Var Mustafa Kemal Atatürk en judisk sionist som arbetade för Storbritannien för att konstruera ett nytt ”turkiskt” folk och bana väg för Israel?
I årtionden har en ihärdig alternativ berättelse cirkulerat i vissa kretsar i Mellanöstern, Turkiet och andra delar av världen. Den hävdar att Mustafa Kemal Atatürk, den moderna turkiska republikens grundare, inte bara var en turkisk nationalistisk officer som räddade Anatolien från uppdelning efter första världskriget. Enligt denna teori var han i stället en kryptojudisk (Dönme) sionistisk agent som agerade i samordning med brittiska intressen. Hans verkliga uppdrag var enligt berättelsen att avveckla den osmanska islamiska ordningen, uppfinna en ny sekulär ”turkisk” nationell identitet och omforma Mellanöstern på ett sätt som till slut underlättade bildandet av Israel.
Den etablerade historieskrivningens skildring: Historiker inom den etablerade historieskrivningen beskriver Atatürk som en osmansk officer från Saloniki, född i en muslimsk familj, som ledde det turkiska självständighetskriget mot de allierades uppdelningsplaner och genomförde en radikal modernisering och sekulära reformer. Den alternativa konspirationsberättelsen avvisar denna utgångspunkt och tolkar exakt samma händelseförlopp som en styrd hemlig kampanj.
Teorins centrala påståenden
Förespråkarna för denna berättelse hävdar att det skedde en stegvis omvandling under flera årtionden, uppbyggd kring fyra huvudpelare:
Judiskt ursprung / Dönmeursprung
Atatürk föddes 1881 i Saloniki (Thessaloniki), en stad med en stor judisk befolkning och en betydande grupp Dönme – ättlingar till anhängare av den judiske messiasgestalten Sabbatai Zevi under det 17:e århundradet, som utåt konverterade till islam men enligt uppgift behöll hemliga judiska bruk. De som tror på teorin pekar på hans födelseort, det faktum att han gick i Şemsi Efendiskolan (som drevs av en Dönmepedagog) och olika obekräftade anekdoter om hans familjs härkomst som påstådda bevis för kryptojudiskt ursprung. De hävdar att hans offentliga muslimska framtoning bara var en täckmantel.
Brittiskt stöd och avvecklingen av Osmanska riket
Efter Osmanska rikets nederlag i första världskriget försökte Storbritannien och dess allierade splittra riket och förhindra att någon samlad islamisk makt behärskade regionen. Teorin gör gällande att Atatürk lyftes fram eller stöddes, direkt eller indirekt, av brittiska kretsar som ett realpolitiskt verktyg. Hans militära motstånd mot Sèvresfördraget och de grekiska styrkorna omtolkas från ren turkisk patriotism till en kontrollerad rivning: den multietniska islamiska imperieordningen måste röjas undan för att en organiserad nationalstat skulle kunna byggas.
Konstruktionen av ett nytt ”turkiskt” folk
När Atatürk väl kommit till makten avskaffade han kalifatet (1924), stängde religiösa skolor och sufiordnar, ersatte den arabiska skriften med det latinska alfabetet, införde västerländska klädregler, sekulariserade rättssystemen och främjade en nationalistisk identitet med rötter i ett förislamiskt anatoliskt och centralasiatiskt förflutet. Förespråkarna hävdar att dessa reformer var en avsiktlig social ingenjörskonst som syftade till att skilja befolkningen från panislamisk solidaritet och skapa en sekulär nation som lättare kunde anpassas till västliga och strategiska intressen.
Strategisk kontroll och vägen till Israel
Berättelsen hävdar att neutraliseringen av det islamiska imperiets centrum i Istanbul och upprättandet av en sekulär republik skapade ett regionalt tomrum som banade väg för brittiskt och franskt mandatstyre i hela Levanten. Förverkligandet av Balfourdeklarationen och det slutliga upprättandet av Israel 1948 ses ur detta perspektiv som den övergripande geopolitiska vinsten, med det moderna Turkiet som en isolerad sekulär buffert.
Varför teorin lever kvar
Anhängare av denna alternativa tolkning hänvisar till en rad indicier och historiska faktorer:
- Demografisk bakgrund: Den framträdande judiska närvaron och Dönmenärvaron i senosmanska Saloniki och bland tidiga kretsar kring Kommittén för enhet och framsteg (ungturkarna).
- Underrättelse- och diplomatiska promemorior: Avhemligade brittiska diplomatiska rapporter från början av det 20:e århundradet som spekulerade om eller överdrev frimurares och judars inflytande bland ungturkarna.
- Radikal sekularisering: Den snabba och kompromisslösa avvecklingen av islamiska statliga institutioner, som islamistiska kritiker länge har betraktat som avsiktligt islamfientlig.
- Efterkrigstidens diplomati: Senare turkisk-israeliska diplomatiska förbindelser och det tidiga republikanska Turkiets relativa neutralitet gentemot sionistisk verksamhet jämfört med de angränsande arabstaterna.
- Sykes–Picot som sammanhang: Den bredare uppdelningen av Mellanöstern, som teorins anhängare fogar samman till en enda sammanhållen övergripande plan.
En berättelse som omtolkar ordningen efter Osmanska riket
I grunden går denna teori längre än att ifrågasätta Atatürks personliga bakgrund. Den fungerar som en heltäckande alternativ historia om det moderna Mellanöstern: Osmanska rikets sammanbrott tolkas som en styrd övergång i stället för ett resultat av militär utmattning och strukturell svaghet, skapandet av det moderna Turkiet omtolkas som kulturell omkonstruktion och Israels födelse framställs som en del av en sammanhängande geopolitisk plan som sträcker sig över ett århundrade.