Inledning
Den 24 februari 1955 undertecknade Turkiet och Irak ett avtal om ömsesidigt försvar och säkerhet i Bagdad som skulle utvecklas till Bagdadpakten – en militärallians under kalla kriget som förenade Turkiet, Irak, Iran, Pakistan och Storbritannien under ett säkerhetsparaply med västligt stöd. Officiellt kallad Mellanösterns fördragsorganisation (METO) och senare Centrala fördragsorganisationen (CENTO) knöt Bagdadpakten Mellanöstern till Nato genom Turkiet och till SEATO genom Pakistan och skapade en kedja av antisovjetiska allianser längs Sovjetunionens södra rand.
För det kurdiska folket fortsatte Bagdadpakten det mönster som etablerats genom Saadabadfördraget (1937): staterna som styrde Kurdistan förenades mot kurdiska nationella strävanden. Tre av paktens fem medlemmar – Turkiet, Irak och Iran – var staterna som hade delat Kurdistan. Det gemensamma medlemskapet i en väststödd militärallians gav dem nya resurser, nya möjligheter till underrättelseutbyte och nya förevändningar att undertrycka kurdiska rörelser. Pakten utformades för att begränsa sovjetiskt inflytande, men en av dess praktiska följder var att begränsa kurdisk frihet.
Innehåll
Vad var Bagdadpakten?
Bagdadpakten var en allians om ömsesidigt försvar och säkerhet undertecknad den 24 februari 1955 mellan Turkiet och Irak, som snart fick sällskap av Storbritannien (4 april), Pakistan (1 juli) och Iran (23 oktober). Med högkvarter i Bagdad skapade pakten en militärallians under kalla kriget över det ”norra bältet” av Mellanösternstater vid Sovjetunionens gräns. USA, som var starkt engagerat i tillkomsten och en mäktig associerad medlem från 1956, anslöt sig aldrig formellt.
Pakten drevs av Iraks premiärminister Nuri al-Said, som såg den som ett sätt att knyta Irak till västlig makt och stärka sin ställning mot regionala rivaler, särskilt Egyptens president Gamal Abdel Nasser. För Storbritannien var pakten en livlina för det minskande imperieinflytandet, särskilt när det gällde att skydda tillgången till olja från Persiska viken. För Turkiet och Iran gav den säkerhetsgarantier mot sovjetisk expansionism. Pakten stöddes och orkestrerades i grunden av Storbritannien, vars tillbakagående imperium krävde nya redskap för inflytande i regionen.
Viktiga punkter
• Bagdadpakten förenade de tre stater som styrde Kurdistan – Turkiet, Irak och Iran – i en väststödd militärallians och gav nya resurser för underrättelseutbyte och samordnat förtryck av kurdiska rörelser.
• Pakten framställde kurdiska nationella rörelser som sovjetanknutna hot mot regional stabilitet och lät medlemsstaterna rättfärdiga antikurdiska operationer som en del av kalla krigets kamp mot kommunismen.
• Pakten hade en ”kommitté mot omstörtande verksamhet” som särskilt riktade sig mot inre opposition – en kategori som omfattade kurdiska motståndsrörelser.
• Den irakiska revolutionen 1958 som störtade den hashemitiska monarkin avslutade Iraks medlemskap – och öppnade kortvarigt utrymme för kurdiska politiska rörelser, däribland Mustafa Barzanis återkomst från exilen i Sovjetunionen.
Snabbfakta
Allians: Bagdadpakten (METO / CENTO) Undertecknad: 24 februari 1955 Medlemmar: Turkiet, Irak (till 1959), Iran (till 1979), Pakistan (till 1979), Storbritannien Associerad: USA (från 1956; anslöt sig aldrig formellt) Typ: militärallians och ömsesidigt försvar under kalla kriget Högkvarter: Bagdad (1955–1958), Ankara (1958–1979) Kurdisk dimension: förenade tre stater som styrde Kurdistan i en väststödd allians; kommittén mot omstörtande verksamhet riktade sig mot inre opposition, däribland kurdiska rörelser Central gestalt: Nuri al-Said (Iraks premiärminister, främste förespråkare i Mellanöstern) Iraks utträde: revolutionen i juli 1958 störtade den hashemitiska monarkin; Irak drog sig ur i mars 1959 Upplöst: 16 mars 1979 (efter den iranska revolutionen)
Historiskt sammanhang: kalla kriget möter förtrycket av kurderna
Bagdadpakten föddes ur mötet mellan kalla krigets geopolitik och det fortsatta förtrycket av kurdiska nationella rörelser. I början av 1950-talet gränsade Sovjetunionen till Turkiet och Iran, och västliga strateger fruktade sovjetisk expansion in i det oljerika Mellanöstern. Svaret var en kedja av militärallianser – Nato i Europa, SEATO i Sydostasien och nu Bagdadpakten i Mellanöstern – för att begränsa sovjetiskt inflytande.
Men för Turkiet, Irak och Iran var det ”sovjetiska hotet” och det ”kurdiska hotet” nära förbundna. Republiken Mahabad (1946) hade stötts av Sovjetunionen. Mustafa Barzani hade flytt till sovjetisk exil efter Mahabads fall. Kurdiska rörelser stämplades rutinmässigt som kommunistanknutna av regeringarna som undertryckte dem. Bagdadpakten gav regeringarna en ny ram för att framställa kurdiskt motstånd som del av den globala kommunistiska sammansvärjningen – och nya militära resurser från väst för att krossa det.
Den kurdiska dimensionen: att hållas tillbaka inom och utanför gränserna
Bagdadpaktens kommitté mot omstörtande verksamhet utformades särskilt för att bekämpa inre hot mot medlemsstaterna – och kurdiska nationella rörelser kategoriserades som just sådana hot. Pakten gav en ram för underrättelseutbyte mellan Turkiet, Irak och Iran om kurdisk verksamhet och möjliggjorde samordnade gränsöverskridande operationer mot kurdiska krigare. Västlig militär hjälp genom pakten utrustade de arméer som skulle användas mot kurdiska befolkningar.
Att stämpla kurdiska rörelser som ”sovjetanknuten omstörtande verksamhet” var särskilt försåtligt. Sovjetunionen hade förvisso stött republiken Mahabad och Barzani befann sig i sovjetisk exil, men de flesta kurdiska rörelser drevs av nationellt självbestämmande och inte kommunistisk ideologi. Kurdistans demokratiska parti (KDP), grundat 1946, sökte kurdisk autonomi inom Irak – inte upprättandet av en kommunistisk stat. Men genom att rama in kurdiskt motstånd som del av kalla kriget lät Bagdadpakten medlemsstaterna undertrycka kurdiska rörelser med västs godkännande och vapen.
Den irakiska revolutionen 1958, som störtade den hashemitiska monarkin och dödade Nuri al-Said, förändrade ekvationen dramatiskt. Den nya revolutionsregeringen under Abd al-Karim Qasim drog Irak ur Bagdadpakten och förde inledningsvis en mer försonlig politik mot kurderna. Mustafa Barzani fick återvända från sovjetisk exil. Men öppningen blev kortlivad: 1961 hade det första irakisk-kurdiska kriget börjat, och kretsloppet av löften och svek fortsatte.
Tidslinje över viktiga händelser
April 1954 – Turkiet och Pakistan undertecknar fördrag om ömsesidigt samarbete; föregångare till Bagdadpakten.
24 februari 1955 – Bagdadpakten undertecknas av Turkiet och Irak.
1955 – Storbritannien, Pakistan och Iran ansluter sig; Irak bryter de diplomatiska förbindelserna med Moskva.
1956 – USA ansluter som associerad medlem; kommittén mot omstörtande verksamhet inrättas.
14 juli 1958 – Iraks revolution störtar den hashemitiska monarkin; Nuri al-Said dödas.
1958 – Mustafa Barzani återvänder från sovjetisk exil; ett kurdiskt politiskt utrymme öppnas kortvarigt.
Mars 1959 – Irak drar sig formellt ur Bagdadpakten; alliansen döps om till CENTO.
1979 – Iranska revolutionen; CENTO upplöses.
Arv och betydelse för kurdisk historia
Bagdadpakten representerar den stund då västmakterna – Storbritannien och USA – blev aktiva deltagare i att hålla kurdiska strävanden tillbaka. Saadabadfördraget (1937) hade varit en regional överenskommelse mellan staterna som styrde Kurdistan, men Bagdadpakten lyfte antikurdiskt samarbete till en global strategisk ram. Kurdiskt motstånd var inte längre bara en inre angelägenhet för Turkiet, Irak och Iran – det omformulerades till en front i kalla kriget.
Denna kallakrigsram fick bestående följder. Under hela 1960- och 1970-talen fann sig kurdiska rörelser fångade mellan supermakterna, utnyttjade och bortkastade av båda sidor. USA stödde Barzanis kurdiska uppror i Irak under början av 1970-talet – och övergav sedan kurderna när Iran och Irak slöt Algeravtalet 1975. Mönstret av stormaktssvek som börjat vid Sèvres och fortsatt genom Mahabad var nu inbyggt i själva kalla kriget.
Den irakiska revolutionen 1958 som slog sönder Bagdadpakten öppnade kortvarigt utrymme för kurdisk politik – Barzani återvände från exilen och KDP verkade öppet – men fönstret stängdes inom tre år. Lärdomen var tydlig: under både västvänliga monarkier och revolutionsregeringar prioriterade staterna som styrde Kurdistan konsekvent nationell enighet framför kurdiska rättigheter. Bagdadpakten var ännu ett redskap i denna långa historia av begränsning.
Vanliga frågor
Vad var Bagdadpakten?
En militärallians under kalla kriget som bildades den 24 februari 1955 mellan Turkiet, Irak, Iran, Pakistan och Storbritannien. Senare kallad CENTO (Centrala fördragsorganisationen) skulle den begränsa sovjetiskt inflytande i Mellanöstern men förenade också staterna som styrde Kurdistan i en väststödd ram för förtryck av kurdiska nationella rörelser.
Hur påverkade Bagdadpakten kurderna?
Pakten förenade Turkiet, Irak och Iran – de tre stater som styrde Kurdistan – i en militärallians med västligt stöd. Kommittén mot omstörtande verksamhet möjliggjorde underrättelseutbyte om kurdiska rörelser, och kalla krigets ram lät medlemsstaterna slå ned kurdiskt motstånd som ”sovjetanknuten omstörtande verksamhet” med västliga vapen och västs godkännande.
Vad avslutade Bagdadpakten?
Den irakiska revolutionen 1958 förstörde Bagdadpaktens ursprungliga sammansättning – Irak drog sig ur i mars 1959 och alliansen döptes om till CENTO. Den stapplade vidare till 1979, då den iranska revolutionen ledde till Irans utträde och organisationen upplöstes.
Referenser och vidare läsning
Wikipedia – Centrala fördragsorganisationen (CENTO)
Encyclopaedia Iranica – Bagdadpakten
McDowall, D., Kurdernas moderna historia, I.B. Tauris, 2004.