Revolutionen 1908 och de kurdiska organisationernas framväxt
Det stora kriget och Sällskapet för Kurdistans upphöjelse (KTC)
I den tidiga morgonens ljus den 27 maj 1925 i den historiska staden Diyarbakır steg en man av väldig resning — både kroppsligt och politiskt — uppför trappan till en schavott. Han var sjuttiofyra år, ättling till profeten Muhammed, tidigare ordförande i Osmanska rikets statsråd och en förgrundsgestalt för kurdisk strävan.
Hans namn var Seyyid Abdulkadir Ubeydullah.
Avrättningen markerade slutet på en epok: det slutliga sammanbrottet för bron mellan den gamla osmanska världens religiösa och aristokratiska ledarskap och den nya, kompromisslösa verkligheten i Republiken Turkiet.
För att förstå Mellanösterns historia under det 20:e århundradet måste man förstå Abdulkadir. Han var mer än en ”rebell”; han var en statsman som i årtionden försökte hantera den omöjliga övergången från ett multietniskt imperium till en värld präglad av nationalstater.
1. Maktens rötter: Nehridynastin
För att förstå Abdulkadir måste vi först se den jordmån han växte ur. Han föddes 1851 i Nehri, en by i distriktet Şemdinli i dagens sydöstra Turkiet.
Familjen var seyyider — direkta ättlingar till profeten — vilket gav dem väldig social prestige. Men makten var också institutionell. De var ledare för orden Naqshbandi-Khalidi inom sufismen. I det 19:e århundradets osmanska utkanter, där centralmaktens kontroll ofta var svag, fungerade dessa ”shejker” som domare, medlare och beskyddare.
Abdulkadirs far var den legendariske Sheikh Ubeydullah av Nehri. Ubeydullah var möjligen den förste ledare som såg det kurdiska folket som mer än en samling stammar, som en egen nationell enhet.
”Den kurdiska nationen är ett folk för sig... vi vill ha våra angelägenheter i egna händer”, skrev Ubeydullah i sina berömda ord.
Abdulkadir växte upp i denna miljö och utbildades i klassiska islamiska vetenskaper, persisk litteratur och arabiska. Men han bevittnade också sin fars uppror 1880 — en väldig resning som ville skapa ett självständigt kurdiskt furstendöme mellan Osmanska riket och qajarernas (persiska) rike.
Det misslyckade upproret och vägen till exil
När upproret 1880 krossades av osmanska styrkor (under tryck från europeiska makter och qajarshahen) förändrades familjens liv för alltid. År 1883 förvisades Sheikh Ubeydullah till Medina. Abdulkadir följde fadern i exil, en resa som skulle omvandla honom från religiös provinsledare till kosmopolitisk politisk aktör.
2. Från exil till imperiets hjärta
Efter faderns död 1883 återvann Abdulkadir så småningom gunsten hos den osmanske sultanen Abdulhamid II. Sultanen förde en ”panislamistisk” politik och ville knyta rikets olika muslimska folkgrupper (kurder, araber, albaner) till kalifatet genom personligt beskydd.
Abdulkadir kallades till Istanbul. Han behandlades som en dignitär i stället för som en förrädares son. Denna period är avgörande eftersom den framhäver den ”osmanistiska” sidan av hans identitet:
Politisk uppgång: Han utsågs till Şura-yı Devlet (statsrådet), rikets högsta förvaltningsdomstol och rådgivande organ.
En bro mellan världar: Han bodde i Istanbul men förblev andligt överhuvud för de naqshbandiska anhängarna i öster. Till honom vände sig stamledare när de behövde en tjänst från sultanen.
I nästan tjugo år fungerade Abdulkadir som lojal osmansk statsman. Men marken började förskjutas 1908.
3. Revolutionen 1908 och de kurdiska organisationernas framväxt
Ungturkiska revolutionen 1908 störtade sultan Abdulhamid II:s envälde och återställde författningen. Denna ”folkens vår” gjorde det möjligt att bilda lagliga politiska föreningar och tidningar.
Abdulkadir framträdde som en ledande gestalt i Kurdiska sällskapet för ömsesidig hjälp och framsteg (Kürt Terakki ve Teavün Cemiyeti). För första gången diskuterades kurdisk identitet i Istanbuls salonger, inte bara i bergen.
Den ideologiska splittringen
Redan då var Abdulkadir moderat. Från början krävde han inte att Kurdistan helt skulle skiljas från imperiet. I stället förespråkade han:
Administrativ autonomi: Att låta kurder sköta lokala angelägenheter.
Utbildningsreform: Att använda kurdiska i skolorna.
Ekonomisk utveckling: Att föra de ”försummade” östra provinserna in i den moderna tiden.
Men när Kommittén för enhet och framsteg (CUP) blev alltmer turkisknationalistisk började Abdulkadir och andra icke-turkiska eliter känna sig främmande inför den. Den ”osmanska” drömmen sprack.
4. Det stora kriget och Sällskapet för Kurdistans upphöjelse (KTC)
Första världskriget var katastrofen som förstörde den gamla världen. Efter det osmanska nederlaget 1918 ockuperades Istanbul av allierade styrkor. Imperiet höll på att styckas genom Sèvresfördraget.
I detta tomrum tog Abdulkadir sitt viktigaste politiska steg. Han blev ordförande i Kürdistan Teali Cemiyeti (KTC) — Sällskapet för Kurdistans upphöjelse.
KTC:s vision
KTC var inte en enhetlig rörelse. Den delades i två huvudfalanger:
De radikala: Ledda av gestalter som Kamuran Bedir Khan, som ville ha en helt självständig stat under brittiskt beskydd.
De moderata (Abdulkadirs grupp): De föredrog en form av autonomi inom en islamisk federation. Abdulkadir ansåg fortfarande att det religiösa bandet mellan turkar och kurder var avgörande.
Under fredskonferensen i Paris befann sig Abdulkadir i en svår ställning. Han bedrev påverkansarbete bland britter och amerikaner och hänvisade till president Woodrow Wilsons ”fjorton punkter” (som lovade självbestämmande för icke-turkiska minoriteter). Samtidigt var han vaksam mot europeisk imperialism.
5. Konflikten med nationaliströrelsen
Medan Abdulkadir bedrev påverkansarbete i Istanbul växte en ny makt fram i Anatolien: Mustafa Kemal (Atatürk) och den turkiska nationalrörelsen.
Till en början sökte kemalisterna kontakt med Abdulkadir. De behövde de kurdiska stammarnas stöd för att bekämpa den grekiska invasionen i väster. De lovade ”broderskap” och ”ömsesidiga rättigheter”. Abdulkadir försökte, som den diplomat han var, först hålla en fot i båda lägren.
Vändpunkten: Lausannefördraget (1923)
När de turkiska nationalisterna vann frihetskriget ersattes Sèvresfördraget (som nämnde kurdisk autonomi) av Lausannefördraget. Lausanne nämnde inte kurderna. Den nya republiken skulle vara en strikt turkisk stat.
Abdulkadir insåg att möjligheten till kurdisk autonomi höll på att stängas. Kalifatets avskaffande 1924 var det sista slaget. För en seyyid och religiös ledare var kalifatet det ”kitt” som höll de båda folken samman. Utan det ansåg han att kurderna saknade juridiskt eller religiöst skydd i det nya Turkiet.
6. Sheikh Said-upproret 1925 och rättegången
I februari 1925 bröt ett stort uppror ut i de östra provinserna, lett av Sheikh Said av Piran. Upproret var till stor del religiöst och nationalistiskt till sin karaktär, men den turkiska regeringen såg det som ett samordnat försök att förstöra den unga republiken.
Var Abdulkadir inblandad?
Historieskrivningen är fortsatt delad om Abdulkadirs direkta inblandning i Sheikh Said-upproret.
Åklagarsidans syn: Den hävdade att Abdulkadir var ”hjärnan” i Istanbul och samordnade sig med britterna och rebellerna på fältet.
Historikernas syn: De flesta moderna historiker anser att Abdulkadir faktiskt överraskades av tidpunkten för upproret. Han var en man för diplomati och kommittéer, inte gerillakrig.
Oavsett aktivt deltagande var han den mest ansedde kurdiske ledaren i livet. För den nya regeringen i Ankara var han en symbol för den ”gamla ordningen” som måste undanröjas.
Rättegången i Diyarbakır
Abdulkadir greps i Istanbul och fördes till Diyarbakır för att ställas inför självständighetsdomstolen (İstiklal Mahkemeleri). Dessa var ”revolutionära” domstolar med litet utrymme för försvar.
Under hela rättegången bevarade Abdulkadir sin värdighet. Han förnekade anklagelserna om förräderi och hävdade att målet alltid varit att bevara folkets rättigheter inom en islamisk ram. Hans kritik mot domstolens bristande rättsliga noggrannhet blev berömd.
7. Slutet och arvet
Den 27 maj 1925 avrättades Abdulkadir och sonen Mehmed Said. Hans sista ord uttryckte enligt uppgift en önskan om framtida fred för folket.
Varför Abdulkadir har betydelse i dag
Abdulkadir Ubeydullah representerar en ”förlorad väg” i Mellanösterns historia. Han var:
En religiös konstitutionalist: Han ansåg att islam och moderna förvaltningsstrukturer kunde samexistera.
En motvillig nationalist: Han började inte som separatist utan drevs dit av statens centralisering.
En aristokratisk ledare: Hans död signalerade slutet på de stora shejkfamiljernas inflytande i den formella storpolitiken, vilket årtionden senare försköt den kurdiska rörelsen mot sekulära och vänsterorienterade ideologier.
Sammanfattande tabell: viktiga milstolpar
År | Händelse | Betydelse |
1851 | Föds i Nehri | Född i den ansedda släktlinjen Naqshbandi-Khalidi. |
1880 | Faderns uppror | Bevittnade det första stora kurdiska nationalistiska upproret. |
1908 | Återkomst till Istanbul | Blev högt uppsatt ämbetsman i Osmanska rikets statsråd. |
1918 | Ordförande i KTC | Ledde tidens mest inflytelserika kurdiska politiska organisation. |
1925 | Avrättning | Hängdes i Diyarbakır efter Sheikh Said-upproret. |
Slutsats
Berättelsen om Abdulkadir Ubeydullah är tragedin om en man fångad mellan två århundraden. Han var alltför ”nationalistisk” för den nya Republiken Turkiet men kanske alltför ”osmansk” för de radikalare kurdiska rörelser som skulle följa. Han förblir en väldig gestalt i regionens kollektiva minne — en bro som brändes av nationalismens eldar.
Vanliga frågor om Abdulkadir Ubeydullah
1. Var Abdulkadir Ubeydullah främst religiös eller politisk ledare?
I det 19:e och tidiga 20:e århundradets sammanhang går de två inte att skilja åt. Som seyyid (ättling till profeten) och ledare för den sufiska orden Naqshbandi-Khalidi hämtade han sin politiska auktoritet ur religiös prestige.
Men karriären i Istanbul — med tjänstgöring i statsrådet (Şura-yı Devlet) — visar att han också var en mycket skicklig byråkrat. Han såg sig som en medlare som kunde överbrygga klyftan mellan den moderniserande osmanska staten och österns traditionella stamstrukturer.
2. Vilken var hans hållning till kurdisk självständighet jämfört med osmansk enhet?
Under större delen av livet var Abdulkadir autonomiförespråkare, inte separatist. Han ansåg att kurder skulle ha rätt att sköta lokala angelägenheter, använda sitt språk och utveckla ekonomin, men föredrog att det skedde inom ett islamiskt imperium.
Först efter kalifatets avskaffande 1924 och en strikt sekulär turkisk nationalisms framväxt började han se en framtid utanför den turkiska staten som enda vägen att bevara kurdisk kulturell och religiös identitet.
3. Ledde han verkligen Sheikh Said-upproret 1925?
Detta är historiskt omstritt. Den turkiska självständighetsdomstolen dömde honom som den ”intellektuelle arkitekten” bakom kulisserna, men de flesta moderna historiker menar att han inte var direkt inblandad i den militära planeringen.
Upproret leddes till stor del av Sheikh Said i landsbygdsprovinserna. Abdulkadir, som då var i Istanbul, föredrog sannolikt en politisk och diplomatisk lösning framför ett väpnat uppror. Men genom sitt väldiga inflytande och ordförandeskapet i KTC såg regeringen honom som en förgrundsgestalt som måste neutraliseras.
4. Varför förknippas han ofta med britterna i historiska skildringar?
Efter första världskriget stod Mellanöstern under allierad ockupation. Liksom många av tidens ledare (till en början även vissa turkiska nationalister) förde Abdulkadir diplomatiska samtal med brittiska företrädare. Han hoppades använda president Wilsons 14 punkter för att säkra kurdiska rättigheter genom Sèvresfördraget.
Kritiker kallade honom ofta ”brittisk agent”, men historiska källor tyder på att han agerade diplomat för sitt folk och försökte hantera en värld där britterna var regionens främsta maktförmedlare.
5. Vad är hans arv i dagens Mellanöstern?
Abdulkadir Ubeydullah är ihågkommen som martyr av många kurdiska nationalister och som symbol för den ”gamla osmanska ordningen” av andra. Han representerar ett historiskt ”tänk om”: ett ögonblick då ett annat slags Mellanöstern — multietniskt, decentraliserat och religiöst förankrat — fortfarande var möjligt.
Hans avrättning tillsammans med sonen Mehmed Said markerade det definitiva slutet för ”ayanfamiljernas” (stormansfamiljernas) förmåga att förhandla med centralmakten och ledde till årtionden av spänning mellan staten och dess utkanter.
Referenser och rekommenderade resurser
Grundläggande akademiska böcker
McDowall, David. En modern historia om kurderna. (I.B. Tauris, 2021).
Den mest heltäckande resursen för att förstå det politiska landskap där Abdulkadir verkade.
Olson, Robert. Den kurdiska nationalismens framväxt och Sheikh Said-upproret, 1880–1925. (University of Texas Press, 1989).
En kritisk analys av övergången från Abdulkadirs fars uppror till händelserna 1925.
Özoğlu, Hakan. Kurdiska stormän och den osmanska staten: föränderliga identiteter, konkurrerande lojaliteter och skiftande gränser. (SUNY Press, 2004).
Avgörande för att förstå identitetskonflikten mellan ”lojalister” och ”nationalister” bland kurdiska elitfamiljer.
Bruinessen, Martin van. Agha, shejk och stat: Kurdistans sociala och politiska strukturer. (Zed Books, 1992).
Fokuserar på Naqshbandi-Khalidiordens och shejkdynastiernas sociologiska makt.
Jwaideh, Wadie. Den kurdiska nationalrörelsen: ursprung och utveckling. (Syracuse University Press, 2006).
En djup historisk skildring av det kurdiska politiska medvetandets utveckling.
Tidskriftsartiklar och vetenskaplig forskning
Özoğlu, Hakan. ”Nationalism” och kurdiska stormän under senosmansk och tidig republikansk tid. (International Journal of Middle East Studies, 2001).
[misstänkt länk borttagen]
Soleimani, Kamal. Islam och konkurrerande nationalismer: kurderna och turkarna under senosmansk tid. (Columbia University Press, 2016).
Klein, Janet. Imperiets utkanter: kurdiska miliser i den osmanska stamzonen. (Stanford University Press, 2011).
Primärkällor och arkiv
Turkiska statsarkivet (Cumhuriyet Arşivi): För den som behärskar turkiska ger de officiella handlingarna från Diyarbakır İstiklal Mahkemesi (självständighetsdomstolen) den rättsliga grunden för rättegången.
National Archives (Storbritannien): Sök efter ”Seyyid Abdulkadir” eller ”Kurdish Progress Society” i utrikesdepartementets (FO) handlingar.