Nusrat al-Din Ahmad (regerade 1296–1330) var hazaraspidisk härskare, atabeg, över Lilla Lur, bergsregionen Lorestan i västra Zagros. Hazaraspiderna var en lurisk dynasti, och medeltida muslimska historiker räknade lurerna till de kurdiska folken. Därför hör Nusrat al-Din till den vidare berättelsen om kurdisk historia. Han är framför allt ihågkommen som en generös beskyddare av persiskspråkig lärdom, med tre stora verk skrivna till hans ära.
Innehållsförteckning
Beskyddare av persisk litteratur
Vilka var hazaraspiderna?
Hazaraspiderna styrde Lilla Lur, ungefär dagens Lorestan och angränsande delar av Zagros, från det tolfte till det femtonde århundradet som till stor del självstyrande furstar. De erkände den stormakt som för tillfället dominerade Iran, först seldjukerna och salghuriderna och därefter det mongoliska Ilkhanatet. De tog sitt namn från en tidig härskare, Hazarasp.
Dynastin har beskrivits som lurisk och ofta som kurdisk eller lurisk-kurdisk. Medeltida muslimska källor grupperade ofta Zagros lurer tillsammans med kurderna, och luriska härskarhus som hazaraspiderna förekommer i kurdisk historieskrivning. Därför räknas Nusrat al-Din till den kurdiska historiens gestalter. Modern forskning betraktar lurisk identitet som nära besläktad med, men skild från, kurdisk identitet.
Vägen till makten
Nusrat al-Din Ahmad kom till makten 1296 under de hårdaste tänkbara omständigheterna: hans far, atabegen Afrasiyab I, hade avrättats på order av ilkhanen Ghazan, dynastins mongoliske överherre. Före trontillträdet hade Nusrat al-Din tillbringat långa år som gisslan vid Ilkhanatets hov, ett vanligt öde för underlydande dynastiers söner, avsett att garantera deras familjers lojalitet.
Dessa år vid hovet var också en utbildning. De gav honom ingående förståelse av mongolisk politik och den persiskt präglade hovkultur som blomstrade under ilkhanerna. När han återvände till Lorestan använde han kunskapen för att stabilisera sitt rike, säkra sin ställning gentemot Ilkhanatet och regera i mer än tre årtionden, en anmärkningsvärd tidsrymd under en så orolig epok.
Beskyddare av persisk litteratur
Nusrat al-Dins hov blev ett centrum för beskydd av litteratur och historieskrivning. Liksom nästan alla regionens härskare under denna period, oavsett deras eget ursprung, bekostade han verk på persiska, det gemensamma litteraturspråket i den islamiska östern. Tre betydande verk tillägnades honom.
Tajarib al-Salaf
Tajarib al-Salaf (”Föregångarnas erfarenheter”) är ett persiskt historieverk som Hindushah Nakhjavani överlämnade till Nusrat al-Din Ahmad efter 1323. Det är en översättning och omarbetning av det arabiska Kitab al-Fakhri, anpassad till en persiskläsande hovpublik, och förblir en uppskattad källa till periodens politiska och administrativa tänkande.
Verket Muʻjam fi athar muluk al-Ajam
Muʻjam fi athar muluk al-Ajam av Sharaf al-Din Fazlullah Qazvini är ett historiskt verk som hyllar Nusrat al-Din i de storslagnaste ordalag och kallar honom ”den störste suveränen, de persiska kungarnas härskare, Irans Chosroes”. Sådana blomstrande titlar var det vedertagna språket i hovdedikationer, men de visar också den prestige som den hazaraspidiske härskaren åtnjöt i den ilkhanidiska världen.
Miʻyar-i Nusrati
Miʻyar-i Nusrati, en dikt som Shams-i Fakhri skrev 1313, fullbordar trion av verk tillägnade honom. Den framställer Nusrat al-Din som en förebild för en rättvis och bildad härskare och anknyter till den långa persiska traditionen av furstespeglar som idealiserade visdom, rättvisa och generositet.
Regeringstid och arv
Nusrat al-Din Ahmad dog 1330 och efterträddes av sin son Rukn al-Din Yusufshah II. Hans regeringstid är ihågkommen mer för uthållighet och beskydd än för erövringar: han höll samman sin lilla luriska stat under tre årtionden av mongolisk dominans och gjorde hovet till en plats där lärdom värderades.
I kurdisk historia är Nusrat al-Din en av Zagros medeltida luriska härskare vars dynastier tidigare författare räknade till den kurdiska världen, en påminnelse om de djupa och sammanflätade förbindelserna mellan bergens kurdiska och luriska folk. Verken som skrevs för honom lever kvar som en del av detta gemensamma arv och bevarar både hans tids historia och minnet av själva hazaraspiddynastin.
Vanliga frågor
Var hazaraspiderna kurder?
Hazaraspiderna var en lurisk dynasti i Zagros. Medeltida muslimska källor räknade ofta lurerna till kurderna, och dynastin beskrivs ofta som kurdisk eller lurisk-kurdisk. Därför förekommer den i kurdisk historia. Modern forskning betraktar lurisk identitet som nära besläktad med, men skild från, kurdisk identitet.
Vad är Nusrat al-Din Ahmad mest känd för?
Han är mest känd som Lorestans hazaraspidiske härskare från 1296 till 1330 och som beskyddare av persiskspråkig lärdom. Tre stora verk tillägnades honom: Tajarib al-Salaf, Muʻjam fi athar muluk al-Ajam och Miʻyar-i Nusrati.
Hur kom han till makten?
Han efterträdde sin far Afrasiyab I 1296 efter att Afrasiyab hade avrättats på order av ilkhanen Ghazan. Nusrat al-Din hade tidigare tillbringat flera år som gisslan vid det mongoliska Ilkhanatets hov.
Referenser
C.E. Bosworth, De nya islamiska dynastierna: en kronologisk och genealogisk handbok, Edinburgh University Press, 1996.
Encyclopædia Iranica, artiklar om ”Hazaraspids” och ”Atabakan-e Lorestān”.
Hindushah Nakhjavani, Tajarib al-Salaf (cirka 1323) – ett originalverk tillägnat Nusrat al-Din Ahmad.
Hamdallah Mustawfi, Tarikh-i Guzida (1330) – en samtida persisk krönika från den ilkhanidiska perioden.
Muhammad Shabankaraʼi, Majmaʻ al-Ansab – en genealogisk historia från det fjortonde århundradet.