Innehåll
1: Att definiera norra Kurdistan (Bakurê Kurdistanê)
För att förstå norra Kurdistans historia – på kurdiska Bakurê Kurdistanê eller helt enkelt Bakur (norr) – måste man först förstå själva landet. Geografin formar ödet, och för kurderna i dagens Turkiet har den svårforcerade terrängen format deras kultur, ekonomi och århundraden långa historia av motstånd och överlevnad.
Området motsvarar ungefär Turkiets officiellt benämnda regioner Östra Anatolien och Sydöstra Anatolien och omfattar omkring en tredjedel av landets totala landyta.
Geografin: en fästning av berg och floder
Norra Kurdistan präglas av sin dramatiska, obarmhärtiga topografi. Det är en högt belägen platå som genomkorsas av väldiga bergskedjor, djupa dalar och bördiga slätter.
Bergskedjorna: Området domineras av Taurusbergen i söder och Anti-Taurusbergen som sträcker sig österut. Längre österut övergår landskapet i de oländiga höglanden mot Iran och Kaukasus. Bergen är mer än geologiska formationer; de är en kulturell grundpelare. Det berömda kurdiska ordspråket ”Kurderna har inga andra vänner än bergen” härrör direkt från att dessa bergstoppar historiskt har erbjudit skydd undan invaderande imperier och statliga arméer. Ararat (Agirî), Turkiets högsta berg, ligger vid områdets östra kant.
Flodernas vagga: Norra Kurdistan är ursprungsområdet för två av mänsklighetens historiskt viktigaste floder: Tigris (Dîcle) och Eufrat (Firat). Båda har sina källor i regionens berg och rinner sedan söderut genom Syrien och Irak till Persiska viken. Vattenrikedomen har historiskt gjort dalarna bördiga, men i modern tid har den också gjort området till en starkt omstridd strategisk tillgång.
Klimatet: Klimatet är extremt. Vintrarna är kända för att vara långa och stränga; snön begraver ofta bergsbyar och skär av dem från omvärlden i månader. Somrarna, särskilt på de sydöstra slätterna nära den syriska gränsen, är brännande heta och torra.
Befolkningen och svårigheten att ange siffror
Att fastställa norra Kurdistans exakta folkmängd är praktiskt taget omöjligt på grund av den moderna turkiska statens politik. Sedan republiken Turkiet grundades 1923 har folkräkningarna inte bett medborgarna ange sin etnicitet, ett medvetet grepp som ursprungligen syftade till att genomdriva en enhetlig turkisk nationell identitet.
Befolkningsexperter och oberoende forskare uppskattar dock att det i dag finns omkring 15 till 20 miljoner kurder i Turkiet, vilket gör dem till landets största etniska minoritet (ungefär 18–25 % av hela befolkningen).
Intern fördrivning: Även om norra Kurdistan är det historiska hemlandet bör man komma ihåg att miljontals kurder nu bor i västturkiska städer som Istanbul, Izmir och Ankara. Istanbul beskrivs ofta som den stad som har världens största kurdiska befolkning, till följd av både ekonomisk migration och de påtvingade byutrymningarna under den brutala väpnade konflikten på 1990-talet.
Det språkliga landskapet
Kurdiska är ett indoeuropeiskt språk, helt skilt från turkiska (som är ett altaiskt/turkiskt språk) och arabiska (ett semitiskt språk). I norra Kurdistan delas det språkliga landskapet huvudsakligen mellan två stora dialekter:
Kurmanji (kurmancî): Den dominerande dialekten, som talas av den stora majoriteten av Turkiets kurder. Den skrivs med det latinska alfabetet.
Zazaki (kirmanjki/dimilî): Talas främst i regionens nordvästra delar, särskilt kring Dersim (Tunceli), Bingöl, Elazığ och delar av Diyarbakır. Språkforskare diskuterar om zazaki är en kurdisk dialekt eller ett närbesläktat, självständigt språk inom den nordvästiranska språkgrenen, men kulturellt och politiskt identifierar sig den överväldigande majoriteten av zazakitalarna som kurder.
Viktiga städer: kulturella och politiska knutpunkter
Regionen är fylld av gamla städer som har varit rastplatser på Sidenvägen och huvudstäder i medeltida emirat.
Diyarbakır (Amed): Norra Kurdistans obestridda politiska och kulturella hjärta. Staden ligger vid Tigris och är berömd för sina väldiga stadsmurar av svart basalt från romersk tid. Amed har alltid varit centrum för kurdiska politiska rörelser, protester och kulturella återuppvaknanden.
Van (Wan): Staden ligger vid Vansjön (Turkiets största sjö) och har djupa historiska rötter som sträcker sig tillbaka till det antika kungariket Urartu.
Mardin (Mêrdîn): Känt för sin hänförande artuqidiska arkitektur på en brant sluttning med utsikt över Mesopotamiens slätter. Mardin är en historisk smältdegel för kurder, araber, assyrier och turkar.
Şanlıurfa (Riha): En stad med oerhörd religiös betydelse, som många anser vara profeten Abrahams födelseort. Befolkningen är starkt blandad och består av både kurder och araber.
Dersim (officiellt Tunceli): En särpräglad bergig provins, känd för sin starka självständighetsanda och sin övervägande alevitisk-kurdiska (och zazakitalande) befolkning. Här ägde det förödande upproret och massakern 1937–1938 rum.
Hakkari (Colemêrg) och Şırnak (Şirnex): Dessa provinser gränsar till Irak och Iran och är de mest oländiga, bergiga och historiskt stampräglade. De har legat i den moderna väpnade konfliktens geografiska centrum mellan PKK och den turkiska staten.
Den ekonomiska verkligheten
Ekonomiskt har norra Kurdistan historiskt varit den fattigaste och minst utvecklade regionen i det moderna Turkiet. I årtionden prioriterade den turkiska staten investeringar och industrialisering i landets västra hälft.
Den största statliga investeringen i området har varit Sydöstra Anatolienprojektet (GAP), ett enormt vattenkrafts- och bevattningsprojekt som pågått i flera årtionden och omfattat byggandet av 22 dammar i Tigris och Eufrat. GAP gav bevattning och elektricitet men har varit mycket omstritt bland kurder. Dammprojekten har översvämmat stora jordbruksarealer och helt dränkt ovärderliga historiska platser, framför allt den 12 000 år gamla staden Hasankeyf (Heskîf) år 2020. Lokalbefolkningar har fördrivits och oersättligt kurdiskt och regionalt kulturarv har utplånats.
2: Antiken och den tidiga historien (Bakurs rötter)
När man undersöker norra Kurdistans antika historia måste man förstå att moderna nationella identiteter (som ”kurd” eller ”turk”) inte fanns under brons- och järnåldern. Historiker studerar i stället språkliga rötter, geografisk kontinuitet och kulturella bruk för att spåra det kurdiska folkets ursprung. Bergen i östra och sydöstra Anatolien var hemvist för en följd av stridbara, självständiga kungariken och sammanslutningar som ivrigt försvarade sina högland mot Mesopotamiens, Greklands och Roms stora imperier.
De tidiga bergsfolken: hurriterna och Urartu
Långt innan iransktalande stammar vandrade in i området beboddes norra Kurdistans berg av ursprungliga höglandsfolk.
Hurriterna och Mitanni (cirka 2000 f.Kr.–1300 f.Kr.): Hurriterna var ett vitt spritt forntida folk som grundade det mäktiga Mitanniriket, vilket omfattade delar av dagens sydöstra Turkiet (kring Diyarbakır och Urfa). Hurritiska är utdött och inte direkt besläktat med modern kurdiska, men språkforskare påpekar att påverkan från ett hurritiskt substrat sannolikt formade kurdiskans utveckling, särskilt dess ergativa grammatiska struktur.
Kungariket Urartu (cirka 860 f.Kr.–590 f.Kr.): Efter Mitannis tillbakagång steg kungariket Urartu till makten. Urartéerna hade sitt centrum kring Vansjön (då känd som Tushpa) och var skickliga byggare och metallhantverkare som högg ut väldiga fästningar i östra Anatoliens vulkaniska berg. I århundraden låg de i bitter rivalitet med det nyassyriska riket i söder. Urartéerna anpassade sig fullkomligt till regionens stränga höglandsvintrar – en överlevnadsförmåga som har förts vidare genom årtusendena till områdets nuvarande invånare.
Mederriket och den kurdiska identitetens första gnista
Om det finns en antik civilisation som moderna kurder betraktar som sina direkta kulturella och politiska förfäder, så är det mederna.
Medernas framväxt (cirka 678 f.Kr.–549 f.Kr.): Mederna var ett indoiranskt folk som skapade ett väldigt rike från centrala Iran till centrala Anatolien och införlivade Urartus territorium. De talade ett nordvästiranskt språk, samma språkgren som dagens kurmanji och zazaki tillhör.
Nineves fall (612 f.Kr.): Mederna ingick den berömda alliansen med babylonierna för att störta det brutala nyassyriska riket och förstörde dess huvudstad Nineve. Segern är djupt förankrad i kurdernas historiska minne.
Myten om Newroz: Övergången från assyriskt till mediskt styre är nära sammanflätad med kurdisk mytologi, särskilt legenden om Newroz (det kurdiska nyåret, som firas den 21 mars). Enligt folktron krävde en grym assyrisk kung vid namn Dehak (eller Zahak) att lokala ungdomar offrades varje dag. En kurdisk smed vid namn Kawa ledde ett uppror, dödade tyrannen och tände eldar på bergstopparna för att signalera frihet. I dag är Newrozeldarna fortfarande den främsta symbolen för kurdiskt motstånd och kulturell stolthet i hela norra Kurdistan.
Xenofon och de stridbara kardukerna (401 f.Kr.)
En av de mest kända skriftliga skildringarna av norra Kurdistans antika invånare kommer från den grekiske historikern och legosoldatsbefälhavaren Xenofon i hans episka verk Anabasis (De tiotusendes härmarsch).
Mötet: Efter ett misslyckat fälttåg långt in i Perserriket var Xenofon och hans 10 000 grekiska legosoldater tvungna att retirera norrut mot Svarta havet. Färdvägen tvingade dem rakt genom de svårforcerade bergen norr om Tigris – dagens provinser Şırnak, Hakkari och Siirt.
Bergskrigarna: Här mötte de ett bergsfolk som envist värnade sin självständighet och som Xenofon kallade Kardouchoi (karduker). Xenofon noterade att kardukerna inte var den persiske kungens undersåtar; de styrde över sina egna högland.
Gerillataktiken: Grekerna led svåra förluster mot kardukerna, som drog nytta av bergsterrängen genom snabba anfall och reträtter, rullade ned stenblock i smala pass och sköt stora, pansarbrytande pilar. Många moderna historiker och språkforskare drar en direkt utvecklingslinje mellan namnet ”Carduchi” och ordet ”kurd” och framhåller att folkets geografiska hemtrakt och gerillakrigföring anmärkningsvärt väl speglar områdets moderna förhållanden.
Corduene: antikens buffertkungarike
När den klassiska tiden fortskred och de grekiska hellenistiska rikena försvagades samlades området till en halvoberoende vasallstat känd som Corduene (eller Gordyene).
Corduene låg mitt i norra Kurdistans hjärtland (från dagens Diyarbakır till Bohtanområdet och Hakkari) och hamnade i en flera århundraden lång dragkamp mellan två världsmakter: Romarriket i väster och det partiska (senare sasanidiska) riket i öster.
Skiftande allianser: Corduenes härskare var pragmatiska och bytte lojalitet till det rike som erbjöd störst självstyre. År 69 f.Kr. ingick Corduenes kung Zarbienus i hemlighet en allians med den romerske fältherren Lucullus mot den framträngande armeniske kungen Tigranes den store.
Ett kulturellt centrum: Corduene var känt för sin särpräglade kultur, sina skickliga arkitekter och sitt rika jordbruk trots den steniga terrängen. Det förblev en särskild politisk enhet och fungerade som en viktig buffertzon tills det under senantiken helt införlivades av de sasanidiska perserna och senare av Bysantinska riket.
Sammanfattning av norra Kurdistan under antiken
Tidsperiod | Viktig makt eller politisk enhet | Geografiskt centrum (nutida motsvarigheter) | Historisk betydelse för kurderna |
Cirka 860–590 f.Kr. | Kungariket Urartu | Vansjön, Ağrı, Erzurum | Ursprungsfolkens anpassning till bergen och väldiga befästningar. |
Cirka 678–549 f.Kr. | Mederriket | Utsträckning över östra Anatolien | Språkliga rötter (nordvästiranska); ursprunget till Newrozmyten. |
401 f.Kr. | Kardukerna | Bergen i Şırnak, Siirt och Hakkari | Den första betydande historiska dokumentationen av självständiga, bergsboende gerillakrigare i området. |
1:a århundradet f.Kr.–5:e århundradet e.Kr. | Kungariket Corduene | Från Diyarbakır till Bohtandalen | Etablerade området som en strategisk, halvautonom buffertzon mellan öst och väst. |
3: De islamiska erövringarna och medeltidens dynastier (7:e–15:e århundradena)
Sedan det bysantinska och det sasanidiska (persiska) riket hade utmattats av årtionden av förödande krig uppstod en ny, enad kraft på Arabiska halvön under det 7:e århundradet: islams arméer. När de arabiska erövringarna nådde norra Kurdistans berg förändrades regionens kulturella, religiösa och politiska öde i grunden.
Islams ankomst och de arabiska erövringarna (cirka 640 e.Kr.)
Innan islam kom till området utövade de kurdiska stammarna en mångfald av religioner, däribland zoroastrism, lokala hedniska kulter, judendom och olika riktningar inom tidig kristendom (särskilt i områden som gränsade till armeniska och syriska befolkningsgrupper).
Ameds fall (639–640 e.Kr.): De arabiska muslimska arméerna under Iyad ibn Ghanm nådde Ameds (dagens Diyarbakır) väldiga svarta basaltmurar år 639 e.Kr. Efter en kort belägring kapitulerade staden, vilket markerade det islamiska styrets definitiva inträde i norra Kurdistan.
Omvändelse och integration: Till skillnad från de snabba tvångsomvändelser som förekommit i andra delar av världen var islamiseringen av de kurdiska bergsstammarna en gradvis process som tog århundraden. Genom att anta sunniislam (främst den shafiitiska rättsskolan, som de flesta kurder följer i dag) integrerade kurderna sig i det vidsträckta islamiska kalifatets bredare politiska, ekonomiska och intellektuella nätverk.
Benämningen ”kurd”: Under den tidiga islamiska perioden började arabiska geografer och historiker allt oftare använda termen Akrad (den arabiska pluralformen av kurd). Först beskrev den olika iransktalande, boskapsskötande bergsnomader, men gradvis fick den en fast betydelse som beteckning på den särskilda etnolingvistiska grupp vi känner i dag.
Marwaniddynastin: Bakurs guldålder (990–1085 e.Kr.)
När abbasidkalifatets centralmakt i Bagdad började försvagas under det 10:e århundradet skapade lokala ledare över hela Mellanöstern sina egna självständiga emirat. I norra Kurdistan gav detta maktvakuum upphov till marwaniddynastin, som kanske var den viktigaste och mest välmående kurdiska staten under medeltiden.
Vägen till makten: Dynastin grundades av en kurdisk herde som blivit hövding, vid namn Badh ibn Dustak. Genom lysande militära manövrer erövrade han de strategiska städerna Mayyafariqin (dagens Silvan), Amed (Diyarbakır) och Nusaybin.
Mayyafariqin – kulturens huvudstad: Under marwanidernas emirer, särskilt under Nasr al-Dawla Ahmads långa och fredliga regeringstid (1011–1061), blev huvudstaden Mayyafariqin en lysande förebild för kultur, handel och tolerans i Mellanöstern. Nasr al-Dawla var en mästerlig diplomat som framgångsrikt hanterade hoten från Bysantinska riket i väster och olika turkspråkiga och arabiska krigsherrar i söder.
Arkitektoniska och kulturella underverk: Marwaniderna lade sina väldiga rikedomar på offentliga byggnadsverk. De restaurerade Diyarbakırs antika murar och lät bygga den berömda bron med tio valv (Pira Dehderî/Diclebron) över Tigris, som fortfarande står kvar. Marwanidernas hov var kända för religiös tolerans, anställde kristna och judiska vesirer och erbjöd en fristad åt poeter, vetenskapsmän och islamiska lärda.
Fallet: Marwanidernas guldålder släcktes slutligen år 1085 e.Kr., när det expanderande seldjukiska turkiska riket drog fram genom Anatolien och införlivade det kurdiska emiratet i sitt väldiga välde.
Det ayyubidiska arvet i norra Kurdistan (12:e–14:e århundradena)
Den berömde kurdiske ledaren Saladin (Selahaddînê Eyûbî) är världsberömd för att ha grundat ayyubidriket, återtagit Jerusalem från korsfararna och härskat från Egypten och Syrien, men hans familje- och stamrötter var djupt förbundna med de nordkurdiska höglanden.
De ayyubidiska furstendömena: Även efter Saladins död och hans rikes senare sönderfall fortsatte lokala grenar av ayyubiddynastin att härska över viktiga delar av norra Kurdistan.
Hasankeyf (Heskîf): Den mest kända av dessa ayyubidiska efterföljarstater hade sitt centrum i den hänförande ravinstaden Hasankeyf vid Tigris (i dagens Batmanprovins). Hasankeyfs ayyubidiska emirer härskade i århundraden och byggde storslagna moskéer, palats längs klippväggarna och sinnrika vattensystem. (Tragiskt nog översvämmades denna ovärderliga medeltida kurdiska huvudstad nyligen av den turkiska regeringens Ilısudammprojekt, som nämnts i del 1.)
Mongolinvasionerna och de turkmenska stamförbunden (13:e–15:e århundradena)
Senmedeltiden förde med sig ofattbar förstörelse i Mellanöstern, och norra Kurdistan undkom inte mongolhordernas vrede.
Mongolernas förödelse (cirka mitten av 1200-talet): Hülegü khans invasioner ödelade Anatoliens och Mesopotamiens städer. Städer som Diyarbakır och Erzurum plundrades och jordbruksslätterna lades öde. Än en gång räddade dock norra Kurdistans geografi det kurdiska folket. Medan städerna brann drog sig de kurdiska stammarna högt upp bland Taurus- och Zagrosbergens otillgängliga toppar och undkom till stor del mongolernas kavalleri.
Aq Qoyunlu och Kara Qoyunlu: När Mongolväldet splittrades steg två rivaliserande oghuzturkiska stamförbund till makten i området: Kara Qoyunlu (Svarta fårets turkmener) och Aq Qoyunlu (Vita fårets turkmener).
Maktcentrum förskjuts: Den store turkmenske ledaren Uzun Hasan gjorde Diyarbakır till huvudstad i sitt vidsträckta Aq Qoyunlu-rike under det 15:e århundradet. Under denna tid utförde kurdiska stamhövdingar (mirer) en osäker balansgång: ibland krigade de mot dessa turkmenska överherrar, ibland gifte de in sig i deras familjer och bildade strategiska allianser för att bevara sitt lokala självstyre i bergen.
Sammanfattning av medeltiden i norra Kurdistan
Dynasti eller makt | Epok | Huvudstad eller regionalt centrum | Historisk betydelse för kurderna |
Tidiga islamiska kalifat | 7:e–9:e århundradena | Amed (Diyarbakır), erövrat 639 e.Kr. | Omvändelse till sunniislam; integration i Mellanösterns bredare intellektuella värld. |
Marwaniddynastin | 990–1085 e.Kr. | Mayyafariqin (Silvan) och Amed | Höjdpunkten för medeltida kurdisk statskonst, arkitektur och religiös tolerans. |
Ayyubidiska furstendömen | 12:e–15:e århundradena | Hasankeyf (Heskîf) och Akhlat | Ett bestående kurdiskt arkitektoniskt och politiskt arv knutet till Saladins ätt. |
Turkmenska stamförbund | 14:e–15:e århundradena | Staden Diyarbakır | Drev kurdiska stammar att samla makten i höglanden och beredde vägen för den osmanska tidens autonoma emirat. |
4: Den osmanska tiden och de kurdiska emiraten (16:e–19:e århundradena)
Det 16:e århundradet medförde en geopolitisk jordbävning i Mellanöstern. Norra Kurdistan befann sig mitt på skiljelinjen mellan två väldiga, expanderande stormakter: det sunnitiska Osmanska riket i väster och det nybildade shiitiska Safavidriket i Iran i öster. De beslut som kurdiska ledare fattade under denna tid bestämde Bakurs gränser och politiska verklighet för de följande 400 åren.
Det safavidiska hotet och slaget vid Chaldiran (1514)
I början av 1500-talet grundade shah Ismail I Safavidriket i Iran och utropade tolvshiitisk islam till statsreligion. När safavidiska arméer trängde västerut in i östra Anatolien försökte de påtvinga områdets övervägande sunnitiska kurdiska stammar sin makt och religion.
Kurdiskt motstånd: Safaviderna fängslade flera framstående kurdiska stamledare (mirer) och försökte ersätta dem med lojala guvernörer. Detta stötte bort den kurdiska befolkningen och väckte hårt motstånd.
Imperiernas sammanstötning: År 1514 marscherade den osmanske sultanen Selim I (Selim den beslutsamme) österut med sin väldiga armé för att möta safaviderna. De båda rikena drabbade samman i slaget vid Chaldiran (i dagens Van-/Ağrıområde).
Den kurdiska alliansen: De sunnitiska kurdiska stammarna såg en möjlighet att befria sig från safavidiskt herravälde och allierade sig med osmanerna. Det osmanska artilleriet slog sönder det safavidiska kavalleriet, säkrade en avgörande seger och förde permanent in norra Kurdistan i den osmanska inflytelsesfären.
Idris-i Bitlisis genialitet (självstyrets arkitekt)
Norra Kurdistan införlivades i Osmanska riket genom diplomati på högsta nivå snarare än med våld. Sultan Selim I gav en lysande kurdisk lärd och statsman, Idris-i Bitlisi (Idris från Bitlis), i uppdrag att organisera den östra gränsen.
Pakten 1515: Bitlisi förhandlade fram ett historiskt fördrag mellan den osmanske sultanen och 25 stora kurdiska mirer.
Villkoren: Överenskommelsen var utomordentligt gynnsam för kurderna. Mot att de erkände den osmanske sultanen som kalif, lät hans namn nämnas i fredagsbönerna och ställde upp med beväpnat kavalleri under större fälttåg fick de kurdiska mirerna omfattande självstyre.
Ärftligt styre: Till skillnad från andra osmanska provinser, där guvernörerna utsågs av Istanbul och ofta byttes ut, fick de kurdiska emiraten ärftligt styre. Ledarskapet gick från far till son utan osmansk inblandning. De betalade mycket lite skatt, om ens någon, till centralmaktens statskassa. I praktiken fungerade de som halvoberoende kungariken som skyddade rikets östra flank.
De kurdiska emiratens guldålder (Mîrektî)
Under de följande tre århundradena styrdes norra Kurdistan av dessa mäktiga, autonoma kurdiska emirat (kända som Mîrektî). Denna epok lät kurdisk kultur, litteratur och politisk identitet blomstra. Bland de främsta emiraten fanns:
Emiratet Botan (Bohtan): Botan hade sitt centrum i Cizre (i dagens Şırnakprovins) och var kanske det mäktigaste och kulturellt viktigaste emiratet. Här skrev den store kurdiske poeten Ahmad Khani (Ehmedê Xanî) under det 17:e århundradet sitt mästerverk, Mem û Zîn. Denna episka dikt betraktas allmänt som den kurdiska nationalismens första grundläggande text, eftersom Khani öppet beklagade kurdernas uppdelning mellan osmaner och safavider och efterlyste en gemensam kurdisk kung.
Emiratet Bitlis: Ett centrum för omfattande lärdom och historieskrivning. År 1597 skrev Bitlis härskare, Sharafkhan Bidlisi, verket Sharafnama (Ärans bok). Det är skrivet på persiska och utgör det kurdiska folkets och dess härskardynastiers första övergripande skriftliga historia, en viktig primärkälla för dagens historiker.
Emiratet Hakkari: Hakkaris mirer bevakade den mest otillgängliga bergsterrängen vid gränsen mot Iran och bevarade nästan fullständig självständighet. De styrde ett komplext, mångreligiöst samhälle av kurdiska stammar och assyriska kristna.
Det 19:e århundradet: centralisering och mirernas fall
Det 19:e århundradet förebådade slutet för det kurdiska självstyret. Osmanska riket förlorade snabbt territorium på Balkan och stod inför svåra finanskriser. År 1839 inledde det Tanzimat (omorganisationens) reformer. Staten ville modernisera, centralisera makten, införa direkt beskattning och genomdriva värnplikt i alla sina provinser.
De autonoma kurdiska emiraten betraktades som en kvarleva från det förflutna och ett hot mot den osmanska centralmakten.
Bedir Khan Begs uppror (1847): Botans mir Bedir Khan Beg var den siste store självstyrande kurdiske härskaren. Han vägrade underkasta sig den osmanska centraliseringen, förklarade sig självständig, präglade egna mynt och lät fredagsbönerna läsas i sitt eget namn. År 1847 skickade osmanerna en väldig modern armé för att krossa upproret. Bedir Khan besegrades och förvisades, vilket markerade det definitiva slutet för de autonoma kurdiska emiraten i norra Kurdistan.
Maktvakuumet: När de världsliga, aristokratiska mirerna undanröjdes uppstod ett katastrofalt maktvakuum. Utan mirer som avgjorde stamtvister och upprätthöll ordning sjönk norra Kurdistan ned i årtionden av stamkrig och instabilitet.
Schejkernas och Hamidiyekavalleriets framväxt
När den traditionella politiska strukturen föll samman trädde en ny sorts ledare in i tomrummet: de religiösa schejkerna.
Naqshbandiorden: Ledare för sufiska religiösa ordnar (särskilt Naqshbandis tariqa) blev de nya högsta auktoriteterna i det kurdiska samhället. Eftersom de sågs som heliga män och stod utanför den traditionella stamrivaliteten fick de förtroendet att medla i marktvister och ena stammarna. Det förklarar varför nästan alla stora kurdiska uppror under slutet av det 19:e och början av det 20:e århundradet leddes av religiösa gestalter (som schejk Ubaydullah från Nehri år 1880).
Hamidiyekavalleriet (1891): För att försöka återta kontrollen över den oroliga regionen och möta det växande hotet från Ryska riket och armeniska nationalistiska rörelser skapade sultan Abdulhamid II Hamidiye Alaylari (Hamidiyekavalleriet). Med ryska kosacker som förebild beväpnade staten vissa sunnitiska kurdiska stammar som irreguljära statliga miliser. Politiken ställde avsiktligt kurdiska stammar mot varandra (dem som staten gynnade mot dem som ställdes utanför) och skärpte kraftigt de etniska motsättningarna mellan kurder och armenier, vilket lade grunden för första världskrigets tragiska våld.
Sammanfattning av den osmanska tiden
Viktig händelse eller politisk enhet | Årtal eller epok | Historisk betydelse för norra Kurdistan |
Slaget vid Chaldiran | År 1514 | Kurderna allierar sig med osmanerna och säkrar området undan safavidisk kontroll. |
Idris-i Bitlisis pakt | År 1515 | Upprättade 300 år av ärftligt, självstyrande kurdiskt herravälde inom riket. |
Sharafnama skrivs | År 1597 | Det kurdiska folkets första övergripande skriftliga historia (i Bitlis). |
Bedir Khan Begs fall | År 1847 | Botans nederlag avslutar de autonoma kurdiska emiratens epok. |
Hamidiyekavalleriet | År 1891 | Statsstödda kurdiska miliser bildas; fördjupade motsättningar mellan stammar och etniska grupper. |
5: Första världskriget och delningsfördragen (1914–1923)
Det 20:e århundradets början förde med sig Osmanska rikets katastrofala sammanbrott. För norra Kurdistan präglades tiden av en tidigare oöverträffad förödelse, skiftande allianser och ett geopolitiskt svek som än i dag är grundorsaken till den moderna kurdiska konflikten i Turkiet.
Världskrigets förödelse (1914–1918)
När Osmanska riket gick in i första världskriget på centralmakternas sida blev östra Anatolien (norra Kurdistan) en brutal huvudfront mot Ryska riket.
Ett ödelagt hemland: Den ryska armén trängde med hjälp av armeniska frivilligförband djupt in i kurdiskbefolkade områden och erövrade stora städer som Erzurum, Van och Bitlis. Kriget, tillsammans med svår svält under vintrarna och sjukdomar, decimerade området. Hundratusentals kurdiska civila fördrevs och blev flyktingar (muhacir) som flydde västerut undan de framryckande ryska styrkorna.
Det armeniska folkmordet (1915): Denna tid präglas också av den osmanska statens (Kommittén för enhet och framsteg) tragiska och systematiska utrotning av den armeniska befolkningen. Staten använde det tidigare inrättade Hamidiyekavalleriet (kurdiska stammiliser) för att genomföra massakrer och dödsmarscher. Vissa kurdiska stamledare skyddade sina armeniska grannar, men många deltog i våldet, drivna av statliga order, religiös retorik och löften om att få ta armenisk mark och rikedom. Armeniernas demografiska utplåning förändrade regionens befolkningssammansättning i grunden.
Efterkrigstidens uppvaknande: den kurdiska nationalismens framväxt
När vapenstilleståndet i Mudros undertecknades 1918 var Osmanska riket besegrat och ockuperat av ententemakterna. I detta kaotiska vakuum började en modern, sekulär kurdisk nationalistisk rörelse ta form.
Woodrow Wilsons inflytande: USA:s president Woodrow Wilsons berömda ”fjorton punkter” förespråkade rätten till självbestämmande för Osmanska rikets icke-turkiska nationaliteter. Det inspirerade kurdiska intellektuella och aristokrater i Istanbul.
Kürdistan Teali Cemiyeti (1918): Framstående kurder bildade ”Sällskapet för Kurdistans upphöjelse”. De gav ut tidskrifter, grundade skolor och bedrev intensivt påverkansarbete bland brittiska och franska diplomater för en självständig kurdisk stat. Därmed flyttades kurdisk politik från traditionell stamlojalitet mot modern nationalism.
Löftet: Sèvresfördraget (1920)
I augusti 1920 tvingade de segrande ententemakterna (Storbritannien, Frankrike och Italien) den försvagade osmanska regeringen att underteckna Sèvresfördraget, som styckade upp riket kraftigt. För första gången i historien erkände folkrätten uttryckligen rätten till en kurdisk stat.
Artiklarna 62, 63 och 64: Fördragets avsnitt III ägnades helt åt ”Kurdistan”. Det föreskrev att en autonom kurdisk region skulle skapas i sydöstra Anatolien.
Vägen till självständighet: Avgörande var artikel 64, som angav att om den kurdiska befolkningen inom ett år visade en önskan om full självständighet och Nationernas förbund ansåg att den kunde bära upp den, skulle Turkiet tvingas avsäga sig alla rättigheter till territoriet. Det skulle öppna vägen för en suverän kurdisk nation.
Mustafa Kemal och den turkiska nationella rörelsen
Sèvresfördraget väckte vrede bland turkiska militärer. General Mustafa Kemal (senare känd som Atatürk) inledde det turkiska självständighetskriget från Anatoliens inre och vägrade godta landets uppdelning. För att lyckas behövde han i högsta grad de kurdiska stammarnas stöd.
Vädjan om islamiskt broderskap: Mustafa Kemal vädjade skickligt till kurdiska mirer, schejker och stamhövdingar genom religiös solidaritet snarare än turkisk nationalism. Han hävdade att turkar och kurder var muslimska bröder som måste förenas för att rädda kalifatet från västliga kristna ockupanter.
Det armeniska hotet: Sèvres hade också utlovat en stor självständig armenisk stat som skulle sträcka sig långt in i östra Anatolien. Kemal varnade de kurdiska ledarna för att deras dåvarande marker skulle ges till återvändande armenier om fördraget genomfördes.
Den kurdiska alliansen: Övertygade av hotet att förlora sin mark och drivna av religiös lojalitet allierade sig den stora majoriteten av de kurdiska stammarna med Mustafa Kemal. Kurdiska styrkor stred hårt tillsammans med turkiska styrkor för att driva ut fransmännen från södern och grekerna från västern.
Sveket: Lausannefördraget (1923)
Mustafa Kemals häpnadsväckande militära segrar tvingade ententemakterna tillbaka till förhandlingsbordet. Sèvresfördraget revs upp och ersattes i juli 1923 av Lausannefördraget, ett förödande slag mot de kurdiska förhoppningarna.
Kurdistan suddas ut: Lausannefördraget fastställde officiellt den moderna republiken Turkiets gränser. Avgörande nog utelämnades varje omnämnande av kurder eller Kurdistan.
Förvägrad minoritetsstatus: Fördraget garanterade språkliga och kulturella rättigheter åt ”icke-muslimska minoriteter” (som greker, armenier och judar). Den turkiska delegationen lyckades dock hävda att kurder och turkar var jämlika muslimska parter som hade kämpat tillsammans för att bygga den nya staten. Kurderna fick därför inget folkrättsligt minoritetsskydd.
Den stora uppdelningen: Lausanne befäste permanent de gränser som finns i dag. Kurdernas hemland delades i fyra delar: Turkiet i norr, det franska mandatet Syrien i sydväst, det brittiska mandatet Irak i söder och Iran i öster. För norra Kurdistans kurder hade den utlovade självständigheten försvunnit över en natt och ersatts av en ny republik som aggressivt drev assimilering.
Sammanfattning av fördragens epok
Fördrag eller händelse | Årtal | Påverkan på norra Kurdistan |
Första världskriget | Åren 1914–1918 | Omfattande fördrivning, svält och förintelse av regionens armeniska befolkning. |
Sèvresfördraget | År 1920 | Folkrätten stakar officiellt ut en väg mot en självständig kurdisk stat i östra Anatolien. |
Turkiska självständighetskriget | Åren 1919–1923 | Kurderna allierar sig med turkiska styrkor för att försvara det ”muslimska hemlandet” mot utländsk ockupation och armeniska anspråk. |
Lausannefördraget | År 1923 | Upphäver Sèvres, fastställer dagens turkiska gränser, bortser helt från kurdiska rättigheter och delar Kurdistan mellan fyra moderna stater. |
6: Den tidiga turkiska republiken och kurdiska uppror (1923–1938)
När republiken Turkiet officiellt utropades den 29 oktober 1923 insåg norra Kurdistans kurder snabbt att löftena om ”islamiskt broderskap” och gemensamt turkisk-kurdiskt styre från självständighetskriget hade övergetts. Den nya staten, ledd av Mustafa Kemal Atatürk, grundades på den strikta principen om en enhetlig, odelbar turkisk nationell identitet.
Förnekelsens och assimileringens politik
Turkiets författning 1924 innebar ett radikalt avsteg från Anatoliens mångetniska verklighet. Artikel 88 förklarade att alla Turkiets invånare var ”turkar”, oavsett deras faktiska religion eller ras.
”Bergsturkar”: Själva det kurdiska folkets existens förnekades officiellt. Statsideologin spred det pseudovetenskapliga påståendet att kurder egentligen var ”bergsturkar” som helt enkelt hade glömt sitt ursprungliga språk till följd av isoleringen i den oländiga östliga terrängen.
Kulturell utplåning: Kurdiska förbjöds strikt på alla offentliga platser, i skolor och i domstolar. Kurdiska skolor, föreningar och publikationer som skapats efter första världskriget stängdes. Traditionella kurdiska kläder förbjöds, och tusentals kurdiska byar, städer och geografiska landmärken fick sina gamla namn utplånade och ersatta med turkiska motsvarigheter.
Kalifatets avskaffande (1924): I mars 1924 avskaffade Atatürk det islamiska kalifatet och lade ned religiösa skolor (medreser). För många traditionella kurdiska ledare var kalifatet det sista återstående institutionella bandet mellan turkar och kurder. När det försvann brast detta band.
Denna aggressiva sekulariserings-, centraliserings- och tvångsassimileringspolitik utlöste en motståndsvåg över hela norra Kurdistan.
Schejk Saids uppror (1925)
Det första stora upproret mot den nya republiken var en kraftfull blandning av kurdisk nationalism och religiös konservatism. Det organiserades främst av Azadi (Frihet), en hemlig kurdisk militär och politisk organisation, men leddes av schejk Said från Palu, en djupt vördad zazakurdisk andlig ledare inom Naqshbandiorden.
Den tändande gnistan: I februari 1925 utlöste en väpnad sammanstötning mellan statens gendarmeri och schejk Saids män i provinsen Piran upproret i förtid.
Den snabba framryckningen: Tusentals kurdiska stammedlemmar slöt upp bakom schejk Saids uppmaning att återupprätta religionen och försvara den kurdiska identiteten. Upprorsstyrkorna erövrade snabbt städerna Genç, Çapakçur (Bingöl) och Elazığ och inledde till sist en omfattande belägring av den starkt befästa historiska staden Diyarbakır.
Det förkrossande nederlaget: Den turkiska regeringen svarade med överväldigande våld. Den antog den drakoniska Takrir-i Sükûn-lagen (lagen om upprätthållande av ordning), tystade helt landets press och mobiliserade armén. Genom att snabbt transportera tiotusentals soldater med tåg och använda sitt unga flygvapen bröt staten belägringen av Diyarbakır.
Efterdyningarna: I mitten av april hade schejk Said och dussintals andra upprorsledare tillfångatagits. Efter en snabb skenrättegång i de nyinrättade ”självständighetsdomstolarna” (İstiklal Mahkemeleri) hängdes schejk Said och 47 av hans anhängare offentligt i Diyarbakır. Staten förvisade därefter tusentals kurdiska familjer till västra Turkiet för att bryta befolkningskoncentrationen i öster.
Republiken Ararat (1927–1930)
Schejk Saids uppror hade starka religiösa undertoner, men nästa stora resning var tydligt modern, sekulär och nationalistisk.
År 1927 samlades kurdiska intellektuella och landsflyktiga officerare i Libanon för att bilda Xoybûn (Khoybun), en välorganiserad nationalistisk organisation. Xoybûn ville upprätta en självständig kurdisk stat och utsåg Ihsan Nuri Pasha, en tidigare osmansk-kurdisk officer, till sin general.
Självständighetsförklaringen: Ihsan Nuri Pasha tog sig in i den oländiga, lättförsvarade terrängen kring Ararat (Agirî) längst österut i norra Kurdistan. Där utropade Xoybûn officiellt den självständiga ”republiken Ararat”. De upprättade en fungerande förvaltning, bildade en disciplinerad modern armé (och lämnade därmed traditionell stamkrigföring), hissade den kurdiska flaggan och gav till och med ut en tidning.
Det militära fälttåget: Den turkiska staten kunde inte tolerera en självständig enklav inom sina gränser. Mellan 1927 och 1930 inledde den flera väldiga militära offensiver. Kurderna utnyttjade Ararats svårforcerade vulkaniska terräng och slog tillbaka de första angreppen.
Fallet: Vändpunkten kom när Turkiet förhandlade fram ett landbyte med Iran för att helt omringa berget och skära av upprorsmännens försörjningslinjer. Sommaren 1930 erövrade den turkiska armén de kurdiska ställningarna med tungt artilleri och oavbrutna flygbombningar. Upproret slogs ned brutalt och området ställdes under strikt militär kontroll.
Dersimupproret och massakern (1937–1938)
Det sista, och kanske mest förödande, kapitlet i den tidiga republikens uppror ägde rum i Dersim (dagens Tunceliprovins). Dersim var unikt: tätt skogbevuxet, ytterst bergigt och främst befolkat av zazakitalande alevitiska kurder. Geografin hade låtit Dersim bevara nästan fullständigt självstyre i århundraden och hårdnackat motsätta sig centralmakten.
Tuncelilagen (1935): Den turkiska regeringen såg Dersim som en ”böld” som behövde skäras upp. Den antog lagar som ställde området under direkt militärförvaltning, byggde nya vägar och kaserner för att tränga in i bergen och uttryckligen syftade till att avväpna de lokala stammarna.
Seyid Rizas motstånd: Lokala stamledare, ledda av den åldrade och djupt respekterade alevitiske andlige ledaren Seyid Riza, protesterade mot de militära intrången och den hårdhänta assimileringspolitiken. Spänningarna övergick i lokala väpnade skärmytslingar 1937.
Massakern: Statens svar var utan motstycke i sin grymhet. Den turkiska militären inledde ett omfattande fälttåg för att helt kuva provinsen. När stammar drog sig tillbaka till djupa bergsgrottor stängde militären in dem eller använde giftgas. Turkiska flygvapnet, där särskilt Sabiha Gökçen (Atatürks adoptivdotter och världens första kvinnliga stridspilot) märktes, bombade kurdiska byar intensivt.
Det tragiska utfallet: Seyid Riza lurades att kapitulera under förevändning av fredssamtal och hängdes hastigt i Elazığ i slutet av 1937. Militäroperationerna fortsatte under 1938. Oberoende historiker uppskattar att mellan 13 000 och 40 000 kurdiska civila dödades. Ytterligare tusentals tvångsdeporterades och spreds över västra Turkiet. Namnet ”Dersim” suddades ut och provinsen döptes officiellt om till ”Tunceli” (Bronshand), som en symbol för statens järnhand.
Sammanfattning av den tidiga republikens epok
Uppror eller händelse | Årtal | Central gestalt | Utfall eller statligt svar |
Schejk Saids uppror | År 1925 | Schejk Said från Palu | Krossades militärt; ledarna hängdes genom självständighetsdomstolarna; stränga assimileringslagar antogs. |
Republiken Ararat | Åren 1927–1930 | Generalen Ihsan Nuri Pasha (Xoybûn) | Den första moderna förklaringen om en kurdisk stat; besegrades sedan Turkiet omringat berget med iranskt samarbete. |
Dersimupproret | Åren 1937–1938 | Ledaren Seyid Riza | Ett omfattande statligt militärt fälttåg som ledde till tiotusentals alevitisk-kurdiska civilas död och tvångsdeportationer. |
7: PKK:s framväxt och den väpnade konflikten (1970-talet–1990-talet)
Efter det brutala nedslåendet av Dersimupproret 1938 gick norra Kurdistan in i vad kurdiska historiker ofta kallar ”tystnadens år”. I nästan tre årtionden levde området under strikt krigslag. Det traditionella kurdiska ledarskapet – mirerna, schejkerna och aghorna – hade förvisats, avrättats eller knutits till staten. Assimileringspolitiken skärptes och kurdiska politiska uttryck drevs helt under jorden. Men tystnaden skulle inte bestå.
1970-talet: vänsterns uppvaknande
I slutet av 1960-talet och under 1970-talet började en ny generation kurdiska ungdomar flytta till västturkiska städer som Ankara och Istanbul för att studera vid universitet.
Den turkiska vänstern: Till en början anslöt sig politiskt aktiva kurdiska studenter till etablerade turkiska vänster- och marxistiska organisationer. De trodde att en socialistisk revolution i Turkiet naturligt skulle lösa ”den kurdiska frågan” genom att undanröja klassförtryck och etnisk diskriminering.
Brytningen: Under 1970-talets gång blev kurdiska vänsteraktivister djupt desillusionerade. De insåg att även deras turkiska socialistiska kamrater ofta ignorerade kurdiska kulturella rättigheter eller ansåg den kurdiska kampen underordnad den bredare turkiska arbetarrörelsen.
Självständiga kurdiska organisationer: Denna insikt ledde till att självständiga prokurdiska socialistiska grupper bildades, främst Revolutionära östliga kulturhärdarna (DDKO). Grupperna började hävda att norra Kurdistan i praktiken var en ”inre koloni” till den turkiska staten och behövde en egen särskild befrielserörelse.
PKK grundas (1978)
Ur denna splittrade och starkt polariserade vänstermiljö växte en grupp som först kallades ”Apocular” (Apos anhängare), ledd av en karismatisk statsvetarstudent vid namn Abdullah Öcalan.
Kongressen i Fis: Den 27 november 1978 höll Öcalan och en liten skara anhängare en grundningskongress i den lilla landsbygdsbyn Fis (nära Diyarbakır). De bildade officiellt Partiya Karkerên Kurdistanê (PKK): Kurdistans arbetarparti.
Ideologin: Till skillnad från 1920-talets religiösa eller stamanknutna uppror var PKK strikt sekulärt, marxist-leninistiskt och starkt antifeodalt. Det uttalade målet var att föra ett ”folkkrig” för att befria Kurdistan från både den turkiska staten (som man såg som koloniala förtryckare) och de traditionella kurdiska storgodsägarna i stammarna (som man såg som statens medlöpare).
Militärkuppen 1980 och Diyarbakırfängelset nr 5
Innan PKK hann inleda en omfattande kampanj genomförde den turkiska militären en brutal statskupp den 12 september 1980 för att krossa det våldsamma gatukriget mellan vänster- och högergrupper i hela landet.
Tillslaget: Militärjuntan förbjöd alla politiska partier, upphävde författningen och arresterade hundratusentals människor. För kurderna innebar kuppen ett absolut förbud mot att ens tala kurdiska privat, än mindre offentligt.
Radikaliseringens smältdegel: Tusentals kurdiska aktivister, studenter och misstänkta PKK-sympatisörer kastades i det ökända Diyarbakırfängelset nr 5. Under sadistiska fängelsechefers ledning utsattes fångarna för ofattbar, systematisk tortyr, tvingades lära sig turkiska nationalistiska hymner utantill och berövades all mänsklig värdighet.
Motreaktionen: I stället för att knäcka den kurdiska rörelsen blev Diyarbakırfängelset en grogrund för radikalisering. Fångarna genomförde hungerstrejker och protester, och många som till sist överlevde och frigavs flydde direkt till bergen för att ansluta sig till PKK. Därmed förvandlades det från en liten ideologisk grupp till en väpnad massorganisation.
Den väpnade kampen börjar (1984)
PKK:s ledning hade dragit sig tillbaka till träningsläger i Bekaadalen (i det syriskkontrollerade Libanon) under kuppen 1980 och förberedde nu ett utdraget gerillakrig.
Den 15 augusti 1984: PKK inledde officiellt sin väpnade kamp genom samtidiga angrepp mot gendarmeriposteringar i städerna Eruh (Siirtprovinsen) och Şemdinli (Hakkariprovinsen).
Gerillataktiken: PKK utnyttjade Zagros- och Taurusbergens otillgängliga terräng och använde klassisk gerillataktik med snabba anfall och reträtter. Man angrep militärkonvojer eller posteringar och försvann sedan i den oländiga terrängen eller över de genomsläppliga gränserna till Irak och Syrien.
1990-talet: OHAL och det ”smutsiga kriget”
1990-talet var konfliktens allra blodigaste årtionde och ledde till över 40 000 människors död (däribland stridande på båda sidor och tusentals civila). Den turkiska staten insåg att konventionell militär taktik inte fungerade mot gerillan och övergick till en brutal strategi för upprorsbekämpning.
Undantagstillstånd (OHAL): År 1987 utlyste regeringen undantagstillstånd i en stor del av norra Kurdistan, som styrdes av en utsedd ”superguvernör” med långtgående utomrättsliga befogenheter.
Byvaktssystemet (Korucu): För att bryta PKK:s logistiska och civila stödnätverk på landsbygden skapade staten byvaktssystemet. Den beväpnade lojala kurdiska stammar och bönder och betalade dem för att bekämpa PKK. I praktiken utlöste detta ett lokalt inbördeskrig bland kurderna.
Byutrymningarna: Om en kurdisk by vägrade ansluta sig till byvaktssystemet betraktade staten ofta invånarna som PKK-sympatisörer. Under 1990-talet tvångsutrymde och brände den turkiska militären systematiskt uppskattningsvis 3 000 till 4 000 kurdiska byar. Denna taktik med bränd jord fördrev upp till 3 miljoner kurder och tvingade dem till fattiga slumområden i Diyarbakır, Istanbul och städer runt om i Europa.
JİTEM och de ”vita Toros”: Denna tid präglades också av svåra människorättsövergrepp, däribland tusentals ”ouppklarade mord” och påtvingade försvinnanden som drabbade kurdiska politiker, journalister och affärsmän. Dessa tillskrevs i stor utsträckning en hemlig statlig underrättelseapparat känd som JİTEM och statsanknutna paramilitära grupper (som kurdiska Hizbollah, en radikal islamistisk grupp som är helt skild från den libanesiska organisationen). Synen av en vit Renault Toros – de statliga dödsskvadronernas föredragna omärkta bil – blev en symbol för fullständig skräck i området.
1999: Abdullah Öcalan tillfångatas
I slutet av 1990-talet hade den turkiska militären genom numerär överlägsenhet, avancerade vapen och underrättelsestöd från västliga allierade kraftigt försvagat PKK:s militära förmåga inne i Turkiet.
Den internationella jakten: År 1998 hotade Turkiet att invadera Syrien om landet inte utvisade Abdullah Öcalan. Han tvingades lämna Damaskus och gav sig ut på en hektisk odyssé genom Europa för att söka politisk asyl, men avvisades gång på gång.
Tillfångatagandet i Kenya: Den 15 februari 1999 greps Öcalan av turkiska underrättelseagenter i Nairobi i Kenya, i en gemensam operation med omfattande hjälp från CIA och andra internationella underrättelsetjänster.
İmralıepoken och den ideologiska omsvängningen: Öcalan dömdes till döden (senare omvandlat till livstids fängelse när Turkiet avskaffade dödsstraffet) och sattes i isolering i öfängelset İmralı. Från sin cell inledde han en ensidig vapenvila och ändrade drastiskt PKK:s ideologi. Han övergav kravet på en självständig marxist-leninistisk stat och föreslog i stället ”demokratisk konfederalism”: en modell för decentraliserad, ekologisk demokrati underifrån och kvinnors frigörelse, som förespråkade kurdiskt självstyre inom Turkiets befintliga gränser.
Sammanfattning av PKK:s och den väpnade konfliktens epok
Händelse | Årtal | Viktig utveckling |
PKK grundas | År 1978 | En marxist-leninistisk studentrörelse bildas i Fis med målet ett socialistiskt, självständigt Kurdistan. |
Militärkuppen 1980 | År 1980 | Hårt förtryck av kurdisk identitet; fasansfull tortyr i Diyarbakırfängelset radikaliserar en generation. |
Den väpnade kampen börjar | År 1984 | PKK angriper Eruh och Şemdinli och inleder ett flera årtionden långt gerillakrig. |
Det ”smutsiga kriget” | 1990-talet | OHAL införs; tusentals byar bränns och miljontals fördrivs; de utomrättsliga avrättningarna når sin kulmen. |
Öcalan tillfångatas | År 1999 | PKK-ledaren tillfångatas; rörelsen ändrar ideologi från separatism till ”demokratisk konfederalism”. |
8: Det 21:a århundradet och fredsprocesserna (2000–2026)
När år 2000 grydde var norra Kurdistan utmattat. Tillfångatagandet av Abdullah Öcalan 1999 och PKK:s därpå följande ensidiga vapenvila förändrade den kurdiska kampens dynamik. Det tidiga 21:a århundradet innebar en stor förskjutning från landsbygdens väpnade uppror till en livaktig, om än starkt begränsad, laglig politisk rörelse i städerna.
De prokurdiska partiernas förkortningsflora
Eftersom Turkiets författning starkt begränsar politiska partiers möjligheter att organisera sig kring etniska identiteter eller utmana statens ”odelbara enhet” har prokurdiska partier ständigt utsatts för nya förbud.
Förbudens kretslopp: När ett prokurdiskt parti vann framgång förbjöd författningsdomstolen det för påstådda band till PKK, vilket tvingade politikerna att samlas under ett nytt namn. Under årtiondena skapade detta en hel flora av partiförkortningar: HEP, DEP, HADEP, DEHAP, DTP, BDP, HDP och dagens DEM-parti.
10-procentsspärren: För att hålla kurdisk representation borta från parlamentet tillämpade den turkiska staten historiskt en svindlande nationell valspärr på 10 %. I många år kringgick kurdiska politiker detta genom att kandidera som ”oberoende”.
HDP:s genombrott (2015): Strategin nådde sin höjdpunkt i juni 2015, när Folkens demokratiska parti (HDP), lett av den karismatiske Selahattin Demirtaş, officiellt passerade 10-procentsspärren. Genom att förena kurdiska väljare med turkiska vänsteraktivister, feminister och minoritetsgrupper vann HDP 80 mandat och berövade tillfälligt det regerande AKP dess parlamentsmajoritet – en vattendelare i regionens historia.
”Lösningsprocessen” (2013–2015)
Före den politiska omvälvningen 2015 upplevde norra Kurdistan en tid av tidigare oöverträffat hopp, känd som Çözüm Süreci (lösningsprocessen).
Från hemliga samtal till offentlig fredsprocess: Efter hemliga förhandlingar i Oslo inledde Turkiets regering (ledd av Recep Tayyip Erdoğan) och PKK direkta, offentliga fredssamtal i slutet av 2012. Statsföreträdare besökte Öcalan direkt i hans öfängelse på İmralı för att förhandla om en färdplan för avväpning och demokratiska reformer.
Det historiska Newrozfirandet 2013: Den 21 mars 2013, under det kurdiska nyårsfirandet i Amed (Diyarbakır), såg en väldig folksamling på över en miljon människor hur Öcalans brev lästes upp på kurdiska och turkiska. Han förklarade i berömda ordalag: ”Låt vapnen tystna och politiken tala.” PKK började dra tillbaka stridande över gränsen till Irak.
Ett andrum: Under två och ett halvt år upphörde våldet till stor del. Vägspärrar monterades ned, ekonomiska investeringar återvände till sydöst och kurdiska kulturuttryck blomstrade på ett sätt som inte setts sedan Osmanska rikets fall.
Sammanbrottet och städernas skyttegravskrig (2015–2016)
Tragiskt nog föll fredsprocessen samman sommaren 2015. Orsakerna var komplicerade och drevs av inrikespolitiska kalkyler efter valet i juni 2015 samt av det syriska inbördeskrigets spridningseffekter (särskilt kurdernas försvar av Kobani mot IS, som kraftigt ansträngde relationerna mellan kurderna och den turkiska staten).
Förskjutningen till städerna: När vapenvilan föll samman återvände konflikten inte till de avlägsna bergen, utan flyttade rakt in i norra Kurdistans historiska stadskärnor.
Barrikader och självstyre: Frustrerade kurdiska ungdomsgrupper (YPS) grävde skyttegravar, byggde barrikader och utropade ”demokratiskt självstyre” i stadsdelar i Sur (Diyarbakır), Cizre, Şırnak, Silopi och Nusaybin.
Det militära svaret: Den turkiska staten svarade med överväldigande konventionell militär styrka och satte in stridsvagnar, tungt artilleri och utegångsförbud 24 timmar om dygnet i månader, med order om dödlig beskjutning vid överträdelser.
Förstörelsen: Resultatet var apokalyptiskt. Över 350 000 civila fördrevs. Historiska stadsdelar, särskilt det gamla Unesco-listade Sur i Diyarbakır, förvandlades till ruiner. Människorättsorganisationer dokumenterade hundratals civilas död när de var instängda i källare i Cizre.
Förtrycket och förvaltarnas epok (2016–2024)
Efter det misslyckade militärkuppförsöket i västra Turkiet i juli 2016 utlyste regeringen nationellt undantagstillstånd. Kuppen hade inte organiserats av kurder, men undantagsbefogenheterna användes i stor omfattning för att krossa den prokurdiska politiska rörelsen.
Ledarskapet fängslas: I november 2016 arresterade staten HDP:s medordförande Selahattin Demirtaş och Figen Yüksekdağ samt dussintals kurdiska parlamentsledamöter. Demirtaş sitter än i dag i ett högsäkerhetsfängelse, trots flera bindande avgöranden från Europadomstolen som kräver hans omedelbara frigivning.
Politiken med kayyum (förvaltare): Det kanske mest nedslående slaget mot demokratiska rättigheter i norra Kurdistan har varit statens systematiska avsättningar av valda kurdiska borgmästare. I lokalvalen 2014, 2019 och 2024 vann prokurdiska partier överväldigande segrar i sydöst. Turkiets inrikesministerium avsatte dock rutinmässigt de valda borgmästarna, arresterade dem på terroranklagelser och ersatte dem med statligt utsedda tjänstemän, så kallade förvaltare (kayyum). Därmed upphävdes i praktiken den lokala demokratin i regionen och förvaltningen återgick till direkt statlig kontroll.
Ett skört nytt hopp: fredsinitiativen 2024–2026
Just när regionen tycktes fastlåst i ett permanent politiskt dödläge inträffade en häpnadsväckande förändring i slutet av 2020-talet.
Bahçelis initiativ (slutet av 2024): I ett drag som chockade landet föreslog Devlet Bahçeli, ledare för det ultranationalistiska MHP (och regerande AKP:s koalitionspartner), offentligt en ny ram för att avsluta den årtionden långa konflikten. Han antydde att rättsliga reformer kring Öcalans isolering kunde diskuteras om PKK lade ned vapnen.
Öcalans uppmaning till avväpning (februari 2025): Abdullah Öcalan fick utnyttja denna smala politiska öppning och tilläts kommunicera med omvärlden. I februari 2025 framförde han en historisk, entydig uppmaning till PKK att officiellt upplösa sina väpnade delar inom Turkiets gränser och sade att den väpnade kampens tid var förbi och att fokus helt måste flyttas till demokratisk, laglig politik.
Det aktuella läget (början av 2026): I början av 2026 har det turkiska parlamentet fört preliminära rapporter och kommissioner framåt för att underlätta rättsliga reformer och hantera avväpningens oerhört komplicerade logistik. Stämningen är dock fortfarande ytterst spänd och motsägelsefull. Medan fredsretorik på hög nivå dominerar i Ankara fortsätter staten samtidigt att arrestera kurdiska journalister och ersätta nyvalda DEM-borgmästare med förvaltare. Bland norra Kurdistans invånare, som har genomlevt fredsprocessens sammanbrott 2015, finns en djup, försiktig skepsis blandad med en desperat önskan om en varaktig och värdig lösning.
Sammanfattning av det 21:a århundradet
Epok eller händelse | Årtal | Viktig utveckling |
Den lagliga politikens framväxt | 2000-talet | Förskjutning från väpnat uppror till parlamentarisk politik; återkommande partiförbud (från HADEP till DEM-partiet). |
Lösningsprocessen | Åren 2013–2015 | Historiska fredssamtal; Öcalans Newrozbrev 2013; kraftigt minskat våld. |
Stadskonflikten | Åren 2015–2016 | Freden bryter samman; skyttegravskrig i städer; omfattande förstörelse av Sur, Cizre och Şırnak. |
Förtrycket genom förvaltare | Åren 2016–2024 | Demirtaş arresteras; demokratiskt valda kurdiska borgmästare ersätts systematiskt med statliga förvaltare (kayyum). |
Förnyade fredsansträngningar | Åren 2024–2026 | Bahçeli öppnar en ny möjlighet; Öcalan uppmanar till PKK:s avväpning (februari 2025); sköra parlamentariska steg mot en lösning. |
9: Detaljerad tidslinje över norra Kurdistan
Norra Kurdistans historia sträcker sig över årtusenden, från antika bergskungariken till modern demokratisk kamp. Nedan följer en omfattande kronologisk tidslinje över de centrala händelser som har format landet, kulturen och det kurdiska folkets politiska öde i området.
Antiken och medeltiden (cirka 860 f.Kr.–15:e århundradet)
Cirka 860–590 f.Kr.: Kungariket Urartu dominerar höglandsområdena kring Vansjön och Ağrı, bygger väldiga stenfästningar och skapar höglandens arkitektoniska arv.
612 f.Kr.: Mederriket (en indoiransk makt som ses som kurdernas kulturella förfäder) allierar sig med Babylon för att störta det nyassyriska riket. Segern får mytisk gestalt i den kurdiska legenden om Newroz.
401 f.Kr.: Den grekiske historikern Xenofon beskriver i området kring dagens Şırnak och Hakkari sitt möte med kardukerna, bergsboende gerillakrigare som envist värnar sin självständighet.
69 f.Kr.: Kungariket Corduene fungerar som en mäktig, halvautonom buffertstat mellan Romarriket och de partiska/armeniska rikena.
639 e.Kr.: Arabiska islamiska arméer erövrar Amed (Diyarbakır). De kurdiska stammarnas långsamma integration i den sunnimuslimska världen börjar.
990–1085 e.Kr.: Marwaniddynastin härskar från Mayyafariqin (Silvan) och Diyarbakır och representerar guldåldern för medeltida kurdisk statskonst, arkitektur och religiös tolerans.
13:e–15:e århundradena: Mongolinvasionerna driver kurdiska stammar längre in i Taurus- och Zagrosbergens otillgängliga delar, vilket befäster höglandens roll som försvar mot de framstormande turkmenska stamförbunden.
Den osmanska tiden och emiraten (1514–1914)
1514: Slaget vid Chaldiran. Sunnitiska kurdiska stammar allierar sig med Osmanska riket för att besegra det shiitiska Safavidriket i Iran.
1515: Idris-i Bitlisi förhandlar fram en historisk pakt som ger kurdiska stamledare (mirer) omfattande, ärftligt självstyre i utbyte mot att de säkrar Osmanska rikets östra gränser. De kurdiska emiratens epok börjar.
1597: Sharafkhan Bidlisi, Bitlis mir, skriver Sharafnama, de kurdiska dynastiernas första övergripande skriftliga historia.
17:e århundradet: Den store kurdiske poeten Ehmedê Xanî skriver eposet Mem û Zîn i emiratet Botan och sår de första intellektuella fröna till en gemensam kurdisk nationell identitet.
1847: Osmanska riket centraliserar sin makt och besegrar militärt Bedir Khan Beg av Botan. Därmed avslutas officiellt de autonoma kurdiska emiratens 300-åriga epok. Makten förskjuts till religiösa schejker.
1891: Sultan Abdulhamid II inrättar Hamidiyekavalleriet, en statsstödd irreguljär milis bestående av vissa sunnitiska kurdiska stammar, vilket skärper regionens etniska motsättningar.
Första världskriget och den tidiga turkiska republiken (1914–1938)
1914–1918: Första världskriget ödelägger östra Anatolien. Hundratusentals kurder fördrivs av den ryska framryckningen, och det statligt beordrade armeniska folkmordet förändrar regionens befolkning i grunden.
Den 10 augusti 1920: Det besegrade Osmanska riket undertecknar Sèvresfördraget. Avsnitt III utlovar en folkomröstning om en självständig kurdisk stat.
1919–1923: Mustafa Kemal (Atatürk) inleder det turkiska självständighetskriget och lyckas övertyga kurdiska ledare om att kämpa tillsammans med turkarna för att rädda det ”muslimska hemlandet” från västlig och armenisk uppdelning.
Den 24 juli 1923: Lausannefördraget undertecknas. Sèvres upphävs, dagens turkiska gränser fastställs och kurdiska rättigheter lämnas helt utan avseende, så att kurdernas hemland delas mellan fyra nationer.
Mars 1924: Republiken Turkiet avskaffar det islamiska kalifatet och inför en författning som förnekar kurdisk existens och förbjuder språket och kulturen.
1925: Schejk Saids uppror bryter ut till försvar för religionen och den kurdiska identiteten. Staten krossar resningen och hänger schejk Said i Diyarbakır.
1927–1930: Den sekulära kurdiska organisationen Xoybûn utropar den självständiga ”republiken Ararat”. Den turkiska militären omringar och besegrar till slut upprorsmännen.
1937–1938: Dersimmassakern. Staten kuvar med våld den autonoma alevitisk-kurdiska regionen Dersim. Ledaren Seyid Riza hängs, tiotusentals civila dödas och provinsen döps om till Tunceli.
Den väpnade konflikten och modern tid (1978–nutid)
Den 27 november 1978: Abdullah Öcalan och vänsterstudenter grundar det marxist-leninistiska Kurdistans arbetarparti (PKK) i byn Fis.
Den 12 september 1980: En brutal militärkupp i Turkiet leder till massarresteringar och svår tortyr av kurdiska aktivister i Diyarbakırfängelset nr 5, vilket radikaliserar en ny generation.
Den 15 augusti 1984: PKK genomför sina första stora gerillaangrepp i Eruh och Şemdinli och inleder den årtionden långa väpnade kampen.
1987: Den turkiska staten utlyser undantagstillstånd (OHAL) i området. Byvaktssystemet inrättas.
1990-talet: Konfliktens blodigaste årtionde. Staten tvångsutrymmer och bränner över 3 000 kurdiska byar och fördriver miljontals människor. De utomrättsliga avrättningarna når sin kulmen.
Den 15 februari 1999: Abdullah Öcalan tillfångatas i Kenya. Från öfängelset İmralı ändrar han PKK:s ideologi från en självständig stat till ”demokratisk konfederalism” inom Turkiet.
Den 21 mars 2013: Under Newrozfirandet i Amed uppmanar Öcalans brev till vapenvila och en övergång till demokratisk politik, vilket officiellt inleder fredssamtalen i ”lösningsprocessen”.
Juni 2015: Det prokurdiska HDP (lett av Selahattin Demirtaş) passerar 10-procentsspärren och vinner 80 mandat i det turkiska parlamentet.
Sommaren 2015–2016: Fredsprocessen bryter samman. Förödande skyttegravskrig i städerna förstör historiska stadsdelar i Sur, Cizre och Şırnak.
November 2016: Efter nationellt undantagstillstånd arresterar staten HDP:s medordförande Demirtaş och Yüksekdağ. Regeringen inleder sin systematiska politik att ersätta valda kurdiska borgmästare med statligt utsedda förvaltare (kayyum).
Slutet av 2024: Nationalistledaren Devlet Bahçeli chockerar det politiska etablissemanget genom att föra fram en ny politisk ram för fred.
Februari 2025: Abdullah Öcalan framför en historisk uppmaning till PKK att formellt lägga ned vapnen och helt övergå till demokratisk, laglig politik.
2026: Det turkiska parlamentet börjar föra rättsliga rapporter framåt för att underlätta avväpning, men regionen förblir ytterst spänd på grund av fortsatta förvaltarutnämningar och politiska arresteringar.
10: Frågor och svar: vanliga frågor
Norra Kurdistans historia är påfallande komplicerad, och läsningen väcker ofta lika många frågor som den besvarar. Här följer några av de vanligaste frågorna om regionens befolkning, språk och sociala och politiska förhållanden.
Fråga: Utövar alla kurder i norra Kurdistan samma religion?
Svar: Nej. Den stora majoriteten av Turkiets kurder är muslimer, men det finns en djup och historiskt betydelsefull religiös skiljelinje inom befolkningen.
Sunnimuslimer (majoriteten): Ungefär 75 % till 80 % av Turkiets kurder är sunnimuslimer. Till skillnad från majoriteten av de etniska turkarna, som följer den hanafitiska rättsskolan inom sunniislam, följer de flesta sunnitiska kurder den shafiitiska rättsskolan. Historiskt spelade sunnitiska schejkers religiösa auktoritet (särskilt inom Naqshbandiorden) en mycket stor roll i det kurdiska samhället och ledarskapet och påverkade starkt det tidiga 20:e århundradets uppror, som schejk Saids resning.
Alevitiska kurder (minoriteten): En betydande minoritet av kurderna (främst koncentrerad till provinserna Dersim/Tunceli, Bingöl och Sivas samt delar av Malatya och Maraş) utövar alevism. Alevism är en heterodox, synkretisk islamisk tradition som förenar inslag av shiism, sufism och förislamiska anatoliska och mesopotamiska föreställningar. Aleviter utövar inte sin gudstjänst i moskéer, utan i samlingshus som kallas cemevi. På grund av sin särskilda tro har alevitiska kurder historiskt mött ”dubbel diskriminering” i Turkiet – förföljelse från staten för att de är kurder och historisk marginalisering från hårdföra sunnitiska befolkningsgrupper för att de är aleviter. Den förödande Dersimmassakern 1937–1938 riktades särskilt mot detta alevitisk-kurdiska fäste.
Andra trosriktningar: Före det 20:e århundradet var området också hem för tiotusentals kurdiska judar och yazidier, men nästan alla har sedan dess utvandrat eller fördrivits till Israel, Europa eller Armenien.
Fråga: Talar alla kurder i Turkiet samma språk?
Svar: Nej, det språkliga landskapet är huvudsakligen delat mellan två skilda men besläktade språk eller dialekter.
Kurmanji (kurmancî): Det är den dominerande dialekten och talas av den stora majoriteten av norra Kurdistans kurder samt av kurder i Syrien och delar av Irak och Iran. Det är ett indoiranskt språk som skrivs med latinska bokstäver i Turkiet.
Zazaki (kirmanjki/dimilî): Talas av omkring 2 till 3 miljoner människor, främst i regionens nordvästra båge (Dersim, Bingöl, Elazığ och Diyarbakır). Språkforskare klassificerar ofta zazaki som ett eget språk inom den nordvästiranska språkgruppen, medan den turkiska statens politik ibland har försökt använda denna språkskillnad som ett vapen för påståendet att zazafolket inte är kurder. Kulturellt och politiskt identifierar sig dock den överväldigande majoriteten av zazakitalarna starkt som etniska kurder och har varit centrala i den kurdiska politiska kampen.
Fråga: Vad är egentligen byvaktssystemet (Korucu)?
Svar: Byvaktssystemet är en av den väpnade konfliktens mest omstridda och destruktiva politiska åtgärder.
År 1985, när PKK:s gerillakrig trappades upp, insåg den turkiska staten att den inte kunde kontrollera den oländiga landsbygden enbart med konventionell militär. Regeringen började beväpna lojala kurdiska stammar och betala dem statlig lön för att fungera som paramilitär styrka mot PKK.
Följderna: I praktiken utlöste detta ett lokalt inbördeskrig bland kurderna. Det stärkte vissa stamkrigsherrar och ledde till omfattande korruption, markstölder och blodsfejder.
Tvångsutrymningar: Om en by vägrade ta emot statliga vapen och ansluta sig till byvakterna såg militären ofta invånarna som PKK-sympatisörer. Vägran blev den främsta utlösande faktorn för statens brända jord-politik på 1990-talet, som ledde till tvångsutrymning och nedbränning av över 3 000 byar. I dag finns fortfarande över 50 000 beväpnade byvakter i området, ett stort hinder för all varaktig social försoning.
Fråga: Är det olagligt att tala kurdiska i Turkiet i dag?
Svar: Kurdiskans rättsliga ställning har förändrats, men språket är fortfarande starkt begränsat i officiella sammanhang.
Förbudens tid: Efter militärkuppen 1980 var det strikt förbjudet enligt lag att tala kurdiska både offentligt och privat. Människor arresterades och torterades bara för innehav av kassetter med kurdisk musik. Detta fullständiga förbud hävdes 1991.
Dagens verklighet: I dag är det lagligt att tala kurdiska på gatan. Det finns statsfinansierade kurdiska tv-kanaler (som TRT Kurdi), och universitet erbjuder valbara kurser i kurdiskt språk och litteratur.
Begränsningen: Trots lättnaderna föreskriver Turkiets författning fortfarande att turkiska är det enda officiella språket. Därför får kurdiska inte användas som huvudsakligt undervisningsspråk i offentliga skolor. Miljontals kurdiska barn undervisas helt på turkiska. Dessutom förbjuder lokala statliga myndigheter fortfarande ofta och godtyckligt kurdiskspråkiga teaterföreställningar, konserter och kulturevenemang under förevändning av ”allmän säkerhet”. När prokurdiska politiker talar kurdiska i landets parlament registreras det fortfarande officiellt i protokollet som ”ett okänt språk”.
Fråga: Vad skiljer PKK från prokurdiska politiska partier som DEM?
Svar: Att förstå skillnaden är avgörande för att förstå modern turkisk politik.
PKK (Kurdistans arbetarparti): PKK är en väpnad, militant organisation som grundades 1978. Den har fört ett flera årtionden långt gerillakrig mot den turkiska militären. Den är officiellt terrorstämplad av Turkiet, USA och Europeiska unionen. Grundaren Abdullah Öcalan styr dess övergripande ideologi (numera ”demokratisk konfederalism”) från fängelset.
DEM-partiet (Folkens jämlikhets- och demokratiparti): DEM-partiet (och föregångare som HDP och BDP) är ett lagligt, demokratiskt politiskt parti som verkar inom Turkiets parlamentariska system. Det är för närvarande parlamentets tredje största parti. Partiet förespråkar kurdiska rättigheter, demokratisering, miljöfrågor och kvinnors rättigheter uteslutande med lagliga medel genom val.
Spänningen: Trots att deras väljarbaser överlappar kraftigt – miljontals kurder som önskar kulturellt och politiskt självstyre – är de skilda organisationer. Turkiets regering anklagar dock konsekvent de lagliga prokurdiska partierna för att vara PKK:s ”politiska gren”. Anklagelsen används för att rättfärdiga återkommande arresteringar av deras valda politiker, avsättningar av deras borgmästare genom statliga förvaltare (kayyum) och pågående försök att stänga partiet genom författningsdomstolen.
11: Referenser och vidare läsning
Norra Kurdistans historia är oerhört komplicerad, och denna vägledning är en grundläggande översikt. För den som vill fördjupa sig i särskilda epoker, stamförhållanden eller moderna politiska rörelser betraktas följande böcker allmänt av historiker, antropologer och statsvetare som auktoritativa verk:
David McDowall, Kurdernas moderna historia
Varför läsa den: Om du bara läser en bok om kurdisk historia bör det vara denna. McDowall ger en omsorgsfullt utforskad, övergripande skildring av det kurdiska folket i alla fyra moderna stater, med omfattande kapitel som särskilt ägnas åt den osmanska tiden och den moderna republiken Turkiet.
Martin van Bruinessen, Agha, schejk och stat: Kurdistans sociala och politiska strukturer
Varför läsa den: Detta är det grundläggande antropologiska verket om det kurdiska samhället. Van Bruinessen visar lysande hur traditionella kurdiska maktstrukturer – stamledare (aghor) och religiösa gestalter (schejker) – fungerade, medlade i konflikter och samspelade med de centraliserande staterna under det 19:e och det 20:e århundradet.
Aliza Marcus, Blod och tro: PKK och den kurdiska nationalistiska rörelsen i Turkiet
Varför läsa den: För en djup och objektiv inblick i den moderna väpnade konflikten ger Marcus en oöverträffad historia över PKK. Hon följer organisationen från rötterna i 1970-talets vänsterstudentrörelser genom dess brutala gerillakrig på 1990-talet, med omfattande stöd i intervjuer med tidigare stridande.
Uğur Ümit Üngör, Det moderna Turkiets tillkomst: nation och stat i östra Anatolien, 1913–1950
Varför läsa den: Boken är oumbärlig för förståelsen av den turkiska republikens tidiga år. Üngör beskriver den aggressiva statliga samhällsomdaningen, tvångsassimileringen och den demografiska omstrukturering som genomfördes i östra Anatolien (norra Kurdistan) och direkt ledde till uppror som schejk Saids och Dersims.
Wadie Jwaideh, Den kurdiska nationella rörelsen: dess ursprung och utveckling
Varför läsa den: Jwaidehs verk är en klassiker inom kurdiska studier och särskilt starkt i sin skildring av slutet av det 19:e och början av det 20:e århundradet. Det beskriver mästerligt övergången från traditionella, religiöst motiverade uppror till modern, sekulär kurdisk nationalism efter Osmanska rikets fall.
Mesut Yeğen, Staten och kurderna i Turkiet: frågan om assimilering
Varför läsa den: Yeğen ger en fascinerande inblick i hur den turkiska staten officiellt uppfattade ”den kurdiska frågan”. Genom att analysera statens sätt att tala visar han hur regeringen medvetet beskrev kurdiskt politiskt motstånd som enbart ”stampräglad efterblivenhet”, ”banditverksamhet” eller ”religiös reaktion” för att förneka att en särskild etnisk identitet fanns.