Inledning
Den 17 maj 1639 undertecknade Osmanska riket och det safavidiska Iran ett fördrag i Qasr-e Shirin i västra Iran som skulle besegla Kurdistans öde permanent. Zuhabfördraget – även känt som Qasr-e Shirin-fördraget – avslutade det sista kriget i en nästan 150 år lång rad av återkommande krig mellan de två imperierna och drog en gräns genom det kurdiska hemlandet som med mindre ändringar fortfarande anger gränserna för Turkiet, Irak och Iran i dag. Det var fördraget som gjorde Kurdistans delning permanent.
Om freden i Amasya (1555) var den första formella delningen av Kurdistan, var Zuhabfördraget dess permanenta ratificering. Den gräns det upprättade fördelade ungefär sjuttio procent av det kurdiska territoriet under osmansk överhöghet och de återstående trettio procenten under det safavidiska Iran. Ingen kurdisk företrädare deltog i förhandlingarna. Inga kurdiska intressen beaktades. Två imperier drog en linje genom en nations hemland, och den linjen har aldrig suddats ut.
Innehåll
Vad var Zuhabfördraget?
Zuhabfördraget undertecknades den 17 maj 1639 mellan Osmanska riket och det safavidiska Iran i Qasr-e Shirin i västra Iran. Det avslutade det osmansk-safavidiska kriget 1623–1639 – det sista i en rad förödande konflikter mellan de två imperierna som nästan utan undantag hade utkämpats över kurdiskt territorium. Fördraget betraktas allmänt som en konsolidering och permanent ratificering av den tidigare freden i Amasya (1555) och bekräftade delningen av Främre Orienten och Kaukasus mellan de två makterna.
Enligt fördraget avträddes hela Mesopotamien, inklusive Bagdad, oåterkalleligt till osmanerna, medan safaviderna behöll Azerbajdzjan, östra Georgien och de östliga kurdiska territorierna, däribland emiratet Ardalan. Gränsen som upprättades i Zuhab gav de grova dragen till de moderna gränserna mellan Iran och staterna Turkiet och Irak. För Kurdistan innebar detta en permanent delning: sjuttio procent av det kurdiska territoriet hamnade under osmanskt styre och trettio procent under iranskt styre.
Viktiga punkter
• Zuhabfördraget gjorde Kurdistans delning permanent – gränsen som det upprättade mellan osmanskt och safavidiskt territorium utgör fortfarande grunden för de moderna gränserna mellan Turkiet och Iran samt Irak och Iran.
• Ungefär 70 % av det kurdiska territoriet hamnade under osmansk överhöghet och 30 % under det safavidiska Iran – en delning som splittrade det kurdiska politiska, kulturella och ekonomiska livet.
• Ingen kurdisk röst fanns med vid förhandlingarna – Kurdistan behandlades som ett gränsland att dela, inte som ett hemland för en egen nation.
• Fördraget var kulmen på 125 års osmansk-safavidiska krig (1514–1639), som nästan helt utkämpades på kurdisk mark och ödelade kurdiska gemenskaper medan de tjänade imperiernas intressen.
Snabbfakta
Fördragets namn: Zuhabfördraget (även: Qasr-e Shirin-fördraget / Shirinpalatsavtalet) Datum: 17 maj 1639 Parter: Osmanska riket (sultan Murad IV) och det safavidiska Iran (shah Safi I) Typ: Fredsfördrag och permanent gränsuppgörelse Viktigaste bestämmelsen för kurderna: Permanent delning av Kurdistan – ~70 % osmanskt, ~30 % safavidiskt Avslutad konflikt: Det osmansk-safavidiska kriget 1623–1639 Osmanska vinster: Hela Mesopotamien inklusive Bagdad; västra Kurdistan bekräftat Safavidiska vinster: Azerbajdzjan, östra Georgien, östra Kurdistan (inklusive Ardalan) Arv: Gränsen ligger till grund för de moderna gränserna mellan Turkiet och Iran samt Irak och Iran Betydelse: Gjorde Kurdistans delning permanent
Historiskt sammanhang: 125 års krig på kurdisk mark
Zuhabfördraget var kulmen på 125 års osmansk-safavidisk konflikt som började med slaget vid Chaldiran 1514. Under denna period utkämpade de två imperierna upprepade krig – 1532–1555, 1578–1590, 1603–1618 och 1623–1639 – och den främsta krigsskådeplatsen i var och en av dessa konflikter var Kurdistan. Kurdiska städer belägrades, ockuperades, förlorades och återtogs. Kurdiska befolkningar fördrevs, tvångsrekryterades och dödades. De kurdiska stammarnas lojaliteter utnyttjades av båda sidor.
Det sista kriget (1623–1639) utlöstes när den safavidiske shahen Abbas I återtog Bagdad och stora delar av Irak från osmanerna 1623. Den osmanske sultanen Murad IV inledde ett stort fälttåg för att återta staden, vilket kulminerade i den påfrestande belägringen av Bagdad 1638. Efter att Murad hade återtagit staden var båda imperierna utmattade. Resultatet blev Zuhabfördraget – ett erkännande från båda sidor att de gränser som hade etablerats under mer än ett århundrade av krig hade blivit en permanent verklighet.
Fördragets villkor: Kurdistans permanenta delning
Zuhabfördraget bekräftade till stor del den territoriella ordningen från freden i Amasya, med vissa ändringar. Osmanerna behöll hela Mesopotamien, inklusive Bagdad, och sin kontroll över västra Kurdistan – som omfattade Diyarbakır, Van, Mosul, Kirkuk, Sulaymaniyah och de tidigare kurdiska emiraten. Safaviderna behöll östra Kurdistan, däribland emiratet Ardalan och de kurdiskbebodda regionerna i västra Iran.
Gränsen var inte en exakt linje på en karta utan snarare en bred gränszon genom de kurdiska bergen och längs Zagroskedjan. Försök till exakt gränsdragning skulle inte göras förrän under det 19:e århundradet, och processen skulle omfatta flera internationella kommissioner, brittisk och rysk medling samt Erzurumfördragen (1823 och 1847). Men den grundläggande delningen – uppsplittringen av Kurdistan i ett osmanskt väst och ett persiskt öst – slogs fast i Zuhab och har aldrig upphävts.
Följder för Kurdistan: En nation delad med avsikt
Zuhabfördraget förvandlade en omstridd, föränderlig gränszon till en permanent internationell gräns som skar genom Kurdistans hjärta. Kurdiska stammar, familjer och gemenskaper som i århundraden hade upprätthållit förbindelser över högländerna skildes nu permanent åt av en imperiegräns. De västliga kurderna levde under en alltmer centraliserad osmansk förvaltning, medan de östliga kurderna styrdes av safaviderna och deras efterträdare – varje imperium förde sin egen politik gentemot kurdisk identitet, kurdiskt språk och kurdiskt självstyre.
Alliansen med den kurdiska adeln hade varit avgörande för att osmanerna skulle kunna kontrollera de safavidvänliga turkmenska befolkningarna i östra Anatolien och säkra de territorier som senare skulle bli det moderna Turkiets gränser. Kurdiskt militärt stöd var nödvändigt för osmansk kontroll över östern. Men när det blev dags att dra permanenta gränser räknades kurdiska intressen inte alls. Kurderna hade hjälpt till att bygga den osmanska östgränsen – och blev sedan instängda bakom den.
På den safavidiska sidan försökte shah efter shah kontrollera kurdiska bundsförvanter från stammarna genom att utbilda unga kurdiska adelsmän vid hovet, rekrytera kurder till det kungliga gardet och upprätthålla klientförhållanden med kurdiska emirer som de i Ardalandynastin. Men dessa åtgärder syftade till integrering och kontroll, inte självstyre. Östra Kurdistan under iranskt styre skulle möta sin egen långa historia av marginalisering, påtvingad assimilering och undertryckande av kurdiska politiska strävanden.
Tidslinje över viktiga händelser
1514 – Slaget vid Chaldiran; början på den osmansk-safavidiska konflikten om kurdiska territorier.
1555 – Freden i Amasya; Kurdistans första formella delning.
1623 – Shah Abbas I återtar Bagdad; det sista osmansk-safavidiska kriget börjar.
1638 – Sultan Murad IV återtar Bagdad efter en förödande belägring.
17 maj 1639 – Zuhabfördraget undertecknas; Kurdistan delas permanent mellan Osmanska riket och safavidernas rike.
1823 & 1847 – Erzurumfördragen försöker ange Zuhabgränsen mer exakt.
1914 – Zuhabgränsen erkänns slutligen som en internationell gräns efter gränsdragningskommissioner.
Arv och betydelse för den kurdiska historien
Zuhabfördraget är ett av de mest betydelsefulla fördragen i kurdisk historia eftersom det gjorde Kurdistans delning permanent. Varje senare delning av kurdiskt territorium – från Sykes–Picot-avtalet till Lausannefördraget – byggde på den grund som Zuhab lade. De moderna gränser för Turkiet, Irak och Iran som i dag skär genom Kurdistan följer i sina huvuddrag de gränser som drogs i Zuhab 1639.
Fördraget utgör också slutakten i en 125-årig tragedi. Från Chaldiran (1514) till Zuhab (1639) var det kurdiska hemlandet den främsta krigsskådeplatsen för den osmansk-safavidiska rivaliteten. Kurdiska städer förstördes, kurdiska befolkningar fördrevs, kurdiskt politiskt självstyre krossades – och till slut delades Kurdistan permanent i två delar av en gräns som drogs utan kurdiskt samtycke.
Kurderna kallas ofta världens största statslösa nation. Genom Zuhabfördraget skrevs denna statslöshet permanent in på kartan över Mellanöstern. Att förstå Zuhab är nödvändigt för att förstå varför Kurdistan fortfarande är delat i dag – och varför den kurdiska kampen för självbestämmande inte är ett modernt påfund utan ett svar på århundraden av imperial delning som började på Chaldirans slätter och beseglades vid palatset i Qasr-e Shirin.
Vanliga frågor
Vad var Zuhabfördraget?
Ett fredsfördrag som undertecknades den 17 maj 1639 mellan Osmanska riket och det safavidiska Iran och permanent delade Främre Orienten mellan de två makterna. Det bekräftade Kurdistans delning i västliga (osmanska) och östliga (safavidiska) zoner och upprättade gränser som fortfarande ligger till grund för de moderna gränserna mellan Turkiet och Iran samt Irak och Iran.
Hur påverkade Zuhabfördraget Kurdistan?
Det delade Kurdistan permanent mellan Osmanska riket och safavidernas rike, med ungefär 70 % under osmansk kontroll och 30 % under Iran. Kurdiska familjer, stammar och gemenskaper skildes åt av en internationell gräns som drogs utan kurdiskt samtycke. Denna delning består i de moderna gränserna för Turkiet, Irak och Iran.
Bygger moderna gränser i Mellanöstern på Zuhabfördraget?
Ja. Gränserna mellan Turkiet och Iran samt Irak och Iran bygger i sina huvuddrag på gränsen som upprättades i Zuhab 1639 och senare preciserades genom Erzurumfördragen (1823 och 1847) och internationella gränsdragningskommissioner. Zuhabgränsen erkändes formellt som en internationell gräns 1914.
Referenser och vidare läsning
Izady, M., Verket The Kurds: A Concise Handbook, Taylor & Francis, 1992.
Van Bruinessen, M., Verket Agha, Shaikh and State: The Social and Political Structures of Kurdistan, Zed Books, 1992.
McDowall, D., Verket A Modern History of the Kurds, I.B. Tauris, 2004.
Ates, S., Fördraget i Zohab, 1639: Grundläggande myt eller grundläggande dokument?, Iranian Studies, band 52, 2019.