Den 29 juni 1925 hängdes en naqshbandisk sufisk shejk från byn Piran i det som nu är Bingölprovinsen tillsammans med fyrtiosex andra kurdiska och religiösa gestalter i staden Diyarbakır, på order av den nya turkiska republikens östra självständighetsdomstol. Hans namn var Sheikh Said. Sju månader tidigare hade han utlöst det största kurdiska upproret mot Ankara sedan republikens grundande — ett uppror som spreds snabbt över sydöstra Anatolien innan det krossades av den turkiska armén. Upproret misslyckades. Men misslyckandet blev en grundmyt för kurdiskt motstånd, och Sheikh Said blev en av de avgörande martyrerna i det kurdiska nationella medvetandet under det tjugonde århundradet.
Innehåll
1. Del 1: Piran — världen som formade en shejk
2. Del 2: Naqshbandiorden och kurdisk politisk islam
3. Del 3: Den turkiska republiken och kurdfrågan
5. Del 5: Februari 1925 — upproret börjar
6. Del 6: Upprorets spridning och nederlag
7. Del 7: De östra självständighetsdomstolarna
8. Del 8: Galgen — en martyr blir till
9. Del 9: Arv — namnet som inte ville dö
Del 1: Piran — världen som formade en shejk
Sheikh Said föddes omkring 1865 i Hınıs eller Palu, i det som i dag är Bingölprovinsen i sydöstra Turkiet. Han tillhörde den sufiska Naqshbandiorden och kom från en familj av religiösa ledare vars auktoritet sträckte sig över ett omfattande nätverk av kurdiska stammar i de zazatalande områdena i östra Taurus. Hans titel som shejk var inte bara en hederstitel: den betecknade en man som hade invigts i den sufiska lärans högsta nivåer, som var andlig vägledare för tusentals anhängare och vars auktoritet i gemenskapen var religiös, rättslig och politisk på samma gång.
Del 2: Naqshbandiorden och kurdisk politisk islam
Naqshbandiorden hade varit det dominerande sufiska brödraskapet i Osmanska rikets kurdiska områden sedan början av det nittonde århundradet. När den osmanska centralmakten försvagades och kurdiska stamförbund slogs sönder av militära fälttåg trädde de naqshbandiska shejkerna in i tomrummet: de tillhandahöll den religiösa auktoritet över stamgränserna, det nätverk av ordenshus och lärjungar och den symboliska prestige som gjorde att de kunde mobilisera stora människomassor över stam- och språkgränser. Sheikh Said var arvtagare till denna tradition i Gençregionen — en gestalt vars religiösa auktoritet gav honom förmågan att leda en rörelse som rent stambaserade ledare inte hade kunnat samla.
Del 3: Den turkiska republiken och kurdfrågan
Den turkiska republik som utropades i oktober 1923 byggde på principer som i grundläggande avseenden var oförenliga med kurdernas ställning i den sena osmanska världen. Den nya staten var sekulär: den avskaffade kalifatet 1924, stängde de religiösa domstolarna, undertryckte sufiordnarna och underställde islamiska institutioner statlig kontroll. Den var också nationalistisk i en specifikt turkisk bemärkelse: den förnekade att en kurdisk etnicitet fanns, förklarade kurderna vara ”bergsturkar” och började undertrycka kurdiskt språk, klädsel och kulturella uttryck. För en gestalt som Sheikh Said — en sufisk shejk vars auktoritet var helt religiös, en kurdisktalande man vars gemenskap var helt kurdisk — utgjorde den nya republiken ett angrepp på allt som gav hans liv mening.
Del 4: Vägen till uppror
Åren 1923 och 1924 växte spänningarna mellan den kemalistiska staten och kurdiska gemenskaper i hela sydöstra Anatolien. Kalifatets avskaffande i mars 1924 var särskilt betydelsefullt: det undanröjde den islamiska legitimering av den osmanska ordningen som hade gett kurdiska stammar och shejker deras plats i ett större politiskt ramverk och signalerade otvetydigt inriktningen på den nya statens kulturprogram. Hemliga kurdiska politiska organisationer — framför allt Azadi (Frihet), ett kurdiskt nationalistiskt sällskap med betydande stöd bland tidigare osmanska officerare av kurdiskt ursprung — började planera motstånd. Sheikh Said drogs in i dessa nätverk, och i slutet av 1924 stod han i kontakt med dem som planerade ett stort uppror.
Del 5: Februari 1925 — upproret börjar
Upproret bröt ut i förtid i februari 1925, utlöst av en konfrontation i byn Piran mellan gendarmer som försökte gripa några av Sheikh Saids anhängare och anhängarna själva. I stället för att låta gripandet genomföras — vilket skulle ha äventyrat planerna på ett samordnat uppror — valde Sheikh Said att strida. Upproret spreds snabbt över de zazatalande och kurmanjitalande kurdiska områdena i östra Anatolien. Stora städer som Elazığ, Genç och Palu intogs kortvarigt av rebellstyrkor. Sheikh Said höjde islams religiösa fana jämsides med den kurdiska nationella saken och framställde kampen som ett försvar av tron mot gudlös kemalistisk sekularism.
Del 6: Upprorets spridning och nederlag
Den turkiska regeringen svarade med överväldigande styrka. Två armékårer sattes in mot rebellerna, och de östra självständighetsdomstolarna inrättades för att ge en rättslig ram åt undertryckandet av upproret och dem som uppfattades som dess anhängare. Garnisonen i Diyarbakır stod emot rebellernas anfall — ett misslyckande som blev strategiskt avgörande. Senast i april 1925 hade upproret i praktiken slagits ned. Sheikh Said själv tillfångatogs i bergen när han försökte fly mot den iranska gränsen. Han fördes till Diyarbakır för att ställas inför rätta.
Del 7: De östra självständighetsdomstolarna
De östra självständighetsdomstolarna var inte utformade för att skipa rättvisa; de var utformade för att leverera resultat. Domstolen som ställde Sheikh Said inför rätta i Diyarbakır sommaren 1925 var en militärdomstol som verkade med undantagsbefogenheter, utan oberoende rättsväsende, utan överklaganderätt och med en på förhand bestämd slutsats. Sheikh Said åtalades för att ha lett ett väpnat uppror mot staten och underblåst religiös reaktion mot republiken. Han dömdes på båda åtalspunkterna. Under rättegången uppges han ha försvarat sig med värdighet, erkänt att han lett upproret och framfört ett sammanhängande politiskt försvar för kurdernas rätt till självbestämmande som domstolen var helt oförberedd på att bemöta.
Del 8: Galgen — en martyr blir till
Den 29 juni 1925 hängdes Sheikh Said och fyrtiosex andra kurdiska ledare och gestalter i Diyarbakır. Hans död och de med honom hängdas död gav det kurdiska nationella minnet något det tidigare hade saknat: ett grundläggande martyrskap. Avrättningen var avsedd att demonstrera statens absoluta makt och motståndets meningslöshet. I stället blev den källan till en bestående legend. Sheikh Saids namn trädde omedelbart in i kurdisk muntlig tradition, och minnet av upproret — av ett folk som hade rest sig även i nederlaget — gav senare generationer av kurdiska politiska aktivister en berättelse om sig själva.
Del 9: Arv — namnet som inte ville dö
Sheikh Saids arv har varit omstritt nästan sedan avrättningen. Turkisk nationalistisk historieskrivning framställde honom som en reaktionär religiös fanatiker och ett redskap för brittisk imperialism. Vissa kurdiska sekulära nationalister, som kände obehag inför upprorets islamiska inramning, tonade ned dess nationella dimension. Kurdiska islamister omfamnade honom som en trons försvarare. Kurdiska nationalister från olika traditioner gjorde anspråk på honom som en pionjär för väpnat motstånd. Sanningen är mer komplex än någon av dessa tolkningar: Sheikh Said var samtidigt en sufisk shejk som försvarade den religiösa ordning han vuxit upp i, en kurdisk ledare som motsatte sig sitt folks kulturella utplåning och en politisk gestalt vars uppror — oavsett motiv — blev den grundläggande händelsen för kurdiskt motstånd mot den turkiska staten under det tjugonde århundradet. PKK:s väpnade uppror som började 1984, de följande årtiondenas kurdiska politiska massrörelser: alla verkade de i det politiska och symboliska rum som Sheikh Saids uppror hade öppnat.
Kronologi över Sheikh Saids liv
Omkring 1865 — Föds i Piran, Gençdistriktet, sydöstra Anatolien.
1908 — Ungturkiska revolutionen; kortvarig kurdisk politisk öppning.
1923 — Turkiska republiken utropas; kalifatets avskaffande 1924 signalerar ett direkt hot mot den traditionella kurdiska ordningen.
Slutet av 1924 — Sheikh Said får kontakt med den kurdiska nationalistiska organisationen Azadi; planeringen för uppror börjar.
Februari 1925 — Sheikh Saids uppror bryter ut i förtid i byn Piran; sprids snabbt över sydöstra Anatolien.
April 1925 — Upproret besegras av turkiska armén; Sheikh Said tillfångatas under flykten mot Iran.
Sommaren 1925 — Ställs inför östra självständighetsdomstolen i Diyarbakır; döms för uppror och religiös reaktion.
29 juni 1925 — Hängs tillsammans med fyrtiosex andra i Diyarbakır.
Referenser
1. Olson, Robert. Den kurdiska nationalismens framväxt och Sheikh Saids uppror. University of Texas Press, 1989.
2. McDowall, David. Kurdernas moderna historia. I.B. Tauris, 1996.
3. Jwaideh, Wadie. Den kurdiska nationella rörelsen. Syracuse University Press, 2006.
4. Bruinessen, Martin van. Agha, shejk och stat. Zed Books, 1992.
5. Zürcher, Erik-Jan. Turkiet: en modern historia. I.B. Tauris, 1993.
6. White, Paul J. Primitiva rebeller eller revolutionära moderniserare? Zed Books, 2000.
7. Dersimi, Nuri. Hatıratlarım (Mina memoarer). Halep, 1952.
8. Ozoglu, Hakan. Kurdiska stormän och den osmanska staten. SUNY Press, 2004.
Vanliga frågor
Vem var Sheikh Said?
Sheikh Said (omkring 1865–1925) var en naqshbandisk sufisk shejk från Piran i sydöstra Turkiet som ledde Sheikh Saids uppror i februari–mars 1925 — det första stora kurdiska upproret mot Turkiska republiken. Han tillfångatogs, ställdes inför en militärdomstol och avrättades genom hängning i Diyarbakır den 29 juni 1925 tillsammans med fyrtiosex andra.
Var Sheikh Saids uppror religiöst eller nationalistiskt?
Både och. Sheikh Said framställde upproret i islamiska termer — som ett försvar av kalifatet och sufiska traditioner mot kemalistisk sekularism — samtidigt som han använde kurdiska nationalistiska nätverk (särskilt Azadiorganisationen). Forskare fortsätter att diskutera den relativa vikten av religiösa och nationalistiska motiv. Upproret fick stöd av både religiöst konservativa och sekulära kurdiska nationalister, vilket tyder på att det förenade båda dimensionerna.
Varför är Sheikh Said viktig i kurdisk historia?
Han ledde det första stora kurdiska upproret mot Turkiska republiken, och hans avrättning skapade det kurdiska nationella minnets första grundläggande martyrskap under den nya turkiska staten. Upproret etablerade den politiska och symboliska mallen för följande årtionden av kurdiskt motstånd i Turkiet, från Dersimupproret 1937 till PKK:s väpnade kamp som inleddes 1984.