Goshtasp: kungen som tog emot profeten

Inledning

Goshtasp är en av Kungabokens mest betydelsefulla och oroande kungar, för under hans regering skedde det gamla Irans stora religiösa omvandling: profeten Zarathustras ankomst och etableringen av hans tro som rikets religion. Goshtasp var den kunglige beskyddare som tog emot profeten och gjorde dyrkan av Ahura Mazda till Irans tro, en vändpunkt i hela eposets och den iranska världens berättelse.

Men Goshtasp är också en av de mest bristfälliga kungarna, en härskare vars avund, otacksamhet och grepp om makten kastar en lång skugga över regeringen. Som son till Lohrasp och far till den store hjälten Esfandiyar lovade Goshtasp upprepade gånger sonen tronen och bröt lika ofta sitt ord, tills han till sist för att behålla kronan sände den hjältemodige sonen i döden. Han är samtidigt kungen som tog emot profeten och fadern som förgjorde sin egen son.

Goshtasp tillhör de iranska folkens gemensamma episka arv, en tradition som kurderna delar med perserna och andra i den iranska världen, och är en gestalt av djup betydelse och stora motsägelser. Att känna honom är att känna ögonblicket då Zarathustras tro trädde in i Irans berättelse och möta en av eposets skarpaste studier av en bristfällig kung, vars stora religiösa arv för alltid överskuggas av tragedin han drog över sitt eget hus. Regeringen hör till Kungabokens stora vändpunkter.

Innehåll

Zarathustras kunglige beskyddare

Kriget med Arjasp

De brutna löftena

Esfandiyars tragedi

Symbolik och betydelse

Goshtasp och kurderna

Debatter och missuppfattningar

Relaterade ämnen

Vanliga frågor

Referenser och vidare läsning

Vem var Goshtasp?

Goshtasp, även stavat Gushtasp och i den äldre traditionen känd som Vishtaspa, är en sagokung av Iran i Kungaboken, son till Lohrasp och hans efterträdare på tronen. Han är framför allt berömd som profeten Zarathustras kunglige beskyddare, kungen som tog emot den nya tron och gjorde den till Irans religion. Han var far till den store hjälten Esfandiyar, och under regeringen etablerades tron och utkämpades ett stort krig med Turan, liksom den mörka tragedi där Goshtasp sände sin egen son i döden hellre än att lämna ifrån sig tronen. Han är en kung av väldig betydelse och djup moralisk tvetydighet.

Lohrasps son

Goshtasp var äldste son till Lohrasp, den fromme kung som oväntat hade blivit den ideale Kay Khosrows arvinge, och bror till den tappre Zarir. Från ungdomen var Goshtasp ärelysten och makthungrig, och enligt traditionen grälade han med fadern om tronföljden och krävde tronen i förtid. När Lohrasp inte ville ge honom den lämnade Goshtasp i sin vrede Iran helt och for till landet Rum, det bysantinska riket i väster.

I Rum, berättar traditionen, vann Goshtasp berömmelse genom sina gärningar och fick kejsarens dotter Katayuns hand. Han utförde hjältedåd i det fjärran landet innan han till sist försonades med fadern och återvände till Iran. Med tiden abdikerade Lohrasp till hans förmån och drog sig tillbaka till ett liv i gudsdyrkan, och Goshtasp blev Irans kung. Så kom den ärelystne prins som i vrede hade lämnat landet till sist till kronan han önskat, och ärvde riket på själva tröskeln till dess stora religiösa omvandling, regeringen då profetens tro skulle komma till Iran.

Viktiga punkter

Goshtasp var kung av Iran, son till Lohrasp och far till Esfandiyar.
Han var profeten Zarathustras kunglige beskyddare.
Han gjorde dyrkan av Ahura Mazda till Irans religion.
Vägran att betala tribut till Arjasp ledde till ett stort krig med Turan.
Han lovade upprepade gånger sonen Esfandiyar tronen och bröt sitt ord.
För att behålla kronan sände han Esfandiyar i döden mot Rostam.

Snabbfakta

Namn: Goshtasp (även Gushtasp; äldre Vishtaspa)
Källa: Kungaboken; Avesta och pahlavitexter
Far: Lohrasp, den fromme kungen
Bror: Zarir, den tappre krigaren
Hustru: Katayun, dotter till kejsaren av Rum
Son: Esfandiyar, den osårbare hjälten
Berömd roll: Profeten Zarathustras kunglige beskyddare
Religiös gärning: Etableringen av tron på Ahura Mazda i Iran
Stort krig: Mot Arjasp, Turans kung
Mörk gärning: Att sända Esfandiyar i döden för att behålla tronen

Zarathustras kunglige beskyddare

Den stora och avgörande gärningen under Goshtasps regering var mottagandet av profeten Zarathustra och tron han förde med sig. Enligt traditionen framträdde profeten under Goshtasps regering vid Irans hov och förkunnade dyrkan av den ende Guden, Ahura Mazda, och sanningens och rättfärdighetens nya religion. Efter övervägande tog Goshtasp emot tron och blev dess kunglige beskyddare, gjorde den till rikets religion och gav den tronens makt och skydd.

Det var ett ögonblick av största betydelse, både i eposet och i den religiösa historia det återspeglar. Genom att ta emot profeten blev Goshtasp kungen under vilken tron på Ahura Mazda etablerades i Iran, den kunglige beskyddaren som lät den nya religionen slå rot och spridas. I trons egen äldre tradition hedras kung Vishtaspa som den store beskyddare som stödde profetens uppenbarelse och grundade de troendes tidigaste gemenskap, en vördad gestalt i det religiösa minnet. Oavsett karaktärens brister är detta beskydd Goshtasps bestående arv, gärningen genom vilken hans namn för alltid förbinds med ankomsten av en av den gamla världens stora trosriktningar.

Kriget med Arjasp

Mottagandet av den nya tron förde med sig krig. På profetens råd vägrade Goshtasp fortsätta betala tribut till Arjasp, Turans mäktige kung, och uppmanade honom i stället att ta emot den nya religionen. Arjasp blev rasande, avvisade tron och invaderade Iran, och ett stort och fruktansvärt krig bröt ut mellan de två rikena om den nya religionen, ett heligt krig för tron mot dess fiender.

Kriget vållade Goshtasps hus svåra förluster. Den tappre brodern Zarir stupade i striderna, en död som länge sörjdes i traditionen, och i ett senare anfall dödades den åldrige fadern Lohrasp, dragen från sitt tillbakadragna liv i gudsdyrkan, när han försvarade staden Balkh. Krigslyckan vändes framför allt av Goshtasps hjältemodige son Esfandiyar, trons osårbare kämpe, som besegrade turanerna, befriade de tillfångatagna systrarna från fiendens fäste och säkrade Irans och dess religions seger. Kriget med Arjasp var därmed både den nya trons stora prövning och beviset för Esfandiyars hjältemod, samtidigt som det kostade Goshtasps bror och far livet.

De brutna löftena

Det är i förhållandet till den egna sonen som Goshtasps mörka karaktärssida framträder, och med den ett av eposets skarpaste porträtt av en bristfällig kung. Gång på gång lovade Goshtasp Esfandiyar tronen i gengäld för hans tjänst, och gång på gång bröt han sitt ord. Han lovade kronan om sonen slog tillbaka fienden och spred tron; Esfandiyar gjorde det, och Goshtasp förhalade. Han lovade den igen för fler segrar; Esfandiyar vann dem, och ändå fann kungen nya förevändningar att hålla inne det han lovat.

Mönstret av löften och svek visar en kung förtärd av avund mot sin egen hjältemodige son och av ovilja att ge upp makten. I stället för att hålla sitt ord och lämna tronen till kämpen som hade räddat riket och tron klamrade sig Goshtasp fast vid kronan och fann på ständigt nya uppdrag för att hålla Esfandiyar borta från den. I en episod fängslade han till och med sin egen son. Porträttet är fördömande: en kung som var skyldig sonens tapperhet allt men återgäldade den med svek och otacksamhet, och satte sitt eget maktgrepp över heder, tacksamhet och bandet mellan far och son. Det är en studie av hur maktkärleken kan fördärva till och med en kung som hade tagit emot sanningens tro.

Esfandiyars tragedi

De brutna löftena kulminerade i Goshtasps regerings mörkaste gärning. Medveten om en profetia att sonen Esfandiyar var ödesbestämd att dö för den store hjälten Rostams hand gav Goshtasp sonen ett sista dödligt uppdrag: att resa till det fjärran Zabol och föra den åldrige Rostam tillbaka till hovet i kedjor, en förödmjukelse som Irans stolte kämpe aldrig kunde godta. När Goshtasp sände Esfandiyar på detta uppdrag sände han honom medvetet mot döden som profetian förutsade och offrade sonen för att bevara sin egen tron.

Så kom den tragiska och berömda tvekampen mellan Esfandiyar och Rostam till stånd, två stora hjältar ställda mot varandra av en kungs svek, ingen egentligen den andres fiende. Esfandiyar, den osårbare prinsen, dödades av Rostam, som av Simurgh lärde hemligheten om den enda dödliga pil som kunde tränga genom ögonen. Skulden för döden vilade tungt på Goshtasp, och enligt traditionen fördömde Irans stormän, hans egna döttrar och yngre son honom bittert som en skam för tronen och förgörare av sitt eget hus. Esfandiyars tragedi, den ädle sonen som sändes i döden av sin egen fars avund, är en av de sorgligaste i hela eposet och fläckar för alltid minnet av kungen som tog emot profeten.

Symbolik och betydelse

Goshtasp förkroppsligar en djup motsägelse i berättelsens hjärta: han är samtidigt kungen med det stora religiösa arvet och kungen med det stora moraliska misslyckandet. Som Zarathustras kunglige beskyddare är han förbunden med en av de mest betydelsefulla händelserna i eposet och den iranska världens religiösa historia, etableringen av tron på Ahura Mazda. Men som far till Esfandiyar är han själva sinnebilden för den avundsjuke, otacksamme kung vars maktkärlek förgör den egna sonen.

Motsägelsen ger Goshtasp hans bestående dragningskraft och moraliska tyngd. Eposet låter inte kungens stora religiösa gärning ursäkta de personliga bristerna; det ställer dem sida vid sida och visar att en härskare kan beskydda sanningens tro men ändå förråda dess anda i sitt eget handlande, etablera en stor religion men ändå bryta sina högtidligaste löften och offra sin egen son. Därigenom förkroppsligar Goshtasp eposets klarsynta förståelse av att offentlig storhet och personlig dygd inte alltid följs åt och att maktkärleken kan fördärva till och med en helig tros beskyddare. Regeringen lär att mottagandet av religion inte garanterar rättfärdighet och att de grövsta sveken kan komma från dem som är skyldiga mest. Han är ett av Kungabokens mest inträngande porträtt av en kung i strid med sig själv.

Goshtasp och kurderna

Goshtasp tillhör de iranska folkens gemensamma episka arv, traditionen kring Kungaboken som kurderna delar med perserna och andra iranska folk. Som ett iranskt folk med djupa rötter i denna kulturvärld är kurderna arvtagare till dess stora rad av kungar, däribland Goshtasps regering, under vilken enligt traditionen Zarathustras tro etablerades, en tro som själv tillhör det gamla religiösa arvet i hela den iranska värld som kurderna tillhör.

Det är ärligt att säga att Goshtasp, liksom de andra kungarna i Kungaboken, hör till denna vidare iranska tradition snarare än är en specifikt kurdisk gestalt; han är en kung i de iranska folkens gemensamma sagoförflutna. Men berättelsens teman, etableringen av en stor tro, avundens och ärelystnadens fördärvliga makt och tragedin med en far som förgör sonen, är universella och har fått genklang i hela den iranska kulturvärlden, även bland kurderna som länge värnat det stora eposet. Genom Goshtasp ger det gemensamma arvet ett inträngande porträtt av en kung med stort arv och svåra brister, ett porträtt som tillhör alla folk som har värderat Kungaboken högt.

Debatter och missuppfattningar

Varför hedras Goshtasp i en tradition och fördöms i en annan? Det är ett av de mest slående förhållandena kring honom. I trons religiösa tradition vördas kung Vishtaspa som den store och fromme kunglige beskyddare som stödde profeten Zarathustra och grundade de troendes tidigaste gemenskap, en hedrad och vördad gestalt. Men i Kungaboken och den besläktade nationella traditionen framställs Goshtasp i ett långt mörkare ljus, som en avundsjuk, otacksam kung som klamrar sig fast vid makten och förgjorde sin egen son. Samma gestalt är därmed ett helgon i en tradition och en djupt bristfällig kung i en annan, en anmärkningsvärd skillnad vars orsaker inte är helt förstådda och som ger Goshtasp en unikt dubbel karaktär i arvet.

Var Goshtasp verkligen skyldig till Esfandiyars död? Inom eposet faller skulden tungt på honom. Även om en profetia förutsade att Esfandiyar skulle dö för Rostams hand var det Goshtasp som med vetskap om detta medvetet sände sonen på uppdraget som skulle leda till den dödliga tvekampen och som upprepade gånger hade brutit löftena till honom. Eposet gör kungens skuld tydlig genom stormännens, döttrarnas och den egna yngre sonens fördömanden. Goshtasp framställs som en kung som använde ödets profetia för egna syften och offrade sonen för att behålla tronen, snarare än ett oskyldigt offer för ödet.

Är berättelsen om Goshtasp historia? Gestalten Goshtasp, eller Vishtaspa, tillhör sägnen, men står i mötet mellan sägen och den religiösa historien kring den zoroastriska trons ankomst, som har djupa historiska rötter. I eposet är han en sagokung av den kayanidiska ätten, och berättelsen bör uppskattas som sägen snarare än dokumenterad historia, även om den i sägenform återspeglar den betydelsefulla historiska verkligheten kring framväxten av en av den gamla världens stora trosriktningar. Berättelsen är rik på religiös och moralisk betydelse och hör till sägnens och det heliga minnets värld snarare än verifierade fakta.

Lohrasp: Goshtasps far, kungen före honom
Esfandiyar: den hjältemodige son som Goshtasp sände i döden
Zarathustra: profeten som fick Goshtasp som kunglig beskyddare
Ahura Mazda: den högste Guden i tron som Goshtasp etablerade
Rostam: den store hjälten ödesbestämd att döda Esfandiyar
Kay Khosrow: den ideale kungen vars kungalängd fortsatte med Lohrasp och Goshtasp
Den heliga elden: den heliga lågan i tron som togs emot i denna tid
Kungaboken: kungarnas episka bok där Goshtasp framträder

Vanliga frågor

Vem var Goshtasp i Kungaboken?

Goshtasp, i den äldre traditionen även känd som Vishtaspa, var en sagokung av Iran i Kungaboken, son till Lohrasp och far till hjälten Esfandiyar. Han är framför allt berömd som profeten Zarathustras kunglige beskyddare, kungen som tog emot den nya tron och gjorde dyrkan av Ahura Mazda till Irans religion. Under regeringen utkämpades också ett stort krig med Turan och utspelade sig den mörka tragedi där han sände den egna sonen i döden för att behålla tronen.

Varför är Goshtasp betydelsefull?

Goshtasp är framför allt betydelsefull som kungen under vilken profeten Zarathustras tro enligt traditionen etablerades som Irans religion. Som profetens kunglige beskyddare är han förbunden med en av de mest betydelsefulla händelserna i eposet och den iranska världens religiösa historia. Han är också betydelsefull som far till Esfandiyar, vars tragiska död han orsakade, vilket gör honom till en central och djupt tvetydig gestalt i eposet.

Hur blev Goshtasp Zarathustras beskyddare?

Enligt traditionen framträdde profeten Zarathustra vid Irans hov under Goshtasps regering och förkunnade dyrkan av den ende Guden, Ahura Mazda. Efter övervägande tog Goshtasp emot den nya tron och blev dess kunglige beskyddare, gjorde den till rikets religion och gav den tronens skydd. På profetens råd vägrade han sedan betala tribut till den turanske kungen Arjasp, vilket ledde till ett stort krig om den nya religionen.

Varför sände Goshtasp Esfandiyar för att strida mot Rostam?

Goshtasp lovade upprepade gånger sonen Esfandiyar tronen i gengäld för hans tjänst men bröt alltid sitt ord, ovillig att ge upp makten. Med vetskap om en profetia att Esfandiyar bara skulle dö för Rostams hand gav Goshtasp honom det dödliga uppdraget att föra den åldrige Rostam till hovet i kedjor, en förödmjukelse som Rostam aldrig kunde godta. På så sätt sände Goshtasp medvetet sonen mot den död profetian förutsade för att bevara sin egen tron.

Varför betraktas Goshtasp så olika i olika traditioner?

I den zoroastriska trons religiösa tradition vördas kung Vishtaspa som den fromme kunglige beskyddare som stödde profeten och grundade de troendes tidigaste gemenskap. Men i Kungaboken och den besläktade nationella traditionen framställs Goshtasp som en avundsjuk, otacksam kung som klamrar sig fast vid makten och förgjorde sin egen son. Samma gestalt hedras alltså som helgon i en tradition och fördöms som bristfällig kung i en annan, en anmärkningsvärd skillnad vars orsaker inte är helt förstådda.

Är Goshtasp en historisk person?

Goshtasp, eller Vishtaspa, tillhör sägnen, men står i mötet mellan sägen och den religiösa historien kring den zoroastriska trons ankomst, som har djupa historiska rötter. I eposet är han en sagokung av den kayanidiska ätten. Berättelsen uppskattas bäst som sägen och heligt minne snarare än dokumenterad historia, även om den i sägenform återspeglar den betydelsefulla historiska verkligheten kring framväxten av en av den gamla världens stora trosriktningar.