Karpûz: Ameds vattenmelon och Tigrisodlingarna där den växer
Varje september gör Amed något som staden har gjort sedan 1960: lastar kameler med vattenmeloner och låter dem tåga nedför Ekincilergatan till Dağkapıtorget, och Diyarbakırs vattenmelon- och kulturfestival börjar. Festivalen i denna stad med kurdisk majoritet vid Tigris stränder firar Amedsommarens mest berömda produkt: en vattenmelon så stor, så söt och så präglad av sin plats att den har ett intyg om geografisk beteckning, ett internationellt rykte och ett namn som betyder något på Europas och Mellanösterns frukt- och grönsaksmarknader. Diyarbakırs vattenmelon, på kurdiska känd som karpûz, växer i Hevselträdgårdarna, de världsarvslistade odlingarna i Tigris krök direkt nedanför den gamla stadens uråldriga murar av svart basalt. Trädgårdarna har odlats sedan yngre stenåldern. Än i dag ger den leriga svämjorden samma vattenmeloner: gröna och vita utanpå, granatröda inuti, upp till femtio kilogram tunga och söta, som en tävlingsvinnare beskrev det, ’som socker och lokum’. Turkiet producerar ungefär tjugo procent av världens vattenmeloner, och Diyarbakır är centrum för denna produktion. Ameds vattenmelon är ett kurdiskt varumärke internationellt, odlad i norra Kurdistan, exporterad över hela Turkiet och längre bort och firad med en årlig festival som har pågått i över sextio år. Diyarbakırmelonens särart, dess exceptionella storlek och sötma, kommer av kombinationen av Tigris svämjord, rik på mineralavlagringar från de kurdiska bergen, Ameds sommarhetta, samma hetta som torkar fefil salçası på hustaken, och den långa odlingssäsongen i trädgårdarna som breder ut sig längs floden nedanför stadsmurarna. Den är lika tydligt präglad av sin plats som izotpepparn eller Vanosten. Och den har ingen motsvarighet någon annanstans. Detta är den etthundrafyrtioåttonde artikeln i serien. Efter vintergrytorna, de konserverade pastorna, brödet från lerugnen och lammet som steks i en grop handlar Dalas sista artikel om det Amed odlar på sommaren, frukten som ger en stad mat och gör den berömd.
Viktiga punkter
• Vattenmelonen från Amed (Diyarbakır) växer i Hevselträdgårdarna vid Tigris och når upp till 50 kilogram
• Ett kurdiskt varumärke internationellt, firat på en årlig festival i Amed sedan 1960 och med certifierad geografisk beteckning
• Turkiet producerar 20 % av världens vattenmeloner; Diyarbakırprovinsen är produktionens centrum
• De världsarvslistade Hevselträdgårdarna har odlats sedan yngre stenåldern under stadens basaltmurar
Fakta i korthet
Kurdiskt namn: Karpûz / karpûza Amedê (Ameds vattenmelon); festivalnamnet: Jînê Karpûzê (vattenmelonbruden)
Odlas i: Hevselträdgårdarna längs Tigris, Diyarbakır (Amed); världsarv, odlat sedan yngre stenåldern
Vikt: Vanliga sorter 10–20 kg; den berömda stora sorten från Tigrisstranden upp till 50 kg; mognar i september
Erkännande: Intyg om geografisk beteckning; årlig festival i Amed sedan 1960; Turkiets mest berömda regionala vattenmelon
Hevselträdgårdarna och Tigrisjorden
Hevselträdgårdarna ligger på den smala landremsan mellan foten av Ameds uråldriga stadsmurar av basalt och floden Tigris. Här har man odlat utan avbrott i tusentals år. Unesco beskriver dem som ’en länk mellan staden och vattnet som har försett staden med mat sedan yngre stenåldern’. Samma svämjord som Tigris varje år avsätter i denna flodkrök, rik på mineraler från de kurdiska höglandsbergen, ger näring åt rötterna på vattenmeloner som växer till enastående storlek. De särskilda odlingsförhållandena går inte att återskapa: kombinationen av Tigris svämjord, värmen som återstrålar från de svarta basaltmurarna ovanför, vilka tar upp och avger Ameds sommarsol, duvgödseln (koğa) som historiskt har använts för att gödsla trädgårdarna och den långa, heta, torra Diyarbakırsommaren ger en vattenmelon som inte kan odlas med samma resultat någon annanstans. Den berömda stora sorten, som bara odlas på de leriga flackmarkerna direkt vid flodstranden och skördas i september när resten av vattenmelonskörden sedan länge finns på marknaden, kan nå femtio kilogram. En enda frukt. Femtio kilogram. Delad mellan dem som finns vid bordet. Vattenmelonen skärs upp vid bordet, kniven går genom det röda fruktköttet med ett knak, och fram träder en sötma som vattenmelonodlare i hela Turkiet och längre bort medger att de inte kan mäta sig med. ’Som socker och lokum’, sade vinnaren av Ameds vattenmelonätartävling 2021. ’Den smakade mycket gott. Den var som socker och lokum.’
Ett kurdiskt varumärke: festivalen och berömmelsen
Diyarbakırs vattenmelon- och kulturfestival har hållits varje år sedan 1960. Den börjar med ett tåg: kameler lastade med de väldiga vattenmelonerna tar sig nedför Ekincilergatan till Dağkapıtorget, ackompanjerade av kurdisk folkmusik och dans. De tyngsta vattenmelonerna vägs och odlarna tillkännages. En ätartävling hålls. Festivalen är både en stadsfest och en uppvisning av jordbruket, och uttryckligen ett firande av en kurdisk produkt i en kurdisk stad. Varje år avsätts omkring 27 000 dunam mark i Amedprovinsen för vattenmelonodling. Skörden försörjer den lokala marknaden men också städer i hela norra Kurdistan och Turkiet samt exportmarknader. Diyarbakırs vattenmelon är en produkt med certifierad geografisk beteckning. Det betyder att bara vattenmeloner som odlas under särskilda förhållanden inom det angivna området i Diyarbakırprovinsen får säljas under dess namn. Som en kurdisk matpublikation beskrev den är den ’ett kurdiskt varumärke internationellt’. Turkiet producerar ungefär tjugo procent av världens vattenmeloner. Diyarbakırprovinsen är det nationella centrumet för denna produktion. Serien har behandlat Ameds meftûne, dess büryan, dess lerugn för brödbakning, dess mörka izotpeppar, dess röda paprikapasta och dess gröna eldrostade vete. Nu behandlar den stadens sommargåva: frukten som kommer i september från Tigrisodlingarna, femtio kilogram sommarsötma som öppnas vid bordet och delas mellan alla som är där. Mîvanperwerî: den artikeln argumenterade för att det kurdiska bordet finns för att delas. Ameds vattenmelon är femtio kilogram bevis.
Vanliga frågor
Varför är Diyarbakırs vattenmelon så berömd?
Vattenmelonen från Diyarbakır (Amed) är berömd för tre saker: sin exceptionella storlek (upp till 50 kg för sorten från Tigrisstranden), sin exceptionella sötma (från den mineralrika svämjorden vid Tigris och den intensiva sommarhettan) och Hevselträdgårdarnas särskilda odlingsmiljö, de världsarvslistade trädgårdarna längs Tigris nedanför stadens uråldriga basaltmurar. Kombinationen av jord, värme, flod och historia kan inte återskapas på andra platser och har gett vattenmelonen ett intyg om geografisk beteckning och en internationellt erkänd identitet som kurdisk produkt.
Vad är Hevselträdgårdarna?
Hevselträdgårdarna är Ameds (Diyarbakırs) historiska frukt- och grönsaksodlingar i Tigris krök nedanför stadens världsarvslistade basaltmurar. Unesco beskriver dem som ’en länk mellan staden och vattnet som har försett staden med mat sedan yngre stenåldern’. Trädgårdarna ingår i världsarvet Diyarbakırs fästning och Hevselträdgårdarna (inskrivet 2015). De har odlats oavbrutet i tusentals år med den rika svämjord som Tigris avsätter och har historiskt gödslats med koğa (duvgödsel). Här växer Ameds vattenmeloner.
När hålls Diyarbakırs vattenmelonfestival?
Diyarbakırs vattenmelon- och kulturfestival hålls i september och sammanfaller med septemberskörden av den berömda stora sorten från Tigrisstranden. Den har ägt rum årligen sedan 1960 i Amed och är en stor stadsfest i den kurdiska staden. Den inleds med ett tåg av kameler som bär vattenmeloner genom de historiska gatorna, innehåller traditionell kurdisk dans och musik, har en tävling i att äta vattenmelon och tillkännager odlarna bakom säsongens tyngsta frukter.
Avslutning
Karpûz är den etthundrafyrtioåttonde artikeln i serien och Dalas sista. Hon har behandlat varje årstid i Bakurs kök: vinterns keledöş, vårens mangal, sommarens meftûne och fefil salçası, höstens pestil och somaq. Nu, i september, behandlar hon det sista sommaren ger innan kylan kommer: Ameds vattenmelon, femtio kilogram sötma från Tigris som öppnas under basaltmurarna i de trädgårdar som har odlat mat sedan yngre stenåldern. Diyarbakır är vete och paprika och linser och aubergine och lamm stekt i en grop och fylld riskupol och grönsaker som torkas på hustak. Och i september är det detta: en frukt så stor att det krävs två personer för att bära den, så söt att den smakar som socker och lokum, lastad på kameler till festivaltåget sedan 1960. Efter etthundrafyrtioåtta artiklar är Ameds kök fullständigt skildrat.