Inledning
Mah är månens gudomlighet i den zoroastriska och iranska traditionen: den milda månmakt i vars ljusa sfär den dräpta uroxens essens renades i den stora skapelsemyten, så att sädesslagen, de läkande växterna och de många djurarter som fyller den levande världen uppstod ur den.
Enligt traditionens kosmologi bars uroxens säd eller essens upp till månens sfär när oxen hade dräpts i den onda anden Ahrimans angrepp. Där renades och förbereddes den i Mahs rena ljus så att djurvärlden kunde uppstå ur den. Därför bär Mah den vackra titeln väktare av boskapens säd och hedras som en av den goda skapelsens milda makter.
Liksom de övriga gudomligheterna i den zoroastriska gudavärlden tillhör Mah de iranska folkens gemensamma forntida religiösa och mytologiska arv, en tradition som kurderna delar med perserna och andra folk i den iranska världen. Att lära känna Mah är att möta det milda ljuset i den iranska religiösa föreställningsvärlden, månen vars rena strålglans renade livets säd och frambringade den levande världen.
Innehåll
Månen i gudsdyrkan och tideräkning
Debatter och missuppfattningar
Vem är Mah?
Mah, från det avestiska ordet för månen, är mångudomligheten i den zoroastriska och iranska traditionen, en yazata eller ett vördnadsvärt väsen som råder över månen och dess ljus. Mah hör inte till de största gudomligheterna men har en vacker och betydelsefull plats i kosmologin, för i månens ljusa sfär renades enligt den stora skapelsemyten den dräpta uroxens essens så att världens djur och växter uppstod ur den. Därför bär Mah titeln väktare av boskapens säd. Månen hedras som en mild makt i den goda skapelsen, medhjälpare till det goda sinnets helige odödlige, som förknippas med djurens välfärd, och förbinds med tidens ordnande, månaderna och årstiderna som markeras av månfaserna. Mah har en egen hymn bland de heliga texterna och hedras i den zoroastriska kalendern och gudsdyrkan. Som månens gudomlighet och livssädens väktare är Mah en av den iranska religiösa föreställningsvärldens milda och betydelsefulla makter.
Månen i namn och väsen
Namnet Mah kommer direkt från det avestiska och iranska ordet för månen, ett urgammalt ord besläktat med orden för måne och månad i den vidare indoeuropeiska språkfamiljen, däribland själva det engelska ordet moon. Samma ord betyder både månen och månaden, eftersom måncykeln mäter årets månader.
I traditionen är Mah den gudomlighet som råder över månen, och månen själv är denna milda makts synliga kropp och sinnebild. Mångudomligheten är manlig i den iranska traditionen, och månens faser, dess tilltagande och avtagande, beskrivs och besjungs i hymnerna. Månens milda och rena ljus hedras som en välgörande makt i den goda skapelsen, den mjuka strålglans som lyser upp natten, i kontrast till solens starkare sken. Månskäran var en viktig och älskad symbol i den iranska världen och framträdde som sinnebild för kungamakt och gudomlighet genom de iranska imperiernas långa tidsåldrar. Mahs namn och väsen är därför rotade i själva månen, natthimlens milda ljus som hedras som en gudomlig makt, där månkroppen och den gudomlighet som råder över den nära identifieras med varandra. Som månen i namn och väsen är Mah nattens milda ljuskälla, månljusets gudomliga makt, vars vackra roll i skapelsemyten ger månen dess särskilda plats i den zoroastriska föreställningsvärlden.
Viktiga slutsatser
Mah är månens gudomlighet i den zoroastriska och iranska traditionen.
Namnet betyder både måne och månad och kommer från en forntida indoeuropeisk rot.
I skapelsemyten renades den dräpta uroxens säd i månen.
Ur denna renade essens uppstod sädesslagen, de läkande växterna och djuren.
Mah bär titeln väktare av boskapens säd.
Han hedras med en egen hymn och i den zoroastriska kalendern.
Snabbfakta
Namn: Mah (måne, månad); avestiska Mångha
Område: Månen och dess ljus
Kön: Manlig i den iranska traditionen
Titel: Väktare av boskapens säd (cithra)
Kosmisk roll: Att rena den dräpta uroxens essens
Medhjälpare till: Vohu Manah, det goda sinnets helige odödlige
Hans hymn: Mah Yasht (Yasht 7) och Mah Niyayesh
I kalendern: Månadens tolfte dag är tillägnad månen
Rötter: Forntida indoiranska; besläktat med ordet moon
Arv: Gemensam iransk religiös och mytologisk tradition
Väktaren av oxens säd
Mahs vackraste och mest betydelsefulla roll i den zoroastriska kosmologin är som väktare och renare av den dräpta uroxens säd eller essens, en roll som uttrycks i hans fasta titel, månen som inom sig bevarar boskapens säd.
I den stora skapelsemyten dräptes uroxen, det unikt skapade första nötkreaturet, när den onda anden Ahriman angrep den goda skapelsen. Men när oxen dog räddades dess säd eller essens, dess cithra, och bars upp till månens sfär. Där renades oxens essens i Mahs rena och milda ljus och förbereddes för att frambringa liv. Denna roll som väktare och renare av oxens säd är Mahs särskilda och vackra betydelse, uttryckt i den titel med vilken månen upprepade gånger hedras i hymnerna och litaniorna: månen som bevarar boskapens säd. Månen är i denna mening den vagga där djurvärldens essens renades och bevarades efter uroxens död, det milda ljus i vars omsorg livets säd förbereddes. Denna kosmologiska roll förbinder Mah nära med myten om uroxen och djurlivets ursprung, där månen är platsen där den dräpta oxens essens renades och förbereddes. Det är som väktare av boskapens säd, renaren av uroxens essens, som Mah har sin mest betydelsefulla och vackra plats i den zoroastriska föreställningen om skapelsen.
Ur månen, den levande världen
Ur uroxens säd, renad i månens ljus, uppstod den levande världen av djur och växter, så att månen var den vagga ur vilken djurskapelsen sprang fram.
Enligt traditionen i Bundahishn, det stora samlingsverket om zoroastrisk skapelselära, frambringade den dräpta oxens essens den levande världen efter att ha renats i månens sfär. Ur den renade säden kom enligt traditionen de många djurparen av många arter, så att alla slags välgörande djur härstammade från den essens som renats i månen. Ur oxens kropp och essens kom också sädesslagen och de läkande växterna, de många grödor och medicinalväxter som försörjer och läker. Månen, i vars ljus säden renades, var alltså den levande världens vagga, den milda makt i vars omsorg livets essens förbereddes för att frambringa djuren och växterna. Denna roll ger månen en vacker plats i kosmologin, som livssädens renare och vagga, den milda ljuskälla genom vars rena ljus uroxens död förvandlades till den levande världens tillkomst. Ur månen kom i denna mening den levande världen av djur och växter, frukten av uroxens renade säd. Det är en av den zoroastriska skapelsemytens vackraste bilder, månens milda ljus som den vagga där livets säd renades och förbereddes så att den levande världen kunde uppstå ur den.
Det goda sinnets medhjälpare
I de gudomliga väsendenas ordning förknippas Mah med djurens välfärd och tjänar som medarbetare eller medhjälpare åt det goda sinnets helige odödlige, som råder över djurskapelsen, särskilt boskapen.
Bland Amesha Spenta-väsendena, de heliga odödliga, förknippas den som kallas det goda sinnet, Vohu Manah, med djurens välfärd, särskilt boskapen, de välgörande varelser som är så viktiga för människornas liv. Mah, månen, i vars ljus uroxens säd renades för att frambringa djuren, är passande nog medarbetare eller medhjälpare åt denne helige odödlige och delar omsorgen om djurskapelsen och dess välfärd. Denna förbindelse speglar månens roll i djurlivets ursprung och knyter Mah till beskyddet och blomstringen av de varelser som uppstod ur den renade säden. Månens milda ljus, förknippat med tillväxt och med den fukt och de rytmer som när livet, förbinds naturligt med djurens välfärd och den levande världens fruktbarhet. Som det goda sinnets medhjälpare i omsorgen om djuren tar Mah sin plats i de gudomliga väsendenas ordning som en mild makt i den goda skapelsen och delar beskyddet av den djurvärld vars ursprung ligger i månens renade säd. Denna roll som hjälpare för djurens välfärd passar månen som bevarar boskapens säd, den milda ljuskälla som förknippas med blomstringen av den levande värld den bidrog till att frambringa.
Månen i gudsdyrkan och tideräkning
Mah, månen, hedras i zoroastrisk gudsdyrkan och förbinds med tidens ordnande, eftersom månfaserna mäter månaderna och markerar kalenderns och årstidernas rytm.
Månen har en egen hymn bland de heliga texterna, Mah Yasht, och en egen litania, Mah Niyayesh, som reciteras till dess ära, särskilt vid nymåne, fullmåne och avtagande måne. I den zoroastriska kalendern är en dag i månaden, den tolfte, tillägnad månen och under dess beskydd, och de troende hedrar Mah i sina böner och religiösa bruk. Månfaserna, månens tilltagande och avtagande, mäter månaderna, för själva ordet Mah betyder både månen och månaden. Månen förbinds alltså med tidens ordnande och beräkning, kalenderns och årstidernas rytm. I den iranska världens långa historia var månskäran en älskad och viktig sinnebild, en symbol för kungamakt och det gudomliga genom de stora iranska imperiernas tidsåldrar. Hedrandet av månen i gudsdyrkan och dess förbindelse med tidens ordnande är därför betydelsefulla aspekter av Mah, den milda ljuskälla som hedras i hymn och litania och förbinds med mätandet av månader och årstider. Som månen i gudsdyrkan och tideräkning är Mah det milda ljus som de troende hedrar och som är invävt i själva kalenderberäkningen, månmakten vars faser markerar årets rytm.
Symbolik och betydelse
Mah, månen, förkroppsligar framför allt temat om rening och livets vagga, för det är i månens rena ljus som den dräpta uroxens säd renades och förbereddes för att frambringa den levande världen. Här representerar månen den milda, renande kraft genom vilken livet förbereds och förnyas.
Månen förkroppsligar också nattens milda ljus, den mjuka strålglans som hedras som en välgörande makt i den goda skapelsen, i kontrast till solens starkare sken. Månen är den stilla ljuskälla som lyser upp mörkret. Och genom sin förbindelse med månaderna och årstiderna förkroppsligar månen tidens ordning och rytm, måncykeln som mäter året och markerar årstidernas växlingar. I allt detta är Mah en mild och betydelsefull makt i den iranska religiösa föreställningsvärlden och förkroppsligar rening, livets vagga och förnyelse, nattens milda ljus och tidens rytm. Månen som bevarar boskapens säd, i vars rena ljus uroxens essens renades för att frambringa den levande världen, är en av den zoroastriska skapelsemytens vackraste bilder, den milda ljuskälla vars roll i livets ursprung ger den en särskild och vacker plats i det religiösa arv som kurderna delar med den iranska traditionens övriga arvtagare.
Mah och kurderna
Mah tillhör, liksom de övriga gudomligheterna i den zoroastriska gudavärlden, de iranska folkens gemensamma forntida religiösa och mytologiska arv, en tradition som kurderna som iranskt folk delar med perserna och andra folk i den iranska världen. Vördnaden för månen och dess milda ljus ingår i hela regionens djupa arv.
För kurderna ingår det forntida iranska religiösa arvet, däribland vördnaden för himlakropparna och den goda skapelsens milda makter, i den djupa bakgrunden till deras kulturella och andliga värld. Vördnaden för månen, tidens mätande genom dess faser och skönheten i dess ljus är delar av det breda arv som delas i den iranska världen och bortom den. Det är ärligt och korrekt att förstå Mah som en del av detta gemensamma forntida iranska arv snarare än som en enbart kurdisk gestalt; mångudomligheten tillhör de iranska folkens gemensamma forntida religiösa tradition, med rötter som sträcker sig tillbaka till traditionens allra äldsta skikt. Som ett iranskt folk med urgamla rötter i denna värld delar kurderna detta arv, där mångudomligheten Mah ingår, med den iranska traditionens övriga arvtagare. När vi presenterar Mah presenterar vi alltså en gestalt ur det gemensamma forntida iranska arv som kurderna som iranskt folk är arvtagare till, den milda ljuskälla vars vackra roll i skapelsemyten ingår i den religiösa föreställningsvärld som ligger till grund för regionens traditioner. Vördnaden för månen och dess ljus är ett värde med bred och mild genklang i den iranska världen och i världen i stort.
Debatter och missuppfattningar
Är Mah en stor gudomlighet? Mah hör inte till de största av de zoroastriska gudomligheterna, såsom de heliga odödliga eller stora yazata-väsen som Mithra och Anahita. Månen hedras men är en mer anspråkslös makt med en relativt liten plats i skrifterna. Ändå har Mah en vacker och betydelsefull roll genom sin del i skapelsemyten, som väktare och renare av uroxens säd, och hedras med en egen hymn och en dag i kalendern. Mah är alltså en mindre framträdande gudomlighet, men hans kosmologiska roll ger honom en särskild och minnesvärd plats i traditionen.
Är dyrkan av månen en form av naturdyrkan vid sidan av den ende Guden? Enligt den zoroastriska förståelsen hedras månen och de övriga himlakropparna och naturmakterna som skapelser och välgörande makter från den ende Guden, Ahura Mazda, delar av den goda skapelsen genom vilka den gudomliga ordningen verkar, snarare än som oberoende gudar vid sidan av den vise Herren. Att hedra Mah är att hedra en mild makt i den goda skapelsen och genom den Skaparen som frambringade den. Detta bevarar trons i grunden monoteistiska karaktär, där naturmakterna vördas som delar av den gudomligt frambringade goda skapelsen.
Är Mah en specifikt kurdisk gestalt? Nej; liksom de övriga gudomligheterna i den zoroastriska gudavärlden tillhör månen det gemensamma forntida iranska religiösa arvet, en tradition som kurderna delar med perserna och andra folk i den iranska världen, snarare än att vara en enbart kurdisk gestalt. Som ett iranskt folk delar kurderna detta breda och urgamla arv, där Mah ingår, med sina grannar.
Närliggande ämnen
Uroxen och oxens själ: vars säd renades i månen
Ahura Mazda: den vise Herren som skapade månen
Ahriman: den onda ande vars angrepp dräpte oxen
Amesha Spenta-väsendena: de heliga odödliga, däribland det goda sinnet som Mah bistår
Mithra: förbundets herre, som Mah avbildas tillsammans med på mynt
Tishtrya: den regnbringande stjärnan, en annan himmelsk makt
Anahita: vattnens och fruktbarhetens yazata
Zarathustra: profeten i den tradition som hedrar Mah
Vanliga frågor
Vem är Mah inom zoroastrismen?
Mah, från det avestiska ordet för månen, är mångudomligheten i den zoroastriska och iranska traditionen, en yazata som råder över månen och dess ljus. Mah hör inte till de största gudomligheterna men har en vacker plats i kosmologin, för i månens ljusa sfär renades den dräpta uroxens essens så att djuren och växterna uppstod ur den. Därför bär Mah titeln väktare av boskapens säd.
Varför kallas Mah väktaren av boskapens säd?
I skapelsemyten räddades uroxens säd eller essens (cithra) och bars upp till månens sfär när oxen hade dräpts i Ahrimans angrepp. Där renades och förbereddes den i Mahs rena ljus för att frambringa liv. Därför hedras Mah upprepade gånger i hymnerna med titeln månen som bevarar boskapens säd, det milda ljus i vars omsorg djurvärldens essens renades och bevarades.
Vad uppstod ur säden som renades i månen?
I Bundahishns tradition uppstod den levande världen av djur och växter ur uroxens essens som renats i månen. Ur den renade säden kom de många djurparen av många arter, så att alla slags välgörande djur härstammade från den; ur oxens kropp och essens kom också sädesslagen och de läkande växterna. Månen var alltså den vagga ur vilken den levande världen uppstod efter oxens död.
Vilken är förbindelsen mellan Mah och det goda sinnet?
Bland Amesha Spenta-väsendena förknippas den helige odödlige som kallas det goda sinnet (Vohu Manah) med djurens välfärd, särskilt boskapen. Mah, månen, i vars ljus uroxens säd renades för att frambringa djuren, är passande nog medarbetare eller medhjälpare åt denne helige odödlige och delar omsorgen om djurskapelsen och dess välfärd. Förbindelsen speglar månens roll i djurlivets ursprung och dess koppling till tillväxt och fruktbarhet.
Hur hedras Mah i gudsdyrkan?
Mah har en egen hymn, Mah Yasht, och en litania, Mah Niyayesh, som reciteras till hans ära, särskilt vid nymåne, fullmåne och avtagande måne. I den zoroastriska kalendern är månadens tolfte dag tillägnad månen, och de troende hedrar Mah i sina böner. Eftersom ordet Mah betyder både måne och månad förbinds månen med tidens ordnande, där dess faser mäter månaderna och markerar kalenderns och årstidernas rytm.
Är Mah en kurdisk gestalt?
Mah tillhör det gemensamma forntida zoroastriska och iranska religiösa arvet, en tradition som kurderna delar med perserna och andra folk i den iranska världen, snarare än att vara en enbart kurdisk gestalt. Mångudomligheten är urgammal och har indoiranska rötter. Som ett iranskt folk med urgamla rötter i denna värld delar kurderna detta arv, där Mah ingår, med sina grannar. Vördnaden för månen och dess ljus ger bred genklang i regionen och bortom den.
Referenser och vidare läsning
Mah Yasht (Yasht 7) – översikt
Gavaevodata och månen – översikt
Mah Niyayesh och måndyrkan – avesta.org
Kurdish-History.com: Uroxen och oxens själ
Kurdish-History.com: Ahura Mazda