Inledning
Den 24 december 1922 utfärdade de brittiska myndigheterna i mandatområdet Irak en deklaration som skulle bli känd som juldeklarationen – det första formella brittiska erkännandet av kurdiskt självstyre inom den nybildade staten Irak. Den gemensamma brittisk-irakiska deklarationen erkände uttryckligen det kurdiska folkets rätt att styra sina egna områden och gav kurderna befogenhet över sin lokala förvaltning. På papperet var det ett historiskt erkännande av att det kurdiska folket i södra Kurdistan (dagens irakiska Kurdistan) hade en egen identitet och berättigade anspråk på självstyre.
Men liksom så många löften till det kurdiska folket infriades juldeklarationen aldrig i praktiken. De brittiska och irakisk-arabiska myndigheterna genomförde aldrig det kurdiska självstyret som det hade beskrivits. I stället blev deklarationen ännu ett brutet löfte i den långa historien av svek mot kurderna – ett mönster som sträcker sig från Chaldiran (1514) till Sèvres (1920) och fortsätter till vår tid. Deklarationens misslyckande ledde direkt till en följd av kurdiska uppror som skulle prägla de irakisk-kurdiska relationerna under nästa århundrade.
Innehåll
Vad var den gemensamma brittisk-irakiska deklarationen?
Varför deklarationen misslyckades
Vad var den gemensamma brittisk-irakiska deklarationen?
Den gemensamma brittisk-irakiska deklarationen (även känd som juldeklarationen) utfärdades den 24 december 1922 av de brittiska mandatmyndigheterna i Irak. Det var den brittiska regeringens första formella erkännande av kurdiskt självstyre inom det nybildade kungariket Irak. Deklarationen erkände uttryckligen kurdernas rätt i Iraks norra regioner att styra sina egna områden och gav dem befogenhet över den lokala förvaltningen.
Deklarationen kom i ett oroligt skede. Det brittisk-irakiska fördraget i oktober 1922 hade fastlagt ramarna för de brittisk-irakiska relationerna under mandatet, med kung Faisal I installerad som monark. Men den kurdiska befolkningen i norra Irak hade aldrig samtyckt till att införlivas i en arabdominerad irakisk stat. Kurdiska ledare, särskilt Sheikh Mahmud Barzanji i Sulaymaniyah, befann sig i öppet uppror mot både brittiskt och irakiskt styre. Juldeklarationen var ett försök att dämpa kurdiskt motstånd genom löften om självstyre – och samtidigt behålla kurdiska områden inom det brittiskkontrollerade Iraks gränser.
Viktiga punkter
• Juldeklarationen var det första formella brittiska erkännandet av kurdiskt självstyre inom Irak och erkände kurdernas rätt att styra sina egna områden.
• Deklarationen genomfördes aldrig i praktiken – både brittiska och irakisk-arabiska myndigheter underlät att respektera det kurdiska självstyret, vilket direkt ledde till en följd av kurdiska uppror.
• Sheikh Mahmud Barzanji hade redan utropat kungariket Kurdistan från Sulaymaniyah i november 1922 – deklarationen var delvis ett försök att hålla kurdiska självständighetssträvanden inom en irakisk ram.
• Deklarationen fastställde den grundläggande princip – kurdiskt självstyre inom Irak – som efter årtionden av kamp till slut skulle förverkligas i Iraks konstitution 2005 och Kurdistans regionala regering.
Snabbfakta
Deklaration: Den gemensamma brittisk-irakiska deklarationen (juldeklarationen) Datum: 24 december 1922 Utfärdad av: Brittiska mandatmyndigheter i Irak Typ: Deklaration som erkänner kurdiskt självstyre inom Irak Viktigaste bestämmelse: Erkände kurdernas rätt att styra sina egna områden i norra Irak Sammanhang: Det brittisk-irakiska fördraget i oktober 1922; kungariket Kurdistan utropas av Sheikh Mahmud Barzanji (november 1922); kurdiska uppror mot brittiskt och irakiskt styre Resultat: Genomfördes aldrig i praktiken; ledde till fortsatta kurdiska uppror Långsiktigt arv: Principen om kurdiskt självstyre inom Irak förverkligades till slut i Iraks konstitution 2005
Historiskt sammanhang: En ny stat, ett gammalt problem
Kungariket Irak skapades av britterna 1921, med Faisal ibn Husayn – en hashimitisk prins från Hijaz utan anknytning till Irak – installerad som dess förste kung. Kairokonferensen 1921, ledd av Winston Churchill, fastlade ramen: Irak skulle bli ett brittiskt mandatområde, styrt genom en nominellt självständig monarki som tjänade brittiska intressen. Nationernas förbunds mandat hade föreskrivit att Irak skulle förberedas för självstyre under brittiskt förmyndarskap, och britterna valde att uttrycka detta förhållande genom det brittisk-irakiska fördraget i oktober 1922.
Men kurderna i norra Irak hade aldrig gått med på att ingå i denna ordning. Det kurdiskbefolkade Mosulvilajetet hade tagits med i det brittiska Irak trots att Sèvresfördraget (1920) hade tagit upp möjligheten att införliva området i ett självständigt Kurdistan. Kurdiska ledare såg den nya irakiska staten som ett arabiskt politiskt projekt påtvingat av britterna, utan legitimitet i kurdiska ögon. Sheikh Mahmud Barzanji, som britterna ursprungligen hade utsett till guvernör i Sulaymaniyah, hade redan lett ett uppror 1919 och skulle utropa sig till kung av Kurdistan i november 1922.
Juldeklarationen i december 1922 var britternas svar på denna kris. Inför kurdiskt motstånd som hotade hela mandatområdets stabilitet utfärdade britterna en deklaration som erkände kurdiskt självstyre i hopp om att hålla kurdisk separatism inom ramen för ett enat Irak. Det var en taktisk eftergift, inte ett principiellt åtagande för kurdiskt självstyre.
Deklarationens villkor: Självstyre på papperet
Juldeklarationen erkände uttryckligen kurdiskt självstyre och gav kurderna befogenhet att styra sina områden inom den irakiska statens ramar. Den erkände att de kurdiska regionerna i norra Irak hade särskilda administrativa behov och att kurderna borde ha inflytande över styret i sina egna territorier. Deklarationen skulle signalera till kurdiska ledare att deras rättigheter skulle respekteras inom Irak.
Deklarationen saknade dock verkställighetsmekanismer, rättslig precision och verklig politisk vilja. Den utfärdades samtidigt som britterna använde Royal Air Force för att bomba kurdiska byar till underkastelse – en taktik som skulle bli ett utmärkande drag i brittisk politik i kurdiska Irak. Motsättningen mellan deklarationens löften om självstyre och RAF:s faktiska insatser mot kurdiska gemenskaper avslöjar cynismen i kärnan av brittisk politik: självstyre erbjöds som morot, medan flygbombningar fungerade som piska.
Varför deklarationen misslyckades
Juldeklarationen misslyckades av samma skäl som varje löfte om kurdiskt självstyre har misslyckats: myndigheterna som gav löftet hade inte för avsikt att hålla det. Britternas prioritet i Irak var säkerheten för brittiska oljeintressen och deras strategiska ställning i Mellanöstern, snarare än kurdiskt självstyre. Kurdiskt självstyre kunde tolereras bara så länge det inte hotade brittisk kontroll. I samma ögonblick som kurdiska ledare sökte verklig självständighet – som Sheikh Mahmud med sitt kungarike Kurdistan – svarade britterna med militärt våld.
Det irakisk-arabiska etablissemanget var lika fientligt till kurdiskt självstyre. Kung Faisal och den sunniarabiska politiska eliten såg Irak som en arabisk enhetsstat och betraktade kurdiskt självstyre som ett hot mot den nationella sammanhållningen. Kurdiska områden fördes gradvis in under en centraliserad irakisk förvaltning, och kurdiskt språk, kurdisk kultur och politiska uttryck undertrycktes. Deklarationens löfte om kurdiskt självstyre omsattes aldrig i en institutionell verklighet.
Resultatet blev ett århundrade av konflikt. Från Sheikh Mahmuds uppror på 1920-talet till Mustafa Barzanis krig på 1960-talet och 1970-talet, från Anfalfolkmordet till upproret 1991, från Kurdistans regionala regering till självständighetsomröstningen 2017 – hela historien om kurdisk-irakiska relationer har formats av juldeklarationens ouppfyllda löfte: att kurderna skulle få styra sig själva inom Irak.
Tidslinje över viktiga händelser
1920 – Sèvresfördraget lovar kurdiskt självstyre och en väg till självständighet; genomförs aldrig.
1921 – Kairokonferensen; Faisal I installeras som kung av Irak under brittiskt mandat.
Oktober 1922 – Det brittisk-irakiska fördraget undertecknas; ramar för de brittisk-irakiska mandatrelationerna fastställs.
November 1922 – Sheikh Mahmud Barzanji utropar kungariket Kurdistan från Sulaymaniyah.
24 december 1922 – Den gemensamma brittisk-irakiska deklarationen (juldeklarationen) erkänner kurdiskt självstyre.
Juli 1923 – Lausannefördraget nämner inte Kurdistan; kurdisk statsbildning utplånas ur internationell rätt.
1924 – Brittiska styrkor besegrar Sheikh Mahmuds kungarike Kurdistan; kurdiska territorier införlivas i Irak.
2005 – Iraks konstitution erkänner till slut Kurdistanregionen som en självstyrande enhet – 83 år efter juldeklarationen.
Arv och betydelse för kurdisk historia
Juldeklarationen 1922 är betydelsefull eftersom den fastställde den princip som så småningom skulle definiera kurdisk-irakiska relationer: kurdiskt självstyre inom ett enat Irak. Principen formulerades 1922, bröts upprepade gånger i åtta årtionden och skrevs till slut in i Iraks konstitution 2005 efter den brittisk-amerikanska invasionen och störtandet av Saddam Hussein. Kurdistans regionala regering (KRG) – världens enda kurdiska självstyrande region med rättsligt mandat – är i mycket konkret mening uppfyllelsen av ett löfte som gavs på juldagen 1922.
Men deklarationen är också ett varnande exempel. De åttiotre åren mellan juldeklarationen och konstitutionen 2005 fylldes av kurdiska uppror, statligt förtryck, kemiska attacker, folkmord och omätligt lidande. Lärdomen är tydlig: en deklaration utan verkställighet är värdelös. Kurdiskt självstyre erkändes 1922 men blev verklighet först när kurderna själva – genom uppoffring, motstånd och politisk uthållighet – tvingade fram frågan efter Saddams fall.
Juldeklarationen påminner också om att kurdiska rättigheter har erkänts upprepade gånger genom historien – i Chaldiran, i Sèvres, i Erzurum, i juldeklarationen, i självstyresavtalet 1970 och i konstitutionen 2005. Det kurdiska folket har aldrig saknat internationellt erkännande av sina rättigheter. Vad det har saknat är makten att genomdriva dessa rättigheter när regeringarna som hade gett löften bestämde sig för att bryta dem.
Vanliga frågor
Vad var den gemensamma brittisk-irakiska deklarationen 1922?
Den kallas också juldeklarationen (24 december 1922) och var det första formella brittiska erkännandet av kurdiskt självstyre inom Irak. Den erkände kurdernas rätt i norra Irak att styra sina egna områden men genomfördes aldrig i praktiken.
Varför infriades juldeklarationen aldrig?
Britterna prioriterade oljeintressen och strategisk kontroll framför verkligt kurdiskt självstyre. Det irakisk-arabiska politiska etablissemanget såg kurdiskt självstyre som ett hot mot den nationella enheten. Britterna lovade samtidigt kurdiskt självstyre och använde RAF-bombningar mot kurdiska gemenskaper – deklarationen var en taktisk eftergift, inte ett principiellt åtagande.
Vad är sambandet mellan deklarationen 1922 och kurdiskt självstyre i dag?
Principen om kurdiskt självstyre inom Irak erkändes formellt för första gången i deklarationen 1922. Det krävdes 83 år av kamp, uppror och lidande innan principen till slut skrevs in i Iraks konstitution 2005, som inrättade Kurdistans regionala regering som Iraks enda självstyrande region med rättsligt mandat.
Referenser och vidare läsning
USA:s utrikesdepartement – USA:s utrikesförbindelser: Kurdiskt självstyre i Irak
Wikipedia – Det brittisk-irakiska fördraget 1922
Marr, P., verket The Modern History of Iraq, Westview Press, 2012.
McDowall, D., verket A Modern History of the Kurds, I.B. Tauris, 2004.