Inledning
Faravahar är zoroastrismens mest berömda symbol och ett av de mest kända emblemen i hela de iranska folkens forntida värld: en bevingad skiva ur vilken en skäggig mansgestalt reser sig med handen lyft som till välsignelse. I tusentals år har den blickat ut från palatsens sten och kungarnas sigill, och i dag bärs den, huggs i sten och förs på flaggor som identitetstecken av de folk som blickar tillbaka mot denna forntida värld, mot Zarathustras tro och mot det arv som kurderna är en del av.
Ändå är ingen, trots dess berömmelse, helt säker på vad den betyder. Faravahar har tolkats som själens skyddsande, kungamaktens gudomliga strålglans och rentav som en bild av Ahura Mazda, den vise Herren själv. Sanningen är att dess ursprungliga betydelse har gått förlorad och att de vackra tolkningar som ges i dag främst är moderna. Mysteriet är en del av dess kraft: ett uråldrigt tecken vars betydelse varje tidsålder har fått föreställa sig på nytt.
Detta är berättelsen om den bevingade gestalten: varifrån den kom, den stora debatten om vad den står för, den tredelade etik den har kommit att förkroppsliga och hur den efter århundraden i glömska åter steg fram i vår tid och blev det stolta emblemet för en tro och ett arv som vägrade försvinna.
Innehåll
Zoroastrismens mest berömda symbol
En forntida symbol: Den bevingade skivan
Vad betyder den? Den stora debatten
Att tolka symbolen del för del
Farr: Den kungliga strålglansens symbol
Debatter och missuppfattningar
Vad är Faravahar?
Faravahar (även kallad Foruhar eller Farr-e Kiyani) är gestalten i en bevingad skiva som har blivit den främsta symbolen för zoroastrismen och de iranska folkens forntida identitet. Den visar en skäggig mansgestalt som reser sig ur en ring mellan två stora utbredda vingar. Den höggs in på de persiska kungarnas palats och gravar och fick nytt liv i modern tid. Den tolkas på olika sätt som själens skyddsande, kungamaktens gudomliga strålglans eller en vägvisare till ett gott liv, även om dess ursprungliga betydelse i själva verket är okänd.
Viktiga punkter
Faravahar är zoroastrismens mest kända symbol.
Den visar en bevingad skiva med en skäggig gestalt som reser sig ur en ring.
Den växte fram ur Främre Orientens forntida bevingade solskiva och blomstrade under akemeniderna.
Dess betydelse är omdiskuterad: en skyddsande, kunglig strålglans eller människans själ.
Dagens detaljerade läsningar är tolkningar, inte bevisade forntida betydelser.
I dag är den ett nationellt emblem för Iran och en kultursymbol för de iranska folken, däribland kurderna.
Snabbfakta
Namn: Faravahar (även Foruhar, Forouhar; Farr-e Kiyani, ”kayanidisk strålglans”)
Typ: Den mest kända symbolen för zoroastrismen och de iranska folkens forntida identitet
Form: En bevingad solskiva med en åldrad mansgestalt som reser sig ur en ring
Ursprung: Rötter i Främre Orientens forntida bevingade solskiva (Egypten, Assyrien)
Blomstring: I det akemenidiska perserrikets konst, framför allt i Persepolis
Etymologi: Från avestiska rötter som betyder ”jag väljer” eller ”att skydda”
Huvudtolkningar: Fravashi (skyddsande), farr (kunglig strålglans) eller själen
Viktigt förbehåll: De detaljerade moderna betydelserna är tolkningar, inte bevisade forntida sådana
Modern användning: Nationellt emblem för Iran; kultursymbol för de iranska folken, däribland kurderna
Belägg: Akemenidiska reliefer och mynt; återupplivad under det tjugonde århundradet
Zoroastrismens mest berömda symbol
Av alla bilder som de iranska folkens forntida värld har lämnat oss är ingen mer igenkännlig än Faravahar. Den är för zoroastrismen vad korset är för kristendomen och halvmånen för islam: ett enda omedelbart igenkänt emblem som står för en hel tro och en hel civilisation. Den finns på tempel och böcker, på hängen och ringar och på flaggor och fanor hos dem som vill visa sina rötter i de iranska folkens forntida förflutna.
Själva namnet antyder dess betydelse. Ordet Faravahar kommer genom medelpersiskan från äldre iranska rötter och är å ena sidan förbundet med ett ord som betyder ”jag väljer”, vilket pekar mot den centrala zoroastriska handlingen att välja det goda, och å den andra med tanken på skydd, vilket pekar mot skyddsanden. Redan i namnet knyts symbolens två stora teman samman: fritt val och gudomligt skydd.
En forntida symbol: Den bevingade skivan
Faravahar började inte hos perserna. Dess kärna, den bevingade solskivan, är en av världens äldsta symboler och finns i hela forntidens Främre Orienten: i Egypten, där den förknippades med falkguden och solen; i Sumer och Babylon; och framför allt i Assyrien, där en version med en människogestalt i eller uppstigande ur skivan knöts till den store guden Assur. Bilden av mannen i den bevingade skivan var gammal långt innan den nådde Persien.
Det var de akemenidiska perserkungarna som gjorde den till sin egen och gav den dess vackraste och mest utvecklade form. Faravahar finns inhuggen i stenen i Persepolis, deras ceremoniella huvudstad, och vid den stora klippreliefen i Behistun, där den svävar ovanför Dareios den store och hans tillfångatagna fiender och välsignar kungen. Den återfinns på kungagravarna vid Naqsh-e Rostam och på senare mynt, tecknet på gudomlig ynnest som vakar över Irans härskare.
Vad betyder den? Den stora debatten
Här ligger den stora gåtan: ingen vet egentligen vad Faravahar betydde för dem som först högg in den, och forskare medger öppet att alla säkra förklaringar som ges i dag är moderna. Tre huvudtolkningar konkurrerar. Den första och mest populära är att den avbildar en fravashi, en skyddsande. Den andra är att den föreställer Ahura Mazda själv, en idé som de flesta forskare avvisar, eftersom den vise Herren anses vara transcendent och formlös och under större delen av zoroastrismens historia aldrig fick någon bild alls.
Den tredje tolkningen, som föredrogs av några av förra århundradets stora forskare, är att den bevingade skivan föreställer khvarenah, den gudomliga kungliga strålglansen, samma farr som i legenderna utmärker den rättmätige kungen och flyr från den onde. Symbolens andra namn, Farr-e Kiyani, den kayanidiska strålglansen, stöder denna syn. Kanske betydde gestalten olika saker vid olika tider, och kanske kan den moderna debatten trots all sin lärdom inte helt återskapa en betydelse som gick förlorad för så länge sedan.
Fravashi: Skyddsanden
Av dessa tolkningar är den som i dag har störst spridning den som identifierar Faravahar med fravashi. I zoroastrisk tro är fravashi en människas högre ande, en på förhand existerande och odödlig skyddssjäl, en helt god gudomlig gnista skänkt av den vise Herren som vakar över individen genom livet och efter döden återvänder till det gudomliga. Fravashi-andarna föreställs också i kosmisk skala som en väldig här av skyddsandar som hjälpt till att upprätthålla världen från början.
Enligt detta synsätt är den skäggiga gestalten som reser sig ur ringen själva den eviga själen, vägledd och skyddad av sin fravashi och lyft på stora vingar över den materiella världens bekymmer. Det var en parsisk forskare på 1920-talet som först lade fram denna tolkning i sin helhet, och den har sedan dess format de flestas läsning av symbolen som en bild av människans odödliga, skyddade och uppåtsträvande ande.
Att tolka symbolen del för del
Under det senaste århundradet har en detaljerad tolkning av Faravahar del för del blivit populär. Även om man bör minnas att dessa betydelser är moderna snarare än bevisat forntida fångar de trons anda på ett vackert sätt. Det åldrade ansiktet anses betyda visdom; den ena handen höjs och manar den troende att ständigt sträva uppåt mot det goda; den andra håller en ring, ett tecken på lojalitet och på att hålla sitt ord. Mittringen ur vilken gestalten reser sig tolkas som själens evighet eller som sanningen att varje gärning till slut återvänder till oss. De två stora vingarna breder ut sig i tre rader fjädrar som står för den tredelade etik som lärdes ut av Zarathustra: goda tankar, goda ord och goda handlingar, själva de vingar på vilka själen stiger.
Nedanför är stjärten likaså tredelad och tolkas som de onda tankar, ord och handlingar som måste kastas av; två band slingrar sig ut åt sidorna och anses föreställa de två krafterna gott och ont som varje människa måste välja mellan. I denna läsning blir hela symbolen en kompakt karta över det moraliska livet så som tron på Amesha Spentas lär ut det: stig mot det goda på det rätta tänkandets och handlandets vingar, vänd dig från det onda och minns att själen är evig och att dess val har betydelse för alltid.
Farr: Den kungliga strålglansens symbol
Tolkningen av Faravahar som farr, den gudomliga kungliga strålglansen, förtjänar en egen kommentar, eftersom den binder symbolen till en av de djupaste idéerna om iransk kungamakt. Farr, eller khvarenah, är himlens strålande nåd som vilar över den rättmätige och rättvise kungen och överger tyrannen, den strålglans som den legendariske Kay Khosrow bar och som den högmodige Jamshid förlorade. Symbolens namn, Farr-e Kiyani, betyder just denna kayanidiska strålglans, de forntida kungarnas prakt.
Sedd på detta sätt är den bevingade gestalten som svävar ovanför Dareios vid Behistun själva det legitima styrets strålglans, himlens sigill över en rättvis kung, snarare än en själ eller skyddsande. Det är en passande betydelse för ett kungligt emblem och kan mycket väl ligga närmare än någon annan det som akemeniderna själva avsåg, även om visshet är utom räckhåll också här.
Förlust och återkomst
Med perserrikenas fall och islams ankomst föll Faravahar i lång glömska. I många århundraden bevarade det krympande zoroastriska samfundet sin tro i stillhet och utan monumental konst, och den bevingade gestalten levde främst kvar i de gamla ruinernas vittrade sten, med halvt bortglömd betydelse. En stor civilisations stora emblem hade blivit en bleknad ristning på en klippa.
Återkomsten kom under det tjugonde århundradet. Forskare återupptäckte och omtolkade symbolen, det moderna zoroastriska samfundet tog den till sig som sin tros fana och den fick en bredare spridning som emblem för de iranska folkens arv och identitet. I dag är Faravahar både zoroastrismens världsomspännande symbol och ett nationellt och kulturellt tecken känt långt utanför tron, åter inristat över dörröppningar, tryckt i böcker och buret nära hjärtat.
Symbolik
Faravahars bestående kraft ligger i hur mycket den samlar i en enda bild. Vare sig den tolkas som skyddsanden, den eviga själen eller himlens strålglans talar den om människans värdighet och odödlighet och om en värld ordnad av en god Gud. I den populära läsningen är själva formen en predikan: det goda tänkandets och handlandets vingar att stiga på, en hand som visar vägen uppåt, en ring för trohet och evighet och den stadiga påminnelsen om att livet är ett val mellan gott och ont.
Framför allt har den blivit en fana för överlevnad och identitet. För en tro som uthärdat erövring, landsflykt och århundraden i glömska, och för folk som spårar sina rötter till de iranska folkens forntida värld, är den bevingade gestalten ett sätt att säga: vi är fortfarande här, och det här är vi. Därför kan en bild vars första betydelse gått förlorad fortfarande kännas så laddad med mening i dag.
Faravahar och kurderna
I modern tid har Faravahar spridits långt utanför det zoroastriska samfundet och blivit en sekulär och kulturell symbol bland många av de iranska folken, och kurderna är framträdande bland dem som har tagit den till sig. Buren som smycke och visad som emblem för förislamiska iranska rötter har den tagit plats vid sidan av våreldarna vid Newroz bland de tecken med vilka många kurder uttrycker sin samhörighet med det djupa arv från den iranska världen som deras språk och traditioner vuxit ur.
Detta bruk hör till det bredare moderna intresset bland vissa kurder för deras förislamiska och zoroastriska förflutna, en kulturell identitetsrörelse snarare än, för de flesta, en religiös omvändelse. Det är viktigt att vara tydlig och ärlig med detta: Faravahar är en gemensam arvedel för en hel familj av iranska folk, perser, kurder och andra, och ingen enbart kurdisk symbol. Kurderna bär den som ett tecken på tillhörighet till denna uråldriga och gemensamma värld, snarare än som något de ensamma äger.
Debatter och missuppfattningar
Visar Faravahar Ahura Mazda? Det är ett mycket vanligt antagande, men de flesta forskare avvisar det. I zoroastrisk tro är Ahura Mazda transcendent och saknar fysisk form, och under större delen av trons historia avbildades han aldrig alls. En skäggig man i en skiva är därför sannolikt inte den vise Herren. Gestalten tolkas långt oftare som en skyddsande, en själ eller den gudomliga strålglansen.
Är de detaljerade betydelserna forntida? Detta är det viktigaste att förstå: det är de inte. De vackra tolkningarna del för del, de tre fjäderraderna som goda tankar, ord och handlingar, ringen som evighet och allt det övriga, är moderna tolkningar som främst utvecklades under det tjugonde århundradet. Ingen vet egentligen vad symbolen betydde för akemeniderna som högg in den, och ärligheten kräver att vi ser de populära betydelserna som inspirerande senare läsningar snarare än återfunna forntida fakta.
Är den persisk eller kurdisk? Liksom så mycket av detta arv är Faravahar en gemensam arvedel för alla de iranska folken. Den blomstrade i perserrikena och är Irans nationella symbol, men den tillhör den vidare iranska kulturvärld som kurder, perser och andra delar, samma värld som gav dem Newroz och legenderna om de forntida kungarna. Den förstås bäst som en gemensam skatt snarare än en nations egendom.
Närliggande ämnen
Ahura Mazda: den vise Herren, ibland, om än tvivelaktigt, förknippad med symbolen
Zarathustra: profeten vars tredelade etik vingarna sägs föreställa
Amesha Spentas: Ahura Mazdas heliga utflöden i den zoroastriska tron
Kay Khosrow: den rättvise kungen som bar farr, den gudomliga kungliga strålglansen
Mithra: förbundets och ljusets herre, en stor yazata
Anahita: vattnens härskarinna, ärad i hela den iranska kulturvärlden
Vanliga frågor
Vad är Faravahar?
Faravahar är zoroastrismens mest kända symbol: en bevingad skiva med en skäggig gestalt som reser sig ur en ring. Den tolkas som en skyddsande, människans själ eller den gudomliga kungliga strålglansen och är nu också ett kulturellt emblem för de iranska folken.
Vad betyder Faravahar?
Dess ursprungliga betydelse är okänd. Huvudtolkningarna är att den visar en fravashi eller skyddsande, farr eller kunglig strålglans eller människans uppåtsträvande själ. De detaljerade betydelserna del för del som är populära i dag är moderna läsningar, inte bevisade forntida sådana.
Varifrån kommer symbolen?
Den växte fram ur Främre Orientens forntida bevingade solskiva, som finns i Egypten, Assyrien och på andra håll, och nådde sin finaste form under de akemenidiska perserkungarna, inhuggen i Persepolis och vid Behistun ovanför Dareios den store.
Föreställer Faravahar Ahura Mazda?
Troligen inte. Även om det ofta antas avvisar de flesta forskare detta, eftersom Ahura Mazda anses vara transcendent och formlös och normalt inte avbildades. Gestalten tolkas oftare som en skyddsande eller den gudomliga strålglansen.
Vad betyder vingarna?
I den populära moderna läsningen står vingarnas tre fjäderrader för den tredelade zoroastriska etiken med goda tankar, goda ord och goda handlingar, de vingar på vilka själen stiger. Detta är en modern tolkning snarare än en bevisad forntida sådan.
Varför använder kurder Faravahar?
Många kurder har liksom andra iranska folk tagit den till sig som en sekulär kultursymbol för sitt förislamiska iranska arv. Den är ett gemensamt emblem för den vidare iranska kulturvärlden, snarare än enbart kurdisk, och bärs som ett tecken på tillhörighet till denna uråldriga tradition.
Referenser och vidare läsning
Om Faravahar – World History Encyclopedia
Faravahar, zoroastrismens bevingade symbol – Learn Religions
Faravahar: Irans forntida zoroastriska symbol – Ancient Origins
Faravahar eller Farohar: tolkningshistoria – Crystalinks