I århundraden styrde självstyrande kurdiska emirat stora delar av det osmansk-persiska gränslandet med få ingripanden från Istanbul eller Teheran. Emirerna hade egna arméer, drev in egna skatter, präglade egna mynt och skipade rätt enligt lokala sedvänjor. Men i början av det nittonde århundradet inledde Osmanska riket en centraliseringskampanj som systematiskt skulle slå sönder varje kurdiskt emirat, ett efter ett.
Följden blev en rad krig som gjorde slut på det kurdiska självstyret i Osmanska riket. Babanemirerna gjorde motstånd i Zagros. Mir Muhammad av Rawanduz försökte ena de kurdiska emiraten med våld. Bedr Khan Beg av Botan byggde upp tidens största kurdiska furstendöme innan det krossades av osmanska arméer. Och Yezdanser gjorde uppror efter Botans fall. Vid 1850-talet var det kurdiska självstyret i de osmanska områdena över. Därefter följde upprorens tid.
Innehåll
Mir Muhammad och Sorankriget (1830–1838)
Bedr Khan Beg och Botanrevolten (1842–1847)
Slutet för de kurdiska emiraten
Babanupproren (1806–1812)
Babanemiratet, med centrum i Sulaymaniyah och Shahrizorslätten, var ett av den sena osmanska tidens mäktigaste kurdiska furstendömen. Babanerna innehade det strategiska området mellan det osmanska Irak och det qajariska Iran, och båda imperierna uppvaktade och pressade dem omväxlande.
Åren 1806–1808 inledde Abdurrahman Pasha Baban ett väpnat uppror mot den osmanska makten och motsatte sig Bagdads pashaliks försök att ställa emiratet under direkt kejserlig kontroll. Revolten slogs ner, men 1812 gjorde Babanzade Ahmed Pasha åter uppror och visade att Babanemirerna inte tänkte godta centralisering utan strid.
Babanrevolterna var lokala angelägenheter jämfört med det som följde men etablerade mönstret: den osmanska centraliseringen ryckte fram, kurdiska emirer gjorde motstånd, imperiet satte in överväldigande styrkor och emiratet försvagades eller undanröjdes. Under hela 1820-talet ökade det osmanska och qajariska trycket på de kurdiska emiraten. Babanemiratet skulle till slut avskaffas 1850 och dess territorium införlivas med det osmanska provinssystemet.
Mir Muhammad och Sorankriget (1830–1838)
Det mest ambitiösa försöket att ena de kurdiska emiraten med militärt våld kom från Mir Muhammad av Rawanduz, känd som Mirê Kor (den blinde fursten), emir av Soranemiratet från 1814 till 1838. Inspirerad av hur Muhammad Ali i Egypten framgångsrikt hade utmanat den osmanska makten inledde Mir Muhammad ett fälttåg för att föra hela Kurdistan under en enda kurdisk härskare.
Mellan 1830 och 1834 erövrade Mir Muhammad det ena emiratet efter det andra. År 1831 intog han Bahdinanemiratet och dess huvudstad Amedi. Därefter ryckte han västerut, intog Akre och utsträckte sitt inflytande mot Mardin, Cizre och Nusaybin. Han tvingade Botans härskare Mir Sevdin att godta hans makt. År 1834 hade han också fört fälttåg österut in i det qajariska Iran och erövrat Mukriyanregionen, däribland Mahabad, Bukan och Piranshahr. Han präglade egna mynt och styrde som suverän härskare.
Mir Muhammads expansion oroade både Istanbul och Teheran. År 1834 sände osmanerna en stor armé under Reshid Mehmed Pasha, med stöd av guvernörerna i Mosul och Bagdad. De första osmanska styrkorna hade svårt att möta Sorans motstånd, men 1836–1838 sattes den osmanska militärmaktens fulla tyngd in – däribland en armé på över 25 000 man med reguljära trupper utbildade enligt europeiskt mönster. Helmuth von Moltke, den blivande preussiske militärstrategen, tjänstgjorde som rådgivare under fälttåget.
Mir Muhammad belägrades i Rawanduz och tvingades kapitulera. Han kallades till Istanbul och mottogs under högtidliga former av sultan Mahmud II men fick aldrig återvända till Kurdistan. Han försvann i Svartahavsregionen i december 1838 och tros allmänt ha blivit mördad. Soranemiratet upplöstes. Förlusterna var enorma: uppskattningsvis 15 000 döda kurder, 4 000 förslavade och 6 000 fördrivna familjer.
Bedr Khan Beg och Botanrevolten (1842–1847)
Efter Soranemiratets fall var Botan det mäktigaste återstående kurdiska furstendömet, styrt av Bedr Khan Beg från huvudstaden Cizre. Bedr Khan hade blivit emir 1821 och ägnat två årtionden åt att bygga upp Botan till en formidabel kurdisk stat. Han höjde skatterna, präglade mynt och organiserade ett rättssystem, och efter att ha stridit vid osmanernas sida i slaget vid Nizip 1839 framträdde han som den dominerande kurdiske härskaren i centrala Kurdistan.
År 1842 förklarade Bedr Khan sig i praktiken självständig, präglade Botans egna mynt och började modernisera sina militära styrkor genom att skapa milisförband som överskred stamgränserna. Hans rike sträckte sig från Diyarbakir till Mosul i väster och mot Urmia i öster. Han slöt allianser med Khan Mahmud av Müküs och Nurallah Bey av Hakkari.
Botanalliansen genomförde fälttåg mot assyriska kristna samhällen i Hakkari 1843 och 1846 – händelser som ledde till europeiska diplomatiska påtryckningar mot den osmanska regeringen och gav osmanerna en förevändning att ingripa. Detta är ett mörkt och kontroversiellt kapitel i kurdisk historia som de historiska källorna otvetydigt erkänner.
Åren 1846–1847 inledde osmanerna sitt avgörande fälttåg. Omer Pasha ledde en osmansk styrka på 12 000 man mot Botan. Det första större slaget stod nära Zeitun, där den osmanska armén besegrade Bedr Khans styrkor på slagfältet. En viktig befälhavare från Botan gick över till osmanerna och försvagade den kurdiska ställningen på ett ödesdigert sätt. Bedr Khan drog sig tillbaka till borgen Evruh nära Eruh, där han uthärdade en åtta månader lång belägring innan han kapitulerade den 4 juli 1847.
Bedr Khan fördes i kedjor genom basaren i Cizre och förvisades därefter först till Istanbul och sedan till Kreta. Han dog slutligen i Damaskus 1869. Emiratet Botan avskaffades. Dess förstörelse markerade slutet för det nittonde århundradets största självstyrande kurdiska stat.
Yezdanserupproret (1854–1855)
Osmanernas förstörelse av Botan förblev inte obesvarad. Yezdanser (även stavat Yezdanşêr), Bedr Khans brorson eller systerson, hade utlovats erkännande som Botans härskare i utbyte mot att inte stödja sin onkel under fälttåget 1847. När osmanerna bröt löftet inledde Yezdanser ett uppror 1854–1855.
Yezdanserupproret var emirattidens sista stora kurdiska resning. Det var betydelsefullt eftersom det ägde rum under Krimkriget (1853–1856), då de osmanska militära resurserna var hårt ansträngda. Trots detta kunde osmanerna slå ner upproret. Yezdanser besegrades, tillfångatogs och förvisades. Med hans fall slocknade det gamla kurdiska emiratsystemets sista låga.
Slutet för de kurdiska emiraten
Förstörelsen av de kurdiska emiraten mellan 1830 och 1855 var en av de mest betydelsefulla omvandlingarna i kurdisk historia. I århundraden hade emiraten utgjort ramen för kurdiskt självstyre inom det osmanska systemet. Kurdiska emirer skipade rätt, ledde arméer, hanterade förbindelser med grannmakter och upprätthöll särskilda kurdiska politiska identiteter. Centraliseringsfälttågen undanröjde allt detta.
Det politiska tomrum som emiraten lämnade efter sig var djupt. Utan emirerna föll det kurdiska samhället tillbaka på två alternativa auktoritetskällor: stamhövdingar och religiösa shejker. Det var en religiös ledare – Sheikh Ubeydullah av Nehri – som skulle leda nästa stora kurdiska uppror 1880 i ett försök att fylla tomrummet efter emirerna. Skiftet från emiratpolitik till shejkledda uppror skulle prägla det kurdiska motståndet under det följande århundradet.
Periodens militära lärdomar är tydliga. De kurdiska emiraten föll eftersom de stred var för sig i stället för tillsammans. Mir Muhammad försökte ena dem med våld, men hans angrepp mot kurdiska grannemirer stötte bort möjliga bundsförvanter. Bedr Khan byggde en koalition men kunde inte förhindra avhopp. Osmanerna utnyttjade hänsynslöst dessa motsättningar och erbjöd vissa kurdiska ledare amnesti samtidigt som de krossade andra. Oförmågan att bilda en varaktig kurdisk politisk och militär allians mot centraliserande imperier skulle förbli den kurdiska historiens centrala strategiska problem.
Tidslinje
1806–1808 – Abdurrahman Pasha Babans uppror mot den osmanska makten.
1812 – Babanzade Ahmed Pashas uppror.
1829 – Uppror i Cizre mot osmanska garnisoner.
1830–1834 – Mir Muhammad av Rawanduz erövrar Bahdinan, Amedi och Akre och för fälttåg mot Mardin och Cizre.
1831 – Soran erövrar Bahdinanemiratet och dess huvudstad Amedi.
1834 – Soran för fälttåg mot Botan. En osmansk armé sänds ut under Reshid Mehmed Pasha.
1836–1838 – Osmanerna kuvar Soranemiratet. Mir Muhammad belägras i Rawanduz och kapitulerar.
December 1838 – Mir Muhammad dör (tros ha blivit mördad). Soranemiratet upplöses.
1842 – Bedr Khan Beg förklarar sig i praktiken självständig. Botan börjar prägla mynt.
1843 – Botanalliansen för fälttåg i Hakkariregionen.
1846 – Det andra Hakkarifälttåget. De europeiska diplomatiska påtryckningarna ökar.
1846–1847 – Osmanskt fälttåg mot Botan. Slag nära Zeitun. Belägring av borgen Evruh.
4 juli 1847 – Bedr Khan kapitulerar vid borgen Evruh. Förvisas till Istanbul och därefter Kreta.
1850 – Babanemiratet avskaffas. Direkt osmanskt styre införs i Sulaymaniyah.
1854–1855 – Yezdanserupproret. Den kurdiska emirattidens sista resning. Slås ner.
Vanliga frågor
Vad var de kurdiska emiraten?
De kurdiska emiraten var självstyrande furstendömen inom de osmanska och persiska rikena, styrda av ärftliga kurdiska emirer. Till de större hörde Baban (Sulaymaniyah), Soran (Rawanduz), Botan (Cizre), Bahdinan (Amedi), Hakkari och Ardalan (Sanandaj). Dessa emirat hade egna arméer, drev in skatter, skipade rätt och verkade ofta nästan helt oberoende av centralregeringarna i Istanbul och Teheran.
Vem var Mir Muhammad av Rawanduz?
Mir Muhammad (1783–1838), känd som Mirê Kor (den blinde fursten), var Soranemiratets emir och försökte ena de kurdiska emiraten genom militära erövringar på 1830-talet. Han erövrade Bahdinan och Akre och utsträckte sitt inflytande till Mardin, Cizre och in i det qajariska Iran. Till slut besegrades han i ett massivt osmanskt fälttåg, kapitulerade och blev sannolikt mördad 1838. Han beskrivs tillsammans med Bedr Khan Beg som en av den kurdiska nationalismens pionjärer.
Vem var Bedr Khan Beg?
Bedr Khan Beg (1803–1869) var den siste miren i emiratet Botan, med centrum i Cizre i dagens sydöstra Turkiet. Han byggde upp det nittonde århundradets mäktigaste kurdiska furstendöme, präglade egna mynt och försökte modernisera sin militär. Han besegrades av osmanska styrkor 1847 efter en åtta månader lång belägring och förvisades. Han dog i Damaskus 1869. Familjen Bedirkhan skulle fortsätta spela en framträdande roll i kurdisk politik i generationer.
Varför slog Osmanska riket sönder de kurdiska emiraten?
Förstörelsen av de kurdiska emiraten ingick i den bredare osmanska centraliseringspolitiken under tanzimattiden, som syftade till att ersätta självstyrande lokala härskare med direkt provinsförvaltning. Osmanerna fruktade att mäktiga kurdiska emirer – särskilt sådana som Mir Muhammad och Bedr Khan, som präglade mynt och satte upp arméer – skulle kunna följa Muhammad Alis exempel i Egypten och helt bryta sig ur imperiet. Genom att förstöra emiraten införde osmanerna direkt kontroll men undanröjde också de politiska strukturer som hade styrt det kurdiska samhället i århundraden.
Varför lyckades de kurdiska emirerna inte enas?
De kurdiska emirerna splittrades av stamrivaliteter, territoriella tvister och skilda förhållanden till de osmanska och persiska rikena. Mir Muhammad försökte ena dem genom att erövra grannemirat, vilket gjorde möjliga bundsförvanter till fiender. Bedr Khan byggde en koalition, men viktiga bundsförvanter hoppade av under det osmanska fälttåget. Osmanerna utnyttjade systematiskt dessa motsättningar och erbjöd vissa kurdiska ledare uppgörelser samtidigt som de anföll andra. Avsaknaden av en enad kurdisk politisk allians förblir ett av de centrala temana i kurdisk militär och politisk historia.
Vad hände efter att de kurdiska emiraten hade slagits sönder?
När emirerna var borta omorganiserades det kurdiska samhället kring två alternativa maktcentrum: stamhövdingar och religiösa ledare (shejker). Sheikh Ubeydullah av Nehri inledde det första kurdiska upproret efter emirattiden 1880 i ett försök att skapa en enad kurdisk stat över både osmanska och qajariska områden. Inrättandet av Hamidiyekavalleriet 1891 var osmanernas försök att knyta den kurdiska stammilitära makten till sig. Övergången från emiratledd politik till shejkledda och nationalistiska uppror präglade nästa epok i kurdisk militärhistoria.
Referenser
Wikipedia – Mir Muhammads uppror
Wikipedia – Emiren Bedir Khan Beg
McDowall, David, verket A Modern History of the Kurds, I.B. Tauris, 2004.
Jwaideh, Wadie, verket The Kurdish National Movement: Its Origins and Development, Syracuse University Press, 2006.
Sovjetunionens vetenskapsakademi, verket The History of Kurdish Politics in Modern Times (översatt av M. Aras), Pêrî Publications, 1998.