Mellan mitten av det tionde och slutet av det elfte århundradet härskade kurdiska dynastier över vidsträckta områden från Zagrosbergen till Kaukasus, från övre Tigris till Kaspiska havets stränder. Det var inga ceremoniella kungariken. De smiddes i krig, upprätthölls med militär makt och förstördes till slut av den.
Hasanwayhiderna stred mot buyiderna om kontrollen över centrala Zagros. Annaziderna förde gränskrig vid gränsen mellan Iran och Irak i över ett århundrade. Marwaniderna skapade ett kungarike i Övre Mesopotamien med vapenmakt. Rawadiderna intog Tabriz och höll iranska Azerbajdzjan mot oghuziska räder. Och shaddadiderna utkämpade ett tvåhundraårigt krig mot kungariket Georgien i Kaukasus. Detta är berättelsen om hur kurdiska dynastier förde krig under den period som historiker kallar det kurdiska intermezzot.
Innehåll
Aishanidernas krig och tidigt kurdiskt motstånd
Krigen mellan hasanwayhiderna och buyiderna
Rawadidernas krig i Azerbajdzjan
Krigen mellan shaddadiderna och Georgien
Seldjukernas erövring och slutet på det kurdiska intermezzot
Aishanidernas krig och tidigt kurdiskt motstånd
Före hasanwayhiderna kämpade aishaniderna om kontrollen över centrala Zagros – de var ett kurdiskt stamhus vars emirer Ghanim och Windad hade tagit kontroll över Dinawar, Hamadan och Nahavand från den sönderfallande abbasidiska makten. Under omkring femtio år (ca 912–961 e.Kr.) upprätthöll aishaniderna väpnat motstånd mot buyiddynastin, de daylamitiska iranska krigsherrar som hade erövrat Bagdad 945 och omformat makten i Irak och västra Iran.
Aishanidernas motstånd var i grunden ett gerillafälttåg i bergen mot ett resursstarkare låglandsimperium. Buyiderna sände flera expeditioner in i Zagros för att kuva dem, men bergsterrängen gynnade de kurdiska försvararna. Åren 959–960 e.Kr. fick dock inre splittring och ihållande buyidiskt tryck aishaniddynastin att falla samman. Deras fall skapade det politiska tomrum som hasanwayhiderna skulle fylla.
Krigen mellan hasanwayhiderna och buyiderna
Hasanwayhiddynastin (ca 961–1015 e.Kr.) grundades av Hasanwayh ibn Husayn, en hövding i den kurdiska Barzikanistammen med bas i centrala Zagros kring Kermanshah. Hasanwayh allierade sig först med buyiderna och hjälpte dem i fälttåg mot rivaler i utbyte mot territoriella eftergifter. Men detta var en taktisk allians, inte underkastelse.
Omkring 970 e.Kr. försökte den buyidiske guvernören Sahlan ibn Musafir tygla Hasanwayhs växande makt. Hasanwayh mötte honom i strid och besegrade honom avgörande. Segern etablerade hasanwayhidernas princip: samarbeta med buyiderna när det är nyttigt, stå emot dem när man hotas. Hasanwayh tog ut skyddsavgifter från befolkningen kring Hamadan, kontrollerade de viktiga handelsvägarna genom centrala Zagros och befäste sitt bergsfäste Sarmaj, söder om den forntida akemenidiska platsen Bisotun.
När Hasanwayh dog 979 e.Kr. kastades hans söner in i ett förödande tronföljdskrig. Den buyidiske härskaren Adud al-Dawla utnyttjade krisen, intog Sarmaj, avrättade flera av Hasanwayhs söner och installerade sin föredragna kandidat Badr ibn Hasanwayh som buyidisk klient. Men Badr visade sig betydligt skickligare än hans beskyddare väntat sig. När Adud al-Dawla dog 983 e.Kr. behöll Badr makten och styrde effektivt i över tre årtionden.
Hasanwayhidernas slutliga sammanbrott kom mellan 1009 och 1015 e.Kr. Efter Badrs död mötte hans efterträdare den framväxande annaziddynastin. Den siste betydande hasanwayhidiske härskaren Tahir ibn Hilal besegrades och dödades av annazidledaren Abu al-Shawk omkring 1015 e.Kr. Annaziderna annekterade hasanwayhidernas kärnland och införlivade deras områden i Dinawar, Shahrizor och centrala Zagros.
Marwanidernas erövringar
Marwaniddynastin (983–1085 e.Kr.) grundades genom ren militär aggression. Badh ibn Dustak, en kurdisk stamledare från Bohtanområdet nära Hizan söder om Vansjön, började som befälhavare för en krigarskara. När den buyidiske emiren Adud al-Dawla dog 983 e.Kr. intog Badh Mayyafariqin – huvudorten i Diyar Bakrområdet – och erövrade snabbt Diyarbakir, Akhlat, Arjish och strategiska ställningar längs Vansjöns norra stränder.
Badh utnyttjade kaoset i det bysantinska inbördeskriget – Bardas Phokas den yngres uppror – för att inta Mushslätten och fästet Manzikert, en av Armeniska höglandets äldsta befästa städer. Han återställde stadens vallar och etablerade marwanidisk militär kontroll över ett vidsträckt område i Övre Mesopotamien. Han lät till och med prägla mynt i sitt namn i Mosul, vilket signalerade ambitionen att härska som suverän.
År 990 e.Kr. dödades Badh i strid nära Mosul under en drabbning med hamdaniddynastin. Den marwanidiska staten överlevde dock under hans brorson eller systerson al-Hasan ibn Marwan, som befäste de erövrade områdena och gjorde Mayyafariqin till dynastins permanenta huvudstad. Marwaniderna behöll sitt kungarike i nästan ett århundrade genom en kombination av militär styrka och diplomatisk pragmatism och styrde över en mångskiftande befolkning av kurder, syrianer, armenier och araber.
Annazidernas gränskrig
Annaziddynastin (ca 990–1117 e.Kr.) hade sin bas i Hulwan vid gränsen mellan Iran och Irak och kom ur den kurdiska Shadhanjanklanen. Annaziderna var den mest långlivade kurdiska dynastin i medeltidens Zagros och bestod i omkring 130 år genom ständiga gränskrig.
Under grundaren Abu al-Fath Muhammad ibn Annaz (död 1010 e.Kr.) stred annaziderna ständigt mot grannmakter: hasanwayhiderna i norr, de arabiska mazyadid- och uqayliddynastierna i väster och buyidiska styrkor i söder. År 999 e.Kr. förde annaziderna krig nära Khanaqin under Zahman bin Hendi och utvidgade sitt område till låglandets tillfarter. År 1006 e.Kr. invaderade de Kermanshah och tvingade de försvagade hasanwayhiderna till vasallskap.
Den mest dramatiska militära händelsen under annazidernas epok var slaget vid Hamadan (nära Dinavar) 1029 e.Kr., då annaziderna drabbade samman med invaderande oghuziska turkmenska plundrare. Dessa turkspråkiga nomadkrigare hade trängt in i Zagros i växande antal, och slaget markerade början på en ny strategisk verklighet: de kurdiska dynastierna stred inte längre bara mot etablerade islamiska imperier, utan mot en rörlig och aggressiv turkspråkig gränsmakt.
År 1045 e.Kr. inledde den seldjukiske befälhavaren Ibrahim Yinal ett stort fälttåg mot annaziderna, vilket markerade början på seldjukernas intrång i kurdiskt område. Annaziderna överlevde trycket genom en kombination av bergskrigföring och strategisk underkastelse. De bestod längre än någon annan kurdisk dynasti under epoken, men 1117 e.Kr. hade deras makt helt införlivats i det seldjukiska imperiesystemet.
Rawadidernas krig i Azerbajdzjan
Rawadiddynastin (ca 955–1071 e.Kr.) styrde Tabriz och iranska Azerbajdzjan från en bas som sträckte sig över det kaukasiska, iranska och anatoliska gränsområdet. Deras första uppgång innefattade krig mot musafiriddynastin, vars områden rawadiderna systematiskt erövrade för att etablera sig som den dominerande makten i Tabrizregionen.
Rawadiderna mötte sin farligaste militära utmaning från oghuziska turkmener, som började plundra Azerbajdzjan i stort antal på 1030- och 1040-talen. År 1040 e.Kr. genomförde den rawadidiske härskaren en massaker på oghuziska stamledare i en beräknad politisk-militär utrensning – ett försök att undanröja det turkspråkiga hotet genom riktat våld. Denna brutala strategi gav rawadiderna en tillfällig respit men kunde inte hejda seldjukernas framryckning.
År 1054 e.Kr. erövrade den seldjukiske sultanen Tughril Beg det rawadidiska furstendömet och tvingade dynastin till vasallskap. År 1071 e.Kr. avsatte Alp Arslan formellt den rawadidiska härskarlinjen. Dynastin överlevde dock i försvagad form genom Maraghagrenen – de ahmadiliska atabegerna – som fortsatte att styra delar av nordvästra Iran under seldjukisk överhöghet fram till mongolinvasionen 1227.
Krigen mellan shaddadiderna och Georgien
Shaddadiddynastin (951–1199 e.Kr.) utkämpade den längsta sammanhängande militära konflikten av alla kurdiska dynastier: ett tvåhundraårigt krig mot det kristna kungariket Georgien om kontrollen över Sydkaukasus. Dynastin grundades när Muhammad ibn Shaddad intog den forntida armeniska staden Dvin 951 e.Kr. och etablerade kurdisk politisk makt i ett område som varit omstritt mellan Bysans, Armenien och olika islamiska makter.
Krigen mellan Georgien och shaddadiderna började på allvar i början av det elfte århundradet. År 1012 e.Kr. belägrade kung Georg I av Georgien Shamkir, ett viktigt shaddadidiskt fäste. Belägringen misslyckades, men Georgien återkom 1026 med en andra belägring av Shamkir, som också slogs tillbaka. År 1030 e.Kr. föll den shaddadidiske emiren Fadl I i ett bakhåll av georgisk-armeniska styrkor när han återvände från ett fälttåg och uppges ha förlorat tiotusen man i drabbningen.
År 1040 e.Kr. blev slaget vid Tashir förödande för shaddadiderna. En förenad georgisk-armenisk armé anföll från flera håll och överrumplade de shaddadidiska styrkorna. Enligt den medeltida krönikören Matteus av Edessa förföljde segrarna den flyende shaddadidiska armén i fem dagar och tillfogade den väldiga förluster. År 1053 e.Kr. förlorade shaddadiderna fästningen Basra till georgiska styrkor. År 1068 e.Kr. slutade shaddadidernas invasion av Kacheti med att emir Fadl II tillfångatogs.
De avgörande georgiska segrarna kom under det tolfte århundradet. I slaget vid Ertsukhi 1104 e.Kr. besegrade kung David IV av Georgien shaddadiderna. I slaget vid Didgori 1121 e.Kr. – som främst var en georgisk-seldjukisk konflikt – deltog shaddadidiska förband i den besegrade muslimska koalitionen. David IV intog därefter Ani, shaddadidernas sista stora stad, 1124 e.Kr. Dynastin levde kvar som georgiska vasaller i Ani fram till den sista belägringen 1199 e.Kr., som gjorde helt slut på shaddadidernas styre.
Seldjukernas erövring och slutet på det kurdiska intermezzot
Det kurdiska intermezzot avslutades till slut av de seldjukiska turkfolkens invasioner i mitten av det elfte århundradet, snarare än av inre sammanbrott. Storseldjukiska riket, under sultanerna Tughril Beg och Alp Arslan, erövrade systematiskt de kurdiska dynastierna en efter en: rawadiderna senast 1054, marwaniderna senast 1085 och annaziderna senast 1117. Shaddadiderna överlevde längst bara för att Georgien, snarare än seldjukerna, blev deras främste fiende.
Marwanidernas fall var särskilt bittert. Det kom genom förräderi: Ibn Jahir, en tidigare marwanidisk vesir, flydde till Bagdad och övertalade den seldjukiske sultanen Malik-Shah att invadera. Seldjukerna erövrade Diyarbakir 1085 e.Kr. och avslutade ett århundrade av kurdisk suveränitet i Övre Mesopotamien. De kurdiska dynastier som hade kontrollerat områden från Azerbajdzjan till Eufrat reducerades till vasaller, tributbetalare eller minnen.
Men det kurdiska intermezzots militära traditioner försvann inte. Inom ett århundrade skulle en ny kurdisk dynasti resa sig ur den seldjukiska ordningens aska: Saladins ayyubider, som skulle bygga historiens mäktigaste kurdiska stat. Krigarna som hade stridit för hasanwayhiderna, marwaniderna och shaddadiderna hade skapat den militära infrastruktur – fästningsnätverken, systemen för stamuppbåd och sakkunskapen om bergskrigföring – som skulle möjliggöra ayyubidernas erövringar.
Tidslinje
Ca 912–961 e.Kr. – Aishanidiskt militärt motstånd mot buyidiska fälttåg i centrala Zagros.
951 e.Kr. – Muhammad ibn Shaddad intar Dvin. Shaddadiddynastin grundas.
Ca 955 e.Kr. – Kriget mellan rawadiderna och musafiriderna börjar. Rawadiderna intar Tabriz.
Ca 961 e.Kr. – Hasanwayh ibn Husayn grundar hasanwayhiddynastin i centrala Zagros.
970 e.Kr. – Hasanwayh besegrar den buyidiske guvernören Sahlan ibn Musafir.
979 e.Kr. – Hasanwayh dör. Tronföljdskrig mellan sönerna.
983 e.Kr. – Badh ibn Dustak intar Mayyafariqin. Marwaniddynastin grundas.
990 e.Kr. – Badh dödas i strid nära Mosul mot hamdaniderna. Annaziddynastin grundas.
1006 e.Kr. – Annaziderna invaderar Kermanshah. Hasanwayhiderna tvingas till vasallskap.
1012 e.Kr. – Den första belägringen av Shamkir. Georgien angriper shaddadiderna.
Ca 1015 e.Kr. – Hasanwayhiddynastin förstörs av annaziderna.
1029 e.Kr. – Slaget vid Hamadan. Annaziderna strider mot oghuziska turkmenska plundrare.
1030 e.Kr. – Den shaddadidiske emiren Fadl I faller i bakhåll. Tiotusen man går förlorade.
1040 e.Kr. – Slaget vid Tashir. Förödande shaddadidiskt nederlag mot georgisk-armeniska styrkor.
1040 e.Kr. – Rawadidisk massaker på oghuziska stamledare i Azerbajdzjan.
1045 e.Kr. – Den seldjukiske befälhavaren Ibrahim Yinal för fälttåg mot annaziderna.
1054 e.Kr. – Den seldjukiske sultanen Tughril Beg erövrar det rawadidiska furstendömet.
1074 e.Kr. – Slaget vid Partskhisi. Georgisk seger över en shaddadidisk-seldjukisk allians.
1085 e.Kr. – Seldjukerna erövrar Diyarbakir. Marwaniddynastins slut.
1104 e.Kr. – Slaget vid Ertsukhi. David IV av Georgien besegrar shaddadiderna.
1117 e.Kr. – Slutet på annazidernas makt. De kurdiska Zagrosdynastierna har helt införlivats av seldjukerna.
1121 e.Kr. – Slaget vid Didgori. Shaddadidiska förband besegras i det seldjukisk-georgiska kriget.
1124 e.Kr. – Georgien intar Ani från shaddadiderna.
1199 e.Kr. – Den sista belägringen av Ani. Shaddadiddynastins slut.
Vanliga frågor
Vad är det kurdiska intermezzot?
Det kurdiska intermezzot är en term som historiker använder för att beskriva perioden från omkring 950 till 1150 e.Kr., då kurdiska dynastier kontrollerade stora delar av den medeltida islamiska världen. Epokens stora dynastier – hasanwayhiderna, annaziderna, marwaniderna, rawadiderna och shaddadiderna – styrde tillsammans områden från Kaukasus till Persiska viken och från Diyarbakir till Tabriz. Perioden slutade med de seldjukiska turkfolkens erövringar.
Vilken kurdisk dynasti varade längst?
Bland det kurdiska intermezzots dynastier varade shaddadiderna längst, omkring 248 år (951–1199 e.Kr.), men under de sista årtiondena var de georgiska vasaller. Annaziderna behöll självständig makt i omkring 130 år (990–1117 e.Kr.), vilket gjorde dem till den mest långlivade självständiga kurdiska dynastin i medeltidens Zagros.
Vad var slaget vid Tashir?
Slaget vid Tashir (1040 e.Kr.) var ett förödande nederlag för shaddadiddynastin mot en förenad georgisk-armenisk armé. Enligt den medeltida krönikören Matteus av Edessa anföll de allierade styrkorna från flera håll, drev den shaddadidiska armén på flykten och förföljde den i fem dagar. Slaget var en del av de långa krigen mellan Georgien och shaddadiderna, som till slut ledde till slutet på kurdiskt styre i Kaukasus.
Vilka var marwaniderna?
Marwaniderna var en kurdisk dynasti som styrde Diyar Bakrområdet i Övre Mesopotamien från 983 till 1085 e.Kr., med staden Mayyafariqin som centrum. Dynastin grundades av krigaren Badh ibn Dustak och erövrade Diyarbakir, Manzikert och områden kring Vansjön genom militära fälttåg. De föll för seldjukiska turkar 1085 e.Kr. sedan en tidigare vesir förrått dem inför den seldjukiske sultanen Malik-Shah.
Hur gjorde seldjukerna slut på de kurdiska dynastierna?
Storseldjukiska riket erövrade systematiskt de kurdiska dynastierna från mitten till slutet av det elfte århundradet. Rawadiderna hade tvingats till vasallskap senast 1054 och avsatts senast 1071. Marwaniderna föll 1085 efter inre förräderi. Annaziderna införlivades gradvis och hade förlorat makten senast 1117. Seldjukerna förenade militära erövringar med diplomatisk manipulation och utnyttjade inre kurdisk splittring för att etablera turkfolkens överhöghet över de tidigare kurdiska områdena.
Överlevde den kurdiska militära traditionen seldjukernas erövringar?
Ja. Det kurdiska intermezzots dynastier förstördes eller införlivades, men den kurdiska militära traditionen överlevde och utvecklades. Inom ett århundrade efter den seldjukiska erövringen byggde Saladins ayyubiddynasti – en kurdisk familj från Dvin, samma stad som shaddadiderna en gång styrt – historiens mäktigaste kurdiska stat. Fästningsnätverken, systemen för stamuppbåd och sakkunskapen om bergskrigföring som utvecklats av intermezzots dynastier gav den militära grunden för det ayyubidiska imperiet.
Referenser
Britannica – Hasanwayhiddynastin
Wikipedia – Marwaniddynastin (Diyar Bakr)
Wikipedia – Krigen mellan Georgien och shaddadiderna
Bosworth, C. E., verket The New Islamic Dynasties, Edinburgh University Press, 1996.
Matteus av Edessa, krönikan Chronicle (för shaddadidisk-georgiska slag).
Minorsky, V., verket Studies in Caucasian History, Cambridge University Press, 1953.