Inledning
Den 8 juli 1937 undertecknade de fyra stater som hade delat Kurdistan mellan sig — Turkiet, Iran och Irak, med Afghanistan som anslöt sig — en icke-angreppspakt i Saadabadpalatset i Teheran. Saadabadfördraget (även kallat Saadabadpakten) förband undertecknarna till ömsesidig respekt för suveränitet och territoriell integritet, avhållsamhet från aggression mot varandra och icke-inblandning i varandras inre angelägenheter. På ytan var det en rutinmässig diplomatisk överenskommelse under mellankrigstiden. Under ytan var det något långt mer hotfullt för det kurdiska folket: en pakt om ömsesidigt samarbete mellan de tre stater som styrde Kurdistan, delvis utformad för att undertrycka kurdisk separatism och hindra kurdiska rörelser från att verka över de gemensamma gränserna.
För kurdisk historia representerar Saadabadfördraget en ny och skrämmande fas: ögonblicket när staterna som delat upp Kurdistan slutade strida med varandra om kurdiskt territorium och började samarbeta för att kontrollera det kurdiska folket där. Tidigare fördrag hade delat Kurdistan mellan imperier. Saadabadpakten förenade imperierna — nu nationalstater — mot kurderna själva. Det var den första regionala säkerhetsallians som särskilt utformades delvis för att begränsa kurdiska nationella strävanden.
Innehåll
Vad var Saadabadfördraget?
Saadabadfördraget var en icke-angreppspakt undertecknad den 8 juli 1937 i Saadabadpalatset i Teheran av Turkiet, Iran, Irak och Afghanistan. Den varade i fem år och förband undertecknarna till evig fred och vänskap, ömsesidig respekt för suveränitet och territoriell integritet, icke-angrepp, icke-inblandning i varandras inre angelägenheter och samråd vid hot från yttre makter. Fördraget var uppbyggt i tio artiklar och innehöll bestämmelser om årliga utrikesministermöten.
Pakten kallades ibland ”Orientaliska ententen” och var den första stora regionala säkerhetsalliansen mellan muslimska nationer i Mellanöstern. Den drevs av Afghanistans kung Mohammed Zahir Shah och stöddes kraftfullt av Turkiets president Mustafa Kemal Atatürk och Irans shah Reza Shah Pahlavi. Storbritannien var inflytelserikt bakom kulisserna och försökte stärka sitt inflytande i Främre Orienten och Mellanöstern och använda den nya grupperingen som en barriär mot sovjetisk expansionism och växande tyskt och italienskt intresse i regionen.
Viktiga slutsatser
• Tre av de fyra undertecknarna — Turkiet, Iran och Irak — var de stater som hade delat upp Kurdistan. Deras gemensamma åtagande om icke-inblandning och gränssäkerhet var i praktiken ett åtagande att undertrycka kurdiska gränsöverskridande rörelser och separatism.
• Pakten kom under en tid av intensivt förtryck mot kurder — Turkiet hade just krossat Dersimupproret (1937–1938), Iran tvångsbosatte kurdiska nomadstammar och Irak konsoliderade arabisk kontroll över kurdiska regioner.
• Klausulen om ”icke-inblandning” innebar att varje stat kunde förtrycka sin kurdiska befolkning utan rädsla för att en grannstat skulle stödja kurdiska rebeller — och undanröjde de gränsöverskridande fristäder som kurdiska rörelser alltid hade förlitat sig på.
• Saadabadpakten blev mallen för framtida antikurdiskt samarbete mellan Turkiet, Iran och Irak — ett mönster som skulle fortsätta genom Bagdadpakten (1955), Algeravtalet (1975) och in i vår tid.
Snabbfakta
Fördrag: Saadabadfördraget (Saadabadpakten / Orientaliska ententen) Datum: 8 juli 1937 (ratificerat 25 juni 1938) Undertecknare: Turkiet, Iran, Irak, Afghanistan Typ: Icke-angreppspakt och regional säkerhetsallians Varaktighet: Fem år (ursprunglig period) Viktiga bestämmelser: Icke-angrepp, icke-inblandning i inre angelägenheter, ömsesidig respekt för suveränitet och gränser, samråd mot yttre hot Kurdisk dimension: Gemensamt samarbete mellan Turkiet, Iran och Irak för att bekämpa kurdisk separatism och hindra gränsöverskridande kurdiska rörelser Sammanhang: Dersimupproret i Turkiet (1937–1938); tvångsbosättning av kurdiska stammar i Iran; konsolidering av arabiskt styre i Irakiska Kurdistan Arv: Mall för framtida antikurdiskt samarbete; föregångare till Bagdadpakten (1955)
Historiskt sammanhang: 1930-talet — ett årtionde av förtryck mot kurder
1930-talet var ett av den kurdiska historiens mörkaste årtionden. I Turkiet hade Atatürks regering krossat Sheikh Said-upproret (1925) och Araratupproret (1927–1930) och förberedde det förödande angreppet mot Dersim (1937–1938) som skulle omfatta massdödande, tvångsdeportationer och förstörelse av kurdiska gemenskaper. Den turkiska staten förnekade kurdisk identitet helt, förbjöd det kurdiska språket och kallade kurder ”bergsturkar”.
I Iran förde Reza Shah Pahlavi en politik av påtvingad bofasthet och tvingade kurdiska nomadstammar att överge sina traditionella levnadssätt och bosätta sig i regeringskontrollerade områden. Kurdiska politiska uttryck undertrycktes, och centralregeringen utsträckte kontrollen till kurdiska regioner som tidigare hade haft en viss autonomi. I Irak konsoliderade det nyligen självständiga kungariket (formellt självständigt sedan 1932) arabisk kontroll över kurdiskbefolkade regioner, ignorerade autonomilöftena i juldeklarationen (1922) och undertryckte kurdiska politiska rörelser.
Den gemensamma tråden var tydlig: samtliga tre stater som styrde kurdiskt territorium undertryckte aktivt kurdisk identitet, autonomi och politisk organisering. Saadabadfördraget gav förtrycket en diplomatisk ram och säkerställde att varje stat kunde agera mot sin kurdiska befolkning utan inblandning från grannarna.
Den kurdiska dimensionen: en pakt mot kurdisk frihet
Saadabadfördragets klausul om icke-inblandning var ur kurdisk synvinkel en ömsesidig garanti om straffrihet. Varje undertecknare gick med på att inte blanda sig i de andras inre angelägenheter — vilket innebar att Turkiet kunde krossa Dersimupproret utan att Iran eller Irak erbjöd fristad åt kurdiska flyktingar. Iran kunde tvångsbosätta kurdiska stammar utan att Turkiet eller Irak stödde kurdiskt motstånd. Irak kunde undertrycka kurdiska politiska rörelser utan att kurdiska krigare fann en säker tillflykt på andra sidan gränsen.
Detta var förödande för kurdiskt motstånd. Genom kurdisk historia hade Kurdistans gränsöverskridande karaktär varit både en förbannelse och en resurs. Imperiernas gränser delade det kurdiska folket, medan bergen på ömse sidor om gränserna alltid hade erbjudit skydd. Kurdiska krigare kunde retirera över en gräns när de förföljdes av en stat och finna tillfällig trygghet på en grannstats territorium. Saadabadpakten försökte stänga flyktvägen genom att säkerställa att alla tre stater samarbetade mot kurdiska rörelser.
Tidpunkten för fördraget är särskilt talande. Det undertecknades i juli 1937 — samma år som Dersimmassakern i Turkiet, en av de mest fruktansvärda händelserna av antikurdiskt våld under det 20:e århundradet. Turkiska styrkor dödade tusentals kurdiska civila, deporterade ytterligare tiotusentals och förstörde hela samhällen. Saadabadpakten säkerställde att grannstater tittade bort medan det skedde. Paktens ”icke-inblandning” var för Dersims kurder en dödsdom.
Tidslinje över viktiga händelser
1925 — Sheikh Said-upproret krossas i Turkiet; kurdisk identitet förbjuds.
1927–1930 — Araratupproret i Turkiet; Araratrepubliken utropas och förstörs.
1932 — Irak uppnår formell självständighet; löften om kurdisk autonomi förblir ouppfyllda.
1935 — Inledande förhandlingar om Saadabadpakten börjar i Genève.
8 juli 1937 — Saadabadfördraget undertecknas i Saadabadpalatset i Teheran.
1937–1938 — Dersimupproret och massakern i Turkiet; tusentals kurder dödas och deporteras.
25 juni 1938 — Fördraget ratificeras och träder i kraft.
1955 — Bagdadpakten undertecknas och fortsätter mönstret av regionalt antikurdiskt samarbete.
Arv och betydelse för kurdisk historia
Saadabadfördraget markerade en grundläggande förändring i den kurdiska kampen. Tidigare fördrag hade delat Kurdistan mellan konkurrerande imperier. Saadabadpakten förenade de stater som styrde Kurdistan i ett gemensamt projekt: att undertrycka kurdiska nationella strävanden. Där kurderna tidigare kunnat utnyttja rivalitet mellan grannmakter — spela osmaner mot safavider eller Irak mot Iran — försökte Saadabadpakten undanröja utrymmet genom att säkerställa att alla tre stater samarbetade mot kurdiska rörelser.
Mönstret av trilateralt antikurdiskt samarbete skulle fortsätta under hela det 20:e århundradet. Bagdadpakten (1955) förde Turkiet och Irak samman under ett väststött säkerhetsparaply. Algeravtalet (1975) mellan Irak och Iran offrade uttryckligen kurdisk autonomi för normaliserade irakisk-iranska relationer. Även i dag samarbetar Turkiet, Iran, Irak och Syrien regelbundet i kurdiska säkerhetsfrågor — en direkt fortsättning på den logik som etablerades i Saadabad.
Saadabadpakten rymmer en bitter ironi. Den irakiska regering som undertecknade den leddes av Bakr Sidqi, en kurdisk militär, och hans premiärminister Hikmat Sulayman, en turkmen. Att till och med en irakisk ledare av kurdiskt ursprung deltog i en pakt utformad för att undertrycka kurdiska rörelser visar det kurdiska politiska livets komplexitet i nationalstatssystemet: kurdiska individer kunde avancera inom statsstrukturer, men kurdiska nationella strävanden undertrycktes systematiskt av samma strukturer.
Vanliga frågor
Vad var Saadabadfördraget?
En icke-angreppspakt undertecknad den 8 juli 1937 av Turkiet, Iran, Irak och Afghanistan i Saadabadpalatset i Teheran. Den förband undertecknarna till icke-angrepp, icke-inblandning i inre angelägenheter och ömsesidig respekt för gränser. För kurderna var den en pakt om ömsesidigt samarbete mellan de tre stater som styrde Kurdistan, delvis utformad för att undertrycka kurdisk separatism.
Hur påverkade Saadabadpakten kurderna?
Paktens klausul om icke-inblandning säkerställde att Turkiet, Iran och Irak var för sig kunde förtrycka sina kurdiska befolkningar utan att grannstater erbjöd fristad eller stöd till kurdiska rebeller. Den undanröjde de gränsöverskridande tillflyktsorter som kurdiska rörelser historiskt hade förlitat sig på och undertecknades under en period av intensivt antikurdiskt våld, däribland Dersimmassakern.
Skapade Saadabadpakten ett prejudikat för antikurdiskt samarbete?
Ja. Pakten etablerade mallen för trilateralt antikurdiskt samarbete mellan Turkiet, Iran och Irak som fortsatte genom Bagdadpakten (1955), Algeravtalet (1975) och in i vår tid. Saadabads logik — stater som samarbetar för att begränsa kurdiska rörelser — förblir ett utmärkande drag i Mellanösterns säkerhetspolitik.
Referenser och vidare läsning
LegalClarity — Saadabadpakten: historia, undertecknare och skyldigheter
McDowall, D., Kurdernas moderna historia, I.B. Tauris, 2004.