Nanê tirî: det kurdiska nomadbrödet och morgonelden i Hakkari
Före gryningen i Hakkaris högland — Colemêrg, Bakurs mest kurdiska och mest bergiga region, där Zagros toppar tränger mot den irakiska gränsen och Tigris kalla källflöden rinner genom kalkstensklyftor — inleder Koçerkvinnorna morgonen. Koçer betyder nomad på kurdiska, och Koçer i Hakkari och Şırnak är de sista boskapsskötande gemenskaperna med säsongsvisa flyttningar i de kurdiska bergen: människor som följer sina hjordar mellan lågt belägna vinterbeten och höga sommarbeten, zozan, och bär sin kultur med sig som de gjort i århundraden. Morgonen börjar på samma sätt som alltid: getterna och fåren mjölkas, mjölken hamnar i grytan över elden, och när grytan är klar är elden fortfarande het. Samma eld som kokade mjölken bakar morgonens bröd. Det brödet är nanê tirî, även kallat bröd i tunna ark — en tunn, platt, ojäst rundel som bakas direkt över öppen eld. Degen kavlas tunn för hand och läggs över värmen tills den får blåsor och små förkolnade fläckar och fylls av doften av en bergsmorgon. Det är Koçerlägrets bröd: inte brödet från lerugnen tenûr i den bofasta byn, vilket kräver en byggd ugn och en gemenskap som underhåller den, utan nomadeldens bröd, som bara kräver ett platt stycke deg och den värme som redan finns. Koçerfamiljer i Hakkari och Şırnak äter nanê tirî med färsk ost och färskt smör, båda tillverkade samma morgon av mjölk från samma mjölkning, kring en eld som har brunnit sedan innan solen gick upp. Detta är den etthundratrettiofjärde artikeln i serien. Hakkari — Colemêrg — har inte förekommit tidigare i serien. Regionen kommer nu in genom sitt bröd och sina nomader.
Viktiga punkter
• Nanê tirî är Koçers tunna tunnbröd — de nomadiska kurdiska herdarna i Hakkari (Colemêrg) och Şırnak
• Bakas över samma eld som används för att koka morgonmjölken — den mest direkta brödtraditionen i den kurdiska världen
• Äts med nygjord grynig färskost och färskt smör som tillverkats samma morgon i Koçers höglandsläger
• Nomadbrödet fullbordar bilden av kurdiskt bröd — tenûr för den bofasta byn, nanê tirî för bergslägret
Fakta i korthet
Namn: Nanê tirî — bröd i tunna ark; tunt tunnbröd bakat över öppen eld (nan = bröd; tirî = tunn/ark)
Folk: Koçer — de nomadiska kurdiska herdarna i Hakkari (Colemêrg) och Şırnak med säsongsvisa betesflyttningar
Tillverkas av: Mjöl och vatten; tunn ojäst deg som kavlas för hand och bakas direkt över öppen eld
Äts med: Nygjord grynig färskost (lor/çökelek), färskt smör, ibland honung eller melass; höglandslägrets morgonmåltid
Samma eld
I Koçerlägret går ingenting till spillo — varken djuret, mjölken eller elden. Morgonelden som värmer mjölken till dagens yoghurt och ost brinner fortfarande när mjölkgrytan lyfts av. Kvinnorna kavlar degen tunt på en duk som spänts ut över marken — mjöl och vatten, inget annat, snabbt blandat och bearbetat till ett slätt ark — och lägger den över värmen. Nanê tirî gräddas fort: en minut, kanske mindre, så får ytan blåsor och bruna fläckar där den möter elden, och brödet är klart. Det lyfts av värmen och äts genast, fortfarande hett, med färskosten från morgonens mjölk och det färska smör som Koçerkvinnorna kärnar i mashk av grädden som stiger under natten. Brödet, osten, smöret: allt tillverkat genom samma morgons arbete, allt klart innan solen har stigit helt över Hakkaris toppar. Detta är den mest direkta livsmedelsproduktionen i den kurdiska världen. Mellan djuret, elden och brödet på duken finns inga mellanled: ingen lagrad spannmål, inga konserverade mejeriprodukter, ingen marknad. Allt kommer från det som finns här, nu, denna morgon. Den bofasta byns tenûrbröd — nan som bakas mot den heta lerväggen i den gemensamma ugnen, kvinnorna som samlas före gryningen för att turas om vid ugnen — är ett bröd som kräver infrastruktur: en byggd ugn, en gemenskap som delar den, ett bofast liv ordnat kring den. Nanê tirî kräver bara eld och händer. Det är brödet hos ett folk som förflyttar sig.
Koçer och bergsköket
Koçer är bland de sista nomadiska boskapsskötande gemenskaperna i Mellanöstern. På sommaren flyttar de med hjordarna till högt belägna zozan — samma säsongsbeten där serien har placerat kärningen av rûn, insamlingen av vildhonung och tillverkningen av örtost — och på vintern går de ned till lägre mark. Deras matkultur formas av det djuret ger, det berget erbjuder och det ett läger i rörelse kan framställa utan kök. Hakkari / Colemêrg, Bakurs sydostligaste och bergigaste provins, är platsen där Koçerkulturen är mest intakt: provinsen gränsar till Irak, topparna når över fyratusen meter och dalarna är för branta och kalla för bofast jordbruk på högre höjd. Här består Koçers kost av mejeriprodukter — mjölk, yoghurt, färskost, klarat smör — och bröd — nanê tirî på morgonen, ibland lagrat tunnbröd som förvaras mellan dukar i flera dagar. GoTürkiyes dokumentation av Hakkaris traditionella mat beskriver ett kök format av höjd och möda: soppor på krossat vete och rött kött för människor som arbetar under svåra bergsförhållanden; en riklig morgonmåltid av mejeriprodukter och bröd; doghaba, den sammansatta vete- och yoghurtgrytan som tar timmar att tillaga; och lalapet, en friterad sötsak av deg för festliga tillfällen. I centrum för allt står elden, och över elden på morgonen ligger nanê tirî: brödet som inte begär mer av marken än en handfull mjöl och inte mer av kocken än en liten stund innan solen går upp.
Vanliga frågor
Vad är nanê tirî?
Nanê tirî (bröd i tunna ark) är det tunna, ojästa tunnbrödet hos Koçer — de nomadiska kurdiska herdarna i Hakkari (Colemêrg) och Şırnak. Det görs av mjöl och vatten, kavlas tunt för hand och bakas direkt över öppen eld. Det är höglandslägrets morgonbröd, bakat över samma eld som används för att koka morgonmjölken och ätet genast med färsk ost och smör.
Vilka är Koçer?
Koçer är de nomadiska kurdiska herdar som flyttar säsongsvis mellan låglänta vinterbeten och högt belägna sommarbeten, zozan. De är koncentrerade till regionerna Hakkari (Colemêrg) och Şırnak i Bakur, där nomadisk boskapsskötsel fortfarande utövas mest aktivt. Koçerkulturen är ordnad kring djuret: getterna, fåren och korna som ger mjölk, mejeriprodukter, kött och ull och vars förflyttningar styr Koçers egna rörelser genom bergens kalender.
Hur skiljer sig nanê tirî från den bofasta byns tenûrbröd?
Tenûrbröd (nanû tenûr) kräver en lerugn byggd i marken, underhållen av en bofast gemenskap som delar den och samlas före gryningen för att turas om att baka. Det är byns bröd: gemensamt, beroende av infrastruktur, knutet till en fast plats. Nanê tirî kräver bara en öppen eld och ett stycke deg. Det är rörelsens bröd: bärbart, omedelbart, utan behov av ugn eller gemenskap, bakat så snart elden är tillräckligt het. Detta är de två kurdiska bröden, ett för det bofasta livet och ett för nomadlivet.
Avslutning
Nanê tirî är den etthundratrettiofjärde artikeln i serien och den som kommer från Colemêrg. Hakkari är den kärvaste och mest avlägsna kurdiska regionen: de högsta topparna, de brantaste ravinerna, de kallaste vintrarna, den mest intakta nomadkulturen. Dess mat är denna karghets mat: kraftig, närande, gjord av det djuret ger och elden erbjuder. Nanê tirî är det enklaste brödet i den kurdiska världen och kanske det äldsta: mjöl, vatten och värme, i den ordningen, innan solen har stigit helt. Efter etthundratrettiofyra artiklar är bilden av kurdiskt bröd fullständig. Det finns två kurdiska bröd: den bofasta byns tenûrbröd — lerugnen, den gemensamma elden, kvinnorna som samlas före gryningen — och Koçerlägrets nanê tirî — den öppna elden, duken för kavlingen, samma låga som värmde mjölken. Tillsammans beskriver de ett helt folk: de som stannade och de som fortsatte att förflytta sig.
Källor och vidare läsning
Language Trainers UK — Koçernomader i Hakkari och Şırnak: nanê tirî bakat över morgonens mjölkeld
Kurdish-History.com — Rûn: zozans klarade smör — tillverkat av samma Koçerhänder som bakar nanê tirî