegra inhemska rivaler sökte de kurdiska fraktionerna gång på gång allianser med regionala makter som i grunden var fientliga till kurdisk autonomi. PUK allierade sig aktivt med Irans regering och fick militärt stöd för att återta territorium och driva tillbaka KDP-styrkor.56 Turkiet ingrep också militärt mot PUK, främst för att angripa Kurdistans arbetarpartis (PKK) baser.58

Som svar på Irans intervention till PUK:s stöd fattade Masoud Barzani ett häpnadsväckande, mycket omstritt och historiskt chockerande strategiskt beslut. I augusti 1996 begärde KDP uttryckligen direkt militär hjälp från sin historiske plågoande Saddam Hussein för att driva bort PUK från regionhuvudstaden Erbil.22 Saddam Hussein såg en enastående möjlighet att återupprätta baathistiskt inflytande i norr, utnyttja den kurdiska splittringen och våldsamt bestraffa de irakiska oppositionsgrupper som sökt skydd i fristaden. Han skickade omedelbart 45 000 soldater och republikanska gardets tunga pansarstyrkor.22

Den 31 augusti 1996 stormade de irakiska väpnade styrkorna Erbil tillsammans med KDP:s peshmerga.22 Även om Barzani kanske inte hade beordrat en massaker utnyttjade de irakiska styrkorna inbjudan som förevändning för att systematiskt jaga politiska dissidenter.22 Irakisk underrättelsetjänst slog till mot över 30 byggnader som tillhörde Irakiska turkmenska fronten, avrättade 48 personer och arresterade dussintals fler.22 Samtidigt avrättade irakiska trupper summariskt omkring 700 PUK-stridande och medlemmar av USA-stödda Irakiska nationalkongressen i stadens utkanter.22 

KDP:s tysta godtagande av denna massaker för att säkra politisk dominans över Erbil underströk det kurdiska motståndets djupa splittring. Efter erövringen av Erbil återgick irakiska styrkor till sina tidigare ställningar. Det lät KDP kortvarigt driva PUK helt ur regionen till den iranska gränsen och tvingade USA att skyndsamt evakuera över 6 000 oppositionsmedarbetare från norra Irak för att förhindra att de slaktades.22

Brödramordet, som kostade tusentals kurdiska liv, upphörde först genom starka internationella påtryckningar. År 1998 lyckades USA förmedla Washingtonavtalet, ett fredsavtal om maktdelning som avslutade de aktiva striderna men i praktiken formaliserade regionens uppdelning i två skilda, starkt partibundna förvaltningszoner. Denna partipolitiska splittring hämmade allvarligt irakiska Kurdistans institutionella utveckling och militära enande i årtionden.50

Det konstitutionella efterspelet och artikel 140:s förlamning

Den USA-ledda invasionen av Irak 2003 gjorde definitivt slut på Saddam Husseins regim och förändrade maktbalansen inom staten drastiskt och permanent.44 Kurderna, som varit livsviktiga och mycket effektiva militära allierade till koalitionsstyrkorna under invasionen, använde sin militära nytta, relativa institutionella stabilitet och enade politiska representation för att säkra en tidigare oöverträffad maktställning i uppbyggnaden av det nya Irak efter Saddam.44

Det bestående arvet efter Saddam Husseins brutala demografiska omformning förblev dock en grundläggande, mycket laddad friktionspunkt. När Iraks författning 2005 hastigt utarbetades – en process som bojkottades av den sunnitiska befolkningen och präglades av djupa meningsskiljaktigheter – krävde det kurdiska ledarskapet uttryckliga konstitutionella mekanismer för att upphäva årtionden av arabiseringspolitik, garantera regional federalism och säkra Kirkuks rättsliga införlivande i KRG.61 Den mycket omstridda kompromiss som blev resultatet var författningens artikel 140.64

Artikel 140, som förlängde mandatet i artikel 58 i den övergångsvisa förvaltningslagen, upprättade en strikt rättslig ram i tre steg för att lösa Kirkuks och andra omstridda territoriers status.64 De föreskrivna stegen var:

  1. Normalisering: Att avhjälpa de orättvisa demografiska förändringar som Baathregimen skapat genom att låta fördrivna kurder och turkmener återvända samt ge ekonomisk ersättning åt och flytta tillbaka arabiska bosättare till deras ursprungsprovinser.64

  2. Folkräkning: Att genomföra en rättvis och öppen folkräkning i de omstridda territorierna.65

  3. Folkomröstning: Att ordna en allmän folkomröstning, senast den 31 december 2007, där medborgarna skulle få avgöra om de ville ansluta sig till Kurdistanregionen eller förbli under federal förvaltning.64

Detta konstitutionella uppdrag visade sig dock helt omöjligt att genomföra. På varandra följande centralregeringar i Bagdad fruktade en permanent förlust av Kirkuks väldiga oljerikedom och böjde sig för starka politiska påtryckningar från arabiska och turkmenska väljargrupper. De använde byråkratiska förhalningstaktiker som starkt påminde om autonomins misslyckande 1970.66 Normaliseringsprocessen lamslogs av en medveten brist på finansiering och politisk vilja, medan folkräkningen sköts upp i det oändliga av rädsla för att en officiell dokumentation av den förändrade befolkningssammansättningen omedelbart skulle utlösa våld mellan folkgrupper.14 Bagdad bröt dessutom systematiskt mot författningens krav på proportionell fördelning av oljeintäkter, drog godtyckligt av medel och svälte ut KRG ekonomiskt.67

Åren 2024 och 2025 visade omfattande dokumentation och officiella KRG-rapporter att artikel 140 fortfarande nästan helt saknade genomförande.68 Trots flera kommittéer och anslag på över två biljoner dinarer mellan 2005 och 2025 var den grundläggande territoriella tvisten helt olöst.69

Läget försämrades drastiskt efter KRG:s olyckliga självständighetsomröstning i oktober 2017.44 Som vedergällning för självständighetsförsöket återvände irakiska federala styrkor och iranskstödda shiitiska miliser aggressivt till Kirkuk och andra omstridda territorier. De fördrev med våld kurdiska militära administratörer och tusentals medborgare, med döda och skadade och förstörelse av tusentals kurdiska hem och företag som följd, särskilt i områden som Khurmatu.44 

Observatörer och lokala politiska ledare har noterat att Iraks centralregering efter 2017 återupptog politik med slående och mycket oroande likheter med Saddamperiodens demografiska strategier. Dessa nya insatser, kallade ”administrativ arabisering”, innebar systematiskt avlägsnande av kurder från höga lokala förvaltningsposter, minskad kurdisk representation och aktiv återbosättning av över 100 000 arabiska familjer från centrala och södra Irak i Kirkuks centrum och omgivningar.21

Det fullständiga misslyckandet att genomföra artikel 140 och den återkommande demografiska manipulationen visar en djupgående verklighet: Saddam Hussein avsattes och avrättades, men det strukturella etnoterritoriella nollsummespel han med våld skapade kring Kirkuk och de omstridda territorierna förblir permanent inbäddat i Iraks politiska ram. De demografiska och territoriella sprickor som den baathistiska regimens massterror, deportationer och folkmord skapade fortsätter att prägla, och ständigt hota, den moderna irakiska statens stabilitet, federala struktur och inre fred.62

Citerade verk

  1. Irakisk-kurdiska konflikten – Wikipedia, hämtad den 9 mars 2026, https://en.wikipedia.org/wiki/Iraqi%E2%80%93Kurdish_conflict

  2. Hundra år av försök att skapa ett självständigt Kurdistan, hämtad den 9 mars 2026, https://icds.ee/en/a-hundred-years-of-attempts-to-create-an-independent-kurdistan/

  3. Den kurdiska kampen för autonomi från 1970-talet till i dag – Foreign Policy Research Institute, hämtad den 9 mars 2026, https://www.fpri.org/article/2019/07/the-kurdish-struggle-for-autonomy-from-the-1970s-to-the-present/

  4. Al-Anfal, 1988 – Förintelsemuseet i Houston, hämtad den 9 mars 2026, https://hmh.org/education/al-anfal-1988/

  5. Dilip Hiro: varför Kirkuk är den självklara konfliktpunkten för Irak och dess grannar, hämtad den 9 mars 2026, https://www.historynewsnetwork.org/article/dilip-hiro-why-kirkuk-is-the-obvious-flashpoint-wi

  6. Första irakisk-kurdiska kriget – Wikipedia, hämtad den 9 mars 2026, https://en.wikipedia.org/wiki/First_Iraqi%E2%80%93Kurdish_War

  7. Kissingers strategi i det irakisk-kurdiska upproret 1972–75: falsk start eller grund för amerikansk ... – EliScholar, hämtad den 9 mars 2026, https://elischolar.library.yale.edu/cgi/viewcontent.cgi?article=1049&context=applebaum_award

  8. USA:s utrikesförbindelser, 1969–1976, volym XXVII, Iran; Irak, 1973–1976 – historiska dokument – Office of the Historian, hämtad den 9 mars 2026, https://history.state.gov/historicaldocuments/frus1969-76v27/d306

  9. Historiska dokument – Office of the Historian, hämtad den 9 mars 2026, https://history.state.gov/historicaldocuments/frus1969-76v27/d243

  10. Irak – författningshistoria – ConstitutionNet, hämtad den 9 mars 2026, https://constitutionnet.org/country/iraq

  11. Kurderna som parter i och offer för konflikter i Irak – ICRC, hämtad den 9 mars 2026, https://www.icrc.org/sites/default/files/review_article/file/irrc-868-4.pdf

  12. Kirkuks flerdimensionella säkerhetskris – Combating Terrorism Center vid West Point, hämtad den 9 mars 2026, https://ctc.westpoint.edu/kirkuks-multidimensional-security-crisis/

  13. VI. Att vända arabiseringen av Kirkuk – Human Rights Watch, hämtad den 9 mars 2026, https://www.hrw.org/reports/2004/iraq0804/7.htm

  14. Att lösa Kirkukfrågan: lärdomar från uppgörelser i tidigare etnoterritoriella konflikter – RAND, hämtad den 9 mars 2026, https://www.rand.org/content/dam/rand/pubs/monographs/2012/RAND_MG1198.pdf

  15. Motstridiga anspråk: att vända etnisk rensning i norra Irak: III ..., hämtad den 9 mars 2026, https://www.hrw.org/reports/2004/iraq0804/4.htm

  16. Algeravtalet 1975 – Wikipedia, hämtad den 9 mars 2026, https://en.wikipedia.org/wiki/1975_Algiers_Agreement

  17. Iran–Irakkriget – Wikipedia, hämtad den 9 mars 2026, https://en.wikipedia.org/wiki/Iran%E2%80%93Iraq_War

  18. USA:s utrikesförbindelser, 1969–1976, volym XXVII, Iran; Irak, 1973–1976 – historiska dokument – Office of the Historian, hämtad den 9 mars 2026, https://history.state.gov/historicaldocuments/frus1969-76v27/d286

  19. Berättelsen om Anfal – The Kurdistan Memory Programme, hämtad den 9 mars 2026, https://kurdistanmemoryprogramme.com/story-of-anfal/

  20. På utsatt mark – Justice.gov, hämtad den 9 mars 2026, https://www.justice.gov/sites/default/files/eoir/legacy/2013/06/14/iraq_1109.pdf

  21. Arabiseringen av Kirkuk – Wikipedia, hämtad den 9 mars 2026, https://en.wikipedia.org/wiki/Arabization_of_Kirkuk

  22. Massakern i Erbil 1996 – Wikipedia, hämtad den 9 mars 2026, https://en.wikipedia.org/wiki/1996_Erbil_massacre

  23. Motstridiga anspråk: att vända etnisk rensning i norra Irak | HRW, hämtad den 9 mars 2026, https://www.hrw.org/report/2004/08/02/claims-conflict/reversing-ethnic-cleansing-northern-iraq

  24. Irak: resolution nr 666 från 1980 (nationalitet) – Refworld, hämtad den 9 mars 2026, https://www.refworld.org/legal/decreees/natlegbod/1980/en/10397

  25. Irak: rättshistoria och traditioner – Loc, hämtad den 9 mars 2026, https://tile.loc.gov/storage-services/service/ll/llglrd/2018299338/2018299338.pdf?loclr=blogfam

  26. Första Anfal: belägringen av Sergalou och Bergalou, 23 februari–19 mars 1988 – Human Rights Watch, hämtad den 9 mars 2026, https://www.hrw.org/reports/1993/iraqanfal/ANFAL3.htm

  27. Kurdiskt deltagande i Iran–Irakkriget – Wikipedia, hämtad den 9 mars 2026, https://en.wikipedia.org/wiki/Kurdish_involvement_in_Iran%E2%80%93Iraq_War

  28. IRAN I IRAK: HUR STORT INFLYTANDE? – Mellanösternrapport nr 38 – 21 mars 2005, hämtad den 9 mars 2026, https://www.crisisgroup.org/sites/default/files/38-iran-in-iraq-how-much-influence.pdf

  29. Saddams generaler: perspektiv på Iran–Irakkriget, hämtad den 9 mars 2026, https://www.files.ethz.ch/isn/146268/Saddams%20Generals.pdf

  30. Saddams krig – NDU Press, hämtad den 9 mars 2026, https://ndupress.ndu.edu/Portals/68/Documents/Books/saddams-war.pdf

  31. Anfalkampanjen – Wikipedia, hämtad den 9 mars 2026, https://en.wikipedia.org/wiki/Anfal_campaign

  32. Vad hände egentligen med Iraks kurder? (Human Rights Watch ..., hämtad den 9 mars 2026, https://www.hrw.org/reports/1991/IRAQ913.htm

  33. FOLKMORD I IRAK: Anfalkampanjen mot kurderna (Human Rights Watch-rapport, 1993), hämtad den 9 mars 2026, https://www.hrw.org/reports/1993/iraqanfal/

  34. Folkmordet på kurderna – Europaparlamentet, hämtad den 9 mars 2026, https://www.europarl.europa.eu/meetdocs/2009_2014/documents/d-iq/dv/03_kurdishgenocidesofanfalandhalabja_/03_kurdishgenocidesofanfalandhalabja_en.pdf

  35. Inledning: FOLKMORD I IRAK: Anfalkampanjen mot ..., hämtad den 9 mars 2026, https://www.hrw.org/reports/1993/iraqanfal/ANFALINT.htm

  36. IRAKISKA KURDISTAN – Human Rights Watch, hämtad den 9 mars 2026, https://www.hrw.org/reports/pdfs/i/iraq/iraq.931/iraq931full.pdf

  37. Hela artikeln: folkmorden i Anfal och Halabja: lärdomar som inte dragits – Taylor & Francis, hämtad den 9 mars 2026, https://www.tandfonline.com/doi/full/10.1080/21520844.2023.2236922

  38. Germian – det varma landet – är en stor kuperad slätt vid den sydligaste spetsen av det soranitalande irakiska Kurdistan, vid gränsen till Iraks arabiska kärnområde. I väster avgränsas den av landsvägen mellan den oljerika staden Kirkuk och staden Tuz Khurmatu – Human Rights Watch, hämtad den 9 mars 2026, https://www.hrw.org/reports/1993/iraqanfal/ANFAL5.htm

  39. FOLKMORD I IRAK | HRW.org, hämtad den 9 mars 2026, https://www.hrw.org/reports/pdfs/i/iraq/iraq.937/anfalfull.pdf

  40. 1 Baathister och kurder ”Svarta är hans färger, svart paviljong, Hans spjut, hans sköld, hans häst, hans rustning, plymer, Och kolsvart ... – Legal Tools Database, hämtad den 9 mars 2026, https://www.legal-tools.org/doc/274a62/pdf/

  41. Massakern i Halabja – Wikipedia, hämtad den 9 mars 2026, https://en.wikipedia.org/wiki/Halabja_massacre

  42. Kemiska vapen och Iran–Irakkriget – James Martin Center for Nonproliferation Studies, hämtad den 9 mars 2026, https://www.nonproliferation.org/wp-content/uploads/npr/81ali.pdf

  43. Resolution 620 (1988) / – FN:s digitala bibliotekssystem, hämtad den 9 mars 2026, https://digitallibrary.un.org/record/44865

  44. Instabilitet i Irak | Global konfliktbevakning – CFR.org, hämtad den 9 mars 2026, https://www.cfr.org/global-conflict-tracker/conflict/political-instability-iraq

  45. Irak: tvångsfördrivning av etniska minoriteter – Refworld, hämtad den 9 mars 2026, https://www.refworld.org/reference/countryrep/hrw/2003/en/30380

  46. Till minne av upproret i Irak för tjugofem år sedan | Council on Foreign Relations, hämtad den 9 mars 2026, https://www.cfr.org/articles/remembering-iraqi-uprising-twenty-five-years-ago

  47. Upproren i Irak 1991 – Wikipedia, hämtad den 9 mars 2026, https://en.wikipedia.org/wiki/1991_Iraqi_uprisings

  48. Upproret i Irak 1991 och dess efterspel – HRW.org, hämtad den 9 mars 2026, https://www.hrw.org/reports/1992/Iraq926.htm

  49. Den kurdiska krisen: en studie av en internationell händelse – Digital Commons @ DU, hämtad den 9 mars 2026, https://digitalcommons.du.edu/cgi/viewcontent.cgi?article=1781&context=djilp

  50. Peshmergans utveckling | Kamp för Kurdistan? – Clingendael, hämtad den 9 mars 2026, https://www.clingendael.org/pub/2018/fighting-for-kurdistan/2-the-evolution-of-the-peshmerga/

  51. 1991 – Operation Provide Comfort och Northern Watch > Flygvapnets avdelning för historiskt stöd > Faktablad, hämtad den 9 mars 2026, https://www.afhistory.af.mil/FAQs/Fact-Sheets/Article/458953/1991-operation-provide-comfort-and-northern-watch/

  52. Irakiska Kurdistan tjugo år senare | International Crisis Group, hämtad den 9 mars 2026, https://www.crisisgroup.org/cmt/middle-east-north-africa/gulf-and-arabian-peninsula/iraq/iraqi-kurdistan-twenty-years-after

  53. Kurderna i Irak efter Saddam – Every CRS Report, hämtad den 9 mars 2026, https://www.everycrsreport.com/reports/RS22079.epub

  54. Flygförbudszonen i Irak | Historia | Forskningsintroduktioner – EBSCO, hämtad den 9 mars 2026, https://www.ebsco.com/research-starters/history/no-fly-zone-iraq

  55. Ofullkomliga allierade och icke-statliga aktörer: lärdomar från flygförbudszonen i Irak 1991 | Brookings, hämtad den 9 mars 2026, https://www.brookings.edu/articles/imperfect-allies-and-non-state-actors-lessons-from-the-1991-no-fly-zone-in-iraq/

  56. Att avsluta det kurdiska inbördeskriget i Irak – Better Evidence Project – George Mason University, hämtad den 9 mars 2026, https://bep.carterschool.gmu.edu/ending-the-kurdish-civil-war-in-iraq/

  57. Det kurdiska inbördeskriget (1994–1998) och dess följder för styrelsesystemet i Kurdistanregionen i Irak – ResearchGate, hämtad den 9 mars 2026, https://www.researchgate.net/publication/361016173_THE_KURDISH_CIVIL_WAR_1994-1998_AND_ITS_CONSEQUENCES_FOR_THE_GOVERNING_SYSTEM_IN_THE_KURDISTAN_REGION_OF_IRAQ

  58. Irakisk-kurdiska inbördeskriget – Wikipedia, hämtad den 9 mars 2026, https://en.wikipedia.org/wiki/Iraqi_Kurdish_Civil_War

  59. Förstörelsen av irakiska Kurdistan – MERIP – Middle East Research and Information Project, hämtad den 9 mars 2026, https://www.merip.org/1996/12/the-destruction-of-iraqi-kurdistan/

  60. Irakisk-kurdiska inbördeskriget (1994–1997) – PA-X databas över fredsavtal, hämtad den 9 mars 2026, https://www.peaceagreements.org/conflict/89/

  61. IRAK: att utarbeta författningen | Council on Foreign Relations, hämtad den 9 mars 2026, https://www.cfr.org/backgrounders/iraq-drafting-constitution

  62. Irak: federalismens undergång | Wilson Center, hämtad den 9 mars 2026, https://www.wilsoncenter.org/article/iraq-demise-federalism

  63. Irakisk politik efter Saddam Hussein: en sekteristisk demokratis födelse – Clingendaelinstitutet, hämtad den 9 mars 2026, https://www.clingendael.org/pub/2020/iraqs-adolescent-democracy/1-iraqi-politics-after-saddam-hussein-the-birth-of-a-sectarian-democracy/

  64. Artikel 140 i Iraks författning – Wikipedia, hämtad den 9 mars 2026, https://en.wikipedia.org/wiki/Article_140_of_the_Constitution_of_Iraq

  65. Kirkuks artikel 140: har den löpt ut eller inte? – The Washington Institute, hämtad den 9 mars 2026, https://www.washingtoninstitute.org/policy-analysis/kirkuks-article-140-expired-or-not

  66. Den kurdiska folkomröstningen och Kirkuks status – The Washington Institute, hämtad den 9 mars 2026, https://www.washingtoninstitute.org/policy-analysis/kurdish-referendum-and-status-kirkuk

  67. De konstitutionella argumenten för Kurdistans självständighet och en förteckning över brott mot Iraks författning av på varandra följande irakiska ... – Kurdiska institutet i Paris, hämtad den 9 mars 2026, https://www.institutkurde.org/images/mediapdf/87KFRJGMPD.pdf

  68. KRG säger att artikel 140 har blockerats i två årtionden i omstridda områden – Basnews, hämtad den 9 mars 2026, https://www.basnews.com/en/babat/907272

  69. Artikel 140: 18 år efter tidsfristen väntar genomförandet fortfarande | Draw Media, hämtad den 9 mars 2026, https://drawmedia.net/page_detail?smart-id=18170

  70. KRG:s mediekontor säger att artikel 140 ännu inte genomförts 20 år efter antagandet, hämtad den 9 mars 2026, https://www.kurdistan24.net/en/story/895841/krg-media-office-says-article-140-remains-unimplemented-20-years-after-adoption

PDF för nedladdning

Böcker av Kurdish-History.com