Ett ögonblick i kurdisk historia står över alla andra som det yttersta uttrycket för kurdisk militär förmåga: septemberrevolutionen 1961, då ett kurdiskt uppror i norra Iraks berg höll den irakiska armén stången i ett dödläge under fjorton år. Mannen i upprorets centrum – mannen som hade lett barzanistammen i tre tidigare uppror, förvisats till Sovjetunionen, återvänt över Irans berg i spetsen för hundrafemtio beväpnade män och skulle fortsätta att leda sitt folk genom den längsta och mest betydelsefulla perioden av organiserat väpnat motstånd i modern kurdisk historia – var Mustafa Barzani. Han var den evige peshmergakrigaren: mannen som aldrig slutade kämpa.
Innehåll
1. Del 1: Barzanistammen och Barzans berg
2. Del 2: De tidiga upproren – De första lärdomarna i kurdiskt motstånd
3. Del 3: Mahabadrepubliken och exilen i Sovjetunionen
4. Del 4: Återkomsten – En legend vandrar tillbaka över bergen
5. Del 5: Septemberrevolutionen – Fjorton år av kurdiskt motstånd
6. Del 6: Marsmanifestet – En falsk gryning
7. Del 7: Algeravtalet – Svek och sammanbrott
8. Del 8: Exil, sjukdom och död i Washington
9. Del 9: Arvet – Symbolen som vägrade dö
10. Del 10: Barzanidynastin – Från rebell till president
11. Tidslinje över viktiga händelser
Del 1: Barzanistammen och Barzans berg
Mustafa Barzani föddes 1903 i byn Barzan i Rawanduzdistriktet, i det som i dag är Kurdistanregionen i Irak. Barzanistammen förenade auktoriteten hos en sufisk religiös familj inom naqshbandiorden – i generationer hade barzanierna stått för ordens shejker i regionen – med de kurdiska höglandsstammarnas militära traditioner. Mustafas far Sheikh Muhammad och hans äldste bror Sheikh Ahmad ledde båda uppror mot brittisk och därefter irakisk makt, och Mustafa själv deltog i stamstrider från barndomen. När han blev barzanistammens ledare i slutet av 1930-talet hade han redan tillägnat sig årtionden av erfarenhet av det kurdiska motståndets politik.
Del 2: De tidiga upproren – De första lärdomarna i kurdiskt motstånd
Barzani stred i ett uppror mot den irakiska regeringen 1931–1932 och ledde därefter en egen revolt 1943–1945, där den irakiska armén inte kunde driva bort honom från Barzanbergen trots ihållande militära operationer. Lärdomen han drog av de tidiga revolterna var både uppmuntrande och varnande: kurderna kunde strida effektivt i sina egna berg men inte upprätthålla långvarigt motstånd utan stöd utifrån. Denna bedömning skulle forma hela hans fortsatta bana.
Del 3: Mahabadrepubliken och exilen i Sovjetunionen
År 1945 gick Barzani över till Iran och anslöt sig till Mahabadrepubliken – den kortlivade kurdiska stat som utropades av Qazi Muhammad i nordvästra Iran under sovjetiskt beskydd. Han förde befälet över republikens militära styrkor, den framväxande statens mest effektiva militära del. När republiken föll i slutet av 1946 och Qazi Muhammad avrättades vägrade Barzani kapitulera. I stället ledde han sina stridande på en anmärkningsvärd marsch: norrut genom iranskt territorium, över den sovjetiska gränsen och in i exil i Sovjetunionen. Han tillbringade elva år där.
Del 4: Återkomsten – En legend vandrar tillbaka över bergen
År 1958 störtades den irakiska monarkin i en militärkupp ledd av general Abd al-Karim Qasim, som bjöd in Barzani att återvända till Irak. Han anlände till Bagdad i oktober 1958 och mottogs som hjälte av den kurdiska befolkningen. Han var nu femtiofem år, hade tillbringat elva år i sovjetisk exil och hade under frånvaron blivit en nästan mytologisk gestalt – peshmergakrigaren som aldrig kapitulerat, kurden som trotsat arméer och korsat kontinenter. Hans återkomst förändrade nästan omedelbart kurdisk politik.
Del 5: Septemberrevolutionen – Fjorton år av kurdiskt motstånd
Septemberrevolutionen började den 11 september 1961. Barzanis styrkor – peshmerga – tog kontroll över de kurdiska högländerna och höll dem mot upprepade offensiver från den irakiska armén i fjorton år. Det kurdiska motståndets uthållighet under septemberrevolutionen var Barzanis främsta bedrift som militär befälhavare. Hans stridande kunde inte besegras av den irakiska armén i bergen, men kunde inte heller utvidga sin kontroll bortom högländerna. Konflikten blev ett utnötningskrig där ingen sida kunde nå en avgörande seger.
Del 6: Marsmanifestet – En falsk gryning
År 1970 nådde baathregeringen och Barzani en överenskommelse: marsmanifestet, som utlovade kurdiskt självstyre inom fyra år. Det var hans politiska banas största framgång och bittraste besvikelse. Baathregeringen hade aldrig för avsikt att fullt ut infria överenskommelsen, och fyraårsperioden användes till att befästa baathkontrollen över kurdiska områden samtidigt som regeringen utåt tycktes förhandla i god tro. År 1974, när regeringens erbjudande om självstyre låg långt under manifestets villkor, återupptogs kriget.
Del 7: Algeravtalet – Svek och sammanbrott
I mars 1975 undertecknade Irans shah och Saddam Hussein Algeravtalet, som löste gränstvisten mellan Iran och Irak. I utbyte mot iranska eftergifter om vattenvägen gick Irak med på att sluta stödja kurdisk opposition; Iran gick med på att sluta stödja Barzanis styrkor. Avtalet gav Irak allt det behövde för att krossa det kurdiska upproret och gav shahen en gränsuppgörelse som han värderade högre än kurdisk frihet. Barzanis styrkor, avskurna från iranska försörjningslinjer och iranskt territorium, kollapsade inom några dagar. Det var det mest katastrofala nederlaget i Barzanis bana.
Del 8: Exil, sjukdom och död i Washington
Barzani gick i exil i USA, där han fick behandling för lungcancer. Han dog den 1 mars 1979 på ett sjukhus i Washington, utan att få uppleva Kurdistanregionen eller sin familjs återkomst till makten i de berg som han hade fördrivits från. Han var sjuttiofem år. Han hade tillbringat hela sitt vuxna liv med att strida, förhandla, förvisas och återvända.
Del 9: Arvet – Symbolen som vägrade dö
Barzanis arv är komplext, omstritt och enormt. Som militär befälhavare visade han att kurdisk peshmerga kunde hålla sina berg mot en statsarmés fulla kraft under långa perioder. Som politisk ledare visade han att kurdiska nationella strävanden kunde organiseras i en uthållig rörelse som förmådde förhandla med stater och vinna internationell uppmärksamhet. Hans misslyckanden – beroendet av yttre makter, den personliga auktoritet som hindrade utvecklingen av demokratiska institutioner och katastrofen 1975 – ingår också i hans arv.
Del 10: Barzanidynastin – Från rebell till president
Den politiska tradition som Mustafa Barzani grundade har förts vidare av hans familj. Sonen Masoud Barzani ledde KDP genom 1990-talets kriser – däribland inbördeskriget med PUK – och var Kurdistanregionens president från 2005. Anfalkampanjen 1986–1989, där Saddam Hussein försökte utrota den kurdiska befolkningen, förstörde hundratals barzanibyar och dödade tusentals människor ur hans stam – det mest extrema uttrycket för priset som barzanierna och det kurdiska folket betalade för sitt motstånd.
De tidiga striderna och viljan till motstånd (1903–1945)
1903 – Född in i motståndet: Föds i den oländigt belägna byn Barzan i Rawanduzdistriktet i norra Irak. Han föddes in i den framstående barzanistammen, en familj som redan var djupt involverad i kampen mot osmanskt och senare brittiskt styre.
1931–1932 – De första revolterna: Tillsammans med sin äldre bror Sheikh Ahmed Barzani tog han till vapen i det första stora barzaniupproret mot den irakiska regeringen och dess brittiska stödjare inom mandatstyret. Perioden vässade hans förmåga till gerillakrigföring i den förrädiska bergsterrängen.
1943–1945 – In i ledarskapet: Barzani ledde ett eget stort uppror mot Bagdad. Genom att utnyttja Barzanbergens oförlåtande landskap till sin fördel höll hans styrkor framgångsrikt den irakiska armén stången. De visade sig omöjliga att driva bort och etablerade honom som en formidabel militär befälhavare.
Mahabadrepubliken och den långa marschen (1946–1958)
1946 – Mahabads försvarare: Barzani gick över till grannlandet Iran för att tjänstgöra som högste militäre befälhavare för Mahabadrepubliken, en kortlivad kurdisk stat med sovjetiskt stöd. När republiken oundvikligen kollapsade och iranska styrkor närmade sig vägrade Barzani kapitulera. I stället ledde han sina 500 trogna peshmergasoldater på en legendarisk och mödosam ”lång marsch” över bergen och Arasfloden in i Sovjetunionen.
1946–1958 – Den sovjetiska exilen: I över ett årtionde levde Barzani i exil i Sovjetunionen. Under denna tid studerade han politik och militärstrategi, knöt kontakter med sovjetiska ledare och upprätthöll avgörande kontakt med kurdiska politiska kretsar hemma, medan han såg Kurdistans demokratiska parti (KDP) bildas i hans namn.
Återkomsten till Irak och septemberrevolutionen (1958–1974)
Oktober 1958 – En triumfartad återkomst: Efter 14 juli-revolutionen (Qasimkuppen), som störtade den irakiska monarkin, bjöds Barzani tillbaka till Irak. Han mottogs som hjälte och erkändes officiellt som KDP:s ordförande, till en början med starka band till den nya republikanska regeringen.
11 september 1961 – Septemberrevolutionen börjar: Förhållandet till Bagdad försämrades snabbt när regeringen vägrade bevilja meningsfulla kurdiska rättigheter. Barzani inledde septemberrevolutionen (Aylulupproret) och ledde en omfattande, årtiondelång väpnad kamp som utmattade den irakiska militären.
Mars 1970 – Marsmanifestet: Upproret tvingade baathregeringen (då starkt påverkad av en ung Saddam Hussein) till förhandlingsbordet. Barzani säkrade ett historiskt fredsavtal som utlovade kurdiskt självstyre, språkrättigheter och del i den politiska makten.
Svek, sammanbrott och sista år (1974–1979)
1974 – Uppgörelsen faller samman: Baathisterna drog ut på genomförandet av avtalet från 1970 – särskilt i fråga om den oljerika staden Kirkuk. Sedan Bagdad lagt fram en urvattnad självstyreslag avvisade Barzani den och ett brutalt, fullskaligt krig återupptogs.
Mars 1975 – Algeravtalet: I ett förödande geopolitiskt slag undertecknade Saddam Hussein och Irans shah Algeravtalet och löste sina gränstvister. I utbyte avbröt Iran – med USA:s stöd – abrupt allt militärt och logistiskt stöd till Barzani. Utan öppna försörjningslinjer kollapsade det kurdiska upproret nästan över en natt.
1975–1979 – Exil och sjukdom: Besegrad och sviken av internationella bundsförvanter flydde Barzani över gränsen till Iran. Så småningom flyttade han till USA för att söka behandling för lungcancer och tillbringade sina sista år långt från de berg han hade kämpat för.
1 mars 1979 – Slutet på en epok: Mustafa Barzani dog på Georgetown University Hospital i Washington, D.C., sjuttiofem år gammal. Hans kropp återfördes så småningom till Kurdistan, och han förblir en ikonisk och enande gestalt i kurdisk historia.
Mustafa Barzanis kronologi
1903 – Föds i Barzan.
1946 – För befälet över Mahabadrepublikens styrkor; sovjetisk exil.
1958 – Återvänder till Irak; leder KDP.
1961–1975 – Septemberrevolutionen.
1975 – Algeravtalet; sammanbrott; exil.
1 mars 1979 – Dör i Washington.
Referenser
1. McDowall, David. Verket A Modern History of the Kurds. I.B. Tauris, 1996.
2. Jwaideh, Wadie. Verket The Kurdish National Movement. Syracuse University Press, 2006.
3. Bruinessen, Martin van. Verket Agha, Shaikh and State. Zed Books, 1992.
4. Edmonds, C.J. Verket Kurds, Turks and Arabs. Oxford University Press, 1957.
5. Hanna Batatu. Verket The Old Social Classes and the Revolutionary Movements of Iraq. Princeton University Press, 1978.
6. Stansfield, Gareth. Verket Iraqi Kurdistan: Political Development and Emergent Democracy. Routledge, 2003.
7. Eagleton, William Jr. Verket The Kurdish Republic of 1946. Oxford University Press, 1963.
8. Human Rights Watch. Verket Genocide in Iraq: The Anfal Campaign Against the Kurds. 1993.
Vanliga frågor
Vem var Mustafa Barzani?
Mustafa Barzani (1903–1979) var barzanistammens och Kurdistans demokratiska partis ledare och ledde den fjortonåriga septemberrevolutionen (1961–1975) – det längsta ihållande kurdiska väpnade motståndet i modern historia. Han vördas som den kurdiska nationella rörelsens grundläggande militäre hjälte i Irak.
Vad var septemberrevolutionen?
Septemberrevolutionen började den 11 september 1961 och var det kurdiska uppror under Barzanis ledning som höll den irakiska armén i ett dödläge i fjorton år. Peshmergasoldaterna kontrollerade de kurdiska högländerna och överlevde upprepade offensiver från den irakiska armén tills Algeravtalet 1975 skar av deras iranska försörjningslinjer och fick rörelsen att kollapsa.
Vilket arv lämnade Mustafa Barzani?
Barzani visade att kurdisk peshmerga kunde hålla sina berg mot en statsarmé under långa perioder och att kurdiska nationella strävanden kunde organiseras till en uthållig rörelse som förmådde vinna internationell uppmärksamhet. Sonen Masoud Barzani förde vidare hans politiska tradition genom att leda KDP och vara Kurdistanregionens president.