Inledning
Den 20 november 1919 hände något anmärkningsvärt i korridorerna vid fredskonferensen i Paris. Sharif Pasha, den kurdiske representanten, och Boghos Nubar Pasha, chef för Armeniska nationella delegationen, undertecknade en gemensam solidaritetsförklaring — den kurdisk-armeniska överenskommelsen. Två folk som i århundraden hade ställts mot varandra av Osmanska riket valde att stå tillsammans i det mest avgörande ögonblicket i modern mellanösternhistoria. De enades om att ett självständigt Kurdistan och ett enat Armenien skulle upprättas sida vid sida under samma mandatmakt, med gränser som skulle bestämmas av fredskonferensen och ömsesidig respekt för minoriteters rättigheter.
Den kurdisk-armeniska solidaritetsförklaringen är ett av de mest inspirerande — och till sist ett av de mest tragiska — ögonblicken i kurdisk diplomatisk historia. Den visade att kurdiska ledare kunde bedriva sofistikerad internationell diplomati, att de erkände kurders och armeniers gemensamma lidande under osmanskt styre och att de ville bygga en framtid av samexistens snarare än konflikt. Men överenskommelsen genomfördes aldrig. Stormakterna ignorerade den. Turkiska nationalister förstörde den. Och båda folken lämnades statslösa.
Innehåll
Vad var den kurdisk-armeniska förklaringen?
Sharif Pasha: kurdisk diplomati på världsarenan
Vad var den kurdisk-armeniska solidaritetsförklaringen?
Den kurdisk-armeniska solidaritetsförklaringen (även kallad den kurdisk-armeniska överenskommelsen) var ett gemensamt uttalande undertecknat den 20 november 1919 vid fredskonferensen i Paris av Sharif Pasha, som företrädde den kurdiska delegationen, och Boghos Nubar Pasha, chef för Armeniska nationella delegationen. Förklaringen försökte överbrygga klyftan mellan konkurrerande kurdiska och armeniska territoriella anspråk i de tidigare osmanska östprovinserna och visa en enad front för de allierade makterna.
Överenskommelsen föreskrev att ett enat Armenien och ett självständigt Kurdistan skulle upprättas under samma mandatmakt. Gränsdragningen mellan Kurdistan och Armenien överläts åt fredskonferensens beslut. Båda framtida staterna skulle garantera och respektera sina respektive minoriteters rättigheter. I grunden var det en pakt om ömsesidigt erkännande: kurderna erkände armeniernas anspråk på en egen stat, och armenierna erkände kurdernas — två folk som bekräftade varandras rätt att existera som nationer.
Viktiga slutsatser
• Kurder och armenier — två folk som Osmanska riket hade manipulerat mot varandra — valde solidaritet framför rivalitet i det mest avgörande ögonblicket i sin moderna historia.
• Överenskommelsen visade kurdisk diplomatisk förfining — Sharif Pasha verkade på den internationella diplomatins högsta nivåer, lade fram ett memorandum om kurdiska anspråk och förhandlade direkt med den armeniska delegationen.
• Båda delegationerna erkände varandras rätt till en egen stat och förband sig att skydda minoriteters rättigheter — en vision av samexistens långt före sin tid.
• Överenskommelsen genomfördes aldrig — stormakterna ignorerade den, turkiska nationalister förstörde löftet om både kurdisk och armenisk självständighet, och Lausannefördraget (1923) utplånade Kurdistan helt från kartan.
Snabbfakta
Förklaring: Kurdisk-armeniska solidaritetsförklaringen (kurdisk-armeniska överenskommelsen) Datum: 20 november 1919 Undertecknare: Sharif Pasha (kurdiska delegationen) och Boghos Nubar Pasha (Armeniska nationella delegationen) Plats: Fredskonferensen i Paris, Frankrike Typ: Gemensam förklaring om solidaritet och ömsesidigt erkännande Viktiga villkor: Självständigt Kurdistan och enat Armenien upprättas under samma mandatmakt; gränsen Kurdistan–Armenien bestäms av fredskonferensen; ömsesidig respekt för minoriteters rättigheter Sammanhang: Sharif Pasha hade lämnat ett memorandum om kurdiska anspråk till fredskonferensen den 6 februari 1919 Utfall: Genomfördes aldrig; ersattes av Sèvresfördraget (1920) och utplånades sedan genom Lausannefördraget (1923)
Historiskt sammanhang: två folk, en förtryckare
Förhållandet mellan kurder och armenier under osmanskt styre var komplext och smärtsamt. Båda folken bebodde Osmanska rikets östra provinser. Den osmanska regeringen använde systematiskt kurdiska stammar som våldsredskap mot armeniska gemenskaper, mest förödande under det armeniska folkmordet 1915–1916. Kurdiskt irreguljärt kavalleri — särskilt Hamidiyeregementena — sattes in mot armeniska byar. Många enskilda kurder deltog i folkmordet, även om andra skyddade armeniska grannar med stor personlig risk.
År 1919, när Osmanska riket besegrats och fredskonferensen i Paris omformade världen, såg både kurder och armenier en möjlighet till en egen stat. Men deras territoriella anspråk överlappade betydligt: provinserna Van, Bitlis, Diyarbakır och Erzurum gjorde båda folken anspråk på. De allierade makterna uppmuntrade Sharif Pasha och Boghos Nubar Pasha att lösa de konkurrerande anspråken genom direkta förhandlingar. Resultatet var den kurdisk-armeniska överenskommelsen — en förklaring som under ett kort ögonblick föreställde sig en framtid där båda folken kunde leva som självständiga grannar.
Förklaringens villkor: en vision av samexistens
Den kurdisk-armeniska överenskommelsen innehöll flera viktiga bestämmelser. För det första enades båda parter om att ett självständigt Kurdistan och ett enat Armenien skulle upprättas i de tidigare osmanska östprovinserna. För det andra skulle båda staterna ställas under samma mandatmakt — så att inget utländskt imperium skulle använda den ena mot den andra. För det tredje skulle fredskonferensen bestämma den exakta gränsen mellan Kurdistan och Armenien, i erkännande av att de överlappande anspråken var för komplexa för att lösas bilateralt. För det fjärde förband sig båda staterna att respektera och skydda sina respektive minoriteters rättigheter.
Överenskommelsen var pragmatisk snarare än idealistisk. Båda delegationerna förstod att deras anspråk överlappade och att ingen kunde få en egen stat på den andras bekostnad. Genom att visa en enad front hoppades de visa de allierade makterna att samexistens var möjlig och att båda folken förtjänade självbestämmande. Det var ett sällsynt ögonblick av diplomati mellan gemenskaper i en region där imperiala makter alltid hade tjänat på splittring.
Sharif Pasha: kurdisk diplomati på världsarenan
Sharif Pasha var en kurdisk diplomat och tidigare osmansk ambassadör som företrädde kurdiska intressen vid fredskonferensen i Paris. Den 6 februari 1919 lämnade han ett formellt memorandum till konferensen som beskrev det kurdiska folkets anspråk — ett av de tidigaste formella kurdiska kraven på självbestämmande inom internationell diplomati. Memorandumet argumenterade för en självständig kurdisk stat i de tidigare osmanska östprovinserna utifrån de principer om nationellt självbestämmande som president Woodrow Wilson hade förespråkat.
Sharif Pashas diplomati i Paris var en milstolpe i kurdisk politisk historia. För första gången verkade en kurdisk representant på den internationella diplomatins högsta nivå, i direkt kontakt med de allierade makterna och i förhandlingar som jämlike med andra nationella delegationer. Den kurdisk-armeniska överenskommelsen var frukten av denna diplomati — och visade att kurdiskt politiskt tänkande redan 1919 grundades i samexistens, ömsesidigt erkännande och minoriteters rättigheter.
Men Sharif Pashas auktoritet var omstridd. Många kurdiska stamledare och politiska ledare inom Kurdistan erkände inte hans mandat, och den brittiska regeringen var ambivalent inför en kurdisk stat och föredrog att införliva kurdiskbefolkade områden i ett brittiskkontrollerat Irak. Den kurdiska delegationen i Paris undergrävdes inifrån och utifrån, och dess bedrifter skulle svepas bort av efterkrigsuppgörelsens geopolitiska verklighet.
Tidslinje över viktiga händelser
1915–1916 — Armeniska folkmordet; kurdiska irreguljära styrkor används av den osmanska regeringen mot armeniska gemenskaper.
Januari 1919 — Fredskonferensen i Paris öppnar; kurdiska och armeniska delegationer deltar.
6 februari 1919 — Sharif Pasha lämnar sitt memorandum om kurdiska anspråk till fredskonferensen.
20 november 1919 — Kurdisk-armeniska solidaritetsförklaringen undertecknas av Sharif Pasha och Boghos Nubar Pasha.
Augusti 1920 — Sèvresfördraget innehåller bestämmelser om ett autonomt Kurdistan och ett självständigt Armenien.
1920–1923 — Turkiska frihetskriget; Mustafa Kemal besegrar de allierades planer för regionen.
Juli 1923 — Lausannefördraget nämner varken Kurdistan eller Armenien; båda folkens rätt till en egen stat utplånas.
1927 — Kurdiska sällskapet Khoyboun, stött av Armeniska revolutionära federationen, leder upproret för Republiken Ararat.
Arv och betydelse för kurdisk historia
Den kurdisk-armeniska solidaritetsförklaringen är betydelsefull eftersom den representerar vägen som inte togs. I november 1919 föreställde sig kurdiska och armeniska ledare en framtid där båda folken kunde få en egen stat genom samarbete i stället för konkurrens. De erkände varandras anspråk, förband sig till minoritetsskydd och visade en enad front för det internationella samfundet. Det var en vision av samexistens i en region där imperier alltid hade tjänat på splittring.
Förklaringens misslyckande är en tragedi som båda folken delar. Stormakterna i Paris tog aldrig kurdisk och armenisk solidaritet på allvar. Sèvresfördraget (1920) innehöll bestämmelser om både kurdisk autonomi och armenisk självständighet, men genomfördes aldrig. Den turkiska nationalistiska rörelsen under Mustafa Kemal besegrade de allierades planer, och Lausannefördraget (1923) nämnde varken Kurdistan eller Armenien. Båda folken förvägrades en egen stat — och visionen av samexistens från november 1919 begravdes under det 20:e århundradets geopolitik.
Ändå överlevde den kurdisk-armeniska solidaritetens anda. År 1927 fick det kurdiska sällskapet Khoyboun, som ledde upproret för Republiken Ararat i östra Turkiet, stöd av Armeniska revolutionära federationen. Kurdiska och armeniska intellektuella fortsatte erkänna sin gemensamma förtryckshistoria och sitt gemensamma intresse av att utmana turkiskt förnekande. I dag har många kurdiska politiska rörelser formellt erkänt det armeniska folkmordet och krävt försoning. Förklaringen 1919 sådde ett frö som fortsätter växa ett århundrade senare.
Vanliga frågor
Vad var den kurdisk-armeniska solidaritetsförklaringen?
En gemensam förklaring undertecknad den 20 november 1919 vid fredskonferensen i Paris av den kurdiske representanten Sharif Pasha och den armeniske ledaren Boghos Nubar Pasha. Den krävde ett självständigt Kurdistan och ett enat Armenien under samma mandatmakt, med gränser bestämda av fredskonferensen och ömsesidigt skydd för minoriteters rättigheter.
Varför samarbetade kurder och armenier 1919?
Båda folken hade överlappande territoriella anspråk i de tidigare osmanska östprovinserna. I stället för att konkurrera — vilket skulle ha försvagat båda — enades de om att visa en enad front för de allierade makterna och ömsesidigt erkänna varandras rätt till en egen stat. De delade en historia av förtryck under osmanskt styre och insåg att samarbete erbjöd en bättre väg till självbestämmande än rivalitet.
Varför genomfördes förklaringen aldrig?
Stormakterna i Paris prioriterade inte kurdisk eller armenisk självständighet. Sèvresfördraget (1920) innehöll bestämmelser om båda, men den turkiska nationalistiska rörelsen besegrade de allierades planer. Lausannefördraget (1923) nämnde varken Kurdistan eller Armenien, och båda folken lämnades statslösa.
Referenser och vidare läsning
Kurdish Center for Studies — Att skriva om den kurdiska vägen till Lausanne
Armenian Weekly — Armenier och kurder (Gunaysu, 2009)
McDowall, D., Kurdernas moderna historia, I.B. Tauris, 2004.