Inledning
Ingen symbol står den iranska tron närmare än elden. I varje zoroastriskt tempel brinner en låga som vårdas och aldrig tillåts slockna, och inför den lågan vänder sig de troende i bön. Detta är Atars rike, den heliga elden, både det levande elementet självt och det gudomliga väsendet, yazatan, som är dess ande. Elden är det synliga tecknet på den Vise Herren, Ahura Mazda, och på kosmos sanning och ordning, och att betrakta den heliga lågan är för den troende att se det gudomligas närvaro.
Atar löper som en lysande tråd genom hela den iranska traditionen. Han är krigarlågan som bekämpar mörkret, renaren som förtär all orenhet och förblir evigt ren, den gudomlige domare vars smälta metall ska rena världen vid tidens slut. I profeten Zarathustras sånger är elden själva rättfärdighetens synliga sinnebild, och i de stora templen tronar den som den segerrika elden, åtföljd av präster som bär svärd.
Och elden är invävd i sägnerna vi redan har mött: elden som de första kungarna upptäckte och hedrade med en stor högtid, eldprovet som den oskyldige prinsen passerade oskadd och brasorna som fortfarande flammar på bergen vid nyåret. Att förstå Atar är att förstå varför de iranska folken av alla element sätter just elden i det heligas mitt, det varma och levande ljus genom vilket de alltid har sökt det gudomliga.
Innehåll
Debatter och missuppfattningar
Vad är Atar?
Atar, på avestiska atarsh, ursprunget till det persiska ordet atash, eld, är zoroastrismens heliga eld och det gudomliga väsen, eller den yazata, som personifierar den. Atar kallas ofta Ahura Mazdas son och hedras som den störste bland yazatorna. Han är det synliga tecknet på den Vise Herren och på asha, kosmos sanning och rätta ordning. Elden vördas inom zoroastrismen som den renaste av skapelserna och som gudsdyrkans samlingspunkt, aldrig som en gud i sig, och den brinner i varje eldtempels mitt som en levande sinnebild för det gudomliga.
Den Vise Herrens son
I Avesta kallas Atar ofta Ahura Mazdas son och hedras som den störste bland yazatorna, en titel som delas med bara ett fåtal av de högsta gudomliga väsendena. Men titeln son är inte bokstavligt menad. Elden är en av den Vise Herrens skapelser och kallas hans son just för att människor ska förstå den som en älskad skapelse och sinnebild för Gud och inte förväxla själva elden med Gud. Somliga har uppfattat själva ordet som ”renaren”, eftersom elden renar allt den berör men ändå förblir evigt ren.
Atar beskrivs med slående ord som både brinnande och icke brinnande eld, både synlig och osynlig, eftersom han inte bara är den fysiska lågan utan dess gudomliga väsen, närvarande överallt där det finns värme och ljus. Han är husets herre, det varma centrumet i både hem och tempel och det mest omedelbara och påtagliga av alla tecken på det gudomliga. Av alla de stora skapelserna är det elden som den troende kan se och känna och stå inför, och därför blev den själva det heligas ansikte.
Viktiga punkter
Atar är zoroastrismens heliga eld och den yazata som förkroppsligar den.
Han kallas Ahura Mazdas son, vilket betyder en älskad skapelse, ingen bokstavlig son.
Elden är det synliga tecknet på den Vise Herren och på asha, sanningen.
Avesta beskriver fem eldar, närvarande i hela skapelsen.
Tempeleldar har tre grader, varav Atash Bahram är den högsta.
Zoroastrier hedrar elden som en symbol för Gud, ingen gud i sig.
Snabbfakta
Namn: Atar (avestiska atarsh); persiska Atash; även Azar och Adar
Betydelse: Eld, både elementet och dess gudomliga väsen
Typ: Den heliga elden och den yazata, det gudomliga väsen, som förkroppsligar den
Titel: Kallas ofta Ahura Mazdas son; den störste yazatan
Representerar: Det synliga tecknet på Ahura Mazda och på asha, sanningen
Beskyddare: Under amesha spentan Asha Vahishta, den bästa rättfärdigheten
De fem eldarna: Från tempellågan till elden i livet, växterna, blixten och himlen
Tempelgrader: Atash Dadgah, Atash Adaran och Atash Bahram
Den segerrika elden: Atash Bahram, den eviga tempellågan
Belägg: Gathas, Avesta och levande zoroastrisk praktik
Elden och sanningen
Ända från trons äldsta skikt, profeten Zarathustras egna heliga sånger, är elden det synliga tecknet på asha, universums sanning och rätta ordning. Att betrakta lågan är att se rättfärdighetens strålglans i den materiella världen. Och precis som sanningen bränner bort lögnen kämpar elden oavbrutet mot allt som är mörkt, orent och motsatt det goda. I den heliga elden finns en krigarnatur, en oupphörlig kamp för sanningen.
Bland de stora välgörande odödliga, amesha spentorna, är det Asha Vahishta, den bästa rättfärdigheten, som är eldens särskilde beskyddare och binder lågan för alltid till sanningens princip. Och elden är den stora renaren: den förtär allt slagg och allt fördärv men förblir själv oberörd och fullkomligt ren, en bild av rättfärdighet som renar världen utan att någonsin besudlas av den. I denna förening av ljus, sanning och renhet ligger hela den heliga eldens betydelse.
De fem eldarna
Avesta utvecklar en vacker vision där elden inte är begränsad till templet utan genomsyrar hela skapelsen och talar om fem eldar. Där finns den stora välgörande elden som brinner inför den Vise Herren och i det heliga templet, livets eld som värmer människors och djurs kroppar, elden i växterna, växandets gröna energi, atmosfärens snabba eld som blixtrar i åskblixten och molnen, och den heligaste elden av alla, den andliga lågan som brinner i den högsta himlen i Guds närvaro.
I denna vision finns elden överallt, det gudomligas varma tråd som löper genom allt, från stjärnorna till härden, från den levande kroppen till åskblixten. Lågan på tempelaltaret är därmed bara den mest koncentrerade och synliga formen av en helig energi som fyller hela kosmos. Att vårda elden är att hedra en kraft som finns både i varje levande ting och i himlens höjder, den goda skapelsens själva värme och ljus.
Den heliga eldens grader
Eldarna som brinner i zoroastriska tempel har tre grader efter vördnadens djup och invigningens omfattning. Den enklaste är Atash Dadgah, elden på den utsedda platsen, hushållets och härdens eld, som även en lekperson får vårda och som kan tändas på nytt om den slocknar. Däröver står Atash Adaran, eldarnas eld, samlad från härdar hos olika samhällsklasser och invigd av behöriga präster under flera dagar.
Högst av alla står Atash Bahram, den segerrika elden, vars namn kommer från segerns yazata Verethragna. För att skapa en sådan samlas sexton olika eldar, däribland eld tänd av blixten, eld från ett kremeringsbål och eldar från smedjan, bageriet, ugnen och andra yrken. Var och en renas omsorgsfullt, och sedan förenas alla genom en omfattande ritual med många präster under många månader till en enda fullkomlig låga. När den segerrika elden väl har fått sin tron tillåts den aldrig slockna. Somliga av dessa heliga eldar, såsom de i Yazd i Iran och Udvada i Indien, har brunnit oavbrutet i långt över tusen år, levande lågor förda vidare genom århundradena.
Krigarlågan
Den heliga eldens stridbara natur är djupt invävd i traditionen. I de gamla hymnerna strider Atar själv: när draktyrannen Zahhak, den monstruöse Azi Dahaka, sträckte sig efter den gudomliga glansen, farr, var det elden som kastade sig fram för att hålla den heliga glansen utom drakens grepp. Lågan kämpade med ondskans orm om den rättmätiga kungamaktens belöning. Elden är ljusets förkämpe mot mörkret, lögnens aldrig sovande fiende.
Denna krigiska karaktär blir levande i den segerrika eldens ritualer. När en ny Atash Bahram invigs och bärs i procession bär prästerna som ledsagar den svärd och stridsklubbor, en krigares vapen, och efter ceremonin hängs några av dessa vapen upp på helgedomens väggar. De finns där för att förkunna att elden är en kämpe, den segerrike förkämpen i det stora kriget mellan ljus och mörker, och att ge den heliga lågan en tron är att placera en Guds krigare i templets hjärta.
Domens eld
I den iranska föreställningsvärlden är elden också den store domaren, och dess roll sträcker sig ända till tidens slut. Traditionen berättar att vid världens slutliga förnyelse, Frashokereti, ska en flod av smält metall strömma över hela jorden och varje själ måste passera genom den. För de rättfärdiga ska den brännande floden kännas som varm mjölk, en mild och behaglig värme, medan den för de onda blir en förtärande eld. I detta slutliga prov ska den sista orenheten brännas bort och hela skapelsen renas och göras fullkomlig för alltid.
Så är den heliga eld som renar templet till sist samma kraft som ska rena världen. Från den minsta härdlåga till den kosmiska floden av smält metall är elden reningens och domens redskap, kraften som skiljer det sanna från det falska och bränner bort allt fördärvat. Den troende som varje dag vårdar tempelelden hedrar själva den kraft som till sist ska förnya allt.
Elden i hjältarnas tidsålder
Elden flammar genom hjältesägnerna såväl som genom hymnerna. Det var den tidige kungen Hushang som först upptäckte elden genom att slå gnistor ur flinta och instiftade den stora Sadehhögtiden till dess ära, eftersom han såg Guds glans i lågan. Och i en av hela eposets mest berömda scener bevisade den rene prinsen Siyavash, falskt anklagad, sin oskuld genom att rida rakt genom en skyhög eldvägg och komma ut oskadd, eftersom den heliga lågan inte ville skada den oskyldige.
Dessa berättelser uttrycker en övertygelse som löper genom hela traditionen: elden är både helig och urskiljande, en kraft i samklang med sanning och oskuld som välsignar de rättfärdiga och prövar det falska. Från eldens upptäckt i civilisationens gryning till hjältetidens eldprov är lågan alltid mer än ett redskap eller ett element. Den deltar i världens stora moraliska ordning, ett tecken på och ett redskap för sanningen.
Är zoroastrier elddyrkare?
Det är nödvändigt och rimligt att rätta till ett gammalt och seglivat missförstånd: zoroastrier är inte elddyrkare och har aldrig varit det. De tror inte att elden är en gud och ber inte till lågan som till en gudom. Elden hedras som den renaste och vackraste av Ahura Mazdas skapelser, det synliga tecknet på hans närvaro och på sanningen, och tjänar därför som gudsdyrkans samlingspunkt och riktning, ungefär som man kan vända sig mot ett ljus eller mot solen när man ber. Men själva dyrkan riktas alltid till den ende Vise Herren, aldrig till elden.
Beteckningen elddyrkare är en missvisande benämning från utomstående som såg lågan på altaret och förväxlade symbolen med guden. För zoroastriern är elden ett fönster mot det gudomliga, något som ska hållas rent och vördas eftersom det pekar bortom sig självt mot Skaparen. Den är ett sakrament och ett tecken, ingen avgud. Att förstå detta är nyckeln till hela Atars plats i tron: lågan älskas och vårdas som den närmaste och tydligaste bilden av den Gud som dyrkas genom den, snarare än för sin egen skull.
Symbolik
Atar är framför allt mötespunkten mellan det materiella och det gudomliga, platsen där den osynlige Guden blir synlig för människors ögon som ljus och värme. Elden samlar i sig nästan allt som den iranska tron håller heligt: ljus mot mörker, värme mot kyla, liv mot död, renhet mot fördärv och sanning mot lögn. Den är den fullkomliga sinnebilden för asha, världens rätta ordning, och det mest omedelbara tecknet på skapelsens godhet.
Och symbolen rymmer både ömhet och storslagenhet. Den heliga elden måste få näring och vårdas, skyddas och aldrig tillåtas dö, tas om hand som en levande vän. Den ger värme och ljus åt dem som samlas inför den och begär i gengäld bara att få hållas ren. I denna levande, ständigt förnyade låga fann tron en bild av det gudomliga som är nära och varm snarare än fjärran och abstrakt, det lysande hjärtat i hemmets, templets och kosmos mitt, i vars ljus den troende alltid har sökt Guds ansikte.
Atar och kurderna
Vördnaden för elden är en av hela den iranska världens djupaste och mest bestående trådar och förenar kurderna med detta gamla arv lika säkert som någon annan. Kärleken till den levande lågan som tecken på liv, ljus och det gudomliga löper genom den religiösa historia som kurderna delar med sina besläktade folk. Och ingenstans syns den tydligare än i Newroz stora brasor, nyårseldarna som kurderna tänder och hoppar över på bergen, flammande vårdkasar för förnyelse, ljus och frihet.
Det vore inte rätt att hävda att zoroastrismens heliga eld är en specifikt kurdisk institution. Den invigda tempelelden tillhör framför allt den zoroastriska tradition som hålls levande av parsiska och iranska zoroastriska samfund. Den kurdiska Newrozbrasan är en egen levande tradition, besläktad med denna gamla vördnad men åtskild från tempellågan. Ändå växer de båda ur samma djupa iranska jord, samma urgamla övertygelse om eldens helighet, och kurderna kan med rätta känna ett eko i sina flammande nyårseldar av en av de äldsta och vackraste formerna av religiös hängivenhet i den större kulturvärld som de tillhör.
Debatter och missuppfattningar
Är zoroastrier elddyrkare? Nej. Detta är det vanligaste och mest orättvisa missförståndet om tron. Elden vördas som den ende guden Ahura Mazdas synliga symbol och renaste skapelse och tjänar som bönens samlingspunkt, men den dyrkas aldrig som en gudom i sig. Dyrkan riktas till den Vise Herren. Elden är hans sinnebild, ingen avgud, och att kalla zoroastrier elddyrkare ger en felaktig bild av deras tro.
Är Atar en gud som konkurrerar med den högste Herren? Nej. Liksom de andra yazatorna är Atar ett gudomligt väsen och en skapelse av Ahura Mazda, hedrad som hans son och synliga tecken men aldrig en rival eller självständig gud. Tron förblir fast centrerad kring den ende Vise Herren, och den heliga elden är sinnebilden genom vilken man närmar sig honom, ingen andra gudom vid hans sida.
Är den kurdiska Newrozbrasan samma sak som den zoroastriska tempelelden? Inte riktigt. De delar samma djupa iranska vördnad för elden och samma gamla rötter, och båda behandlar lågan som något som hör ljus och liv till. Men den invigda tempelelden i den zoroastriska traditionen, vårdad av präster och aldrig släckt, skiljer sig från nyårets festbrasa. De är besläktade uttryck för en gammal kärlek till elden, ingen gemensam institution, och det är mest rättvisande att hedra var och en i dess egen rätt.
Relaterade ämnen
Hushang och Tahmuras: kungen som upptäckte elden och instiftade Sadehhögtiden
Siyavash: prinsen som bevisade sin oskuld genom att rida genom eld
Verethragna: segerns yazata som ger namn åt den segerrika elden
Frashokereti: världens förnyelse, då floden av smält metall renar allt
Haoma: den heliga växten, det andra stora inslaget i zoroastrisk ritual
Newroz: det kurdiska nyåret med sina stora eldar på bergen
Vanliga frågor
Vad är Atar?
Atar är zoroastrismens heliga eld och det gudomliga väsen, eller den yazata, som personifierar den. Han kallas ofta Ahura Mazdas son och hedras som den störste yazatan. Atar är det synliga tecknet på den Vise Herren och sanningen och brinner i varje eldtempels mitt som en levande sinnebild för det gudomliga.
Varför är elden så viktig inom zoroastrismen?
För att elden är det synliga tecknet på Ahura Mazda och på asha, kosmos sanning och rätta ordning. Den är den renaste av skapelserna, en renare som renar allt och själv förblir ren och en krigare mot mörkret. Den tjänar som gudsdyrkans samlingspunkt och den mest omedelbara bilden av det gudomliga.
Vilka är den heliga eldens tre grader?
De är Atash Dadgah, den enkla hushålls- eller härdelden, Atash Adaran, en mellangrad samlad från flera härdar, och Atash Bahram, den segerrika elden, den högsta graden, som skapas av sexton renade eldar i en omfattande ritual och aldrig tillåts slockna.
Är zoroastrier verkligen elddyrkare?
Nej. Det är ett vanligt missförstånd. Zoroastrier dyrkar inte elden som en gud. De vördar den som den ende guden Ahura Mazdas renaste skapelse och synliga symbol och använder den som bönens samlingspunkt. Dyrkan riktas till den Vise Herren, och elden är hans sinnebild, aldrig en avgud.
Vilka är Avestas fem eldar?
Avesta talar om eld som genomsyrar hela skapelsen i fem former: den stora elden i templet och i himlen inför Gud, livets eld i människo- och djurkroppar, elden i växterna, elden i blixten och molnen samt den heligaste andliga elden i den högsta himlen.
Hur är Atar förknippad med världens slut?
Elden är den stora renaren och domaren. Traditionen säger att vid världens förnyelse, Frashokereti, ska en flod av smält metall täcka jorden. För de rättfärdiga känns den som varm mjölk, för de onda som brännande hetta, och genom den renas all orenhet bort och skapelsen blir fullkomlig för alltid.
Referenser och vidare läsning
Eldtempel – New World Encyclopedia
Elden och dess betydelse inom zoroastrismen – Zoroastrian Education