Den 16 mars 1988 angrep irakiska styrkor Halabja med kemiska vapen under kriget mellan Iran och Irak. Tusentals människor dödades, och överlevande lämnades med skador, sorg efter förlorade anhöriga och sönderslagna liv. Attacken blev ett av de mest ihågkomna brotten mot kurdiska civila under Saddam Husseins regering. Att förstå Halabja kräver uppmärksamhet både på vad som hände den dagen och på den bredare förföljelsekampanj som omgav attacken. Organisationen för förbud mot kemiska vapen: The Fires Project; Human Rights Watch: Folkmord i Irak.

Vad hände i Halabja?

Halabja hade fallit till iranska styrkor och kurdisk gerilla innan irakiska styrkor inledde den kemiska attacken. OPCW:s redogörelse fastställer att flera kemiska stridsmedel användes, däribland senapsgas och nervgaser. Civila invånare exponerades i sin egen stad. Vissa överlevande fick vård utomlands, medan många fortsatte att leva med fysiska och psykiska följder långt efter krigsslutet. OPCW:s redogörelse och dokumentär om överlevande.

Dödstalet anges ofta till omkring 5 000, men beläggen bör inte presenteras som ett exakt slutligt antal. Human Rights Watch rapporterade ett dokumenterat antal på ungefär 3 200 döda och noterade att det faktiska antalet kunde överstiga 5 000. Uppskattningarna beskriver ett massövergrepp; osäkerheten om det slutliga antalet förändrar inte omfattningen av de civila förlusterna. Human Rights Watch: Rättvisa för Irak.

Halabja och Anfalkampanjen

Attacken ägde rum under ett bredare angrepp mot kurdiska samhällen. I sin undersökning av Anfal dokumenterade Human Rights Watch förstörelse av byar, tvångsförflyttning, frihetsberövande och massdödande. Organisationens redogörelse beskriver åtta formellt benämnda militära operationer mellan februari och september 1988. Den gör också en viktig åtskillnad: attacken mot Halabja var skild från dessa namngivna Anfaloperationer, även om den hör till historien om den irakiska regeringens våld mot kurderna. HRW: Anfaloperationerna; HRW: Halabja och åtskillnaden mellan operationerna.

Att hålla fast vid denna åtskillnad hjälper till att förklara historien korrekt. ”Halabja” betecknar en specifik attack och dess offer. ”Anfal” betecknar en bredare, organiserad kampanj med en egen följd av operationer. När man minns sambandet mellan dem bör också de enskilda erfarenheterna hos samhällen som angreps på andra håll bevaras.

Hur dokumenterades ansvaret?

Överlevandes berättelser är avgörande för det historiska materialet, tillsammans med handlingar från de institutioner som ansvarade för våldet. I sin studie från 1994 av beslagtagna irakiska dokument granskade Human Rights Watch statliga order och kommunikation och fann belägg som stödde irakiskt ansvar för Halabja och folkmordsavsikt i kampanjen mot kurdiska samhällen. Sådan dokumentation är viktig eftersom den knyter enskilda erfarenheter till beslut och befälsstrukturer. Human Rights Watch: Förtryckets byråkrati.

För studenter och forskare är en användbar metod att jämföra vittnesmål, dokumentära belägg och senare utredningar och samtidigt notera vad varje källa kan fastställa. Ett ögonvittne kan beskriva sin egen erfarenhet; en officiell handling kan avslöja en order, en förflyttning eller en institutions roll. Att läsa dessa former av belägg tillsammans ger en fylligare redogörelse än att förlita sig på ett enda fotografi eller en upprepad siffra.

Följderna för de överlevande

Halabjas följder upphörde inte med de omedelbara dödsfallen. En kvalitativ studie publicerad 2019 intervjuade sexton civila överlevande med långvariga luftvägssymtom efter exponering för svavelsenapsgas. Deltagarna beskrev andningssvårigheter och andra hälsoproblem samt begränsningar i arbete, familjeliv och socialt deltagande. Eftersom detta var en liten intervjustudie med ett utvalt urval belyser resultaten levda erfarenheter snarare än att fastställa frekvenser för alla överlevande. PLOS ONE: Hälsoperspektiv bland överlevande från Halabja.

En separat studie publicerad i JAMA Network Open 2023 intervjuade 143 överlevande. Ungefär hälften nådde studiens screeninggränser för sannolikt posttraumatiskt stressyndrom eller depression. Forskarna undersökte också sambandet mellan trauma, upplevt erkännande från familj och omgivande samhälle samt symtom på psykisk ohälsa. Detta var observationsfynd från ett rekryterat urval, inte en diagnos av en hel stad eller bevis för att en enda faktor orsakade senare sjukdom. Neldner med kollegor: Socialt erkännande och psykisk hälsa.

Åminnelse och förebyggande

Varje 16 mars riktar åminnelsen åter uppmärksamheten mot dem som dödades och dem som fortfarande lever med följderna. Vid högtidlighållandet 2026 knöt OPCW respekten för Halabjas offer till det fortsatta avståndstagandet från kemiska vapen. Organisationen påminde också om betydelsen av konventionen om kemiska vapen, som trädde i kraft 1997. OPCW: Åminnelse av attacken 1988.

I en pedagogisk framställning innebär åminnelse också att bevara namn, vittnesmål och tillförlitliga handlingar, förklara osäkerhet ärligt och erkänna överlevande som människor med fortsatta liv och behov. Halabja bör studeras med denna omsorg: som ett dokumenterat övergrepp, en djup förlust för det kurdiska samhället och ett fortsatt ansvar att lyssna, dokumentera och förhindra en upprepning.