Hans bana förenar Mascara, offentliga arbeten och lärda med striderna och förhandlingarna som återförde Oran 1792.
Familj och kurdisk anknytning
Mohammed ben Osman var provinsstyresman i regentskapet Alger. Gorguos kallar 1857 hans far Osman kurden, tidigare caïd i Miliana och bey av Titteri. Det ger ett bestämt historiskt belägg för familjens kurdiska anknytning, men visar inte att Mohammed föddes i Kurdistan. Även det tidigare tillnamnet Lekh’al nämns. [1] Ett osäkert födelseår eller en påhittad bergsbarndom behövs inte för att förstå hans karriär.
Från Ibrahims hushåll till styret
Enligt berättelsen anförtrodde Osman sin familj åt Ibrahim. Mohammed blev dennes svärson och följde honom till västprovinsen. Han blev caïd över Flitta 1764–1765 och khalifa, provinsiell ställföreträdare, 1768. Han ledde västliga förband mot den spanska expeditionen vid Alger 1775. Khelil, inte Mohammed, efterträdde Ibrahim direkt; källan daterar Mohammeds utnämning i Mascara till 1779. [1] Hans avancemang kan följas genom bestämda ämbeten och familjeband.
Spannmål, vatten och byggande
Gorguos beskriver inköp och marknadsförsäljning av spannmål under brist, palatskök för fattiga och avlönat byggnadsarbete. I Mascara tillskriver han Mohammed moskéarbeten, vattenledningar, fontäner, broar, försvarsverk och en marknadsfunduq. Funduq förenade handel med logi; habous-egendom stödde religiösa institutioner. [1] Försörjning, infrastruktur och stiftelser kunde stärka styret. Den positiva berättelsen bevisar inte allmänt välstånd.
Bibliotek och lärdom
Texten beskriver madrasa och donerat bibliotek vid moskén i Mascara, återställande av två madrasor och deras stiftelser i Tlemcen, belöningar för litterära och medicinska sammanställningar, poeter och avskrivare. Gorguos använder främst en kommenterad lovdikt av Ahmed ben Mohammed ben Ali ben Sahnoun ur beys krets. [1] Patronage hjälper oss förstå det bevarade berömmet. Även den franske sammanställarens koloniala föreställningar kräver kritisk läsning.
Oran hade bytt styre tidigare
Spanien intog Mers-el-Kébir 1505 och Oran 1509. Båda övergick till regentskapet 1708 och återtogs av Spanien 1732. Innehavet fram till 1792 var alltså inte oavbrutet. [2] Mohammeds framgång gällde dessa kustfästen, inte hela Algeriet. Mascara och kustgarnisonerna hade olika roller i ett omstritt område.
Militärt tryck och förhandlat uttåg
Terki Hassaine förenar spanska arkivhandlingar med militärt tryck och diplomati. Jordbävningen i oktober 1790 var viktig, men förhandlingar började tidigare. År 1791 pågick nya strider och samtal. Konventionen i Alger den 12 september 1791, ratificerad i Madrid i december, reglerade återlämnande och spanska handelsprivilegier. Trupperna lämnade i februari 1792; beyen sände samma månad en ceremoniell guldnyckel till Konstantinopel. [2] Belägring, jordbävning, avtal och utrymning var skilda led.
Ett palats från flera perioder
INHA Imaneos studie placerar residenset i den äldre spanska fästningen Rosalcazar. Efterträdare använde det vidare; 1831 blev det franskt militärhögkvarter. Kolonnad och mottagningsrum ändrades under artonhundratalet. [3] Gravyren från omkring 1833 är senare än Mohammeds liv. [4] All nuvarande utsmyckning kan inte tillskrivas honom eller behandlas som orörd från 1792; byggnaden visar flera styren.
Källor och vidare läsning
- Gorguos, Notice sur le Bey d’Oran, Mohammed el Kebir, Revue africaine, 1857, pp. 403–416; family, offices, public works and patronage.
- Ismet Terki Hassaine, Oran au XVIIIe siècle, Insaniyat 23–24, 2004, pp. 197–222; Spanish archival research on occupation, negotiations and restitution.
- INHA, Imaneo, Palais du Bey, Oran; architectural history of the fortress, palace and nineteenth-century alterations.
- Bey’s Palace colonnade, Oran, engraving catalogued about 1833, unidentified artist; public-domain reproduction, Wikimedia Commons.