Hasanwayh grundade ett kurdiskt härskarhus på 900-talet. Sarmaj, släktband och tribut förklarar hans makt inom buyidisk politik.

Stenvalv och kraftiga pelare i Kashkanbron över gröna fält i Lorestan
Kashkanbron 2016. Inskriften gäller sonen Badr, 399 AH/1008–1009, inte en byggnad tillskriven grundaren. [4] © Kiavash Safarian, 26 April 2016 · Wikimedia Commons · CC BY-SA 4.0 · Existing Wikimedia preview reproduced without creative changes.

Ungefärlig början

Hasanwayh ibn Husayn, Abu’l-Fawaris eller Hasanuya, var kurdisk Barzikani-ledare. Güneş daterar dynastins början till 956, Azkai expansionen till omkring 958. [3] [1] Det visar uppgång vid seklets mitt, ingen säker grundningsceremoni 961.

Släktförbindelser

Saeed identifierar Aishani-ledarna Windad och Ghanim som morbröder. Efter Windad fångades sonen Abd al-Wahhab av Shadhanjan-kurder och överlämnades till Hasanwayh, som övertog fästningar och egendom. [2] Huset växte genom släkt, rivaliserande arvtagare och befäst egendom.

Förhandling och konflikt

Güneş beskriver stöd till Rukn al-Dawla och senare motstånd mot Sahlan ibn Musafir. Ibn al-Amids fälttåg ändrades genom hans död; sonen Abu’l-Fath slöt 970 avtal om 50 000 dinarer. [3] Det var förhandling om tribut och lokal makt, inte obegränsad suveränitet eller evig interventionsfrihet.

Sarmaj och regionala centra

Azkai anger Sarmaj söder om Bisotun som huvudstad och Dinawar, Nahavand och Asadabad som expansionsområden. [1] Güneş bekräftar sätet och tillskriver Hasanwayh byggen där och en moské i Dinawar. [3] Dinawars vikt ersätter inte fästningshuvudstaden; inflytande är ingen modern fast nationsgräns.

Död och omstridd tronföljd

Azkai anger 979 som styrets slut, Güneş 980 som dödsår. [1] [3] Güneş beskriver sönernas splittring och buyidisk intervention före Badrs tillsättning. [3] Det var kamp mellan arvtagare med överherrens inblandning, ingen automatiskt fredlig övergång. Årsskillnaden visas.

Vad som tillhör Badr

Anisi förklarar far och sons ställning genom buyidiska allianser. Han förknippar Badr med finansförvaltning, vägar, marknader, pilgrimsstöd och inskrivna broar. [4] Det är dynastins materiella arv och bör inte helt tillskrivas grundaren.

Källor och vidare läsning

  1. Parviz Azkai, Hamadān vi. History, Islamic Period, Encyclopaedia Iranica, 2003, updated 2018; Hasanwayh’s rise and Sarmaj.
  2. Omar Ahmad Saeed, The Two Emirates, al-Aishani and Daisam al-Kurdi, Mosul College of Basic Education Research Journal 13/2, 2014, pp. 669–682; pp. 671–672.
  3. İbrahim Güneş, Hasanveyhler (956–1048), Bitlis Eren Üniversitesi Sosyal Bilimler Dergisi 9/2, 2020, pp. 163–169; pp. 164–165.
  4. Alireza Anisi, Early Islamic Architecture in Iran (637–1059), Edinburgh PhD, title dated 2007, pp. 29–30; Hasanwayhids and Badr’s bridges.