Inledning
Kalam-e Saranjam, ”Avslutningens tal”, är yarsanismens (Ahl-e Haqq) centrala heliga skrift. Den är en väldig samling gudomligt uppenbarad poesi som bevarar Sultan Sahaks läror och trons heliga historia och står i centrum för yarsanisk tro på samma sätt som Koranen eller Bibeln i andra religioner.
Men Kalam-e Saranjam skiljer sig från en tryckt helig bok. Under större delen av sin tillvaro bars den av rösten snarare än sidan och sjöngs ur minnet på trons heliga språk, och än i dag lever den i kalamernas sång vid jam. Att förstå den är att förstå hur yarsanierna håller sin sanning levande.
Innehåll
Nedskriven av den gyllene pennan
Det heliga språket och det levande ordet
Debatter och missuppfattningar
Vad är Kalam-e Saranjam?
Kalam-e Saranjam (även bara Saranjam eller Kalam) är yarsanismens heliga skrift, en samling uppenbarade dikter grundade på lärorna hos grundaren Sultan Sahak och tillkomna omkring det femtonde århundradet. Skriven på gorani och länge muntligt förmedlad återger den det gudomligas successiva manifestationer och anger trons föreställningar och riter. Det är boken som sångarna vid jam använder än i dag.
Viktiga punkter
Kalam-e Saranjam är yarsanismens (Ahl-e Haqq) centrala heliga skrift.
Dess namn betyder ”Avslutningens tal”, och den bevarar Sultan Sahaks läror.
Den är skriven på gorani, trons heliga språk, och fördes länge vidare muntligt.
Enligt traditionen skrevs den först ner av Pir Musi, den upptecknande ängeln i Haft Tan.
Dess dikter sjungs vid jam, den gemensamma ceremonin, till tanburens musik.
Snabbfakta
Namn: Kalam-e Saranjam (”Avslutningens tal”); även bara Saranjam eller Kalam
Tradition: Yarsanism (Ahl-e Haqq/Kaka’i)
Typ: Trons centrala heliga skrift
Grundad på: Lärorna hos Sultan Sahak, grundaren
Nedskriven av: Pir Musi, den upptecknande ängeln i Haft Tan
Språk: Gorani (hawrami), kurdiska, Ahl-e Haqqs heliga språk; delvis persiska
Struktur: Epokerna för fyra gudomliga manifestationer: Khawandagar, Ali, Shah Khoshin och Sultan Sahak
Form: Gudomligt uppenbarade dikter (kalamer), länge muntligt förmedlade
Användning: Sjungs vid jam till tanburens ackompanjemang
Belägg: Tillkommen omkring det 15:e århundradet; delvis muntlig, delvis skriftlig
Avslutningens tal
Kalam-e Saranjam växte fram ur lärorna hos Sultan Sahak, yarsanismens grundare, som under det fjortonde och femtonde århundradet samlade sin första gemenskap i goranikurdernas land. Boken är uppbyggd kring hans uppenbarelse och orden från de heliga väsen som omgav honom. Namnet, ofta återgivet som ”Avslutningens tal”, betecknar den som den kulminerande skriften, det sista ordet i det gudomligas långa utveckling.
Saranjam är en stor och komplex samling helig poesi, kalamerna, snarare än en enda tunn volym. Kring dess kärna samlas andra böcker och samlingar som anses tillhöra samma uppenbarelse, däribland Daftar-e Khazana-ye Perdivari, ”Boken om Perdivars skatt”, en samling mytologiska dikter. Tillsammans utgör de trons skriftliga minne.
Nedskriven av den gyllene pennan
Yarsanisk tradition säger att Saranjams ord först skrevs ner av Pir Musi, den medlem av Haft Tan som identifieras med den upptecknande ängeln. Som den himmelske skrivare som för bok över alla gärningar var det passande att just han skulle ge de gudomliga dikterna skriftlig form, som trons gyllene penna.
Men under större delen av sin historia bevarades Saranjam mer i hjärtat än på sidan. Dikterna lärdes in, ihågkoms och sjöngs genom generationerna, en levande skrift buren av de troendes röster. Först på senare tid har delar samlats och skrivits ner för omvärlden; mycket förblir enligt lång tradition en muntlig skatt.
Det gudomligas fyra epoker
I Saranjams centrum finns den yarsaniska synen på historien som en följd av gudomliga manifestationer. Tron lär att den gudomliga essensen har visat sig i världen i en serie stora epoker, var och en med sin egen centrala manifestation, och skriften är ordnad kring dem.
Samlingen rymmer epokerna för fyra stora gudomliga manifestationer: Khawandagar, Skaparen som gjorde världen; Ali, den vördade gestalten från tidig islam; Shah Khoshin, vars epok utspelar sig i Luristan; och Sultan Sahak själv, vars epok är förlagd till Hawraman vid Sirwanfloden. I detta vida perspektiv berättar Saranjam hela den långa historien om den gudomliga närvaron i världen snarare än en enda historia.
Det heliga språket och det levande ordet
Saranjam är skriven på gorani, även kallat hawrami, det språk som yarsanisk tradition betraktar som trons heliga språk. Det sägs att alla tidiga yarsanier använde gorani som religiöst språk, och Saranjams heligaste ord bevaras på det. Det ger skriften särskild laddning i dag, eftersom få moderna yarsanier har gorani som modersmål; det är oftare sydkurdiska eller sorani. Att känna Saranjam på dess eget språk är i sig ett heligt arv.
Framför allt är Saranjam en bok som sjungs. Dess dikter är kalamerna som sjungs vid jam, den gemensamma ceremonin, där en recitatör sjunger dem till ackompanjemang av den heliga tanburen och gemenskapen svarar i refrängerna. Därigenom blir skriften mer än läst; den ljuder, framförs och blir för en stund trons levande röst. Saranjam är mindre ett föremål än en hängiven handling upprepad genom tiderna.
Symbolik
Kalam-e Saranjam förkroppsligar yarsaniernas känsla av att sanning uppenbaras och ihågkoms snarare än bara skrivs. Som uppteckning av de gudomliga manifestationerna rymmer den hela den heliga historiens gestalt; som en sångskatt buren i minnet binder den gemenskapen till det förflutna genom den levande rösten.
Att den bevarats på gorani trots spridning och påtryckningar gör den till en bärare av identitet och av tro. För yarsanierna innebär bevarandet av Saranjam, sjungandet av dess kalamer och värnandet av dess språk att bevara sig själva: ett folk sammanhållet av ett ihågkommet, ljudande ord.
Debatter och missuppfattningar
Liknar Saranjam de yazidiska heliga hymnerna? Det finns ett släktskap: både Saranjam och de yazidiska qewlerna är samlingar av vördad helig poesi som förmedlas genom rösten snarare än fixeras i en enda tryckt skrift. Men det finns också skillnader. Till skillnad från yazidierna har yarsanierna ingen särskild grupp vars enda uppgift är att memorera texterna, och de två traditionerna använder och förstår sina heliga dikter på egna, skilda sätt.
Finns det en enda slutgiltig Kalam-e Saranjam? Inte som en enda fast kanon. Saranjam är en bred och något rörlig samling dikter, med olika samlingar och avskrifter förvarade hos olika gemenskaper och släktlinjer. Gamla kalligrafiska handskrifter finns, men mycket av traditionen förblir muntlig, och dess gränser dras mer av vördnad än av en enda officiell utgåva.
Närliggande ämnen
Sultan Sahak: grundaren vars läror Saranjam upptecknar
Pir Musi: den upptecknande ängeln som sägs ha skrivit ner den
Jam: ceremonin där kalamerna sjungs
Tanburen: den heliga luta som ackompanjerar recitationen
De yazidiska qewlerna: yazidiernas besläktade heliga hymner
Haft Tan: de sju heliga väsen vars ord skriften bevarar
Vanliga frågor
Vad är Kalam-e Saranjam?
Kalam-e Saranjam (”Avslutningens tal”) är yarsanismens (Ahl-e Haqq) centrala heliga skrift, en samling uppenbarad poesi grundad på Sultan Sahaks läror.
På vilket språk är den skriven?
Den är främst skriven på gorani (hawrami), betraktat som yarsanismens heliga språk, med visst material på persiska. Få moderna yarsanier talar gorani till vardags.
Vem skrev Kalam-e Saranjam?
Yarsanisk tradition säger att de gudomliga dikterna först skrevs ner av Pir Musi, den medlem av Haft Tan som identifieras med den upptecknande ängeln. De bygger på Sultan Sahaks uppenbarelse.
Vad innehåller Kalam-e Saranjam?
Den samlar trons heliga dikter, eller kalamer, ordnade kring de stora gudomliga manifestationernas epoker: Khawandagar, Ali, Shah Khoshin och Sultan Sahak, tillsammans med läror och riter.
Hur används Kalam-e Saranjam?
Dess dikter sjungs som kalamer vid jam, den gemensamma ceremonin, av en recitatör till tanburens ackompanjemang, medan gemenskapen deltar. Det är en levande, sjungen skrift snarare än enbart en skriven.
Referenser och vidare läsning
Yarsanism – History of Kurdistan
Yarsaniernas (Ahl-e Haqq) religiösa textarv – Oral Tradition (Kreyenbroek)